Barnuppfostran

[vix]

Vem är mottagaren av det du skriver

Svaret är riktat till nlägg 177. Dessutom tog jag väl bort det där inlägget?

 

[Tassetass]

Det är jag som betalar, sköter det mesta, ja han bor där men, med mig, jag har regler i mitt hem. De är inte så konstigt tycker jag.

Jag kan tycka att man gör reglerna tillsammans i en familj. Givetvis har man som förälder, i och med det ansvar man har för barnet, vetorätt i vissa frågor, men på det stora hela tycke jag att mentaliteten "Mitt hem, jag betalar, mina regler" är lite problematisk. Barn har inte valt att bo med sina föräldrar, och barn kan inte välja att bo någon annanstans om de inte trivs. Det tycker jag att man ska ha i åtanke när man går in och bestämmer, både i stort och smått.

 

[vallhund]

Snubblade över denna 10 år gamla tråden.
http://www.bukefalos.com/threads/barn-som-inte-lyssnar-och-visar-respekt.826624/

 

[Mabuse]

Ja nu har jag läst några fler svar på om hur eran syn på barnuppfostran och ev hur ni skulle göra. Så Tack för det. Det var det jag ville läsa här.

Jag kommer nog lämna tråden för ni tror jag står och slår mitt barn blodig och skadar honom och längtar till nästa tillfälle. Det gör jag inte det är det jag vill undvika. Det betyder inte att han inte får fara runt och leka och busa vare sig hemma i skolan eller någon annastans!

Men jag upprepar: Jag är också emot barnaga och barnmisshandel = skada barn. Ja det är olagligt men Jag och de jag pratat med om detta anser inte att det är skadligt att hålla i håret eller örat som förstärkning av mina ord om de inte har hjälp trots att han vet regler samtidigt som jag säger vad som han gjort fel.

Sen var undran pga att i en FB grupp för att jag frågade om det var ok att lämna ett barn hemma på natten.
Han är sällan hemma på det , på kvällar och morgonen på sättet, bara när jag jobbar extra, svårt att få fritids plats för vakanta jobb tyvärr. Och det är inget jag är glad över heller.
Jag jobbar 4 timmar varje dag-jag är hemma 95% då han kommer hem-ska iväg på morgonen. Det var inte ovanligt på mitt barndomstid alls och det var därför jag tog upp det också Vad har hänt med barn när blev de så ömtåliga?


Vi har en bra relation, han törs säga emot mig också det innebär inte att jag tillrättavisar, långt ifrån de flesta gånger gör jag inget annat än ignorera utan det beror på situationen. Jag har inte behövt tillrättavisa honom, mitt inlägg handlade berodde mest på de andra pojkarna i hans klass hur det kan hanteras om de skulle vara så fel att ta dem i armen och visa dom ut från klassrummet eftersom de stör 11 andra elever.

Jag har fått om det också, tack!

Obs! Jag beskriver situationer som kanske uppstått på ca två händer gånger i hela hans liv. Ja det har inte behövts och jag skulle inte fortsätta om jag inte sett att det hjälp-honom -att förstå mina regler i MITT hem. jag har aldrig sett en grimach eller tecken på att skulle gjort ont. Det har inte behövts mer på MITT barn. Kanske inte så för alla Men mitt.

Han får vara barn. Just nu ute och rider med en som har sin häst gratis i stallet mot att hen hjälper mig med stall och hästar när jag inte klarar av det + ger honom ridlektioner gratis då hen arbetat som ridskolelärare.
Han sjunger i barnkör i kyrkan.
De finns pedagoger i klassen som frågar hur barnen mår (utan att föräldrar är där) och tar upp hemmasituationer på kvartsamtalen. Han är en duktig elev med bra omdömen i alla ämnen utom i ett ämne och det får han ingen tillrättavisning för. Jag hjälper och ger stöd och förklarar och vi gör det roligt.
Skulle inte de sett om han mått så dåligt?
Jag får höra att han är Han är harmonisk.

Jag har bett om hjälp från soc när jag var som bedövad av sorg efter snabb bort efter cancerdiagnosen. Då räckte jag inte till för honom men efter 3 ggr i ett extra hem på egen begäran. Skulle jag inte bry mig om honom och hur han mår-Jag såg att han mådde dåligt av att se mig så ledsen och nere så skulle jag väl inte tänkt på honom då?
men så gråter han och vill vara hemma. Hos mig. Mitt hjärta blöder när han är ledsen och gråter. Så jag valde att avsluta.
Det fanns ingen anledning från soc att tro att han farit illa hemma då skulle de väl inte släppt hem honom?.
Jag gick till kyrkans sorggrupp istället. Och självklart får han sörja sin far. Vi gråter tillsammans.

Jag anser inte att jag är en perfekt förälder heller.

Jag tycker fortfarande mer synd om pojkarna eller barn som i i hans skola som far runt.
Och stör så pass att min pojk måste hålla för öronen. och det har han beklagat sig för både till mig och lärare.

Tack för svar, jag är inte blind eller döv för era åsikter alls. Jag respekterar dem!

Jag tänker att du beskriver två oberoende saker.

1. Du håller fast din son i örat eller håret när du vill att han ska stå still. (Varför? Rimligen för att det gör ont att försöka ta sig loss om någon håller en i örat eller håret. Därför brukar man inte göra det, eftersom det vanliga är att man inte vill riskera att åsamka sina barn smärta.)

2. I din sons klass finns det bråkiga barn. Din son hör inte till dem, han är skötsam och störs av bråket.

Vad har det ena med det andra att göra?

Ingen har sagt att barn blir stökiga i klassrummet om man håller dem i örat eller håret. Anledningen att jag inte väljer att göra det är inte för att jag tror att de kommer bli bråkiga i skolan.

Men du verkar utgå från att du har bevisat en kausalitet: Din son blir hållen i örat och håret, och bråkar inte. Andra barn bråkar. Alltså (och det är här felslutet kommer) så blir barn skötsamma i skolan om man luggar dem, och bråkiga om man inte gör det.

Men du har ju inga belägg för den hypotesen. Du har summa en observation: Din son, som både blir luggad och är skötsam. Det ena behöver inte bero på det andra.

Att det finns andra, bråkiga, barn är inget bevis för att de skulle bli skötsamma om deras föräldrar nöp och luggade dem. Du vet ju rimligen inte hur mycket stryk de får, till att börja med?

Bevisligen finns det ju dessutom massor av barn som aldrig blir luggade, nypta eller tagna i örat av sina föräldrar, och ändå är skötsamma. Och barn som blir luggade etc och är bråkiga.

Din tes att alla och endast de barn som blir luggade och nypta är skötsamma i skolan är ju helt uppenbart fel. Eftersom det finns hur många barn som helst som motsäger den tesen.

 

[Tora]

Hur menar du med det? Är alltid värre om man är arg väl?

Du har inte svarat på en enda av mina frågor.

Att vara arg och handla i affekt är en sak och att som du vara lugn och rationell när du kränker och misshandlar din son är en helt annan. Att vara vid ”sina sinnes fulla bruk” och ändå välja att kränka och misshandla är i mina ögon vedervärdigt. Speciellt när det är ett barn som är måltavlan. Det är så utstuderat elakt så jag knappt finner ord för det och dessutom är det ett enormt maktmissbruk från förälders sida.

 

[ako]

jag frågade om barnuppfostran, grundtanken var med tråden just det: Hur gör du? Hur lär du dina barn?

Jag är fullt läskunnig.
Jag tar tips och råden på full allvar. Ja om och när det uppstår situationer så vad ska jag göra istället och om inte det hjälper då osv?
Och fungerar det mycket bättre så blir jag ju bara glad.
Sånt som bilbälte och påklädning är ju förbi.

Det som varit svårt för mig att ta till och förstå är just om jag varit så hemsk mot honom varför är han en så harmonisk, skrattar han pratar med mig om allt möjligt.

Jag kan inte se det inte riktigt heller hur tre ffa en som ofta börjar och triggar igång de andra två kan få lov att störa 11 andra elever. Det handlar inte bara om att störa i klassrummet utan de tar ju lektionstid från de andra som inte får ens hälften av lärarens tid eller pedagogens tid (och de är 11 år! De är inte tonåringar ens), som min son i ett ämne där han behöver lite mer hjälp.

Om han skulle bli sådan, hur hanterar jag det då? Ja då skulle jag nog kontakta stöd och allt det där men nu när det inte är problem. Känns konstigt.

. Han är en bra kompis i klassen, han retas och slåss inte och är bra i sociala kontakter, han är omtyckt i skolan av både vuxna och klasskamrater som lärare också sagt. Han lyssnar inte bara på mig utan lärare och andra vuxna. Det var bara far sin som blev testad (och han försökte med mig också.)

Men som en skrev här han kan ju vara sådan ändå, var en tankeställare.

Ang häst då.
När vi haft sto med föl så markerade stona mot fölen efter varningar. De skadade aldrig sina föl men de försvarade sina föl också när de behövdes, lekte och uppmuntrade sina föl.

Ja men om allt är så bra som Du beskriver det lär du väl knappast behöva lugga och nypa barnet!?
Prata med honom i stället. Resonera. Förklara varför du önskar att han gör på vissa sätt osv. Det är helt konkret så vi andra gör. Ibland får man tjata och nöta. Det ingår i föräldraskapet. Det ingår däremot lämpligtvis inte att luggas.

Att testa föräldrar och gränser osv är helt normalt och bör bemötas med samtal och goda argument. Inte med våld.

Vad gäller t ex bilbälte på ett yngre barn förklarar jag att det är helt nödvändigt och varför. Om barnet inte vill ändå håller jag i och spänner jag fast ändå. Just bilbälte är inte förhandlingsbart. Det är ändå stor skillnad på att hålla fast av en tydlig anledning (barnets säkerhet) jämfört med att nypas för att det ska sitta still.

 

[Jenka]

Det är jag som betalar, sköter det mesta, ja han bor där men, med mig, jag har regler i mitt hem. De är inte så konstigt tycker jag.

Jag har inte så mycket tid just nu att svara på inlägg, hästarna ropar på mig.

Jag har aldrig förstått det där att barn och deras vilja skulle vara mindre värt bara för att de är yngre. Eller för att de inte tjänar pengar, för den delen.

Medbestämmanderätt och möjlighet att påverka sitt liv och situation. Utifrån ålder, naturligtvis.

 

[Aionee]

Det är jag som betalar, sköter det mesta, ja han bor där men, med mig, jag har regler i mitt hem. De är inte så konstigt tycker jag.

Jag har inte så mycket tid just nu att svara på inlägg, hästarna ropar på mig.

Så du menar att ditt barn inte har något hem?
Fy sjutton vad sorgligt. Var ska han finna trygghet? Inte hos dig, inte i hemmet, var?

 

[Vinur]

jag frågade om barnuppfostran, grundtanken var med tråden just det: Hur gör du? Hur lär du dina barn?

Jag är fullt läskunnig.
Jag tar tips och råden på full allvar. Ja om och när det uppstår situationer så vad ska jag göra istället och om inte det hjälper då osv?
Och fungerar det mycket bättre så blir jag ju bara glad.
Sånt som bilbälte och påklädning är ju förbi.

Det som varit svårt för mig att ta till och förstå är just om jag varit så hemsk mot honom varför är han en så harmonisk, skrattar han pratar med mig om allt möjligt.

Jag kan inte se det inte riktigt heller hur tre ffa en som ofta börjar och triggar igång de andra två kan få lov att störa 11 andra elever. Det handlar inte bara om att störa i klassrummet utan de tar ju lektionstid från de andra som inte får ens hälften av lärarens tid eller pedagogens tid (och de är 11 år! De är inte tonåringar ens), som min son i ett ämne där han behöver lite mer hjälp.

Om han skulle bli sådan, hur hanterar jag det då? Ja då skulle jag nog kontakta stöd och allt det där men nu när det inte är problem. Känns konstigt.

. Han är en bra kompis i klassen, han retas och slåss inte och är bra i sociala kontakter, han är omtyckt i skolan av både vuxna och klasskamrater som lärare också sagt. Han lyssnar inte bara på mig utan lärare och andra vuxna. Det var bara far sin som blev testad (och han försökte med mig också.)

Men som en skrev här han kan ju vara sådan ändå, var en tankeställare.

Ang häst då.
När vi haft sto med föl så markerade stona mot fölen efter varningar. De skadade aldrig sina föl men de försvarade sina föl också när de behövdes, lekte och uppmuntrade sina föl.

Kan ju berätta att jag var som din son i den åldern. Lugn, duktig i skolan och "respektfull" mot alla. Det folk inte såg var att jag även var gravt deprimerad med svårt självskadebeteende. Så de sakerna behöver egentligen inte betyda något alls.

 

[tuaphua]

Nu har jag inga barn. Så jag kvalificerar mig kanske inte för att ge råd eller säga hur jag gör.

Men jag har ibland lektioner för barn, jag umgås med barn, jag rådgör med min kille i hur han stöttar det enda barn som inte är vuxet än. Och jag har själv vuxit upp i ett hem med mkt envägskommunikation och kontroll och hot bla.
Sen jobbar jag med inlärning om än hos djur. Men drifter finns ju i oss precis som dem och mkt funkar liknande om man inte översätter rakt av som du gör med att ett sto kan drämma till etc. Hästar har inte så många andra val. Vi har det. För dem ingår det i deras språk att hota lite etc. Det gör inte det i människors normalt utan ger andra följdkänslor i oss än i en häst.

Jag har absolut verkat glad, skött det mesta etc(utom i perioder i tonåren) utmärkt, varit trevlig etc trots min hemmiljö. Och mina föräldrar trodde nog att vi hade en fin relation iom att de precis som du inte förstod vad de gjorde och jag var tvungen att spela för att inte riskera hot etc.
Det spelar ingen roll om du klappar och gullar och duttar om du också skrämmer din son.
Och om du nu inte tror dina "bestraffningar" inverkar negativt kan du ju fundera på varför du får sån direkt "respons" i att din son helt upphör direkt med det du kallar trots(vilket för mig är hans försök att få dig att förstå hur han känner.. som också är mkt viktiga känslor för honom). Man upphör inte ha de känslorna så fort, inser inte saker så fort i en sån ålder.
Här är det nog mer frågan om samma effekt som du får i en häst av ett elstaket. Obehagligt och inget man ger sig på igen. Man upphör omedelbart. Sen betyder inte det att man trivs i hagen man går i.
Precis som din son inte behöver må bra i att rätta sig i dina beslut efter bestraffning. Utan kan må rätt dåligt.

Om du istället pratade med honom om hur han kände, varför han gör som han gör etc tror jag man får en bättre relation och en förändring med barnet istället för mot det.

Jag har tex en vän som tyvärr fått cancer. Hennes dotter i din sons ålder fick då via sociala medier meddelande från någon som retade henne för att hennes mamma "har cancer och kommer dö" etc. Det är ju så fruktansvärt elakt att man vill slå ihjäl ungen som skrev det. Nu tog min vän reda på vem det var och skulle kontakta dem för att ungen skulle lära sig att så gör man inte.
Vet du hur hon lade fram det? Och vad hennes egna tanke när hon läste det hela var?
Hon undrade vad det var som gjorde att det barnet kände behov av att göra en sån sak. Kunde man hjälpa barnet må bättre så den inte tog ut sin frustration på andra?
Det barnet fick inget skäll av min vän. Men nog fasen tog det där mer skruv än skäll. Ungen har bett om ursäkt, skämts något fruktansvärt och beter sig nu vänskapligt mot min väns dotter och anstränger sig för att hjälpa henne.
Jag tror det där var enormt mkt smartare att göra än bara skälla ut barnet, hota det etc.

Det kanske kan vara något att fundera på för dig. Quickfixes blir sällan så värst bra..

 

[Tassetass]

Jag har aldrig förstått det där att barn och deras vilja skulle vara mindre värt bara för att de är yngre. Eller för att de inte tjänar pengar, för den delen.

Medbestämmanderätt och möjlighet att påverka sitt liv och situation. Utifrån ålder, naturligtvis.

I mitt examensarbete (som handlade om barns rättigheter i ett specifikt avseende) citerade jag två bitar från Janusz Korczaks bok "Barnets rätt till respekt":

”Från vår tidigaste barndom har vi fått lära oss att det som är stort är mera värt än det som är litet. »Nu är jag stor«, ropar barnet belåtet när man ställer det på ett bord. »Jag är större än du«, säger en annan stolt när han jämför sig med en jämnårig som är kortare till växten.

Det är tråkigt att behöva stå på tå och inte nå upp. Det är svårt att gå i samma takt som de vuxna, när man går med små steg. Ett glas glider så lätt ur en liten hand. När barn ska klättra upp på en stol, sätta sig i en bil eller gå upp för en trappa, sker det bakvänt och inte utan besvär. De når inte upp till dörrhandtaget, kan inte se ut genom ett fönster, ta ner något eller hänga upp något på en krok, för den sitter för högt. De syns inte i folkträngsel, de kommer i vägen och blir kringskuffade. Det är obekvämt och besvärligt att vara liten.

Respekt och beundran visas för det som är stort, för det som tar mycket plats. Men det som är litet anses obetydligt och ointressant. Små människor – små behov, små glädjeämnen, små sorger.”

---

”Låt oss kräva respekt för de klara ögonen, den släta pannan, för unga människors ansträngningar och självförtroende. Varför skulle skumma ögon, en rynkad panna, ett darrande grått huvud eller en resignerad hållning inge större respekt?

[…]

Vi kräver respekt, ja varför inte ödmjukhet inför den ljusa, rena, obefläckade, sälla barndomen.”

 

[camilla johnson]

Du har inte svarat på en enda av mina frågor.

Jag har inte svarat på vissa eftersom jag svarar mer allmänt för det är många som skriver, men jag läser det du skrivit också, tack för dina synpunkter!.

Att vara arg och handla i affekt är en sak och att som du vara lugn och rationell när du kränker och misshandlar din son är en helt annan. Att vara vid ”sina sinnes fulla bruk” och ändå välja att kränka och misshandla är i mina ögon vedervärdigt. Speciellt när det är ett barn som är måltavlan. Det är så utstuderat elakt så jag knappt finner ord för det och dessutom är det ett enormt maktmissbruk från förälders sida.

 

[camilla johnson]

Jag tänker att du beskriver två oberoende saker.

1. Du håller fast din son i örat eller håret när du vill att han ska stå still. (Varför? Rimligen för att det gör ont att försöka ta sig loss om någon håller en i örat eller håret. Därför brukar man inte göra det, eftersom det vanliga är att man inte vill riskera att åsamka sina barn smärta.)

2. I din sons klass finns det bråkiga barn. Din son hör inte till dem, han är skötsam och störs av bråket.

Vad har det ena med det andra att göra?

Jag tar upp hur min son för mig och andra vuxna, som träffar och möter honom, ser och beskriver honom bara för så många antytt att han måste må så dåligt. Jag nämnde inte det före, och hade inte tänkt det heller.
Inte för att Jag tycker inte min uppfostran är bäst.

Nej det har inte med min grundfråga att göra alls, utan hur skulle du gjort om ditt barn gjorde så eller var den som störde en hel klass, inte bara min son.
Eleverna har på klassråd själva bestämt reglerna, dessa 3 pojkar också, bla ingen keps eller mössa på sig, eller hög musik som stör, leka med mobilen, skratta och prata när någon annan talar tex och de bryter alla dessa regler varje dag.
Jag tar upp dem för det var dem och grannflickans beteenden som triggade min frågeställning och jag svarar folk utifrån hur jag och mina syskon var mot mina föräldrar, för vi hade aldrig gjort så, pga respekten mot vår mamma. Det är min erfarenhet att de saknar respekt för andra, ja till och med sig själv.
Hur sku
Jag skulle inte valt att slå dem! som jag skrivit. Men klarar de inte vara i klassrummet längre än två timmar, varför inte gå till ett mindre rum om det nu är diagnoser tex som är orsaken?



Men du verkar utgå från att du har bevisat en kausalitet: Din son blir hållen i örat och håret, och bråkar inte. Andra barn bråkar. Alltså (och det är här felslutet kommer) så blir barn skötsamma i skolan om man luggar dem, och bråkiga om man inte gör det.

Ja det är så jag funderar.

Men du har ju inga belägg för den hypotesen. Du har summa en observation: Din son, som både blir luggad och är skötsam. Det ena behöver inte bero på det andra.

Att det finns andra, bråkiga, barn är inget bevis för att de skulle bli skötsamma om deras föräldrar nöp och luggade dem. Du vet ju rimligen inte hur mycket stryk de får, till att börja med?

Bevisligen finns det ju dessutom massor av barn som aldrig blir luggade, nypta eller tagna i örat av sina föräldrar, och ändå är skötsamma. Och barn som blir luggade etc och är bråkiga.

Din tes att alla och endast de barn som blir luggade och nypta är skötsamma i skolan är ju helt uppenbart fel. Eftersom det finns hur många barn som helst som motsäger den tesen.

Ok. Tack för dina åsikter!

 

[camilla johnson]

Nu har jag inga barn. Så jag kvalificerar mig kanske inte för att ge råd eller säga hur jag gör.

Men jag har ibland lektioner för barn, jag umgås med barn, jag rådgör med min kille i hur han stöttar det enda barn som inte är vuxet än. Och jag har själv vuxit upp i ett hem med mkt envägskommunikation och kontroll och hot bla.
Sen jobbar jag med inlärning om än hos djur. Men drifter finns ju i oss precis som dem och mkt funkar liknande om man inte översätter rakt av som du gör med att ett sto kan drämma till etc. Hästar har inte så många andra val. Vi har det. För dem ingår det i deras språk att hota lite etc. Det gör inte det i människors normalt utan ger andra följdkänslor i oss än i en häst.

Jag har absolut verkat glad, skött det mesta etc(utom i perioder i tonåren) utmärkt, varit trevlig etc trots min hemmiljö. Och mina föräldrar trodde nog att vi hade en fin relation iom att de precis som du inte förstod vad de gjorde och jag var tvungen att spela för att inte riskera hot etc.
Det spelar ingen roll om du klappar och gullar och duttar om du också skrämmer din son.
Och om du nu inte tror dina "bestraffningar" inverkar negativt kan du ju fundera på varför du får sån direkt "respons" i att din son helt upphör direkt med det du kallar trots(vilket för mig är hans försök att få dig att förstå hur han känner.. som också är mkt viktiga känslor för honom). Man upphör inte ha de känslorna så fort, inser inte saker så fort i en sån ålder.
Här är det nog mer frågan om samma effekt som du får i en häst av ett elstaket. Obehagligt och inget man ger sig på igen. Man upphör omedelbart. Sen betyder inte det att man trivs i hagen man går i.
Precis som din son inte behöver må bra i att rätta sig i dina beslut efter bestraffning. Utan kan må rätt dåligt.

Om du istället pratade med honom om hur han kände, varför han gör som han gör etc tror jag man får en bättre relation och en förändring med barnet istället för mot det.

Jag har tex en vän som tyvärr fått cancer. Hennes dotter i din sons ålder fick då via sociala medier meddelande från någon som retade henne för att hennes mamma "har cancer och kommer dö" etc. Det är ju så fruktansvärt elakt att man vill slå ihjäl ungen som skrev det. Nu tog min vän reda på vem det var och skulle kontakta dem för att ungen skulle lära sig att så gör man inte.
Vet du hur hon lade fram det? Och vad hennes egna tanke när hon läste det hela var?
Hon undrade vad det var som gjorde att det barnet kände behov av att göra en sån sak. Kunde man hjälpa barnet må bättre så den inte tog ut sin frustration på andra?
Det barnet fick inget skäll av min vän. Men nog fasen tog det där mer skruv än skäll. Ungen har bett om ursäkt, skämts något fruktansvärt och beter sig nu vänskapligt mot min väns dotter och anstränger sig för att hjälpa henne.
Jag tror det där var enormt mkt smartare att göra än bara skälla ut barnet, hota det etc.

Det kanske kan vara något att fundera på för dig. Quickfixes blir sällan så värst bra..

Tack till dig också, bra tankeställare!

 

[camilla johnson]

Ja men om allt är så bra som Du beskriver det lär du väl knappast behöva lugga och nypa barnet!?
Prata med honom i stället. Resonera. Förklara varför du önskar att han gör på vissa sätt osv. Det är helt konkret så vi andra gör. Ibland får man tjata och nöta. Det ingår i föräldraskapet. Det ingår däremot lämpligtvis inte att luggas.

Självklart pratar jag med honom, och resonerar och förklarar.

Att testa föräldrar och gränser osv är helt normalt och bör bemötas med samtal och goda argument. Inte med våld.

Testa gränser ja, helt ok, men när är gränsen nådd då, inget händer? Då finns ju ingen gräns?

 

[Fenestra]

@camilla johnson Du har fortfarande inte svarat på om det är ok göra samma saker mot dig om du gjort fel eller inte gör som någon säger.

Jag har ju en grabb i samma ålder som din. Har två söner men den andre är en stor kille nu som blir 21. Ingen av dem har någonsin spottat på mig, inte flickan heller som ändå är inom autismspektrat och har ADHD.. Kan inte minnas att de ens har gjort det som riktigt små.
Så när har din grabb spottat på dig? Du skriver att han är harmonisk och glad så när och med vad testar han gränser samt hur? Kan du se något mönster?

 

[Kattennizze]

Det är jag som betalar, sköter det mesta, ja han bor där men, med mig, jag har regler i mitt hem. De är inte så konstigt tycker jag.

Jag har inte så mycket tid just nu att svara på inlägg, hästarna ropar på mig.

I mitt hem bor det fem personer och tre marsvin. Alla åtta varelserna bidrar med det de kan, och vi bestämmer tillsammans vilka regler som ska gälla.

 

[Tora]

Du låter bli att svara på de svåra frågorna. Så jag upprepar att jag vill ha svar.

 

[et_flickan]

Jag var också jätte lugn i skolan. Ville faktiskt bara vara ifred då jag var trött och deprimerad på grund av hur det var hemma. Jag fick som jag sagt förut aldrig stryk men våld var vanligt hemma på grund av en hjärnskadad bror med alkoholproblem och drogproblem.

Jag visste flera med våldsamma föräldrar hemma som var tvärtom. Bråkiga och jobbiga.

 

[ako]

Men vaddå, menar du att du på allvar tycker att det enda sättet att visa att gränser inte får överträdas är att använda fysiskt våld!? För de allra flesta barn räcker det att man "tjatar" och förklarar och upprepar och kanske säger till på skarpen ( med rösten - inte nyporna!). OM det verkligen inte räcker får man väl ta till någon form av annan restriktion eller helt enkelt konsekvens, typ " jag tycker du använder iPad för mycket och ignorerar när jag säger att du ska sluta. Nu är det helt paddstopp några dagar och sedan max 1 h per dag och sedan tar jag bort den".

Just detta att du verkligen inte verkar veta hur du ska bete dig för att kunna sätta gränser och vägleda ditt barn Iran våld eller hot om våld (ringa eller ej spelar ingen roll) ser jag som ett tydligt och sorgligt spår av din egen barndom. Du behöver verkligen ta kontakt med t ex råd och stöd för att få verktyg att klara av din föräldraroll utan att använda våld, varken fysiskt eller psykiskt. Det märks ju att du älskar och bryr ditt barn, så snälla ta till dig det vi skriver.

Att det finns stökiga barn i klassen är en helt annan historia. Det är något du får kontakta läraren för att ta upp och berätta att ditt barn tycker är jobbigt. Det är skolans ansvar att få det att fungera; och det är inte din sak att spekulera i om inte "ungarna skulle behöva sig ett kok stryk" som jag tolkar det som om du tänker. Det behöver de definitivt inte! Däremot kanske skolan behöver tänka annorlunda om gruppsammansättning etc.

Att ditt barn älskar dig och vill vara med dig är väl självklart! Han mår säkert ofta bra med dig, men skulle säkert må ännu bättre om våld och hot därom inte förekom. Vill du verkligen att han ska vara trevlig, glad och skötsam delvis för att han vet att han får fysisk bestraffning annars?

Och återigen: klipper du till dina vuxna vänner och kollegor när ni inte är överens? Fundera över den parallellen!

Hoppas du kommer på bättre tankar och lycka till!