Sv: Beach 2013, del IX
kl
Jag är nog lite dum i huvudet. Fast på ett bra sätt. Var ute och sprang nyss (nej, jag har inte så mycket för mig dessa dagar

) trots de tunga benen i morse. Det kändes ju inte precis lätt att springa då heller kan jag tala om.
Hade bestämt mig för en kort liten runda som först går in på en jättetrevlig stig, bred och mjuk och så. Sen hade jag sett att man kunde ta till höger, följa kanten på en äng och sen höger igen så skulle man komma tillbaka till utgångspunkten. I början gick det bra, gick ut lite väl fort så jag saktade ner lite, men det gick ok. Men. När jag rundade ängen för att komma tillbaka så visade det sig efter ett litet tag att den stigen som ledde tillbaka inte var mycket att hänga i julgranen. Det var lerigt, högt med gräs och bitvis brännässlor och väldigt kuperat... Bitvis var jag tvungen att klafsa genom lera, jag brände mig på nässlorna och det kändes rätt förjävligt där ett tag! Kom ut ur skogen och bestämde mig för att 3 jävla kilometer ska jag väl släpa mig fram till. Det var tuuuungt.
Mina skor, som jag precis fått rena och torra...
Såhär ser mina ben ut i skrivande stund

(ursäkta utviket av bleka och tjocka ben

)
Men så till den här dum-i-huvudet-delen då. Jag kom hem, förde över passet till endomondo, kollade på statistiken och känner mig helt plötsligt rätt nöjd?!
Hur kan man känna sig nöjd med ett sånt här skitpass, tänker ni? Jo, jag tittade på kilometertiderna bit för bit under passet och ser att jag har höjt mitt bekvämlighetstempo jättemycket! Sista 500 meterna idag kändes det som att jag stod stilla, typ. Då var tempot ändå runt 6:20!! Jag jämförde med ett pass från slutet av mars, då sprang jag 3 km i sträck för första gången och höll ett tempo på mellan 7:40-8:30 min/km. Ganska stor skillnad måste jag säga, så på det viset så är jag faktiskt nöjd idag!
