Bukefalos 28 år!

Annonsera mera hundar

Status
Stängd för vidare inlägg.
I USA har jag hört att man kan kastrera så tidigt som två månader, inte ens kattungar kastreras så tidigt här och katter påverkas inte alls som en hund görs av tidig kastrering.

Det ar mojligt att det forekommit nagonstans, det ar ett stort land, men jag som bor har har aldrig nagonsin hort talas om det.
Jag tycker att recommendationen att kastrera hundar mellan 6 - 18 manader beroende pa ras ar aldeles for ungt. Men har dar sa manga har sa dalig koll pa sina husdjur forstar jag orsaken.

Stanford University kom ut med ett research om nar hundar ar kastrerade kontra ledbesvar for ett par ar sedan. MYCKET intressant lasning! Det visade sig att det var 43% storre risk for ledbesvar for Rottweiler om den var kastrerad runt 6 manader eller om den inte alls kastrerades fore 6 ars alder.
 
Senast ändrad:
Det ar mojligt att det forekommit nagonstans, det ar ett stort land, men jag som bor har har aldrig nagonsin hort talas om det.
Jag tycker att recommendationen att kastrera hundar mellan 6 - 18 manader beroende pa ras ar aldeles for ungt. Men har dar sa manga har sa dalig koll pa sina husdjur forstar jag orsaken.

Stanford University kom ut med ett research om nar hundar ar kastrerade kontra ledbesvar for ett par ar sedan. MYCKET intressant lasning! Det visade sig att det var 43% storre risk for ledbesvar for Rottweiler om den var kastrerad runt 6 manader eller om den inte alls kastrerades fore 6 ars alder.
Shelters omplacerar väl som regel inte om valpar om de inte är kastrerade? Eler är jag helt ute och cyklar?
 
Shelters omplacerar väl som regel inte om valpar om de inte är kastrerade? Eler är jag helt ute och cyklar?

Helt correct. Man kan inte "adoptera" en hund fran ett shelter som inte ar kastrerad ... Om det inte ar en mycket ung valp, och da fostras den som regel tills den kan kastreras. Vilket min kompis som var "hojdare" pa ett shelter i Georgia sa var 6 manader.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Varning för långt inlägg. Jag vill efter de senaste sidorna berätta lite om mina hundar eftersom diskussionen om omplaceringar, hittehundar och andra ofta lämnar en ganska otrevlig känsla hos mig. Det tycker jag är synd, för jag gillar Buke och vill gärna känna att det finns en plats för mig även här på Hund, men så känns det sällan när detta kommer på tal. Jag stör mig inte på folks åsikter så mycket som att vissa faktiskt inte har så bra koll på hur det kan gå till som de tror. Ja, det finns många oseriösa organisationer, det finns smittorisker från vissa aktörer och länder, och det finns folk som tjänar pengar på smuggelhundar. Mycket kan och bör ifrågasättas. Det krävs en del för att jag ska tycka det är en bra idé att skaffa hund över huvud taget och ännu mer på annat vis än från en seriös uppfödare. Jag vill inte frälsa eller konvertera, jag tror ingen här kommer ändra någon åsikt om något efter att ha läst. Så jag bara återger för att ge ett perspektiv.

Jag har två omplacerade hundar från Irland. De kom till mig som valpar. Den ena hittades i ett pannrum med sin mamma och diande syskon och det blev ett rättsärende varpå hundarna beslagtogs och kom till ett djurhem. Den andra hittades och fördes till veterinär efter att ha dumpats tillsammans med ett syskon varpå djurhem kontaktades. De var unga när de hittades och ungefär fyra-fem månader när de kom till mig via bil. Jag har bra koll på den svenska organisationen som omplacerat dem till Sverige i samarbete med dessa irländska djurhem och det är ingen, i något led, som har tjänat några pengar på dem. De bidrar inte på något sätt till att främja oseriös avel. Djurhemmen drivs ideellt av människor som donerar sin fritid och jag har kontakt med dem än idag. Omplaceringsorganisationen likaså. De människor som ”avlat” fram mina hundar har ingen koppling längre till hundarna. Pengarna jag betalade för mina hundar täcker knappt utgifterna som de ideella föreningarna haft. De irländska hundarna har europeiska pass, är veterinärbesiktigade, chippade, vaccinerade och friskförklarade innan de får resa. Vuxna hundar kastreras men mina är intakta eftersom de var så unga. Ena hunden blev sjuk innan planerat avresedatum varpå avresan sköts upp tills han kunde friskförklaras. De innebar ingen smittorisk och bar inte på något som är farligt för svenska hundar. Organisationen drivs av personer som nästan samtliga är utbildade och ofta även verksamma inom hund, och de har stöttat mig och följt upp när jag behövt kring både hälso- och beteendefrågor. De irländska hundarna som placeras via dem kan ha väldigt olika bakgrund. Vissa är familjehundar med stamtavla vars ägare plötsligt gått bort eller skaffat barn eller tröttnat. Vissa är för långsamma kapplöpningsgreyhounds som dumpats på dog pounds för att avlivas, varifrån de hämtats av djurhemmen. Andra är som mina resultat av oseriös avel, ofta kopplat till marginaliserade människor som använder vinthundsblandisar för jakt och gör sig av med de långsammare/överskottet genom att helt enkelt lämna dem vind för våg på gatan.

Jag har ofta använt ordet ”adoptera” dels eftersom jag är delvis engelskspråkig, men framför allt eftersom jag vill vara tydlig med att jag inte bidragit ekonomiskt till oseriös avel, och heller inte organisationerna med vars hjälp jag skaffat hundarna. Jag hade följt den här omplaceringsorganisationens arbete i ungefär tio år innan jag skaffade mina hundar och har även själv bidragit med min tid. De är stabila och transparenta. Det är inte helt lätt att få skaffa hund via dem eftersom de gör sitt bästa för att göra grundliga screenings och kloka matchningar som kommer hålla, precis som bra uppfödare utvärderar potentiella köpare. Ibland går det ändå inte vägen, och organisationen tar i så fall på sig att hitta ett nytt hem till hunden. Jag visste att jag skulle sitta med mindre inblick i mina hundars hälsohistorik, bakgrund, mentalitet med mera än om jag hade köpt från en uppfödare och var beredd på det.

Numera omplacerar organisationen även från vissa andra länder, och jag vill vara tydlig med att jag inte har inblick i hur det går till då.

Jag vet att vissa här på Buke inte tycker det är värt att göra distinktioner mellan olika organisationer och att allt bidrar till samma skit. Jag håller inte med. Människorna som avlade fram mina hundar kommer inte avla fler för att de tjänar något på såna som mig eller för att de vet att några sentimentala korkskallar i Sverige ändå kommer ta hand om hundarna. Jag kommer inte orka engagera mig i någon diskussion om ämnet eftersom jag blir en pöl av känslor när det kommer till mina hundar som kring få andra ämnen. Jag vill verkligen bara berätta hur det också kan gå till om det skulle vara så att någon faktiskt inte vet det. Jag tror som sagt inte jag kommer ändra några åsikter och det är som sagt inte min ambition heller. Jag vill bara ge inblick och lite nyans. Och ja, jag inser att de flesta inte kommer läsa allt det här.
 
Senast ändrad:
Varning för långt inlägg. Jag vill efter de senaste sidorna berätta lite om mina hundar eftersom diskussionen om omplaceringar, hittehundar och andra ofta lämnar en ganska otrevlig känsla hos mig. Det tycker jag är synd, för jag gillar Buke och vill gärna känna att det finns en plats för mig även här på Hund, men så känns det sällan när detta kommer på tal. Jag stör mig inte på folks åsikter så mycket som att vissa faktiskt inte har så bra koll på hur det kan gå till som de tror. Ja, det finns många oseriösa organisationer, det finns smittorisker från vissa aktörer och länder, och det finns folk som tjänar pengar på smuggelhundar. Mycket kan och bör ifrågasättas. Det krävs en del för att jag ska tycka det är en bra idé att skaffa hund över huvud taget och ännu mer på annat vis än från en seriös uppfödare. Jag vill inte frälsa eller konvertera, jag tror ingen här kommer ändra någon åsikt om något efter att ha läst. Så jag bara återger för att ge ett perspektiv.

Jag har två omplacerade hundar från Irland. De kom till mig som valpar. Den ena hittades i ett pannrum med sin mamma och diande syskon och det blev ett rättsärende varpå hundarna beslagtogs och kom till ett djurhem. Den andra hittades och fördes till veterinär efter att ha dumpats tillsammans med ett syskon varpå djurhem kontaktades. De var unga när de hittades och ungefär fyra-fem månader när de kom till mig via bil. Jag har bra koll på den svenska organisationen som omplacerat dem till Sverige i samarbete med dessa irländska djurhem och det är ingen, i något led, som har tjänat några pengar på dem. De bidrar inte på något sätt till att främja oseriös avel. Djurhemmen drivs ideellt av människor som donerar sin fritid och jag har kontakt med dem än idag. Omplaceringsorganisationen likaså. De människor som ”avlat” fram mina hundar har ingen koppling längre till hundarna. Pengarna jag betalade för mina hundar täcker knappt utgifterna som de ideella föreningarna haft. De irländska hundarna har europeiska pass, är veterinärbesiktigade, chippade, vaccinerade och friskförklarade innan de får resa. Vuxna hundar kastreras men mina är intakta eftersom de var så unga. Ena hunden blev sjuk innan planerat avresedatum varpå avresan sköts upp tills han kunde friskförklaras. De innebar ingen smittorisk och bar inte på något som är farligt för svenska hundar. Organisationen drivs av personer som nästan samtliga är utbildade och ofta även verksamma inom hund, och de har stöttat mig och följt upp när jag behövt kring både hälso- och beteendefrågor. De irländska hundarna som placeras via dem kan ha väldigt olika bakgrund. Vissa är familjehundar med stamtavla vars ägare plötsligt gått bort eller skaffat barn eller tröttnat. Vissa är för långsamma kapplöpningsgreyhounds som dumpats på dog pounds för att avlivas, varifrån de hämtats av djurhemmen. Andra är som mina resultat av oseriös avel, ofta kopplat till marginaliserade människor som använder vinthundsblandisar för jakt och gör sig av med de långsammare/överskottet genom att helt enkelt lämna dem vind för våg på gatan.

Jag har ofta använt ordet ”adoptera” dels eftersom jag är delvis engelskspråkig, men framför allt eftersom jag vill vara tydlig med att jag inte bidragit ekonomiskt till oseriös avel, och heller inte organisationerna med vars hjälp jag skaffat hundarna. Jag hade följt den här omplaceringsorganisationens arbete i ungefär tio år innan jag skaffade mina hundar och har även själv bidragit med min tid. De är stabila och transparenta. Det är inte helt lätt att få skaffa hund via dem eftersom de gör sitt bästa för att göra grundliga screenings och kloka matchningar som kommer hålla, precis som bra uppfödare utvärderar potentiella köpare. Ibland går det ändå inte vägen, och organisationen tar i så fall på sig att hitta ett nytt hem till hunden. Jag visste att jag skulle sitta med mindre inblick i mina hundars hälsohistorik, bakgrund, mentalitet med mera än om jag hade köpt från en uppfödare och var beredd på det.

Numera omplacerar organisationen även från vissa andra länder, och jag vill vara tydlig med att jag inte har inblick i hur det går till då.

Jag vet att vissa här på Buke inte tycker det är värt att göra distinktioner mellan olika organisationer och att allt bidrar till samma skit. Jag håller inte med. Människorna som avlade fram mina hundar kommer inte avla fler för att de tjänar något på såna som mig eller för att de vet att några sentimentala korkskallar i Sverige ändå kommer ta hand om hundarna. Jag kommer inte orka engagera mig i någon diskussion om ämnet eftersom jag blir en pöl av känslor när det kommer till mina hundar som kring få andra ämnen. Jag vill verkligen bara berätta hur det också kan gå till om det skulle vara så att någon faktiskt inte vet det. Jag tror som sagt inte jag kommer ändra några åsikter och det är som sagt inte min ambition heller. Jag vill bara ge inblick och lite nyans. Och ja, jag inser att de flesta inte kommer läsa allt det här.
Jag tycker att man gärna dömmer lätt utan att veta. Min åsikt om rescuehundar från andra länder är neutral, kan man etiskt få tag i en hund som inte riskerar sprida smitta så ser jag inga problem. Jag vet själv inte tillräckligt mycket för att uttala mig och kommer inte hoppa på något hat-tåg när jag anser att jag inte är tillräckligt insatt för att kunna ha en åsikt. Härligt att det funkar för er i alla fall och att du kunde förbättra dina hundars liv 🌸
 
Om man bara besvärar sig med att kolla upp organisationen man vill "adoptera" ifrån med LS här i Sverige så finns det säkert någon som är ok, men dom flesta har inte papper i ordning för det dom håller på med, flera har fört in ovacc hundar, många från östländer köper/hämtar dom från ställen som både tar in gatuhundar o föder upp skit för att tjäna mera pengar.
Har vänner i både Ungern o Rumänien som berättar horribla historier om oss korkade svenskar som köper vilken skit som helst bara det är billigt för att sedan kalla det gatuhundar o tar dom till sverige för adpotion, det står tom om det i media ibland när något "hundhem" fått påhälsning av djurskyddsinspektörer ( motsvarande våra + polis ) hundarna lever i fruktansvärd misär o är ofta positiva för både hjärtmask o giardia mm
 
Tyvärr finns det även många oseriösa hundägare som tar in hundar, kommer nog aldrig glömma vinthunden(?) från Irland(?) som hittades död utanför Gävle för några år sedan, bunden i ett träd i skogen så den svalt ihjäl. Stackars hund, vilket grymt öde. :cry:
 
Varning för långt inlägg. Jag vill efter de senaste sidorna berätta lite om mina hundar eftersom diskussionen om omplaceringar, hittehundar och andra ofta lämnar en ganska otrevlig känsla hos mig. Det tycker jag är synd, för jag gillar Buke och vill gärna känna att det finns en plats för mig även här på Hund, men så känns det sällan när detta kommer på tal. Jag stör mig inte på folks åsikter så mycket som att vissa faktiskt inte har så bra koll på hur det kan gå till som de tror. Ja, det finns många oseriösa organisationer, det finns smittorisker från vissa aktörer och länder, och det finns folk som tjänar pengar på smuggelhundar. Mycket kan och bör ifrågasättas. Det krävs en del för att jag ska tycka det är en bra idé att skaffa hund över huvud taget och ännu mer på annat vis än från en seriös uppfödare. Jag vill inte frälsa eller konvertera, jag tror ingen här kommer ändra någon åsikt om något efter att ha läst. Så jag bara återger för att ge ett perspektiv.

Jag har två omplacerade hundar från Irland. De kom till mig som valpar. Den ena hittades i ett pannrum med sin mamma och diande syskon och det blev ett rättsärende varpå hundarna beslagtogs och kom till ett djurhem. Den andra hittades och fördes till veterinär efter att ha dumpats tillsammans med ett syskon varpå djurhem kontaktades. De var unga när de hittades och ungefär fyra-fem månader när de kom till mig via bil. Jag har bra koll på den svenska organisationen som omplacerat dem till Sverige i samarbete med dessa irländska djurhem och det är ingen, i något led, som har tjänat några pengar på dem. De bidrar inte på något sätt till att främja oseriös avel. Djurhemmen drivs ideellt av människor som donerar sin fritid och jag har kontakt med dem än idag. Omplaceringsorganisationen likaså. De människor som ”avlat” fram mina hundar har ingen koppling längre till hundarna. Pengarna jag betalade för mina hundar täcker knappt utgifterna som de ideella föreningarna haft. De irländska hundarna har europeiska pass, är veterinärbesiktigade, chippade, vaccinerade och friskförklarade innan de får resa. Vuxna hundar kastreras men mina är intakta eftersom de var så unga. Ena hunden blev sjuk innan planerat avresedatum varpå avresan sköts upp tills han kunde friskförklaras. De innebar ingen smittorisk och bar inte på något som är farligt för svenska hundar. Organisationen drivs av personer som nästan samtliga är utbildade och ofta även verksamma inom hund, och de har stöttat mig och följt upp när jag behövt kring både hälso- och beteendefrågor. De irländska hundarna som placeras via dem kan ha väldigt olika bakgrund. Vissa är familjehundar med stamtavla vars ägare plötsligt gått bort eller skaffat barn eller tröttnat. Vissa är för långsamma kapplöpningsgreyhounds som dumpats på dog pounds för att avlivas, varifrån de hämtats av djurhemmen. Andra är som mina resultat av oseriös avel, ofta kopplat till marginaliserade människor som använder vinthundsblandisar för jakt och gör sig av med de långsammare/överskottet genom att helt enkelt lämna dem vind för våg på gatan.

Jag har ofta använt ordet ”adoptera” dels eftersom jag är delvis engelskspråkig, men framför allt eftersom jag vill vara tydlig med att jag inte bidragit ekonomiskt till oseriös avel, och heller inte organisationerna med vars hjälp jag skaffat hundarna. Jag hade följt den här omplaceringsorganisationens arbete i ungefär tio år innan jag skaffade mina hundar och har även själv bidragit med min tid. De är stabila och transparenta. Det är inte helt lätt att få skaffa hund via dem eftersom de gör sitt bästa för att göra grundliga screenings och kloka matchningar som kommer hålla, precis som bra uppfödare utvärderar potentiella köpare. Ibland går det ändå inte vägen, och organisationen tar i så fall på sig att hitta ett nytt hem till hunden. Jag visste att jag skulle sitta med mindre inblick i mina hundars hälsohistorik, bakgrund, mentalitet med mera än om jag hade köpt från en uppfödare och var beredd på det.

Numera omplacerar organisationen även från vissa andra länder, och jag vill vara tydlig med att jag inte har inblick i hur det går till då.

Jag vet att vissa här på Buke inte tycker det är värt att göra distinktioner mellan olika organisationer och att allt bidrar till samma skit. Jag håller inte med. Människorna som avlade fram mina hundar kommer inte avla fler för att de tjänar något på såna som mig eller för att de vet att några sentimentala korkskallar i Sverige ändå kommer ta hand om hundarna. Jag kommer inte orka engagera mig i någon diskussion om ämnet eftersom jag blir en pöl av känslor när det kommer till mina hundar som kring få andra ämnen. Jag vill verkligen bara berätta hur det också kan gå till om det skulle vara så att någon faktiskt inte vet det. Jag tror som sagt inte jag kommer ändra några åsikter och det är som sagt inte min ambition heller. Jag vill bara ge inblick och lite nyans. Och ja, jag inser att de flesta inte kommer läsa allt det här.

Men diskussionen utgår ju framför allt från problemet i sin helhet. Det blir lite "inte alla män"/"inte alla organisationer" av ditt inlägg. Liksom, jag tror många av oss är medvetna om att det givetvis finns organisationer som kan sköta det här? Men i sin helhet så är det en stor problematik som givetvis måste diskuteras utan att någon för den delen känner sig personligt utpekad. Om du har ditt på det torra, så har du det. Det är ingen som försöker ta ifrån dig det. Det är ingen som anser dina hundar mindre värda. Det du beskriver är givetvis horribla förhållanden, men låt oss inte flytta fokus från huvudfrågan; att många personer och organisationer missköter detta å det grövsta.
 
Men diskussionen utgår ju framför allt från problemet i sin helhet. Det blir lite "inte alla män"/"inte alla organisationer" av ditt inlägg. Liksom, jag tror många av oss är medvetna om att det givetvis finns organisationer som kan sköta det här? Men i sin helhet så är det en stor problematik som givetvis måste diskuteras utan att någon för den delen känner sig personligt utpekad. Om du har ditt på det torra, så har du det. Det är ingen som försöker ta ifrån dig det. Det är ingen som anser dina hundar mindre värda. Det du beskriver är givetvis horribla förhållanden, men låt oss inte flytta fokus från huvudfrågan; att många personer och organisationer missköter detta å det grövsta.
Som sagt:

”Jag vill verkligen bara berätta hur det också kan gå till om det skulle vara så att någon faktiskt inte vet det. Jag tror som sagt inte jag kommer ändra några åsikter och det är som sagt inte min ambition heller. Jag vill bara ge inblick och lite nyans.”
 
Som sagt:

”Jag vill verkligen bara berätta hur det också kan gå till om det skulle vara så att någon faktiskt inte vet det. Jag tror som sagt inte jag kommer ändra några åsikter och det är som sagt inte min ambition heller. Jag vill bara ge inblick och lite nyans.”
Kan det vara så att det också är lättare för dig som bor/bott(?!) I landet?
Än dom som beställer hund över nätet?
 
@Nytant Jag tror inte att någon insatt inte vet att det finns seriösa organisationer. Problemet är inte att vi som inte vill att den vidriga hundhållningen ska fortsätta i adoptionens namn inte förstår att det finns en hundradels promille seriösa aktörer. Problemet är alla de som med näbbar och klor försvarar de som inte sköter sig. De som driver valpfabriker i stor skala med horribla förhållanden och där det är hundarna som betalar priset för att endel har behov av att visa och berätta hur stort hjärta de har som tar sig an sådana hundar istället för att köpa från uppfödare eller köpa en omplacering från Sverige. För visst räknas även den i valpfabrik uppfödda hunden. Visst räknas även dens mamma som klämmer ur sig valpkull efter valpkull tills det inte längre blir några valpar och då kastreras och säljs till någon svensk som anser sig ha räddat hunden men deras värde går om intet i den pengakarusell de befinner sig i och som de aldrig har bett om att få delta i. De som köper de här hundarna hoppas jag inte inser att om de slutade köpa dessa hundar så skulle det inte finnas några pengar att tjäna och inga hundar skulle fara så illa som den de nu tar hand om.

Du hade precis lika gärna kunnat ta en svensk omplacering. Det du beskriver om dina hundars situation händer även i Sverige. Varför inte ta en sådan hund istället? Varför är det så viktigt att köpa från djurhem/organisationer utomlands ifrån? Jag har absolut inget emot vare sig blandrashundar, omplaceringshundar eller hundar med tuffa bagage. Alla mina hundar har varit omplaceringar med större och mindre problem och tre av dem har varit blandraser. Däremot är steget enormt stort att istället för att köpa en omplacering köpa en blandras från buskavlare eller köpa hund utomlands ifrån med mer eller mindre suspekt bakgrund. För faktum är. Vi har idag sjukdomar i Sverige på grund av dessa organisationer som kallar sig seriösa. Som människor skriker sig hesa för att försvara men som ändå visar sig ta in sjuka hundar, ovaccinerade eller inte tillräckligt vaccinerade hundar. Hundar med giardia, hjärtmask, dvärgbandmask osv. som ska vara kastrerade men som plötsligt får valpar. Hundar far dessutom illa av att kastreras men de försvarar det på alla möjliga märkliga vis.

Hade det varit seriösa organisationer så hade de inte gjort som de har gjort och gör. Det finns ingen anledning att stötta dessa organisationer. Det gör inte dina hundar mindre värda. De är ju här nu och mår förhoppningsvis bra, inga problem alls men att stötta de här organisationerna kan bara bli fel eftersom det är så ytterst få som faktiskt är seriösa. Varför chansa? För mig är det samma sak som att gå till en prostituerad och mena att hen kanske säljer sex för att hen tycker om det och att hen tycker om att ha sex med vem som än betalar. Hen kan göra det frivilligt och hen kan göra det för att hen tycker om sex mot betalning men sannolikheten är så extremt liten att den måste räknas som obefintlig.
 
Kan det vara så att det också är lättare för dig som bor/bott(?!) I landet?
Än dom som beställer hund över nätet?
Jag bodde i Sverige då, så det var absolut en grad av att köpa grisen i säcken. Utvärderingen skedde i form av att volontärerna på djurhemmet på Irland gjorde sin bedömning av hundarna och placeraren på omplaceringsorganisationen gjorde sin bedömning av mig. Man fyller i ett ganska långt formulär när man ansöker om att få adoptera (förlåt) en viss hund på nätet. Sedan sker en telefonintervju och ett hembesök. Placerarna är noggranna och man kan både få avslag helt och bli rekommenderad en helt annan hund eller hundtyp. Jag fick nästan avslag först baserat på formuläret, och utvärderingen i intervju och hembesök kan kännas ganska invasiv, men det är nödvändigt och bra att de är stränga tycker jag.

Men det finns absolut en grad av chansning.
 
Som sagt:

”Jag vill verkligen bara berätta hur det också kan gå till om det skulle vara så att någon faktiskt inte vet det. Jag tror som sagt inte jag kommer ändra några åsikter och det är som sagt inte min ambition heller. Jag vill bara ge inblick och lite nyans.”

Ingen regel utan undantag. Jag tänker att majoriteten av oss är vuxna här och därmed har möjlighet att förstå att det givetvis finns undantag. :)
 
Jag bodde i Sverige då, så det var absolut en grad av att köpa grisen i säcken. Utvärderingen skedde i form av att volontärerna på djurhemmet på Irland gjorde sin bedömning av hundarna och placeraren på omplaceringsorganisationen gjorde sin bedömning av mig. Man fyller i ett ganska långt formulär när man ansöker om att få adoptera (förlåt) en viss hund på nätet. Sedan sker en telefonintervju och ett hembesök. Placerarna är noggranna och man kan både få avslag helt och bli rekommenderad en helt annan hund eller hundtyp. Jag fick nästan avslag först baserat på formuläret, och utvärderingen i intervju och hembesök kan kännas ganska invasiv, men det är nödvändigt och bra att de är stränga tycker jag.

Men det finns absolut en grad av chansning.
Okej då förstår jag men du behärskar engelska lika bra som svenska som jag förstått?
Isåfall är det ju mindre risk att bli lurad eller missförstå något kring veterinären och annat än om man bara kan vardagsengelska :)
Eller pratade du aldrig direkt med personalen på plats i hägnet?
 
@Nytant Jag tror inte att någon insatt inte vet att det finns seriösa organisationer. Problemet är inte att vi som inte vill att den vidriga hundhållningen ska fortsätta i adoptionens namn inte förstår att det finns en hundradels promille seriösa aktörer. Problemet är alla de som med näbbar och klor försvarar de som inte sköter sig. De som driver valpfabriker i stor skala med horribla förhållanden och där det är hundarna som betalar priset för att endel har behov av att visa och berätta hur stort hjärta de har som tar sig an sådana hundar istället för att köpa från uppfödare eller köpa en omplacering från Sverige. För visst räknas även den i valpfabrik uppfödda hunden. Visst räknas även dens mamma som klämmer ur sig valpkull efter valpkull tills det inte längre blir några valpar och då kastreras och säljs till någon svensk som anser sig ha räddat hunden men deras värde går om intet i den pengakarusell de befinner sig i och som de aldrig har bett om att få delta i. De som köper de här hundarna hoppas jag inte inser att om de slutade köpa dessa hundar så skulle det inte finnas några pengar att tjäna och inga hundar skulle fara så illa som den de nu tar hand om.

Du hade precis lika gärna kunnat ta en svensk omplacering. Det du beskriver om dina hundars situation händer även i Sverige. Varför inte ta en sådan hund istället? Varför är det så viktigt att köpa från djurhem/organisationer utomlands ifrån? Jag har absolut inget emot vare sig blandrashundar, omplaceringshundar eller hundar med tuffa bagage. Alla mina hundar har varit omplaceringar med större och mindre problem och tre av dem har varit blandraser. Däremot är steget enormt stort att istället för att köpa en omplacering köpa en blandras från buskavlare eller köpa hund utomlands ifrån med mer eller mindre suspekt bakgrund. För faktum är. Vi har idag sjukdomar i Sverige på grund av dessa organisationer som kallar sig seriösa. Som människor skriker sig hesa för att försvara men som ändå visar sig ta in sjuka hundar, ovaccinerade eller inte tillräckligt vaccinerade hundar. Hundar med giardia, hjärtmask, dvärgbandmask osv. som ska vara kastrerade men som plötsligt får valpar. Hundar far dessutom illa av att kastreras men de försvarar det på alla möjliga märkliga vis.

Hade det varit seriösa organisationer så hade de inte gjort som de har gjort och gör. Det finns ingen anledning att stötta dessa organisationer. Det gör inte dina hundar mindre värda. De är ju här nu och mår förhoppningsvis bra, inga problem alls men att stötta de här organisationerna kan bara bli fel eftersom det är så ytterst få som faktiskt är seriösa. Varför chansa? För mig är det samma sak som att gå till en prostituerad och mena att hen kanske säljer sex för att hen tycker om det och att hen tycker om att ha sex med vem som än betalar. Hen kan göra det frivilligt och hen kan göra det för att hen tycker om sex mot betalning men sannolikheten är så extremt liten att den måste räknas som obefintlig.
Jag förstår. Och jag menar inte att diskussionen inte ska och bör ske. Jag tycker den är jätteviktig. Och jag har ändrat min position en del genom åren. Jag har varit ”bortskämd” med att ha jobbat endast med väldigt seriösa djurhem även innan den här organisationen och min bild har definitivt varit onyanserad. Men jag har sedan dess själv stött på bekanta som fattat mindre kloka beslut och skaffat hund via mindre seriösa organisationer, där det ibland gått skapligt ändå, ibland inte. Så jag har definitivt behövt ta in andra perspektiv och nyansera hur jag själv tänker och pratar om det.

Jag kollade mycket på svenska organisationer och svenska omplaceringshundar och då när det begav sig fanns hundtypen jag ville ha och passar ihop med dels inte i Sverige, dels tycker jag dessutom att den här organisationen är värd att stödja.

Jag ville berätta hur det gått till för mig därför att omplaceringsorganisationen mina hundar kommer ifrån är en av de största i Sverige. Så jag tyckte inte nyanseringen var oväsentlig. Men jag hör er allihop och jag tror inte ni hatar mina hundar (det är dessutom omöjligt).
 
Ingen regel utan undantag. Jag tänker att majoriteten av oss är vuxna här och därmed har möjlighet att förstå att det givetvis finns undantag. :)
Ja det är nog en del av grejen, många hoppas nog på att deras rescue-hund verkligen är räddad från misär i likhet med @Nytants hund, fick själv en tår i ögat vid tanken på en kull av valpar i ett fuktigt rum, problemet är ju att den typen av riktiga räddningar inte är majoriteten. Givetvis är ett skyddsnät för hundar som råkat illa ut fantastiskt, det känns bara som att en stor majoritet är en industri där det avlas fram billiga hundar att sälja…
 
Okej då förstår jag men du behärskar engelska lika bra som svenska som jag förstått?
Isåfall är det ju mindre risk att bli lurad eller missförstå något kring veterinären och annat än om man bara kan vardagsengelska :)
Eller pratade du aldrig direkt med personalen på plats i hägnet?
Ja, det gör jag. Med min första hund hade jag ingen direkt kontakt med djurhemmet förrän senare. Med min andra hund hade jag kontakt med jourhemmet han bodde i efter sin veterinärvistelse och före avresan till Sverige.

Den här svenska omplaceringsorganisationen har, under tiden som jag haft med dem att göra, verkligen inte haft attityden att försöka pracka på någon några hundar eller skönmåla något. Utan man kommunicerar ganska tydligt kring de utmaningar som kan eller kommer uppstå. Så arbetet går snarare ut på att försöka undvika missförstånd eller orealistiska förväntningar/bedömningar. Men det finns absolut också lite retoriska och kulturella skillnader i hur man pratar om hundarna på Irland jämfört med Sverige, ett mer emotionellt språk till exempel vilket jag tror jag måste förstå i sin kulturella kontext. Många djurhem där jobbar också opinionsbildande och försöker höja hundars status.
 
Ja det är nog en del av grejen, många hoppas nog på att deras rescue-hund verkligen är räddad från misär i likhet med @Nytants hund, fick själv en tår i ögat vid tanken på en kull av valpar i ett fuktigt rum, problemet är ju att den typen av riktiga räddningar inte är majoriteten. Givetvis är ett skyddsnät för hundar som råkat illa ut fantastiskt, det känns bara som att en stor majoritet är en industri där det avlas fram billiga hundar att sälja…
Åh, alltså, min tanke var inte att försöka berätta en snyfthistoria så att ni skulle förstå att det faktiskt var jättesynd om mina hundar och det var därför jag var tvungen att ta hand om dem (även om det absolut var jättesynd om dem). Jag litar helt på att ni har koll på att hundar far väldigt illa på många platser i världen och även i Sverige. (Men i fallet av de här irländska omplaceringshundarna kan nog de flesta faktiskt beskrivas som ”räddade”.)

Utan jag ville bara berätta rätt och slätt hur det var, och framför allt göra väldigt tydligt att de som sätter de här hundarna till livet och de som omplacerar dem är helt skilda aktörer, där det inte finns någon som helst ekonomisk vinning för de senare.

Den här svenska organisationen kontaktas för övrigt även av Länsstyrelsen om hjälp med hundar i vanvårdsärenden här hemma och förmedlar dessa, men också svenska hundar ut helt vanliga familjer.

Som sagt, det är inte menat som argumenterande inlägg, utan endast för att informera. Kanske helt i onödan.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Hund En nyfiken fråga: vad vore det motsvarade ordet till att adoptera? Omplacera så ger man bort hunden, men man kan inte säga att man...
4 5 6
Svar
113
· Visningar
4 541
Senast: Mia_R
·
Övr. Hund Hur har era äldre hundar förändrats med åldern? Alvin var ett busfrö som liten, men ett snällt busfrö. Inget nafsande eller bråk, bara...
Svar
12
· Visningar
2 052
Senast: tuaphua
·
Övr. Hund Hej! Den här frågan har säkert varit uppe på tapeten många gånger men eftersom jag inte hittade en tråd som riktigt relaterar till min...
Svar
11
· Visningar
3 939
Senast: Dopy
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag började läsa Bukefalos-trådar regelbundet när jag var typ 8 år gammal. Det var år 2005. Sedan dess har jag varit en hängiven läsare...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
6 986
Senast: cili
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp