Benämna djur som barn (utbruten från Profilen tvingas sluta: ”Jag är i enorm sorg”)

[Hippocampus]

Jag är mest fascinerad av hur detta ämne kan ha blivit en tråd på 6 sidor… Det är väl upp till var och en hur de vill kalla sig? Och varför skulle jag bry mig det minsta om hur andra säger, så länge de bara är snälla mot djuret i fråga… Själv är jag allt från ”service monkey” till matte åt mina hundar. Brukar inte kalla mig mamma dock, men det har hänt att mina föräldrar kallat hundarna för barnbarn (vi är barnfria).

För att Buke är ett diskussionsforum?

 

[Iamia]

För att Buke är ett diskussionsforum?

Jaha.Tack för info. Eller något.

Hoppas att jag trots detta kan få tycka att det är konstigt att så många har så starka känslor kring hur andra människor kallar sig i förhållande till sina djur?

 

[Lingon]

Så ni som strikt aldrig skulle använda mamma/barn/syskon eller liknande, blir det verkligen aldrig mer familjärt i vardagen? Eller ersätts det helt enkelt av andra smeknamn?

Varför tror du att det krävs titlar som betyder släktband för att det ska kunna bli familjärt?

 

[Görel]

För mig får andra kalla sina djur för vad de vill. Däremot kan de inte få mig att kalla dem mamma eller pappa åt djuret. Likadant med mina hästar, kalla mig inte deras mamma.

 

[Mabuse]

Varför tror du att det krävs titlar som betyder släktband för att det ska kunna bli familjärt?

Exakt. Man behöver ju inte vara släkt för att ha starka band.

 

[Trasmatta]

Det jag vänder mig mot är att man säger till en hund ”titta, nu har du fått en syster!” eller ”nu måste du ta hand om din lillebror” när man skaffar katt eller en till hund. Som att hunden själv skulle tänka om katten att de var syskon. Det lär den ju inte göra.

Vi säger ju inte till vuxna människor att titta, du har fått en bror, om man får en ny kollega.

Adoptivsyskon (alltså människor) är väl något helt annat? De tillhör samma art, och dessutom en art som kognitivt kan förstå vad ”syskon” betyder. De växer upp tillsammans, och deras föräldrar tillhör samma art som de själva. Det skulle ju vara motsvarande i så fall att en hundvalp blev moderslös och fick komma in en annan valpkull och växte upp med dem.

Jag tycker nu inte det är samma sak som att kalla en papegoja och en hund för syskon för att de har samma ägare.

Och jag döpte nästan min hund till lillebror

 

[zarmino]

Och jag döpte nästan min hund till lillebror

Jag har haft en Lillebror, en omplacering. Ägaren hade en vit boxer med svart runt ena ögat. Sen skaffade hon en vit fralla med svart runt andra ögat, det blev Lillebror

 

[Nytant]

Jag kallar mig själv för mamma till mina hundar eftersom det känns rätt och jag köpte inte dem.
Tycker det är urfånigt att ha synpunkter på hur andra uttrycker kärlek i sina nära relationer, för det är liksom kärlek och omsorg det handlar om, inte förvirring kring biologiska fakta eller arttillhörighet. Varför tror ni man kallar sin partner babe och baby på engelska?

Tycker också det onödigt att raljera kring att andra har en annan hundsyn än man själv för att försöka ogiltigförklara att man faktiskt fattar olika beslut utifrån sin hundsyn och att det finns stora skillnader i hur man kan skaffa hund. Jag vet från tidigare trådar här att det ofta argumenteras utifrån en hel del okunskap om i alla fall en av Sveriges största omplaceringsorganisationer.

Jaja. Folk som har problem med de här sakerna får väl fortsätta ha dem, även om jag tycker forumet vore väldigt mycket trevligare om det här förlöjligandet inte vore så accepterat. Nu ska jag gå och pussa på mina håriga små söner, som kommer från ett land där många tycker att man förmänskligar hunden om man låter den komma in i boningshuset.

 

[lingonben]

Från en som inte kan med ordet adoption vid införskaffade av djur till en annan: vad är din anledning till att du inte kan med det?

Ibland känner jag mig lite konstig som reagerar när ordet dyker upp i samband med djurköp osv när ordet verkar användas allt oftare i sammanhanget.

Jag hijackar frågan även om den inte är ställd till mig, eftersom ordet "adoption" skaver hos mig med. Eftersom jag är lite fyrkantig i mitt tänkande tror jag det beror på kontrasten mot vad en adoption verkligen är, dvs att gå in och ta juridiskt föräldraansvar för en annan människa. Att då kalla det adoption när en tar över ägandeskapet av något man kan köpa sälja avliva, då blir det krock i mitt huvud. Det blir för mig alltför förmänskligande, jag menar vad ska jag säga om jag behövt ta bort djuret? "Jag är lite ledsen idag, jag behövde nämligen avliva min dotter igår".

 

[SiZo]

Jag hijackar frågan även om den inte är ställd till mig, eftersom ordet "adoption" skaver hos mig med. Eftersom jag är lite fyrkantig i mitt tänkande tror jag det beror på kontrasten mot vad en adoption verkligen är, dvs att gå in och ta juridiskt föräldraansvar för en annan människa. Att då kalla det adoption när en tar över ägandeskapet av något man kan köpa sälja avliva, då blir det krock i mitt huvud. Det blir för mig alltför förmänskligande, jag menar vad ska jag säga om jag behövt ta bort djuret? "Jag är lite ledsen idag, jag behövde nämligen avliva min dotter igår".

Att man säger barn någon gång betyder inte att man aldrig kan säga hund tänker jag. Svårare än så behöver det väl inte vara?

Sen, om vi ska vara såna, så finns det de som säljer och avlivar barn med. Även om det är olagligt för de allra flesta av oss. Och adoption av barn har visat sig vara ren människohandel i vissa fall.

Jag själv skulle aldrig använda ordet adoptera om ett djur alls. Men att det ändå finns likheter kan jag se. Främst för att ordet adoptera är krångligare än köpa/fått eller vad man nu har gjort för att få ett nytt djur.
Ordet adoptera känns som att det är mer en marknadsföringsgrejj för att få folk att tycka synd om djuren, och därmed tjäna mer pengar.

 

[Mabuse]

Jag hijackar frågan även om den inte är ställd till mig, eftersom ordet "adoption" skaver hos mig med. Eftersom jag är lite fyrkantig i mitt tänkande tror jag det beror på kontrasten mot vad en adoption verkligen är, dvs att gå in och ta juridiskt föräldraansvar för en annan människa. Att då kalla det adoption när en tar över ägandeskapet av något man kan köpa sälja avliva, då blir det krock i mitt huvud. Det blir för mig alltför förmänskligande, jag menar vad ska jag säga om jag behövt ta bort djuret? "Jag är lite ledsen idag, jag behövde nämligen avliva min dotter igår".

”Sonen kunde jag sälja, så det var ju bra. Jag tror han kommer trivas jättebra hos sina nya föräldrar. Men dottern var så gammal, så där kändes mord som det rätta valet. Men vi tog henne till läkare som fick göra det smärtfritt såklart, jag slog inte ihjäl henne själv. Det känns lite ledsamt förstås, men nu när vi ska skilja oss och lämna gården så kunde vi inte ha kvar barnen längre.”

Alltså, det blir ganska märkligt.

 

[Capybara]

Nu har jag inte läst hela långa tråden. Jag stör mig alltså inte aktivt på folk som kallar sig för mamma eller pappa till sina djur, vill jag ha sagt. Men jag skulle inte göra det själv. I jobbet behöver jag återkommande hantera engelskspråkig djurägarterminologi, och jag ändrar till de vedertagna svenska orden där det går (pratar nån om hunden som syskon till människobarn eller andra djur, blir det ju svårt, då får de göra det).

Sen tycker jag det är synd om orden matte och husse skulle försvinna. De är fina, användbara och svenska. Jag är gärna matmor till mina djur - och ordet "mor" finns ju inbakat i det dessutom.

 

[SiZo]

”Sonen kunde jag sälja, så det var ju bra. Jag tror han kommer trivas jättebra hos sina nya föräldrar. Men dottern var så gammal, så där kändes mord som det rätta valet. Men vi tog henne till läkare som fick göra det smärtfritt såklart, jag slog inte ihjäl henne själv. Det känns lite ledsamt förstås, men nu när vi ska skilja oss och lämna gården så kunde vi inte ha kvar barnen längre.”

Alltså, det blir ganska märkligt.

Det som är märkligt är hur du sätter de här orden helt själv och påtalar att folk gör såhär när ingen faktiskt gör såhär. Och sedan kallar du fenomenet som du har hittat på för märkligt - det gör det ännu märkligare.

 

[Midsommarblomster]

Mitt ex kallade alltid vår hund för vår bebis, och oss för mamma och pappa. Det var ytterst märkligt för mig, särskilt när jag fick egna barn och det då kallades att hunden skulle få syskon. Jag tror att det som skaver för mig är sättet som djur förmänskligas, som jag ser att ni diskuterat tidigare i tråden. Hundar exempelvis behöver varken dominans eller en kaka under bordet, men de behöver vad hundar behöver, för att de är hundar. Att någon kan och förstår deras art och ras och drifter, och deras behov. Det är väl där "bebis" och "mamma" skaver för mig eftersom vi då inte är samma art. Det betyder inte att bandet till hunden behöver vara sämre. En del känner väl mer för djur än för barn. Men det är liksom inget fel på att de är just djur, i min värld. Den dagen det blev dags för vår hund att somna in var den svåraste dagen i mitt liv, och det var heller ingen överraskning att mitt ex hade synsättet att vi bör hålla honom vid liv mot alla odds och jag ansåg att vi behöver ta vårt ansvar som ägare. Jag säger inte att det är så för alla som kallar sig "mamma" eller "pappa" till sina djur, jag förklarar bara varför det skaver för just mig.

 

[Palermo]

Jag är inte så förtjust i orden matte och husse heller, mest för att jag inte ser någon vettig anledning att människan ska könas i relation till djuren. I formerna matmor och husfar, är ju könsnormer rätt starkt närvarande.

 

[Capybara]

Jag är inte så förtjust i orden matte och husse heller, mest för att jag inte ser någon vettig anledning att människan ska könas i relation till djuren. I formerna matmor och husfar, är ju könsnormer rätt starkt närvarande.

Jag fattar hur du menar, men vi har ju så otroligt många könade ord i alla typer av relationer. Jag tror inte att det är så många som kopplar orden matte och husse till ursprungsorden i dag, så kanske blir det så att man kan välja vilket man vill vara?

Ett könsneutralt ord vore ju djurägare, men det känner till och med jag är lite väl tortt och trist.

 

[Badger]

Jag tycker att det är helt okej att kalla sig "mamma", osv. Det är ju inte precis så att jag inte vet hur det ligger till. Jag ÄR inte min katts eller hunds mamma - tro det eller ej, men det har jag faktiskt koll på - men jag skulle mycket väl kunna säga något som "kom till mamma". Förstår inte riktigt varför i hela friden det skulle vara så förskräckligt.

Vi har ju till skillnad från engelskspråkiga länder fina ord för relationer med hund, husse och matte.

Tycker man tränger sig på med ord som mamma, hunden har ju en riktig mamma och är ju en vuxen individ.

 

[Palermo]

Jag fattar hur du menar, men vi har ju så otroligt många könade ord i alla typer av relationer. Jag tror inte att det är så många som kopplar orden matte och husse till ursprungsorden i dag, så kanske blir det så att man kan välja vilket man vill vara?

Ett könsneutralt ord vore ju djurägare, men det känner till och med jag är lite väl tortt och trist.

Ja, det är ingen stor fråga för mig. Jag kallar mig ibland för djurens människa, men i praktiken uttrycker jag mig ju lite olika beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i.

På mitt andra modersmål säger man att man är djurens mamma/pappa, som på engelska. Så då säger jag ju också så. Poängen med prat är ju ändå att vi förstår varandra, inte att vi var och en uppfinner ett eget språk.

Husse/matte brukar jag dock lyckas undvika med bibehållen begriplighet. (De orden, och fru/fröken, tycker jag minst om i genren.)

 

[Fd Diabetikern]

För mig får andra kalla sina djur för vad de vill. Däremot kan de inte få mig att kalla dem mamma eller pappa åt djuret. Likadant med mina hästar, kalla mig inte deras mamma.

Min tränare sa till mig en gång för länge sen att oj. oj mamma låter dig komma undan med mycket (sagt till hästen) Det kröp imig och tror faktiskt jag fräste att jag är faktiskt MATTE

Alltså jag har inget emot de som kallar sig mamma till sina djur men jag är starkt emot det när det kommer till mig och jag säger alltid matte/husse

Allmänt Jag är nog lite emot ordet adoption också men jag kan inte förklara varför.

 

[Badger]

Jag är inte så förtjust i orden matte och husse heller, mest för att jag inte ser någon vettig anledning att människan ska könas i relation till djuren. I formerna matmor och husfar, är ju könsnormer rätt starkt närvarande.

Jag tycker ju att mamma och pappa också är könade termer, som i många länder innebär olika normer.

En fördel dock med att ha olika benämningar på två personer kan ju vara att det är lättare att skilja dem åt än om de båda har samma benämning.

I just de termerna tycker inte jag att jag känner några så störande normer. Ordet Husmor finns ju onekligen i Svenskan, ibland som gift kvinna ibland som någon som har ansvaret för ett hushåll åt husfolket.

Tror ingen i världen skulle bli förvirrad om man kallade sig husse-husmor som kvinna.

Djuret förses ju med mat och husrum onekligen. Kanske kan man kalla sig Musse som könsneutralt.