Är det viktigt att dela intressen med dejt/partner? Utbruten

[Petruska]

Att dela intressse och vara allmänt intresserad av all möjligt är för mig lite olika saker.
Jag som person kan bli intresserad av i stort sett vad som helst. En partner som går genom livet och är "ljum" inför företeelser i samhället och livet skulle vara dödstråkig.

En god vän som har ett intresse som jag inte delar kan ändå vara högst intressant när hen talar om intresset. Min vän tapetseraren har gett mig insikter i hennes jobb som är skitkul att veta och som vi pratar om när vi ses men jag är absolut inte intresserad av att klä om möbler, sy båtkapell eller göra gardinuppsättmingar.

Så intresse för den andra personens liv och intressen är rätt självklart, men att delta aktivt vet jag inte om det behövs?

Jag tycker att både det mänskliga umgänget och hela grejen med min häst och mig, försämras av inkompetent mänskligt sällskap i stallet. Det gäller även för min partner, som inte är hästmänniska.

Nu råkar tyvärr mitt högröda (och ömt älskade) sto HATA min partner, men hen följer ändå med ibland. Hen vet hur stallet och hagarna ser ut, hen gillar katterna, hundarna och ett par av de andra hästarna. Och hen filmar ridningen ibland.

Det enda viktiga för mig är att hästeriet, kostnaderna och tidsåtgången inte ifrågasätts. Och så vill jag att partner allmänt respekterar djur på ungefär samma sätt som jag. Tex att hen skulle protestera om jag flyttade hästen till ett stall med trista hagar.

 

[crazyrabbitlady]

Jag tror att det skulle vara nära på omöjligt att hitta en person som delar alla mina intressen. Det är vitt och brett. Sen då att vi ska både tycka om varandra och vara attraherade av varandra. Svårt.

Sen tycker jag som många andra i tråden att det är viktigt att ha något gemensamt intresse men jag vill och behöver ha saker som bara är mitt.

 

[Miiikaela_]

För mig har det visats sig vara ganska viktigt. Jag har levt i relationer där jag hela tiden upplevt stress över att mitt intresse tar tid. En partner behöver absolut inte ha ett stort intresse i samma sak men det behöver finnas en stor förståelse för att det är mitt intresse och att det är viktigt för mig. Nuvarande sambo är guld. Han har egna intressen (vilket jag upplever som det viktigaste annars hamnar man gärna i ”sitter hemma och väntar” och det stressar mig något enormt), stöttar mig alltid, lägger aldrig press eller stress på mig. De dagar jag stressar/skyndar mig i stallet beror enbart på att jag vill hem och umgås med just honom. Aldrig att han skulle ha antytt till att jag är borta länge eller jämt och ständigt. Det finns inte en gång han påpekat att hästen tar tid eller att andra saker får mindre plats eller ens frågat vilken tid jag kommer hem med antydan att han vill att jag snabbar mig. Däremot är han gärna med i stallet mellan varven, dels för att han älskar hästen men också för att han tycker det är trevligt och komma ut samtidigt som han får tid med mig. Vilket jag verkligen uppskattar.

Han är verkligen guld, på det gör han den mesta markservicen hemma på vardagarna då min tid blir begränsad. I gengäld gillar jag att skämma bort honom på helger. Jag försöker också möta honom i det han gillar att göra och planerar gärna utefter honom i den mån det går för att hinna med sådant som han tycker är viktigt/roligt och för att få uppleva saker ihop men det är alltid på villkor från mig själv, inte honom. Jag kommer aldrig någonsin vilja ha det på ett annat sätt igen!

 

[Miao]

(@Miao verkar dock ha lyckats få en fantastisk balans, men jag tror hon är rätt unik i sin situation - plus jag känner mig själv tillräckligt väl för att vara rätt säker på att jag varit missnöjd med något ändå. )

Ja det är faktiskt helt otroligt hur bra balans vi fått till, jag är svinnöjd ! Ett bra val av mig att ge den där dalslänningen en chans när han började springa efter mig 2009 !

 

[Riru]

Du har ju bara möjlighet att rida 2-3 ggr i veckan ? Är det ett intresse tänker jag mig att man lägger ner mer tid på det.

Hästar och ridning har under i princip hela mitt liv varit mitt allra största intresse. Just nu har jag ingen möjlighet alls att utöva det intresset, men det betyder inte att jag brinner mindre för det.
Så nej, tid behöver inte ha något med det att göra.

 

[monster1]

Jag och sambon delar nog inte så många intressen. Men tex hans intressen blir ju intressanta för mig eftersom de uppfyller hans värld. Det är ju intressant att lära sig nya saker och eftersom han vet jättemycket om sitt intresse så får man ju plötsligt en helt annan insyn. Mitt intresse i hans intresse sträcker sig dock inte längre än att jag frågar vad han gör och han beskriver det när jag klampar förbi honom där han sitter och petar med något. Samma för honom och mina intressen, han har liksom ett intresse för mig och därigenom vad det är jag pysslar med. Han har tex hjälpt mig att bygga ihop ett växthus. Han gillar att bygga och jag gillar att odla. Han tycker om morötter och jag gillar att odla så då odlar jag morötter. Så våra respektive intressen är användbara för varandra och intressanta till en viss gräns utifrån att jag intresserar mig för vad han roar sig med (och varför han tycker det är så intressant ?!?), dock inte tillräckligt intressanta för att jag själv ska börja ingå i intresset.

 

[Riru]

Maken och jag delar träning och dator/tv-spels intresse. Han är dock inte alls intresserad av hästar men han tycker att vi ska bygga stall och köpa häst till mig så stöttning och förståelse för det intresset har han iaf.

 

[inverterad]

För mig är det inte alls viktigt att jag och partner delar specifika intressen. Däremot måste vi ju gilla att prata med varandra, och vara nyfikna och intresserade av varandras livsvärldar. Av det följer att min partner måste tycka att det är kul att prata om mitt jobb, politik, samhälle, rasklubbstrassel, hundträning, relationer, ja, allt som jag gillar att göra och prata om, och vice versa. Och av detta följer att vi båda blir rätt insatta i varandras specialintressen (min partner kan exempelvis hålla en föreläsning om mentalindex och hur det funkar för sina föräldrar - rätt coolt!). Min partner är inte alls en föreningsmänniska och kan nog egentligen inte förstå poängen, men han förstår varför det är viktigt för mig, och det räcker.

Nej, han måste inte följa med till brukshundklubben på träningar, men i vissa fall där det är skönt med stöd, som tävlingar eller årsmöten eller andra nerviga situationer, så följer han med. Och vice versa såklart.

 

[starcraft]

Jag ser det som lite blandat. Det är skönt att ha något eget intresse som bara jag har. En typ av egentid. Men jag behöver att intresset respekteras och min partner är intresserad av vad jag gör. Han behöver inte dela intresset, men han måste liksom vara intresserad av att lyssna och peppa. Min sambo gillar fotboll. Inte min grej, men om han spelar match åker jag så klart och kollar någon gång, lyssnar och frågar om träningar osv. Han kollar på ridsport ibland och frågar och lyssnar om mina dansträningar.. det räcker fint. Sen tycker jag det är kul att vi delar ett matintresse. Och att vi tränar ihop även om målen med träningen är olika. Så mixen är bra, både något som binder ihop oss och sen har vi egna grejer på varsitt håll oxå.

 

[gul_zebra]

För mig känns gemensamma intressen rätt oviktigt. Är själv något av en periodare intressemässigt så det skulle inte vara en fördel oavsett. Undantaget är väl rymdnörderi dock, skulle jag träffa en rymdnörd som vill med ut och glo på diverse himlafenomen om nätterna så vore det rätt underbart.

Viktigt för mig är annars att en man har en hobby. That's it, vilken hobby som helst. Och att han respekterar mina givetvis.

 

[Pontevecchio]

Jag tycker att både det mänskliga umgänget och hela grejen med min häst och mig, försämras av inkompetent mänskligt sällskap i stallet. Det gäller även för min partner, som inte är hästmänniska.

Nu råkar tyvärr mitt högröda (och ömt älskade) sto HATA min partner, men hen följer ändå med ibland. Hen vet hur stallet och hagarna ser ut, hen gillar katterna, hundarna och ett par av de andra hästarna. Och hen filmar ridningen ibland.

Det enda viktiga för mig är att hästeriet, kostnaderna och tidsåtgången inte ifrågasätts. Och så vill jag att partner allmänt respekterar djur på ungefär samma sätt som jag. Tex att hen skulle protestera om jag flyttade hästen till ett stall med trista hagar.

Stämmer helt in på dina ord. Skulle aldrig köpa en gård för det skulle min sambo avsky. Däremot förstår han min kärlek till djuren och behovet av en hobby.

Min sambo har fler, mindre tidskrävande hobbisar. Så för att kompensera tiden han ger mig i stallet när han nedprioriterar sina intressen löser jag alltid barnets behov av omsorg när det är en av hans viktiga fotbollsmatcher.

Vi delar just det brinnande engagemanget vi båda känner runt vår hobby, sen delar vi sportintresset och ser alla Sveriges hemmamatcher i herrfotboll.

 

[Vira]

Det som är viktigast av allt för mig med min partner är att vi möts mentalt. Vi har båda (han mer än jag dock) ett brinnande intresse för vetenskap, kunskap och hur allt fungerar, som gör att diskussionerna hemma dagligen spänner från filosofi till samhällsstruktur till astronomi och allt däremellan. Den grunden gör liksom att vi kan hitta gemensamma punkter i det mesta - sambon var ointresserad av träning innan vi träffades, men tack vare hans intresse för själva kunskapen sitter vi nu gemensamt och lär oss allt om hur man optimerar sina träningsresultat och tränar på praktiskt också . Jag skulle också ha svårt att ha en partner som inte tyckte att det var naturligt att åka på vandringssemestrar och naturutflykter, men det delar vi tack och lov.

Jag hade trott att det skulle vara väldigt viktigt för mig att min partner accepterade mitt hästintresse, och till viss del är det det. Min sambo har dock en del invändningar om att hästar är farliga - vilket jag ju faktiskt inte kan argumentera emot (jag har skadat mig allvarligt en gång också), jag kan bara säga att risken är värd det. Så han tycker inte om att jag rider och visst känner jag det, men samtidigt accepterar han att det är mitt val och han skulle vara ok med om jag skaffade häst igen även om han inte direkt skulle jubla. Innan jag förlorade min gamla ponny var han med i stallet många gånger och red också, men det kanske inte räknas eftersom vi var nykära då . Det är dock mer viktigt att han är djurmänniska och förstår värdet av djur.

(Sedan har vi samma yrke och jobbar på samma arbetsplats också, vilket fungerar betydligt bättre än väntat även om det inte var direkt meningen )

 

[xfie]

Egentligen är det inte så viktigt för mig så länge hen accepterar mitt intresse och inte lägger sig i. Jag vill aldrig höra någonting om att jag lägger för mycket tid eller pengar på någonting, på samma sätt som jag aldrig skulle vilja hindra min partner att leva på ett sätt som hen mår bra av.

I nuvarande förhållande delar jag faktiskt mina två största intressen med partnern och jag trivs väldigt bra med det. Hästen är visserligen min, men min partner vill gärna vara med när jag är ute i stallet, rider när möjlighet ges och håller på att utbilda sig inom häst på annat håll. Hundarna delar vi lika på och tränar tillsammans dagligen. Vi tänker väldigt lika kring allt som rör hundarna och jag ser honom enbart som en tillgång på det området faktiskt. Sedan har vi ändå lite egentid, då jag är ensam i stallet och han ägnar sig åt sitt musicerande, så det kanske är en del av framgångsreceptet.

Vi har varit tillsammans i sju år nu och det känns bara bättre och bättre, så det här funkar väldigt bra för oss.

 

[Singoalla]

Det handlar inte om nolltolerans utan om intressanta ämnen (70 inlägg flyttade jag) som förtjänar egna trådar.

Halloj igen! Sorry jag skrev lite snabbt igår och hann inte svara ordentligt. Jag tolkade det som en "trött på OT i dejtingtråden" utbrytning eftersom det är så diskussionen gått lite på sistone, och att flera diskussioner brutits ut senaste veckan. Men då är jag på banan! Ja, kul att andra som inte följer dejtingtråden också kan bidra till diskussionen!

 

[Killaloe]

Jag och sambon delar rätt få intressen på det viset - han håller mest på med sitt och jag håller på med mitt. Sen pratar vi om vad vi gör och följer med varandra ibland (jag går med på konsert, han följer med på hundpromenader typ). Men ja, vi delar ju andra grejer som inte nödvändigtvis behöver klassas som intresse. Tex så kollar vi på serier/film ihop men skulle inte säga att någon har det som intresse egentligen utan det är mer en grej vi gör liksom. Jag är dessutom rätt flytande i vad jag intresserar mig för, med några få undantag, så det vore svårt att begära av sambon att han ska vara lika ombytlig.

Ett av dom intressena som vi verkligen har gemensamt, fotboll, skulle jag dock säga är rätt bra att vi delar eftersom det innebär att ingen planerar in viktiga grejer hemma och lägger beslag på TVn när det är stormatcher Samma med fotandet - där har vi dock olika ingång till intresset, men jag uppskattar att jag får sno hans objektiv

Innan jag och sambon blev ett par så dejtade jag killar som delade mer av mina intressen och njä, det passade inte riktigt mig. Jag är tex helt nöjd med att sambon gillar Svansson och tar ut honom på rastning när mitt liv krisar och att han låter Svansson sova i sängen.

Men, med allt det sagt så var det (och har alltid varit) extremt viktigt för mig att den jag är tillsammans med läser böcker. Alltså, jag lägger mycket tid på böcker i olika form och att ha en partner som inte uppskattar läsning och förstår grejen är döden för mina känslor Det handlar dock inte om att någon måste älska böcker på samma sätt som jag men att det ändå faller sig naturligt att läsa pch prata lite om böcker.

 

[Roheryn]

När det gäller hundar sträcker sig mitt intresse till att jag kan klappa och kela lite med dom. Men mer än så har jag inget intresse av, hon får sköta sina hundar. Jag ser det mest som en begränsning. Dejtade en tjej och vi pratade om att göra en weekend resa till Stockholm. Hon hade jättestora problem att få tag i en hundvakt. Efter mkt om och men fick hon tag i en kompis som ville ha hunden. Min andra issue som jag är orolig för är om hunden stör min nattsömn(den är helig). Plus allt hundhår, jag har ingen lust att gå och städa varje dag pga hunden släpper hår. Annars är inte hund någon dealbreaker.

Det är ju möjligt att hund inte skulle vara en dealbreaker för dig - för mig skulle dock din inställning till hund vara en total dealbreaker. Jag har för närvarande ingen hund, men under de perioder jag haft det har hunden varit en självklar del av min familj, och då skulle jag kräva av en ny relation att hen inte bara tolererar utan faktiskt också gillar min hund. För mig går en hund och dess välmående självklart före eventuella resor, och det vore nog bra om någon som vill vara min partner förstod det.

 

[athena_arabians]

Jag och sambon delar nog inte så många intressen. Men tex hans intressen blir ju intressanta för mig eftersom de uppfyller hans värld. Det är ju intressant att lära sig nya saker och eftersom han vet jättemycket om sitt intresse så får man ju plötsligt en helt annan insyn. Mitt intresse i hans intresse sträcker sig dock inte längre än att jag frågar vad han gör och han beskriver det när jag klampar förbi honom där han sitter och petar med något. Samma för honom och mina intressen, han har liksom ett intresse för mig och därigenom vad det är jag pysslar med. Han har tex hjälpt mig att bygga ihop ett växthus. Han gillar att bygga och jag gillar att odla. Han tycker om morötter och jag gillar att odla så då odlar jag morötter. Så våra respektive intressen är användbara för varandra och intressanta till en viss gräns utifrån att jag intresserar mig för vad han roar sig med (och varför han tycker det är så intressant ?!?), dock inte tillräckligt intressanta för att jag själv ska börja ingå i intresset.

Låter som mig och särbon Jag kan inte äta rädisor egentligen (magen protesterar efter en mycket liten mängd) men särbon gillar rädisor, ergo jag odlar rädisor.

 

[athena_arabians]

Det är ju möjligt att hund inte skulle vara en dealbreaker för dig - för mig skulle dock din inställning till hund vara en total dealbreaker. Jag har för närvarande ingen hund, men under de perioder jag haft det har hunden varit en självklar del av min familj, och då skulle jag kräva av en ny relation att hen inte bara tolererar utan faktiskt också gillar min hund. För mig går en hund och dess välmående självklart före eventuella resor, och det vore nog bra om någon som vill vara min partner förstod det.

Instämmer. Jag är ingen hundmänniska, jag tycker om individuella hundar jag lärt känna. Särbon kommer vid något tillfälle att skaffa hund. Den kommer att vara en del av familjen precis som min katt med medföljade skötsel och omtanke. Dock förväntar jag mig att han ser till att underlätta att det ska fungera med både katt och hund.

 

[clusia]

Först tänkte jag att det inte var så viktigt men nu har jag tänkt på det ett tag och inser nog att det är viktigare än jag trott.

Jag och min sambo har inte exakt samma intressen men på ett ungefär och vi har samma inställning till intressen. Har ex som spelade väldigt mycket datorspel när jag hade häst och det är ju ok såklart men jag gillar att göra saker tillsammans och tycker det är tråkigt att bara sitta hemma. Har ett annat ex som inte uppskattade djur så katten var mitt ansvar och det fick mig att inse att djurintresse är väldigt viktigt. Han reste också mycket utan mig som hellre var hemma med hästarna.

Både jag och min sambo är utemänniskor som gillar att grejer och fixa utomhus. Han är sportfiskare och jag har båtintresse sen barnsben. Han tyckte det var jättekul att följa med till stallet när jag hade häst och älskar min katt lika mycket som jag. Jag gillar att göra saker tillsammans och har inte så stort behov av egentid. Det betyder inte att vi gör allt tillsammans men jag har insett att jag tycker det är viktigt att göra grejer ihop.

 

[Petruska]

När det gäller hundar sträcker sig mitt intresse till att jag kan klappa och kela lite med dom. Men mer än så har jag inget intresse av, hon får sköta sina hundar. Jag ser det mest som en begränsning. Dejtade en tjej och vi pratade om att göra en weekend resa till Stockholm. Hon hade jättestora problem att få tag i en hundvakt. Efter mkt om och men fick hon tag i en kompis som ville ha hunden. Min andra issue som jag är orolig för är om hunden stör min nattsömn(den är helig). Plus allt hundhår, jag har ingen lust att gå och städa varje dag pga hunden släpper hår. Annars är inte hund någon dealbreaker.

Jag tror att du kan räkna med att den inställningen är en dealbreaker för de flesta som har en hund, även om du inte ser hunden som en sådan. Jag kan inte komma på någonting i mitt liv, där jag vore okej med att en partner (eller ens en god vän) uttryckte en sådan inställning till.