Hej alla Bukefalister, då ämnet är så pass jobbigt för mig, väljer jag att vara anonym och skulle det vara någon som känner igen oss, så vill jag helst att ni inte säger något här i tråden.
Med det sagt, så har jag en 2,5 årig hund av vallhundstyp som är oerhört stressad i framförallt vardagen. Han har ett väldigt stort kontrollbehov till exempel, väldigt stort eget mod och stor nyfikenhet. Skulle man bara titta på hans MH så är det väldigt bra, för rasen, men så är det vaktandet och stressen då…
I grund och botten så är det vaktandet som stressar upp honom. Den stressen uppvisar sig då i ett “kontrollbehov” t.ex att han inte kom fram till den där hunden som potentiellt kunde vara farlig, eller den där ljud/doftkällan som uppenbarade sig. I vissa fall stressar han upp sig över ljud och vissa beteenden hos människor--trots det är han inte aggressiv mot folk. Stressen, i hans fall, slår över och då med omriktat beteende, dvs han biter i det som är närmst.
Hittills har det “bara” varit jag och mina föräldrars hund som blivit bitna i. När han är i det här stadiet är han inte kontaktbar, och jag, med familj, upplever att det svartnar i ögonen på honom. Han fräser och är frenetisk, drar och tuggar i armen/jackan han får tag i. Det är svårt att förekomma honom då han går från 0-200% väldigt kvickt och vi har lagt ner åtskilliga timmar på träning, snart hela hundens liv. Det börjar kännas som att framför allt jag, som då gör allt med hunden, inte orkar mer. Hade det bara varit han och jag, och jag inte behövt jobba eller någonsin åka ifrån honom, där vi hade kunnat leva på landet i en liten bubbla, så hade det kanske fungerat.
Värt att nämna är ju att han har rätt så högt i framför allt hot på sitt MH (syskonen likaså) och ena kullbrorsan, har tydligt visat att han har samma omriktande beteende (dvs bita i matte), därför känns det som att vi antagligen inte kommer komma någon vart…
Jag har varit i kontakt med en hundtränare och kunnig inom rasen, men det funkade inte för oss. Det förespråkades hårda/re metoder i stil med att greppa tag i kinderna på hunden så det var inget för oss. Vi pratade med ytterligare en tränare från vår BK som var något mildare men det funkade inte alls. Han bet faktiskt henne, nu när jag tänker efter. (och hennes metoder var hårda de också, och det funkade inte.)
Vi har varit i kontakt med hundpsykolog som kom med massor bra tips, gav mig hopp osv och ett tag gick det bättre med utfall/stress/omriktning men så bara dalade det igen.
Uppfödaren misstänker att något antingen är galet psykiskt elle fysiskt med hunden så därför gjorde vi idag en bedömning hos fysio, som inte kunde hitta något alls mer än att han var lite smal (dålig i maten) och stram i höft/benlederna. Det var inget hon tyckte kunde ge grund för hans beteende, däremot att man skulle börja stretcha hunden lite mer.
Ska nämnas att, ska vi gå promenad (ens här ute i skogen) måste hunden nästan alltid ha munkorg på sig för att inte jag ska bli tuggad på, då det omriktande beteendet slår till så fort.
Vi har ständigt tränat, ständigt arbetat med problemet… Mer aktivering, mindre aktivering, passivitet, inget funkar riktigt. För mycket aktivering stressar, för lite aktivering stressar, passivitet stressar. Han är aldrig “off” så att säga, utan alltid “on”. Mycket svårtränad i övrigt, litet föremålsintresse, litet matintresse, mest intresserad när *han* är. Föredrar fysisk aktivering framför mental (som mest stressar upp honom). Synintryck, dofter osv får honom helt utslagen. T.ex bara vara ute på gården en hel dag så är han trött mentalt MEN, händer det något, till exempel som att grannen kör iväg med sin bil, en traktor kör igång, en fågel flyger över himlen så flyger han fram och tillbaka och är väldigt svår att få kontakt med.
Hunden är kelig och gosig, när han är bra… men jag känner att det inte är rättvist mot varken honom eller mig att leva såhär? Han kan ju inte må bra med all den stressen över att behöva vakta precis allt möjligt mot allt som finns... ?
Med det sagt, så har jag en 2,5 årig hund av vallhundstyp som är oerhört stressad i framförallt vardagen. Han har ett väldigt stort kontrollbehov till exempel, väldigt stort eget mod och stor nyfikenhet. Skulle man bara titta på hans MH så är det väldigt bra, för rasen, men så är det vaktandet och stressen då…
I grund och botten så är det vaktandet som stressar upp honom. Den stressen uppvisar sig då i ett “kontrollbehov” t.ex att han inte kom fram till den där hunden som potentiellt kunde vara farlig, eller den där ljud/doftkällan som uppenbarade sig. I vissa fall stressar han upp sig över ljud och vissa beteenden hos människor--trots det är han inte aggressiv mot folk. Stressen, i hans fall, slår över och då med omriktat beteende, dvs han biter i det som är närmst.
Hittills har det “bara” varit jag och mina föräldrars hund som blivit bitna i. När han är i det här stadiet är han inte kontaktbar, och jag, med familj, upplever att det svartnar i ögonen på honom. Han fräser och är frenetisk, drar och tuggar i armen/jackan han får tag i. Det är svårt att förekomma honom då han går från 0-200% väldigt kvickt och vi har lagt ner åtskilliga timmar på träning, snart hela hundens liv. Det börjar kännas som att framför allt jag, som då gör allt med hunden, inte orkar mer. Hade det bara varit han och jag, och jag inte behövt jobba eller någonsin åka ifrån honom, där vi hade kunnat leva på landet i en liten bubbla, så hade det kanske fungerat.
Värt att nämna är ju att han har rätt så högt i framför allt hot på sitt MH (syskonen likaså) och ena kullbrorsan, har tydligt visat att han har samma omriktande beteende (dvs bita i matte), därför känns det som att vi antagligen inte kommer komma någon vart…
Jag har varit i kontakt med en hundtränare och kunnig inom rasen, men det funkade inte för oss. Det förespråkades hårda/re metoder i stil med att greppa tag i kinderna på hunden så det var inget för oss. Vi pratade med ytterligare en tränare från vår BK som var något mildare men det funkade inte alls. Han bet faktiskt henne, nu när jag tänker efter. (och hennes metoder var hårda de också, och det funkade inte.)
Vi har varit i kontakt med hundpsykolog som kom med massor bra tips, gav mig hopp osv och ett tag gick det bättre med utfall/stress/omriktning men så bara dalade det igen.
Uppfödaren misstänker att något antingen är galet psykiskt elle fysiskt med hunden så därför gjorde vi idag en bedömning hos fysio, som inte kunde hitta något alls mer än att han var lite smal (dålig i maten) och stram i höft/benlederna. Det var inget hon tyckte kunde ge grund för hans beteende, däremot att man skulle börja stretcha hunden lite mer.
Ska nämnas att, ska vi gå promenad (ens här ute i skogen) måste hunden nästan alltid ha munkorg på sig för att inte jag ska bli tuggad på, då det omriktande beteendet slår till så fort.
Vi har ständigt tränat, ständigt arbetat med problemet… Mer aktivering, mindre aktivering, passivitet, inget funkar riktigt. För mycket aktivering stressar, för lite aktivering stressar, passivitet stressar. Han är aldrig “off” så att säga, utan alltid “on”. Mycket svårtränad i övrigt, litet föremålsintresse, litet matintresse, mest intresserad när *han* är. Föredrar fysisk aktivering framför mental (som mest stressar upp honom). Synintryck, dofter osv får honom helt utslagen. T.ex bara vara ute på gården en hel dag så är han trött mentalt MEN, händer det något, till exempel som att grannen kör iväg med sin bil, en traktor kör igång, en fågel flyger över himlen så flyger han fram och tillbaka och är väldigt svår att få kontakt med.
Hunden är kelig och gosig, när han är bra… men jag känner att det inte är rättvist mot varken honom eller mig att leva såhär? Han kan ju inte må bra med all den stressen över att behöva vakta precis allt möjligt mot allt som finns... ?
