Att lära barn att slåss

[Sel]

Jag blev inte slagen men en gång försökte en mobbare sparka mig. Han missade.
Rektorn sa att om jag vill ta saken i egna händer så skulle han och lärarna "se åt andra hållet". Mao så gav han mig rådet att klå upp dem.

Det där känns ju verkligen totalt uppåt väggarna! Att skolledningen väljer att inte göra något åt saken men istället "tillåter" ett barn att ta itu med saken själv utan konsekvenser. Inte konstigt att det inte funkar i skolorna.

 

[parellikusken]

Minns att när vi gick i åttan så fick tjejerna i klassen vara borta från undervisningen ett par dagar och gå kurs i feministiskt självförsvar. Det tror jag stärkte vårt självförtroende mycket, några av oss gillade det så mycket att vi började träna kampsport efter det.

Men har aldrig fått lära mig slåss eller försvara mig av mina föräldrar.

 

[Dorinda]

Jag bodde i ett område som nu klassas som utsatt och pratas om på nyheterna stockhomsförort.

Jag har aldrig blivit slagen och bevittnat våld ytterst få gånger.

Jag bodde i ett gult radhus, hade promenadavstånd till hästen och det var väldigt idylliskt!

 

[niardasp]

Jag kommer ihåg en gång då jag slagit någon, jag gick i lågstadiet och en kille i klassen som var allmänt jobbig mot alla tjejer försökte pussa mig bakifrån. Då vände jag mig om och gav honom en örfil. Tror inte att han försökte samma sak igen sen mot mig.

Regelrätt våld har jag nog inte bevittnat i skolmiljö under uppväxten. Däremot bråk och knuffar eller snöbollskrig som urartade framför allt bland killarna. Men tror inte att det liksom blev slagsmål av det hela.

Mina föräldrar lärde inte mig att slåss men sa vid något tillfälle att om någon slår mig först så får jag slå tillbaka utan att de skulle bli arga. Men att föredra var ju att berätta för någon lärare eller annan vuxen och få hjälp på så sätt istället.

 

[starcraft]

Jag har själv aldrig slagit någon annan än mitt syskon i något sånt mindre trevligt syskonbråk som barn, men blev däremot misshandlad vid ett par tillfällen av två äldre barn på vägen hem från skolan när jag gick på lågstadiet. Sen i högstadiet hade vi en klasskamrat som utövade våld, kränkningar mm på oss andra i klassen tills denna blev omplacerad.

Jag gillar inte våld eller tanken på att slåss och vill inte lära mitt barn att slåss, men kommer nog skicka barnet på en kurs i självförsvar.. känns som det kan vara bra att kunna.

 

[Unafraid]

Killarna i min årskurs slogs. Problemet med att slå tillbaka var att de också slogs tillbaka. Och killarna slog.hprdsre så jag vill påstå att det finns ingen anledning att slå tillbaka, det finns förhoppningsvis bättre vägar att gå.

 

[TinyWiny]

På fråga 1 ja. På fråga 2 nej.

För mig var våld vardag både hemma och i skolan. Mobbning var inte bara ord utan mycket fysiskt. I mellanstadiet var det förutom vanlig mobbning med ord, slag och sparkar utfrysning och det matchade ju fint eftersom de gjorde samma sak hemma. (Ja jag är djupt ironisk.)

Sommaren mellan sexan och sjuan bytte jag skolan igen och kom delvis tillbaka till de mobbarna jag gått ihop med tidigare. Jag bestämde mig för att första som sa/gjorde något skulle jag ge en rak höger. Det gjorde jag. Mobbningen upphörde. Ingen brydde sig överhuvudtaget.

På gymnasiet skulle tjejer lära sig självförsvar utav en polis som var äcklet själv. Ingen lärde sig självförsvar men alla lärde sig att poliser inte är att lita på.

Mina barn har aldrig fått slåss. Konflikter löses med ord. Mobbning fanns tyvärr i skolan och när jag ringde upp var det föräldrar som inte hade lust att ta hand om sina barn utan lät dem springa vind för våg för att karriären var viktigare och de skyllde på att barnets äldre syskon ju bråkade med hen så då bråkade väl hen med andra. Att det var deras förbannade skyldighet att ta hand om sina barn och se till att ingen blev slagen eller mobbad förstod hen inte alls. Jag tänker att de en dag kanske inser vilka as de är som misslyckades så kapitalt med den viktigaste uppgiften de tagit på sig och det är straff nog.

Jag skulle aldrig uppmuntra någon att slåss trots att det var vad som fick slut på mobbningen för mig så är det ingen lösning. Om man slår måste man vara beredd på att den man slåss mot är bättre på att slåss och har fula knep vilket kan leda till avsevärda skador. En bekant blev av med örat.

 

[Skojamindoja]

Jag har inga egna barn så jag kan bara svara på första delen av frågan. Jag har själv aldrig slagits eller blivit slagen, mer än av syskonen, och då var det mer att vi kanske blev så fruktansvärda ovänner om något att vi drog varandra i håret eller började knuffas, och då när vi var riktigt små.

Däremot förekom det slagsmål ständigt i min klass och på min skola under hela låg- och mellanstadiet, men då mellan killarna. Landsortsskola med idel arbetarklass, 90-tal. Var framför allt fyra pojkar som slogs i vår klass, tre bara med varandra och där behövde vi andra aldrig vara rädda för att bli indragna eller råka få nåns knytnäve på sig av misstag. Den fjärde var riktigt, riktigt obehaglig och kunde få hemska raserianfall helt utan anledning, kunde även börja puckla på läraren. Han var också mycket, mycket större rent kroppsligt än vad vi andra var, vilket var ännu mer skrämmande eftersom han hade kroppen av en vuxen karl redan i typ trean-fyran. Han flyttades till en särskola i femman, efter det blev det mycket lugnare.

På högstadiet var det mer psykisk mobbing och utfrysning mellan tjejerna men inte direkt slagsmål. Minns ett enda slagsmål i nian och då var det två tjejer som rök ihop.

Mina föräldrar har alltid betonat att våld inte löser någonting och att vi skulle säga till en vuxen (dem eller en lärare) istället.

 

[Mineur]

Vad många bra svar jag fått, tack hörni! Det gav mig lite perspektiv på situationen samt nya infallsvinklar

 

[Badger]

Det här blir eventuellt en lite spretig trådstart men jag ska göra mitt bästa...

Jag bor i UK och hamnade i en diskussion med en vän häromdagen som jag har haft svårt att släppa. Diskussionen kom sig av att vännen i förbifarten sa något i stil med att det är viktigt att lära barn att kunna försvara sig fysiskt (läs: slåss, men enbart i försvarssyfte) när de börjar skolan så att de kan sätta sig upp mot potentiella mobbare. Jag sa något om att det kanske inte riktigt var att angripa problemet från helt rätt håll och att jag aldrig slagit någon i hela mitt liv - eller blivit slagen för den delen - och att jag inte heller kunde minnas att jag nånsin bevittnade faktiskt våld i skolan. Min vän blev jätteförvånad över det här sistnämnda och menade på att jag måste ha haft en väldigt skyddad uppväxt om jag aldrig behövt slåss, medan jag menade på att det är helt normalt där jag kommer ifrån.

Jag förstår att det här till mångt och mycket bottnar i kulturella skillnader och kan tänka mig att jag från min väns perspektiv framstod lite som en sådan där tröttsam, skenhelig svensk som minsann aaaldrig gör något fel, men jag har verkligen jättesvårt att förhålla mig till konceptet att lära barn våld - oavsett vad motivet är. För min vän är det dock en självklarhet att våld förekommer både i och utanför skolan och att barn, såväl flickor som pojkar, därför behöver lära sig hur de ska hantera det rent fysiskt.

Nu funderar jag på om jag "missat" något under min uppväxt, om den kanske var lite skyddad trots allt (växte upp i typisk medelklass och gick på "bra" skolor), eller om det helt enkelt är annorlunda i Sverige jämfört med UK.

Min frågeställning är väl egentligen:

1) Har du någonsin på riktigt slagit någon, eller blivit slagen? Var det något som förekom när du gick i skolan eller under uppväxten överlag?

2) Ni som har barn idag, hur tänker ni kring detta? Hur pratar man med barn om det här med fysisk mobbning och hur man kan försvara sig mot det? Och hur pass normaliserat upplever ni att våld är i skolan?

1) nej jag har aldrig slagit någon eller blivit slagen. Jag har nog bitit någon i första klass kanske, men inte gjort om det. Vår lärare var väldigt duktig på att få folk att inte göra om dumma saker (om än inte så pedagogiskt.. eller så var det just det...) Hade en väninna som slog en pojke som hade retat henne i flera veckor dock. Vilket han slutade med tror jag, men hon fick mycket skäll.

2) Jag har nog uppfattat det som att det, i alla fall de sammanhang jag stött på, förskola, varit mycket mycket bättre att gråta först och högst jämfört med att slå sist. (att ha argast föräldrar ger dock extra möjligheter att vara läskig såklart) Dvs förskolepersonalen o fritidspersonalen tolererar en hel del elakheter och sådant så länge ingen blir slagen och gråter. När någon har slagit någon annan -pojke i alla fall, så reder de inte ut bråket utan är mycket hårdhänta mot den pojke som slog sist oavsett vad som hände innan. Så jag har snarare försökt vara tydlig med att det är bättre att börja gråta när någon är elak än att slå tillbaka (vilket inte är helt med mina mer stoiska principer faktiskt). De vuxna i personalen är ändå väldigt stora och väldigt hårdhänta på förskolan. Bäst är såklart en förskola där personalen tar tag i små konflikter, är mjuka, inkännande, gamla erfarna och tränar barnen i empati. Båda metoderna (låt barnen slåss och vara elaka tills någon gråter och ta tag i och red ut konflikter och lär ut empati) håller i sig i mååånga år framöver och tja... gissa vad jag föredrar (och antagligen lärare på skolan i lågstadiet också om man säger så.). (Jag tror absolut att slå tillbaka kan fungera mot mobbning, även om det kanske inte är direkt forskat på antar jag dock. Har bara inte stött på det.)

 

[Badger]

Det har väl hänt en hel del i sverige oxå. När jag gick i skolan så va min klass stökig, blev rent möten med rektorer å utomstpånde i högstadiet.
Men de våldsrelaterade som jag kan minnas va att en blev upptryckt i ett skåp så glaset gick sönder. That's about it.

Jobbade sedan ett år på samma skola 2019, och wow. Barnen slogs, skrek, i den ordningen.
Tänk utebandy och en unge inte får passningen den skriker om, istället för att gnälla å klaga så äre upp med klubban å sikta mot huvudet
Till just den skolan så hör det ju garanterat till att det är sen redan länge (hade några när jag gick) stor del invandrare och flyktingar på orten, och dom barnen kommer ju inte bara med annan kultur och uppfostran utan ofta trauman som vi födda på orten inte ens kan föreställa oss.
Sen förväntas de uppföra sig 'normalt' och umgås med folk som inte alltid varit på samma sida konflikten.

Allt utan support från skolväsendet recept för succée..lr kanske inte.

Sen är väl våld mer MER i all media å sånt oxå.

Ja jag känner till i alla fall två skolor där ena förbjudit fotboll på rasterna för att barnen beter sig så illa och den andra hade en paus och gick igenom hur man fick säga till osv för det var så ohållbart (iofs förstår jag inte hur det händer när fritidspersonalen bredvid planen helt ärligt, de måste ju antingen uppmuntrat det eller ignorerat det?). (tycker det senare är rimligare) men känns som att de snart inte får göra någonting alls på rasterna för de är så okontrollerade (klättra i träd blev förbjudet och snöboll är ju förbjudet osv.)

 

[Badger]

Jag gillar inte tanken på att slåss överhuvudtaget men däremot att försvara sig, det är något som folk borde lära sig. Typ som judo eller något sådant, så man får rätt reflexer att försvara sig utan att trigga eller slåss liksom. Tänker jag. Och med försvara, då menar jag inte att slå tillbaka utan att helt enkelt undvika och parera hysteri.

Haken isf med både judo och jujutsu är ju att man är två personer och en person agerar som den man ska skydda sig mot, dvs man lär sig sparkar och slag. (dvs det är kul sport osv, men å andra sidan har jag inga väldiga principer mot kampsport.)

 

[Sassy]

Haken isf med både judo och jujutsu är ju att man är två personer och en person agerar som den man ska skydda sig mot, dvs man lär sig sparkar och slag. (dvs det är kul sport osv, men å andra sidan har jag inga väldiga principer mot kampsport.)

Å andra sidan brukar åtminstone de klubbar jag sett (främst judo och aikido) vara väldigt bra på att även lära ut disciplin och egen känsloreglering på ett sätt som faktiskt inga andra sporter gör. Överlag verkar (bra) kampsportsklubbar ofta göra stor nytta för både blyga och stökiga barn (om barnen själva vill ägna sig åt det, såklart). Vissa ungar behöver hitta ett utlopp för den explosivitet och frustration som får dem att slåss, och får de göra det med ett regelverk bland tydliga och empatiska vuxna så kan man slippa att de pucklar på sina klass"kompisar".

Själv är jag uppvuxen i en normalt sett välmående skola på 80- och 90-talet. Vår klass var dock ett kaos, och det var inte sällan slagsmål. Främst under lågstadietiden och mellan klassens "stökiga" killar (som kunde vara kompisar däremellan), men det hände allt då och då hela vägen upp till och med högstadiet. Även att tjejer mobbade med sparkar och slag när ingen såg. Någon gång hände det att jag bara inte orkade mer och slog tillbaka.

 

[Badger]

Å andra sidan brukar åtminstone de klubbar jag sett (främst judo och aikido) vara väldigt bra på att även lära ut disciplin och egen känsloreglering på ett sätt som faktiskt inga andra sporter gör. Överlag verkar (bra) kampsportsklubbar ofta göra stor nytta för både blyga och stökiga barn (om barnen själva vill ägna sig åt det, såklart). Vissa ungar behöver hitta ett utlopp för den explosivitet och frustration som får dem att slåss, och får de göra det med ett regelverk bland tydliga och empatiska vuxna så kan man slippa att de pucklar på sina klass"kompisar".

Själv är jag uppvuxen i en normalt sett välmående skola på 80- och 90-talet. Vår klass var dock ett kaos, och det var inte sällan slagsmål. Främst under lågstadietiden och mellan klassens "stökiga" killar (som kunde vara kompisar däremellan), men det hände allt då och då hela vägen upp till och med högstadiet. Även att tjejer mobbade med sparkar och slag när ingen såg. Någon gång hände det att jag bara inte orkade mer och slog tillbaka.

Onekligen! Men om man har jätteprinciper mot att slåss och absolut bara vill få till försvar så är det nog fel att tänka sig att man delar in hela gruppen i par som sedan båda försvarar sig utan att någon någonsin måste tex markera en spark eller ett slag att försvara sig mot.

 

[Mabuse]

Det här blir eventuellt en lite spretig trådstart men jag ska göra mitt bästa...

Jag bor i UK och hamnade i en diskussion med en vän häromdagen som jag har haft svårt att släppa. Diskussionen kom sig av att vännen i förbifarten sa något i stil med att det är viktigt att lära barn att kunna försvara sig fysiskt (läs: slåss, men enbart i försvarssyfte) när de börjar skolan så att de kan sätta sig upp mot potentiella mobbare. Jag sa något om att det kanske inte riktigt var att angripa problemet från helt rätt håll och att jag aldrig slagit någon i hela mitt liv - eller blivit slagen för den delen - och att jag inte heller kunde minnas att jag nånsin bevittnade faktiskt våld i skolan. Min vän blev jätteförvånad över det här sistnämnda och menade på att jag måste ha haft en väldigt skyddad uppväxt om jag aldrig behövt slåss, medan jag menade på att det är helt normalt där jag kommer ifrån.

Jag förstår att det här till mångt och mycket bottnar i kulturella skillnader och kan tänka mig att jag från min väns perspektiv framstod lite som en sådan där tröttsam, skenhelig svensk som minsann aaaldrig gör något fel, men jag har verkligen jättesvårt att förhålla mig till konceptet att lära barn våld - oavsett vad motivet är. För min vän är det dock en självklarhet att våld förekommer både i och utanför skolan och att barn, såväl flickor som pojkar, därför behöver lära sig hur de ska hantera det rent fysiskt.

Nu funderar jag på om jag "missat" något under min uppväxt, om den kanske var lite skyddad trots allt (växte upp i typisk medelklass och gick på "bra" skolor), eller om det helt enkelt är annorlunda i Sverige jämfört med UK.

Min frågeställning är väl egentligen:

1) Har du någonsin på riktigt slagit någon, eller blivit slagen? Var det något som förekom när du gick i skolan eller under uppväxten överlag?

2) Ni som har barn idag, hur tänker ni kring detta? Hur pratar man med barn om det här med fysisk mobbning och hur man kan försvara sig mot det? Och hur pass normaliserat upplever ni att våld är i skolan?

1. Absolut - inte ofta, men ibland blev man slagen av nån kille när man var liten.

2. Jag har två söner, idag tonåringar. Jag har haft en fast föresats att de inte ska bli såna där killar som slår och terroriserar andra barn. De har absolut inte fått lära sig slåss, tvärtom har läxan hemifrån varit att man måste lära sig kontrollera sitt temperament så att man aldrig blir så arg att man börjar slåss. Små barn kanske slåss, men senast i skolåldern så ska man kunna behärska sig, De är nu stora och starka, skulle de slåss skulle de göra folk illa. Men de slåss aldrig.

 

[TinyWiny]

1) nej jag har aldrig slagit någon eller blivit slagen. Jag har nog bitit någon i första klass kanske, men inte gjort om det. Vår lärare var väldigt duktig på att få folk att inte göra om dumma saker (om än inte så pedagogiskt.. eller så var det just det...) Hade en väninna som slog en pojke som hade retat henne i flera veckor dock. Vilket han slutade med tror jag, men hon fick mycket skäll.

2) Jag har nog uppfattat det som att det, i alla fall de sammanhang jag stött på, förskola, varit mycket mycket bättre att gråta först och högst jämfört med att slå sist. (att ha argast föräldrar ger dock extra möjligheter att vara läskig såklart) Dvs förskolepersonalen o fritidspersonalen tolererar en hel del elakheter och sådant så länge ingen blir slagen och gråter. När någon har slagit någon annan -pojke i alla fall, så reder de inte ut bråket utan är mycket hårdhänta mot den pojke som slog sist oavsett vad som hände innan. Så jag har snarare försökt vara tydlig med att det är bättre att börja gråta när någon är elak än att slå tillbaka (vilket inte är helt med mina mer stoiska principer faktiskt). De vuxna i personalen är ändå väldigt stora och väldigt hårdhänta på förskolan. Bäst är såklart en förskola där personalen tar tag i små konflikter, är mjuka, inkännande, gamla erfarna och tränar barnen i empati. Båda metoderna (låt barnen slåss och vara elaka tills någon gråter och ta tag i och red ut konflikter och lär ut empati) håller i sig i mååånga år framöver och tja... gissa vad jag föredrar (och antagligen lärare på skolan i lågstadiet också om man säger så.). (Jag tror absolut att slå tillbaka kan fungera mot mobbning, även om det kanske inte är direkt forskat på antar jag dock. Har bara inte stött på det.)

Jag hoppas du ifrågasätter det där starkt. Jag hade varit vansinnig om det hade gått till så när mina barn gick på förskolan och gått vidare uppåt i hierarkin tills någon tog tag i det för så får det verkligen inte gå till.
Självklart ska förskolan lära ut hur man reder upp konflikter med empati. Något annat är verkligen inte acceptabelt.

 

[Badger]

Jag hoppas du ifrågasätter det där starkt. Jag hade varit vansinnig om det hade gått till så när mina barn gick på förskolan och gått vidare uppåt i hierarkin tills någon tog tag i det för så får det verkligen inte gå till.
Självklart ska förskolan lära ut hur man reder upp konflikter med empati. Något annat är verkligen inte acceptabelt.

jodå, till kommunens förskolechef mailade jag direkt, arbetade mig aldrig uppåt så att säga, och de fick prata med en pedagog som hjälper personal att förstå hur man hanterar barn och den som hade använt olagliga metoder, skamvrå, slutade efter ett tag. Men jag tycker nog ändå inte att de nådde någon högre nivå på genomtänkta pedagogiska grepp även efteråt. De var väldigt opålästa om väldigt mycket. Föräldrar kom med helt normala vedertagna förslag varje föräldramöte (alltså som att låta barn utveckla svaga områden eller introducera könsöverskridande teckningar eller leksaker) och de såg förvånat chockade ut över helt normala vedertagna pedagogiska metoder och framstod inte som att de tänkte använda dem. De var runt 30 år o ngn var såklart fullt utbildad och det var en förskola i ett fint område. Så skada skedd. Förskoleklass kämpade på sedan med den ruffiga stämningen i gossgruppen. Och helt ärligt jag tror de var ganska normala snarare än exceptionella, i sin hantering av pojkar, o flickor.

 

[TinyWiny]

jodå, till kommunens förskolechef mailade jag direkt, arbetade mig aldrig uppåt så att säga, och de fick prata med en pedagog som hjälper personal att förstå hur man hanterar barn och den som hade använt olagliga metoder, skamvrå, slutade efter ett tag. Men jag tycker nog ändå inte att de nådde någon högre nivå på genomtänkta pedagogiska grepp även efteråt. De var väldigt opålästa om väldigt mycket. Föräldrar kom med helt normala vedertagna förslag varje föräldramöte (alltså som att låta barn utveckla svaga områden eller introducera könsöverskridande teckningar eller leksaker) och de såg förvånat chockade ut över helt normala vedertagna pedagogiska metoder och framstod inte som att de tänkte använda dem. De var runt 30 år o ngn var såklart fullt utbildad och det var en förskola i ett fint område. Så skada skedd. Förskoleklass kämpade på sedan med den ruffiga stämningen i gossgruppen. Och helt ärligt jag tror de var ganska normala snarare än exceptionella, i sin hantering av pojkar, o flickor.

Väldigt väldigt märkligt. Menar du att den hanteringen av barnen var normal?! Det hoppas jag verkligen inte! Det är inte vad jag ser/har sett omkring mig sedan 90-talet iallafall. As finns det såklart överallt men de är just as, det är inte normalt. Ingen med förskollärarutbildning kan säga att det är så de har lärt sig göra. Säger de att de har lärt sig det på utbildningen så ljuger de. Herregud, jag hade polisanmält dem. Hur kan någon ens tänka sig att lämna sina barn till sådana människor!? Jag hade bytt förskola. Jag bytte förskola av skäl som inte var i närheten av så allvarliga men allvarliga nog för att byta.

 

[Badger]

Väldigt väldigt märkligt. Menar du att den hanteringen av barnen var normal?! Det hoppas jag verkligen inte! Det är inte vad jag ser/har sett omkring mig sedan 90-talet iallafall. As finns det såklart överallt men de är just as, det är inte normalt. Ingen med förskollärarutbildning kan säga att det är så de har lärt sig göra. Säger de att de har lärt sig det på utbildningen så ljuger de. Herregud, jag hade polisanmält dem. Hur kan någon ens tänka sig att lämna sina barn till sådana människor!? Jag hade bytt förskola. Jag bytte förskola av skäl som inte var i närheten av så allvarliga men allvarliga nog för att byta.

Ja jag skulle tolka det som helt normalt med tanke på all forskning jag har läst om hur förskolor hanterat barn av olika kön osv.

Dvs det är helt normalt och har varit helt normalt att könsdifferentiera bemötande av barn på förskolor. Prata mer med flickor, vänta på svar från dem, ge pojkar korta kommandon, straffa flickor hårdare vid agression, inte visa flickor legorummet aktivt och pojkar dockrummet aktivt. Låta barn som står tyst vänta tills man tagit hand om de som skriker (finns målande exempel på det från forskning. En pojke 3 år som får vänta i tio minuter när han är snäll, men omedelbart får hälp när han bryter ihop och skriker.) Att rita blommor för flickor och bilar för pojkar. Låta flickor servera och vara småfröknar åt pojkar som grymtar och pekar vid måltider osv. Acceptera våld mellan och mot pojkar från andra barn. Det finns filmer, forskning, statistik på det. Även från senare år. Sedan är det meningen att det ska ingå i utbildningen att det inte ska vara så. Men de verkar inte internaliserat det speciellt. Till min förvåning.

Det är ju inte en slump att pojkar ligger efter språkmässigt och i förmåga att ta hand om sig själva. Det kan vara bara föräldrarna, bara förskolepersonalen, lärarna, filmerna på TV eller såklart en kombination av de alla.

Men som sagt vår första förskola hade forskningsansluten äldre personal som var helt uppdaterad. Vår andra var enligt alla vi pratade med en av de bättre förskolorna som fanns. Och den enda i området.

Men tack för anklagelsen om att jag är värdelös som inte flyttade mitt barn, det värmde.

Ingen av de andra föräldrarna flyttade heller sina barn från förskolan. Trots att de fick mycket lite gehör på föräldramöten om att bjuda in lilla Lisa som älskade Lego hemma till Legorummet (-va? uh va? öh jaaa så kan man kanske göra) eller mamman till lille Sven som ville att de skulle växla aktiviteter. Dvs att teatergruppen, ritagruppen och BMX gruppen och vetenskapsgruppen sedan skulle flytta ett steg så att BMX pojkarna fick testa teater och måla. Uppmuntra till att utveckla sina förmågor -nej absolut inte! Barnen skulle inte uppmuntras utanför sitt område.)

Eller senare förskoleklasslärare sa till min man. Så lustigt, ditt barn är det enda som kan leka både flick och pojklekar. varvid han tyvärr inte sa, men tänkte. -inte konstigt om ni kallar det för det... Tror bara folk inte lägger märke till det. Grannpappan sa till min son att han lika gärna kunde ha klänning och rosetter om han inte ville spela ett visst dataspel när han var 5... Ja villaområde. Misstänkte plötsligt att dessa är de värsta.

 

[TinyWiny]

Ja jag skulle tolka det som helt normalt med tanke på all forskning jag har läst om hur förskolor hanterat barn av olika kön osv.

Dvs det är helt normalt och har varit helt normalt att könsdifferentiera bemötande av barn på förskolor. Prata mer med flickor, vänta på svar från dem, ge pojkar korta kommandon, straffa flickor hårdare vid agression, inte visa flickor legorummet aktivt och pojkar dockrummet aktivt. Låta barn som står tyst vänta tills man tagit hand om de som skriker (finns målande exempel på det från forskning. En pojke 3 år som får vänta i tio minuter när han är snäll, men omedelbart får hälp när han bryter ihop och skriker.) Att rita blommor för flickor och bilar för pojkar. Låta flickor servera och vara småfröknar åt pojkar som grymtar och pekar vid måltider osv. Acceptera våld mellan och mot pojkar från andra barn. Det finns filmer, forskning, statistik på det. Även från senare år. Sedan är det meningen att det ska ingå i utbildningen att det inte ska vara så. Men de verkar inte internaliserat det speciellt. Till min förvåning.

Det är ju inte en slump att pojkar ligger efter språkmässigt och i förmåga att ta hand om sig själva. Det kan vara bara föräldrarna, bara förskolepersonalen, lärarna, filmerna på TV eller såklart en kombination av de alla.

Men som sagt vår första förskola hade forskningsansluten äldre personal som var helt uppdaterad. Vår andra var enligt alla vi pratade med en av de bättre förskolorna som fanns. Och den enda i området.

Men tack för anklagelsen om att jag är värdelös som inte flyttade mitt barn, det värmde.

Ingen av de andra föräldrarna flyttade heller sina barn från förskolan. Trots att de fick mycket lite gehör på föräldramöten om att bjuda in lilla Lisa som älskade Lego hemma till Legorummet (-va? uh va? öh jaaa så kan man kanske göra) eller mamman till lille Sven som ville att de skulle växla aktiviteter. Dvs att teatergruppen, ritagruppen och BMX gruppen och vetenskapsgruppen sedan skulle flytta ett steg så att BMX pojkarna fick testa teater och måla. Uppmuntra till att utveckla sina förmågor -nej absolut inte! Barnen skulle inte uppmuntras utanför sitt område.)

Eller senare förskoleklasslärare sa till min man. Så lustigt, ditt barn är det enda som kan leka både flick och pojklekar. varvid han tyvärr inte sa, men tänkte. -inte konstigt om ni kallar det för det... Tror bara folk inte lägger märke till det. Grannpappan sa till min son att han lika gärna kunde ha klänning och rosetter om han inte ville spela ett visst dataspel när han var 5... Ja villaområde. Misstänkte plötsligt att dessa är de värsta.

Att behandla barn olika pga kön är illa men det var inte det du skrev om utan om ren barnmisshandel där pojkar gicks hårt åt.