Behovet/Viljan av att kontrollera sin partner och att sluta

[Askur2017]

Jo för de situationer där man behöver koordinera sina aktiviteter.
Vilket ett familjeliv med barn behöver hela tiden.
Det är ofta ett inferno av projekt att sy ihop med massor av aktiviteter som skall hanteras.

Ja verkligen! Och är man då som vi och inte lyckas ha allt minutiöst uppstyrt i förväg, samt har barn som även dem är på olika håll hela tiden är överblicken appen ger oslagbar faktiskt. Det ger alla friheten att slippa ringa/smsa sina planer i stunden, eventuella ändringar i planen osv.

Nu tittar jag på appen och ser att maken handlar, dottern har redan åkt på träningen i förtid, sonen är hos en kompis och behöver inte hinna få mat innan sin träning för då äter han där. Då jobbar jag en liten stund till. I morgon kan läget vara heeelt annorlunda!! (Ringa runt istället? Slipper gärna )

 

[Askur2017]

Fast man behöver väl inte klassas som misstänksam bara för att man börjar undra och ifrågasätta om det visar sig att partnern/vem det nu vara månde syns vara på sjukhuset istället för ICA? Det känns ganska naturligt för mig. Då är det i min värld bättre om det inte syns, så kan den andra parten berätta för mig när eller om hen vill.
Jag tror de allra flesta bara messar varandra istället för att ringa eller använda GPS nuförtiden.
Ett snabbt meddelande: "Slutat. Handlar." går ju ungefär lika fort som att kika på en app.

Jag tycker fortfarande att blotta tanken är olustig. Okej med GPS på katten liksom, inte på mig.

Jag funderade lite på det här med att följa med någon annan någonstans där denne inte vill synas. Enda gången i mitt 40-åriga liv jag kan relatera till var när jag i unga år följde med en kompis som skulle göra abort. (Då fanns inga gps-appar men det var faktiskt min man som då i egenskap av min pojkvän ställde upp och skjutsade dit oss)

Nåja, om något likvärdigt händer och han inte får bli involverad så hade jag helt enkelt sagt att i morgon får du ringa om det är något för jag behöver hjälpa en vän och ha appen avstängd. Hans reaktion hade varit: Så fint av dig, hoppas det går bra

 

[Inte_Ung]

Det ger alla friheten att slippa ringa/smsa sina planer i stunden, eventuella ändringar i planen osv.

Det ger stor frihet till att vara spontan.
Utan att det ger problem.

 

[Askur2017]

Det ger stor frihet till att vara spontan.
Utan att det ger problem.

Precis så!

 

[corzette]

Fast man behöver väl inte klassas som misstänksam bara för att man börjar undra och ifrågasätta om det visar sig att partnern/vem det nu vara månde syns vara på sjukhuset istället för ICA? Det känns ganska naturligt för mig. Då är det i min värld bättre om det inte syns, så kan den andra parten berätta för mig när eller om hen vill.
Jag tror de allra flesta bara messar varandra istället för att ringa eller använda GPS nuförtiden.
Ett snabbt meddelande: "Slutat. Handlar." går ju ungefär lika fort som att kika på en app.

Jag tycker fortfarande att blotta tanken är olustig. Okej med GPS på katten liksom, inte på mig.

Just SMS vs samtal är definitivt en vattendelare för många. Jag är INTE en sms person. Jag pratar i min telefon. De som bara "klarar av" textkommunikation försvinner ganska snabbt i min vänkrets. Som sagt jag pratar. I fallet "åker nu" så funkar sms. För då har jag satt mej i bilen och ska nånstanns å personen behöver vetat att jag är på väg. Men VILL jag nåt så ringer jag ... ALLTID !
1 för jag sitter mest troligt i bilen och jag smsar inte i bilen, kollar INTE sms medans jag kör, så vill man mej nåt när jag kör så ringer man, eller så missar man att få fram sitt budskap...
2 jag hatar sms konversationer om jag ska prata med någon vän/partner eller liknande. Tycker inte man får fram "sej själv" i text. Det blir mkt lättare för feltolkningar i text. Och jag är ju uppvuxen med att man ringer. Fullt medveten om att det är en generationsfråga men sån är jag !

Just ringandet är tydligen "triggande" för många, men jag jobbar som receptionist/kundservice eller liknande så för mej är det ett verktyg i vardagen och är inte rädd för att ringa konstiga samtal, vissa klarar inte detta men så har de ju heller inte valt "mina" yrkesområden heller...
Fattar inte vissa kundservice på nätet som enbart väljer chat eller nåt sånt, de går fetbort. Jag vill ringa och prata med en människa...

 

[Bison]

Just SMS vs samtal är definitivt en vattendelare för många. Jag är INTE en sms person. Jag pratar i min telefon. De som bara "klarar av" textkommunikation försvinner ganska snabbt i min vänkrets. Som sagt jag pratar. I fallet "åker nu" så funkar sms. För då har jag satt mej i bilen och ska nånstanns å personen behöver vetat att jag är på väg. Men VILL jag nåt så ringer jag ... ALLTID !
1 för jag sitter mest troligt i bilen och jag smsar inte i bilen, kollar INTE sms medans jag kör, så vill man mej nåt när jag kör så ringer man, eller så missar man att få fram sitt budskap...
2 jag hatar sms konversationer om jag ska prata med någon vän/partner eller liknande. Tycker inte man får fram "sej själv" i text. Det blir mkt lättare för feltolkningar i text. Och jag är ju uppvuxen med att man ringer. Fullt medveten om att det är en generationsfråga men sån är jag !

Just ringandet är tydligen "triggande" för många, men jag jobbar som receptionist/kundservice eller liknande så för mej är det ett verktyg i vardagen och är inte rädd för att ringa konstiga samtal, vissa klarar inte detta men så har de ju heller inte valt "mina" yrkesområden heller...
Fattar inte vissa kundservice på nätet som enbart väljer chat eller nåt sånt, de går fetbort. Jag vill ringa och prata med en människa...

Röstmeddelanden ftw!
Så jävla bra! Man svarar när man har tid, inte beroende av att bägge ska kunna prata samtidigt. Kan göra annat samtidigt, går snabbare än att skriva, får med tonlägen, skratt, målande beskrivningar osv.
Älskar't och använder det med många av mina kompisar.

 

[Iamia]

…….

Jag tycker fortfarande att blotta tanken är olustig. Okej med GPS på katten liksom, inte på mig.

Det är ju det här som är skillnaden. Katten kan inte välja om den ska ha GPS eller inte. Inte heller vem som ska kunna se den eller om den temporärt vill stänga av? Att gömma en GPS på någon för att kontrollera/snoka går mer än fetbort. Att ha full egenkontroll över sin egen GPS (så att säga) har inget med påtvingad kontroll att göra alls? Att ens jämföra blir konstigt?

 

[Alexandra_W]

Just SMS vs samtal är definitivt en vattendelare för många. Jag är INTE en sms person. Jag pratar i min telefon. De som bara "klarar av" textkommunikation försvinner ganska snabbt i min vänkrets. Som sagt jag pratar. I fallet "åker nu" så funkar sms. För då har jag satt mej i bilen och ska nånstanns å personen behöver vetat att jag är på väg. Men VILL jag nåt så ringer jag ... ALLTID !
1 för jag sitter mest troligt i bilen och jag smsar inte i bilen, kollar INTE sms medans jag kör, så vill man mej nåt när jag kör så ringer man, eller så missar man att få fram sitt budskap...
2 jag hatar sms konversationer om jag ska prata med någon vän/partner eller liknande. Tycker inte man får fram "sej själv" i text. Det blir mkt lättare för feltolkningar i text. Och jag är ju uppvuxen med att man ringer. Fullt medveten om att det är en generationsfråga men sån är jag !

Just ringandet är tydligen "triggande" för många, men jag jobbar som receptionist/kundservice eller liknande så för mej är det ett verktyg i vardagen och är inte rädd för att ringa konstiga samtal, vissa klarar inte detta men så har de ju heller inte valt "mina" yrkesområden heller...
Fattar inte vissa kundservice på nätet som enbart väljer chat eller nåt sånt, de går fetbort. Jag vill ringa och prata med en människa...

Jag älskar möjligheten att slippa prata ju äldre jag blir Trots att jag är uppvuxen långt innan mobiler.

Jag har dock kopplat det till att jag pratar så in åt helvete med folk på jobbet så jag vill slippa det privat (förutom med mina allra närmaste). Jag har alltså inga problem eller rädsla att ringa eller prata - jag bara slipper det gärna. Och just med kundtjänster mm är det extra bra med skriftliga besked.

 

[Ajda]

Jag kan tycka frågan är svår, beroende på vilken typ av kontrollering det gäller.

Har partnern varit otrogen. Då har man ju ett problem i förhållandet. Där tänker jag att man får vara ganska svart eller vit. Att gå runt och misstänka skapar ju ett enormt ångestpåslag. Antingen tar man tillbaka, eller inte. Tar man tillbaka får man ju bara utgå ifrån att det inte händer igen. Gå runt och kontrollera vart personen är, vilka hen träffar är vidrigt. För båda.

Handlar det tex om att man är spelberoende och spelat bort alla sparpengar. Där är det svårt tycker jag. Kärleken borde tämligen finnas kvar. Men kan man någonsin lita på personen igen?

Jag var misstänksam och delvis kontrollerande mot min tonårskärlek. Svartsjuk helt enkelt. Det fanns så vitt jag vet, ingen anledning att vara det. Men han var en kvinnotjusare. När vårt förhållande tog slut andra gången minns jag att jag var lättad. Och lovade mig själv att aldrig bli så igen.
Det har jag heller aldrig blivit. Och faktiskt inte alls känt ett behov av att ens behöva det.
Min make reser mycket i jobbet och är ofta upptagen att han har svårt att svara i telefonen. Hade aldrig funkat om jag varit kontrollerande. Inte tvärt om heller.
Vi har dock hela familjen på ”hitta-appen”. Eller han har inte mig, för jag har visst lyckats radera det. Haha. Men den använder jag bara om jag väntar på att han ska komma hem och planerar maten. För att slippa ringa och vara tjatig.

 

[MiniLi]

Ja verkligen! Och är man då som vi och inte lyckas ha allt minutiöst uppstyrt i förväg, samt har barn som även dem är på olika håll hela tiden är överblicken appen ger oslagbar faktiskt. Det ger alla friheten att slippa ringa/smsa sina planer i stunden, eventuella ändringar i planen osv.

Nu tittar jag på appen och ser att maken handlar, dottern har redan åkt på träningen i förtid, sonen är hos en kompis och behöver inte hinna få mat innan sin träning för då äter han där. Då jobbar jag en liten stund till. I morgon kan läget vara heeelt annorlunda!! (Ringa runt istället? Slipper gärna )

Inte menat som någon kritik (alla får göra som de vilm) men jag hade nog tyckt att vi tappat något om vi inte ens tar oss tid att kommunicera kring planer osv utan alla bara kollar i en app. Den lilla kommunikation som ett sms eller ett kort samtal innebär känns ändå som något värdefullt, där man faktiskt har kontakt med varandra och tänker på varandra. Typ tänker på att det är schysst att informera om att jag blir senare än planerat.

 

[Asko]

Jag har full förståelse för att inte alla vill dela gps-appar med varandra. Det finns säkert både ideologiska skäl till det och skäl som hänger ihop med att man inte kan hantera det på ett sunt sätt.

För mig blir det kontroll först när man börjar undra/reagera/ifrågasätta att någon varit på en viss plats. Allt annat är för mig bara ett sätt att slippa behöva vara tillgänglig för samtal, samtidigt som man öppnar upp för samplanering utan direkt kommunikation. Guld för min familj!

Jag skulle bli alltför nyfiken för att låta bli att undra Helt utan misstankar eller något sånt alls så skulle jag bli nyfiken och vilja fråga varför de tog en avstickare den dagen om jag råkade upptäcka det. Bara för att jag skulle vilja prata med dem om vadsomhelst eller om hur deras dag har gått, bara pga jag tycker om dem. Så om jag hade en partner som vill kunna ta en avstickare en dag och andas ut eller vadsomhelst utan att behöva berätta om det så skulle jag inte ha en sån där spårapp. Endast pga jag vet att jag kan bli nyfiken och fråga innan jag ens tänkt mig för eller förgås av nyfikenhet medan jag undrar om det är okej att fråga
Då funkar det bättre att de smsar och säger att de är på väg hemåt nu, om det behövs, efter deras avstickare. Så slipper jag bli nyfiken

 

[Askur2017]

Jag skulle bli alltför nyfiken för att låta bli att undra Helt utan misstankar eller något sånt alls så skulle jag bli nyfiken och vilja fråga varför de tog en avstickare den dagen om jag råkade upptäcka det. Bara för att jag skulle vilja prata med dem om vadsomhelst eller om hur deras dag har gått, bara pga jag tycker om dem. Så om jag hade en partner som vill kunna ta en avstickare en dag och andas ut eller vadsomhelst utan att behöva berätta om det så skulle jag inte ha en sån där spårapp. Endast pga jag vet att jag kan bli nyfiken och fråga innan jag ens tänkt mig för eller förgås av nyfikenhet medan jag undrar om det är okej att fråga
Då funkar det bättre att de smsar och säger att de är på väg hemåt nu, om det behövs, efter deras avstickare. Så slipper jag bli nyfiken

Ha ha, jag fattar! Oftast vet vi inte huruvida några avvikande händelser skett dock. Det finns inte tid eller intresse att sitta med appen mer än någon sekund här och där. Min man är ofta på luncher/gym/stan så det väcker ingen direkt nyfikenhet alls faktiskt.

 

[Thaliaste]

Inte menat som någon kritik (alla får göra som de vilm) men jag hade nog tyckt att vi tappat något om vi inte ens tar oss tid att kommunicera kring planer osv utan alla bara kollar i en app. Den lilla kommunikation som ett sms eller ett kort samtal innebär känns ändå som något värdefullt, där man faktiskt har kontakt med varandra och tänker på varandra. Typ tänker på att det är schysst att informera om att jag blir senare än planerat.

Håller med, det är något som skaver för mig (men alla andra får naturligtvis göra som de vill!) i att man nu "slipper anpassa sig" till varandra genom att man i ett gemensamt hushåll slipper ha någon gemensam plan, och kommunicera kring huruvida den följs eller något händer för någon.

Samtidigt så verkar det ofta vara någon som har kvar ett ansvar för projektlederiet för maten t ex, även när resten av gruppen checkat ut. Maten ska tydligen fortfande vara klar när de andra kommer hem, men någon ska nu själv kolla upp var folk är och planera så att maten är klar i tid, och om någon instruktion om handling behöver skickas iväg.

 

[Bison]

Det påverkar säkert mycket vilken typ av relation man lever i också.
Jag är barnfri och har alltid levt i relationer där vi har våra egna liv med tidskrävande intressen, olika arbetstider och spenderat mycket tid med våra egna vänner.
Har aldrig funnits något behov att hålla koll på varandra av praktiska skäl, vi har planerat in gemensam tid i förväg och hör av oss om något är ändras.

 

[animalasia]

Kan det påverka vilken generation man tillhör? Jag menar hur man har vant sig vid teknologi. Jag är född på 70-talet och då var man ju ute hela dagarna utan att mina föräldrar visste vad jag var. Om man körde vilse så stannade man vid ett hus och frågade efter vägen, inte svårare än så.

Jag kan gilla förmågan av kontroll som erbjuds via appar men kan också känna ett visst motstånd. Jag tyckte inte riktigt om kontrollen i skolan när jag fick ett sms så fort barnen var fem minuter sena. Samtidigt avgör ju jag vad jag gör med den informationen. Det är inte svart eller vitt.

 

[Thaliaste]

Kan det påverka vilken generation man tillhör? Jag menar hur man har vant sig vid teknologi. Jag är född på 70-talet och då var man ju ute hela dagarna utan att mina föräldrar visste vad jag var. Om man körde vilse så stannade man vid ett hus och frågade efter vägen, inte svårare än så.

Jag kan gilla förmågan av kontroll som erbjuds via appar men kan också känna ett visst motstånd. Jag tyckte inte riktigt om kontrollen i skolan när jag fick ett sms så fort barnen var fem minuter sena. Samtidigt avgör ju jag vad jag gör med den informationen. Det är inte svart eller vitt.

Ja, jag tror absolut att det påverkar vilken kontext man är uppvuxen, även om det förstås inte är allt. De barn som växer upp med att de hela tiden är spårbara - av sina föräldrar eller av någon annan - får förstås en annan syn på vad som är normalt och vad som är "bra", än vi som växte upp utan det. Och frågar man ett antal personer i Kina så får man troligtvis en annan syn i genomsnitt, än om man frågar lika många i Sverige. Både i vad som ses som normalt, men också i vad en sådan normalisering kan utnyttjas till.

 

[sjoberga]

Finns lite bra böcker från 1940- och 1950-talet som diskuterar ämnet på ett mer filosofiskt plan - ihop med en fiktiv story om ett samhälle där sådan (eller liknande) teknik finns. Nu har vi tekniken. Kan vi använda den?

(Tänker på Kallocain, Minority Report och 1984 som alla skrevs under den tidsperioden om framtida samhällsutveckling.)

 

[Asko]

Rent allmänt, med GPS eller kontrollbehov etc etc, så tänker jag att alla sätt är bra utom de dåliga.

Fungerar ett förhållande där man hör av sig till varandra när man är iväg och ingen av parterna har något emot det - då kan jag inte tycka att det är dåligt. Det är ju bara ett sätt att leva ihop på och känna sig trygg på.
Eller har man integritet och vill kunna känna sig "fri" utan att partnern kan spåra en - samma sak här, mår båda parterna bra och har inget emot det, finemang, det funkar ju också.

Att man själv inte kan tänka sig leva på ett sätt behöver ju inte betyda att det andra sättet är dåligt. Så länge båda/alla mår bra och trivs med upplägget. Alla sätt är bra utom de dåliga

 

[Askur2017]

Inte menat som någon kritik (alla får göra som de vilm) men jag hade nog tyckt att vi tappat något om vi inte ens tar oss tid att kommunicera kring planer osv utan alla bara kollar i en app. Den lilla kommunikation som ett sms eller ett kort samtal innebär känns ändå som något värdefullt, där man faktiskt har kontakt med varandra och tänker på varandra. Typ tänker på att det är schysst att informera om att jag blir senare än planerat.

Nja, ”kommunikationen” i: Är alla hemma? Ja eller nej? Är inte vad jag räknar som värdefull… Där går appen före! Men att ringa för att kolla om provet gick bra osv, DEN kommunikationen har man ju såklart

 

[Thaliaste]

Rent allmänt, med GPS eller kontrollbehov etc etc, så tänker jag att alla sätt är bra utom de dåliga.

Fungerar ett förhållande där man hör av sig till varandra när man är iväg och ingen av parterna har något emot det - då kan jag inte tycka att det är dåligt. Det är ju bara ett sätt att leva ihop på och känna sig trygg på.
Eller har man integritet och vill kunna känna sig "fri" utan att partnern kan spåra en - samma sak här, mår båda parterna bra och har inget emot det, finemang, det funkar ju också.

Att man själv inte kan tänka sig leva på ett sätt behöver ju inte betyda att det andra sättet är dåligt. Så länge båda/alla mår bra och trivs med upplägget. Alla sätt är bra utom de dåliga

Ja, grunden är att de som lever i en relation är de som avgör hur den relationen ska se ut. Och jag tycker att även omyndiga barn bör vara med i den diskussionen, både för- och nackdelar, även om den förstås måste anpassas efter ålder.

MEN, man kan inte helt bortse från att det också finns en normaliseringsaspekt i detta, att när många människor väljer på ett visst sätt och använder vissa argument så förskjuter man också gränsen för vad alla i samhället förväntas acceptera. T ex vill jag inte se argumentet "för jag har ju rent mjöl i påsen, så mig gör det inget" i sådana här trådar, eftersom det misstänkliggör dem som inte vill vara spårbara.