Att inte klara basics

Jag har suttit och läst tråden med städtips m.m. och imponeras av hur folk klarar av att hålla rutiner och att folk ens orkar starta städning och organisering. Och när jag själv besökt folk och sett att de har det städat och snyggt så har jag imponerats och undrat hur de lyckas. Jag känner mig rätt ensam i att inte lyckas hålla ordning, trots att min ambition är att ha det städat och snyggt.

Matlagning är ett annat sånt där område som jag misslyckats med, trots många försök genom åren. Jag kan ha hur goda intentioner som helst, men jag löser det inte. Förstår inte hur folk klarar av att laga mat alla dagar i veckan, eller klarar av veckans matlagning under helgen.

Ja, rutiner är generellt svåra för mig. När jag börjat med yoga, så har jag kommit av mig efter ett tag. Så effekten av yogan kommer aldrig för jag kommer av mig innan det händer.

Sen är jag dålig på att sköta mina tänder också. Jag har aldrig lyckats få till en bra rutin med det. Och det är ju rätt dåligt att det inte fungerar. Blir ju liksom fler jobbiga besök hos tandläkaren då.

Jag skulle vilja klara av de här sakerna. Men tyvärr saknar jag lösning för hur jag ska kunna få det att fungera. Och arbetsterapeuten som jag har träffat verkar inte heller ha några svar tyvärr.

 

[MJLee]

Bra att känna sig kuvad? Jag har svårt att tro det.

Om det gör att man plockar upp papper man lidit svårt av ett bra tag att de ligger på golvet, jfm att känna sig tillfälligt kuvad. Vad mår man mest dåligt i det långa loppet?

 

[åke]

Om att känna sig kuvad gör att man plockar upp papper man lidit av ligger på golvet, så kanske det är bra att känna sig kuvad eftersom man då gör saker man inte skulle gjort annars. Just saying.

Jag skulle ge en del bukefalister ett nervöst sammanbrott med hur det ser ut hemma hos mig och att städa, tvätta och diska är bland de värsta jag vet - särskilt som man måste börja om från början varje gång man är klar. Urrk. Men det är livet. Är jag skyldig till att ha det ungefär tio gånger värre hemma än TS har visat på bilder ibland? Yup! Sedan har jag tvingat mig själv till att göra vardagssysslor, inte för att jag känner någon som helst belöning, min hjärna kanske inte heller fungerar så? Men det måste göras förr eller senare.

Vad jag skulle få ett nervöst sammanbrott av (ok överdriver) är att ha viktiga papper liggande på bordet där de lätt hamnar på golvet och försvinner, särskilt om jag har katter. Jag har ett viktigt/inte viktigt, papper någonstans och misstänker att jag slängde det med en skrivare/skanner, men låtsas inte om det. Hittar man inte tidningsstället, Måla det i rött så ser man det direkt. Vill man inte en korg eller ett tidningsställ, köp en pappersmapp med gummiband. Jag använder dem för att sortera viktiga papper för sig innan jag ställer in dem i pappersställare, men det momentet kan man hoppa över.

Visa bifogad fil 81918

Frågan är: Mår man mer dåligt av att ha papper på golvet/bordet, än att ha en ful låda/pappersställ/mapp. Sedan väljer man det som gör att man mår minst illa. Ingen har det helt perfekt hemma eller är helt nöjda, inte ens Bill Gates eller Sultanen av Brunei, för då skulle de inte behöva köpa nytt.

Precis, viktiga papper, kvitto med garanti osv, det lägger jag direkt i pärmen så det inte försvinner. Jag vågar inte ha det liggande löst på ett bord pga katter. Nu är mina aldrig på bänkar och bord. Men är ändå rädd att pappret/garantin försvinner.

 

[Lobelia]

Om det gör att man plockar upp papper man lidit svårt av ett bra tag att de ligger på golvet, jfm att känna sig tillfälligt kuvad. Vad mår man mest dåligt i det långa loppet?

Jag kan inte se något bra i att känna sig kuvad, men det är klart att det finns värre känslor.

 

[Exile]

Jag kan inte se något bra i att känna sig kuvad, men det är klart att det finns värre känslor.

Nej men alla känslor man har är inte realistiska. Bara för att man känner sig kuvad betyder absolut inte att man är det. Att ta ansvar för på sina känslor på det sättet att man försöker analysera och se vad som faktiskt sker och vad folk faktiskt menar istället för det man själv bestämmer sig för är en jätteviktig del i att bli frisk.

Om man hela tiden övertygar sig själv om att alla andra vill en ont och att det är så fruktansvärt synd om en själv så kommer man sitta där med offerkoftan för evigt och inget kommer någonsin bli bättre.

Det är väldigt mycket snack här om att man inte får gör si och så mot folk med depression, man får inte pusha, inte ifrågasätta, inte säga åt någon att skärpa sig osv, när sanningen är att det finns inget annat sätt. Man måste ta tag i saker, man måste tvinga sig själv, pusha sig själv, göra fast man inte orkar. Ja man ska vara snäll och förlåtande mot sig själv men det betyder inte att det är okej att bli helt passiv, då blir man aldrig frisk.

Mediciner kan vara ett jättebra hjälpmedel men där har ju TS redan gjort klart att hon inte tänker testa något sådant så då är det liksom inte så mycket mer än ta sig i kragen som återstår egentligen. Något de allra flesta för övrigt gör varje gång de gör något tråkigt som att diska, tvätta, städa. Det är försvinnande få människor som känner genuin glädje av sådana sysslor, de flesta gör det för att det är ett tråk som måste göras och alla har lite olika smärtgräns för hur illa man tycker det kan bli.

 

[Sel]

Nej men alla känslor man har är inte realistiska. Bara för att man känner sig kuvad betyder absolut inte att man är det. Att ta ansvar för på sina känslor på det sättet att man försöker analysera och se vad som faktiskt sker och vad folk faktiskt menar istället för det man själv bestämmer sig för är en jätteviktig del i att bli frisk.

Om man hela tiden övertygar sig själv om att alla andra vill en ont och att det är så fruktansvärt synd om en själv så kommer man sitta där med offerkoftan för evigt och inget kommer någonsin bli bättre.

Det är väldigt mycket snack här om att man inte får gör si och så mot folk med depression, man får inte pusha, inte ifrågasätta, inte säga åt någon att skärpa sig osv, när sanningen är att det finns inget annat sätt. Man måste ta tag i saker, man måste tvinga sig själv, pusha sig själv, göra fast man inte orkar. Ja man ska vara snäll och förlåtande mot sig själv men det betyder inte att det är okej att bli helt passiv, då blir man aldrig frisk.

Mediciner kan vara ett jättebra hjälpmedel men där har ju TS redan gjort klart att hon inte tänker testa något sådant så då är det liksom inte så mycket mer än ta sig i kragen som återstår egentligen. Något de allra flesta för övrigt gör varje gång de gör något tråkigt som att diska, tvätta, städa. Det är försvinnande få människor som känner genuin glädje av sådana sysslor, de flesta gör det för att det är ett tråk som måste göras och alla har lite olika smärtgräns för hur illa man tycker det kan bli.

Jo, fast samtidigt kan man ju stanna upp lite och se hur det ser ut i tråden/trådarna också. Tough love i all ära men det spårar ur, man kan riktigt känna frustrationen genom skärmen ibland.

 

[Lingon]

Förlåt men jag förstår inte riktigt?
Du ville få undan dem på ett bra sätt innan (?) men när du plocka undan dem så är inte bra och då är det andras fel ?
Det är ju ingen som tvingar dig - däremot försöker man komma på lösningar på de problemen du själv säger dig ha. För att vara hjälpsamma.

Och just städning tror jag är att "ta sig i kragen" för ganska många av oss - annars skulle det inte bli gjort.
Själv köpte jag en robotdammsugare för att åtminstone slippa en sak i vardagen.

Jag tolkar det som att ts ville få undan papperna men eftersom hon ansåg att ingen lösning var helt perfekt så fanns det ingen lösning som var bra nog. Därför var ts i ett låst läge mentalt. Att lägga papperna i tidningshållaren var alltså inte bra nog i ts värld och därför hade hon föredragit om de låg kvar på bordet. Låst till att göra ingenting eftersom perfekt inte går.

Jag tolkar ts så här: extrem perfektionist med stor prestationsångest. Om saker inte kan göras helt perfekt så är det ingen mening att göra dem. Eftersom ts inte mår bra så orkar hon inte göra saker perfekt. Därför blir mycket lite gjort och det blir en ond cirkel där ts tyvärr bara mår sämre och sämre över att inte räcka till (=inte orka göra allt perfekt). Ts ställer otroligt höga krav på allt inkl. sig själv. Det är därför ingen lösning duger annan än den perfekta lösningen.

Men detta är min tolkning efter vad jag läst här på forumet och den är kanske helt fel.

 

[em-pirre]

Nej men alla känslor man har är inte realistiska. Bara för att man känner sig kuvad betyder absolut inte att man är det. Att ta ansvar för på sina känslor på det sättet att man försöker analysera och se vad som faktiskt sker och vad folk faktiskt menar istället för det man själv bestämmer sig för är en jätteviktig del i att bli frisk.

Om man hela tiden övertygar sig själv om att alla andra vill en ont och att det är så fruktansvärt synd om en själv så kommer man sitta där med offerkoftan för evigt och inget kommer någonsin bli bättre.

Det är väldigt mycket snack här om att man inte får gör si och så mot folk med depression, man får inte pusha, inte ifrågasätta, inte säga åt någon att skärpa sig osv, när sanningen är att det finns inget annat sätt. Man måste ta tag i saker, man måste tvinga sig själv, pusha sig själv, göra fast man inte orkar. Ja man ska vara snäll och förlåtande mot sig själv men det betyder inte att det är okej att bli helt passiv, då blir man aldrig frisk.

Mediciner kan vara ett jättebra hjälpmedel men där har ju TS redan gjort klart att hon inte tänker testa något sådant så då är det liksom inte så mycket mer än ta sig i kragen som återstår egentligen. Något de allra flesta för övrigt gör varje gång de gör något tråkigt som att diska, tvätta, städa. Det är försvinnande få människor som känner genuin glädje av sådana sysslor, de flesta gör det för att det är ett tråk som måste göras och alla har lite olika smärtgräns för hur illa man tycker det kan bli.

Men ts äter väl visst medicin och får terapi. Jag tror inte att nån på buke kan åf henne att magiskt bli frisk genom att tjata på henne.

 

[Lobelia]

Nej men alla känslor man har är inte realistiska. Bara för att man känner sig kuvad betyder absolut inte att man är det. Att ta ansvar för på sina känslor på det sättet att man försöker analysera och se vad som faktiskt sker och vad folk faktiskt menar istället för det man själv bestämmer sig för är en jätteviktig del i att bli frisk.

Om man hela tiden övertygar sig själv om att alla andra vill en ont och att det är så fruktansvärt synd om en själv så kommer man sitta där med offerkoftan för evigt och inget kommer någonsin bli bättre.

Det är väldigt mycket snack här om att man inte får gör si och så mot folk med depression, man får inte pusha, inte ifrågasätta, inte säga åt någon att skärpa sig osv, när sanningen är att det finns inget annat sätt. Man måste ta tag i saker, man måste tvinga sig själv, pusha sig själv, göra fast man inte orkar. Ja man ska vara snäll och förlåtande mot sig själv men det betyder inte att det är okej att bli helt passiv, då blir man aldrig frisk.

Mediciner kan vara ett jättebra hjälpmedel men där har ju TS redan gjort klart att hon inte tänker testa något sådant så då är det liksom inte så mycket mer än ta sig i kragen som återstår egentligen. Något de allra flesta för övrigt gör varje gång de gör något tråkigt som att diska, tvätta, städa. Det är försvinnande få människor som känner genuin glädje av sådana sysslor, de flesta gör det för att det är ett tråk som måste göras och alla har lite olika smärtgräns för hur illa man tycker det kan bli.

Vi kan liksom inte behandla TS depression på internet och att diskvalificera någons känslor gynnar ingen. Man känner vad man känner och det är jättebra att TS kan uttrycka att hen känner sig kuvad. Visst man kan påverka sina känslor och bearbeta dem, jag vet hur jag skulle gjort men det är inget jag kan lära ut här på internet. Jag har inte snackat om vad man får och inte får göra utan påpekat att om någon känner på ett vis så gör de det. Det är direkt otrevligt om någon som du verkar göra, tycker det är bra att någon känner sig kuvad.

Vad är det för j-vla budskap att säga till någon, i synnerhet om denne verkligen känner det. och dessutom har en depression? Vad ska det tjäna till? Vill du trycka ner TS i skorna lite till eller?

 

[bettysmatte]

Jag tolkar det som att ts ville få undan papperna men eftersom hon ansåg att ingen lösning var helt perfekt så fanns det ingen lösning som var bra nog. Därför var ts i ett låst läge mentalt. Att lägga papperna i tidningshållaren var alltså inte bra nog i ts värld och därför hade hon föredragit om de låg kvar på bordet. Låst till att göra ingenting eftersom perfekt inte går.

Jag tolkar ts så här: extrem perfektionist med stor prestationsångest. Om saker inte kan göras helt perfekt så är det ingen mening att göra dem. Eftersom ts inte mår bra så orkar hon inte göra saker perfekt. Därför blir mycket lite gjort och det blir en ond cirkel där ts tyvärr bara mår sämre och sämre över att inte räcka till (=inte orka göra allt perfekt). Ts ställer otroligt höga krav på allt inkl. sig själv. Det är därför ingen lösning duger annan än den perfekta lösningen.

Men detta är min tolkning efter vad jag läst här på forumet och den är kanske helt fel.

Håller med. Jag tror att perfektionism och inflexibilitet är en stor del av problemet. Om, t.ex., 87 av 88 sängbord från IKEA inte duger, så är det ju tydligt att man har en EXTREMT bestämd bild av hur allting ska vara och se ut. Det måste ju vara förfärligt jobbigt att ha det så in i minsta detalj....

 

[Wille]

Jo, fast samtidigt kan man ju stanna upp lite och se hur det ser ut i tråden/trådarna också. Tough love i all ära men det spårar ur, man kan riktigt känna frustrationen genom skärmen ibland.

Folk har varit på mig så många gånger att jag till slut gjorde som folk sa, fast jag inte ville, bara för att få tyst på tjatet. Det har klagats mycket på att jag inte gör som folk säger. Min vilja har aldrig betytt något alls. Så jag blev ett menlöst hjon. Gav upp min vilja. La mig platt. Och det känns inte alls bra.

Men ts äter väl visst medicin och får terapi. Jag tror inte att nån på buke kan åf henne att magiskt bli frisk genom att tjata på henne.

Ja, jag äter två mediciner mot depressionen.

Och du har rätt, det hjälper inte att tjata på mig. Mår inte ett dugg bättre av det.

 

[em-pirre]

Folk har varit på mig så många gånger att jag till slut gjorde som folk sa, fast jag inte ville, bara för att få tyst på tjatet. Det har klagats mycket på att jag inte gör som folk säger. Min vilja har aldrig betytt något alls. Så jag blev ett menlöst hjon. Gav upp min vilja. La mig platt.


Ja, jag äter två mediciner mot depressionen.

Och du har rätt, det hjälper inte att tjata på mig. Mår inte ett dugg bättre av det.

Du ska inte lägga dig platt. Se din envishet som en styrka: du ger inte upp.

 

[Wille]

Du ska inte lägga dig platt. Se din envishet som en styrka: du ger inte upp.

Om det vore så enkelt. Jag känner mig överkörd.

 

[Fruentimber]

Folk har varit på mig så många gånger att jag till slut gjorde som folk sa, fast jag inte ville, bara för att få tyst på tjatet. Det har klagats mycket på att jag inte gör som folk säger. Min vilja har aldrig betytt något alls. Så jag blev ett menlöst hjon. Gav upp min vilja. La mig platt. Och det känns inte alls bra.


Ja, jag äter två mediciner mot depressionen.

Och du har rätt, det hjälper inte att tjata på mig. Mår inte ett dugg bättre av det.

"Menlöst hjon" för att du tillslut fick någonting gjort?

Att gå utanför sin comfort zone är jobbigt. Det är en del av processen. Man kan sitta och tjura över det ett tag om man vill, men utan någon form av handling kommer man ingenstans, även om det inte blev det där alldeles perfekta som man hade tänkt (och som egentligen var det som satte stopp för alla andra former av handling). Även här får man jobba på sin acceptans.

 

[zinnia]

Folk har varit på mig så många gånger att jag till slut gjorde som folk sa, fast jag inte ville, bara för att få tyst på tjatet. Det har klagats mycket på att jag inte gör som folk säger. Min vilja har aldrig betytt något alls. Så jag blev ett menlöst hjon. Gav upp min vilja. La mig platt. Och det känns inte alls bra.


Ja, jag äter två mediciner mot depressionen.

Och du har rätt, det hjälper inte att tjata på mig. Mår inte ett dugg bättre av det.

Vad vill du ha för typ av respons?

Och gällande de där papprena det tjatats om, vad är din vilja med dem?

(Kanske helt irrelevant info, men jag kämpar själv med oreda i hemmet. Bredvid min säng och på byrån ligger kläder i högar, rena, smutsiga, halvanvända. Dammråttorna är stora som katter. Jag hade ändå en fin adventsmorgon vid ett fint köksbord med adventsblommor och ljus, för min del funkar det att skapa små oaser och bortse från övriga oredan. Är samma på landet där det ser ut som skit på tomten, men jag skapar små öar och sitter och njuter av träden, himlen, fåglarna. Jag kan njuta på riktigt, medan färgen flagar av huset, men jag vet att inte alla skulle klara det. Det är oerhört viktigt för mig att njuta i vardagen och jag har insett mina begränsningar.

Angående den fruktansvärda klädhögen hade jag ambitionen att rensa undan den förra helgen när vi hade besök, men orkade inte så jag öste ner skiten i två kassar. Sen ut igen när jag behövt kläder. Nu har jag bestämt att fixa kläderna innan jul, men det kan mycket väl bli kassar igen.

Hjälper inte dig ett dugg, men alla har vi vårt! )

 

[Exile]

Vi kan liksom inte behandla TS depression på internet och att diskvalificera någons känslor gynnar ingen. Man känner vad man känner och det är jättebra att TS kan uttrycka att hen känner sig kuvad. Visst man kan påverka sina känslor och bearbeta dem, jag vet hur jag skulle gjort men det är inget jag kan lära ut här på internet. Jag har inte snackat om vad man får och inte får göra utan påpekat att om någon känner på ett vis så gör de det. Det är direkt otrevligt om någon som du verkar göra, tycker det är bra att någon känner sig kuvad.

Vad är det för j-vla budskap att säga till någon, i synnerhet om denne verkligen känner det. och dessutom har en depression? Vad ska det tjäna till? Vill du trycka ner TS i skorna lite till eller?

Nu tog du i från tårna. Jag har aldrig sagt att det är bra att någon känner sig kuvad, men man måste kanske också inse att bara för att man känner något betyder det inte att det ÄR så, TS känner sig kuvad, den känslan är äkta, men TS är absolut inte kuvad. Tar man hela tiden sina känslor för absolut sanning så gräver man bara sin grop djupare.

Ingen här kan behandla TS det stämmer, men då får väl TS sluta be om råd? Jag vet inte om du märkt det men de svar som TS svarar positivt på och reagerar positivt på är de svar precis som dina, som gör andra som skriver här till mobbare och som om de skulle vilja TS något ont. DÄR får svar medhåll. Jag tror dessa svar i längden är betydligt skadligare för TS än vad någon form av tough love är för det bekräftar TS världsbild om att hon är ett stackars hjälplöst offer.

Är man deprimerad och har noll självkänsla, noll självförtroende och tycker allt man gör är värdelöst och att man är sämst i världen, då söker man också andras bekräftelse i det. Jag vet inte varför men det är jättevanligt, man VILL att andra ska hålla med, erkänna att ja du är ju värdelös för det känns som en seger, det enda man kan göra rätt är att få andra att förstå hur kass man är typ. Och det är steg ett till någon form av förbättring att sluta med det.

Jag har ytterst sällan sett något inlägg i någon av TS trådar som varit genuint elakt utan jag ser en massa människor som fortfarande bryr sig och fortfarande försöker hjälpa. Sen får ju TS göra vad hon vill med den informationen men detta är fortfarande ett internetforum och ingenstans man bara kan förvänta sig medhåll eller enbart de svaren man vill ha.

 

[bettysmatte]

Jag har suttit och läst tråden med städtips m.m. och imponeras av hur folk klarar av att hålla rutiner och att folk ens orkar starta städning och organisering. Och när jag själv besökt folk och sett att de har det städat och snyggt så har jag imponerats och undrat hur de lyckas. Jag känner mig rätt ensam i att inte lyckas hålla ordning, trots att min ambition är att ha det städat och snyggt.


Jag skulle vilja klara av de här sakerna. Men tyvärr saknar jag lösning för hur jag ska kunna få det att fungera. Och arbetsterapeuten som jag har träffat verkar inte heller ha några svar tyvärr.

Så här står det i det första inlägget. Många frågor om hur man gör, hur andra gör. Man saknar lösning på problemen. Nu har det kommit många (bra) förslag på diverse strategier och genvägar, från det lilla till det litet större. Jag förstår nog inte hur det ska funka att få råd av andra, om man känner sig "kuvad" av förslag? Om man blir ett "menlöst hjon" för att man testar en lösning på ett problem?

 

[Motacilla]

Jag funderar lite @Wille, kan ha fel så säg till i så fall. Men kan det vara så att du liksom tänker att om hem och trädgård blir perfekt välskötta så löser sig resten av ditt mående också?

Att det liksom blir lite väl mycket fokus på att hemmet måste vara perfekt som en förutsättning för att du ska komma vidare?

Det är inte ovanligt att folk tänker att "om bara A fixas, då kommer mitt liv att bli mycket bättre."
Men i själva verket behöver vi alla jobba på att gilla läget och fundera på fungerande lösningar för hela det breda spekrat som är livet PÅ EN GÅNG.
Inte vänta på att om jag bara fixar detta så kommer resten magiskt att falla på plats.

Har man lite energi måste man hushålla med den och tänka ut vad som är möjligt för en.
Om du börjar jobba har du kanske råd med städhjälp? Så slipper du själv hålla på med det, eftersom det verkar vara ett stort bekymmer för dig.

 

[Wille]

Så här står det i det första inlägget. Många frågor om hur man gör, hur andra gör. Man saknar lösning på problemen. Nu har det kommit många (bra) förslag på diverse strategier och genvägar, från det lilla till det litet större. Jag förstår nog inte hur det ska funka att få råd av andra, om man känner sig "kuvad" av förslag? Om man blir ett "menlöst hjon" för att man testar en lösning på ett problem?

Du har ju inte fattat nånting. Det är en jävla skillnad att mot sin vilja pressas att göra något och att med sin fria vilja göra något man läser om.

Jag upplever att jag pressats mot min vilja i den här tråden för fan ta mig som inte följt några råd. Jag har ju fått skit för att jag inte gjort som folk har sagt.

Jag funderar lite @Wille, kan ha fel så säg till i så fall. Men kan det vara så att du liksom tänker att om hem och trädgård blir perfekt välskötta så löser sig resten av ditt mående också?

Att det liksom blir lite väl mycket fokus på att hemmet måste vara perfekt som en förutsättning för att du ska komma vidare?

Det är inte ovanligt att folk tänker att "om bara A fixas, då kommer mitt liv att bli mycket bättre."
Men i själva verket behöver vi alla jobba på att gilla läget och fundera på fungerande lösningar för hela det breda spekrat som är livet PÅ EN GÅNG.
Inte vänta på att om jag bara fixar detta så kommer resten magiskt att falla på plats.

Har man lite energi måste man hushålla med den och tänka ut vad som är möjligt för en.
Om du börjar jobba har du kanske råd med städhjälp? Så slipper du själv hålla på med det, eftersom det verkar vara ett stort bekymmer för dig.

Kanske är det så. Kanske inte.

Men svårt att ta städhjälp när de inte vet vart jag vill ha mina saker. Tror inte städhjälp plockar grejer. Och det är den stora biten.

 

[athena_arabians]

"Menlöst hjon" för att du tillslut fick någonting gjort?

Att gå utanför sin comfort zone är jobbigt. Det är en del av processen. Man kan sitta och tjura över det ett tag om man vill, men utan någon form av handling kommer man ingenstans, även om det inte blev det där alldeles perfekta som man hade tänkt (och som egentligen var det som satte stopp för alla andra former av handling). Även här får man jobba på sin acceptans.

Jag är mest fascinerad av att TS alltid lägger ansvaret på någon annan. Det är som sagt jobbigt att jobba med sig själv men är en vuxen får en faktiskt lov att ta ansvar för sitt liv och sina val.

Det var ju faktiskt jättebra att de där papperna blev flyttade men inte ens det var bra enligt TS. Att det läget välja bort det sjukvården rekommenderar är obegripligt för någonstans funkar ju inte nuvarande behandling. Att lägga energi på att haka upp sig över att något blev gjort men av fel anledning är inte sunt.

 

[Wille]

Tänker att om jag i stället hade haft problem med att äta viss mat, skulle folk säga åt mig att det är ju för fan bara att äta? Det är precis det som sker men för mina problem då.