Bukefalos 30 år!

Med första barnet var jag mer eller mindre sängliggande hela graviditeten på grund av illamående, barnet var friskt. Jag mådde fruktansvärt illa. Andra och tredje var friska var och jag illamående så länge som man "brukar" och med tredje jobbade jag tre dagar i veckan (min tjänst var bara tre dagar i veckan) som städerska 5,5 timmar fram till dagen innan hon föddes. Och började igen veckan efter hon föddes med mammaledighet de övriga dagarna jag inte jobbade.

Jag lämnade bort hästen vid tredje barnet eftersom jag var ensamstående och orkade inte längre med allt. Man får prioritera i sitt liv när det börjar tära och blir för mycket, det är en gräns man själv märker var den går. Hästen kom tillbaka sedan men det fanns egentligen fortfarande inte tid för henne, säkert under senare tid när barnen var tonåringar, men då fanns hon inte vid liv längre tyvärr, och nu finns inte möjlighet för häst igen.
 
Jag hade en plan på att låna ut min häst till en kompis ❤️

När jag istället började vackla kring om jag borde sälja eller inte provade jag att sätta ut på annons. Skulle jag hitta det perfekt hemmet sålde jag, annars inte. Det var flera som ville köpa, som inte fick. Och sen dök helt rätt hem upp och jag sålde.
Men det var så skönt att inte ha någon press på att lyckas/behöva sälja till någon halvbra.

Man kan ha både en Plan A, B och C.
 
Grejen är väl den att det är så jäkla oförutsägbart hur lätt/svår en graviditet blir (som du säkert märker). Jag var 37 när första barnet kom och mådde tipp-topp hela graviditeten. Tränade som vanligt dagen innan förlossningen och cyklade downhill till vecka 20-22 för att sedan byta till lite mindre branta stigar därefter (tycker ändå att det kan jämföras iaf lite med ridning). Hade känningar i en fog till och från men för mig var (och är) träningen viktigare än att ta hänsyn till sånt, på gott och ont.

Tror inte att det är någon som varken kan säga eller förutspå hur du kommer att kunna fixa hästeriet under en eventuell graviditet. Det beror ju helt på hur du mår och på hur tjockt pannben du har (om det nu skulle bli en svårare graviditet).

Tänker att det enda du kommer att kunna räkna med är att det blir en förändring av att få barn. Jag säger inte att den förändringen kommer att göra att du slutar med hästar men en förändring blir det. Det går inte längre att bara se till sig själv och sina intressen. Men min erfarenhet är att det heller inte går att släppa sina intressen. Hade jag varit tvungen att göra det pga barn hade jag blivit väldigt bitter (och således en riktigt tradig morsa).

Så, det där med barn. Alltså det är ett stort steg ut i det okända och det är svårt att på förhand veta hur man kommer att reagera på den typen av livsförändring. (Och när man väl får reda på det så går det inte att ångra sig.)

På dina inlägg så verkar det ändå som att du är fast besluten om att hålla kvar i hästarna. Och med den beslutsamheten så går det säkert vägen men du behöver kanske ändra plan lite "as you go" för att få det att fungera.
 
Kanske har jag en förskönad bild av graviditeter men dom gravida jag sett har kunnat jobba som vanligt fram till slutet av graviditeten då man ju blir mammaledig. Dom som varit sängliggande långa tider etc. har det varit några komplikationer med med själva barnet i den graviditeten etc.

Grejen är att allt det du skriver är sant.

Att vara sängliggande större delen av graviditeten är absolut ovanligt ja.
De flesta jobbar som vanligt fram till slutet av graviditeten ja (undantaget de med fysiskt krävande eller på annat sätt riskabla arbeten.)

Men det betyder inte att de flesta har graviditeter fria från krämpor, eller att de har kunnat hålla på med fysiskt krävande aktiviteter hela vägen in i mål. Massor med gravida kvinnor arbetar trots foglossning, karpaltunnelsyndrom, svullna armar och ben, och allt vad det kan vara skulle kunna hindra skötsel av stall.

Med det sagt, i min första graviditet åkte jag längdskidor i v34, bebisen föddes i 36+6 och jag upplevde aldrig känslan av att vara höggravid. Så kan det också gå.
 
Vissa kan jobba fram till slutet av graviditeten, andra inte. För mig blev det omöjligt att köra bil pga att jag är kort och fick stor bebis/mage, jag kunde inte ställa in stolen så att både magen fick plats och jag nådde att koppla med vänsterfoten. Så kan det också gå.
 
Jag tänker att även om de flesta inte hamnar på sjukhus eller är sängliggande lång tid så tänker jag att man ändå bör ha det i bakhuvudet. Dvs om jag tex inte kan ta hand om min häst eller andta saker jag brukar göra- vad gör jag då? Att ha en plan B och C gör att det blir lite lättare om man står där och behöver lösa problemen just NU.
 
Kanske har jag en förskönad bild av graviditeter men dom gravida jag sett har kunnat jobba som vanligt fram till slutet av graviditeten då man ju blir mammaledig. Dom som varit sängliggande långa tider etc. har det varit några komplikationer med med själva barnet i den graviditeten etc.
Beror nog vad man jobbar med. På mitt jobb blir man avstängd från att jobba efter vecka 26.
 
Baserat på vad dom som skrivit här anser eller valt alltså.
Nej vet du vad. Vad andra gör skiter jag blanka fan i. Jag berättade hur det funkade för mig. Men ja, du har en väldigt romantiserad bild av att vara gravid. Det kan absolut bli precis så. Men jag skulle tro att de flesta har en plan b om det inte blir så. Och faktum är så att de flesta mår illa en period under graviditeten. Att många får foglossning och även ryggont. Att det blir jävligt tungt framåt vecka 36-37. Det går att mocka mellan kräkningar eller kämpa på höggravid. Alla blir inte inlagda som mig. Men det kan nog vara skönt med en plan b för säkerhets skull.
 

Liknande trådar

  • Sjuk - hur hade ni berättat?
  • Särintressen hos barn
  • Köpenhamn med barn?
  • Barnböcker (utbruten från Vad gör vi? Kids edition del 5)

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

  • Lämplig kattras?
  • Kattbilder #10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp