Benämna djur som barn (utbruten från Profilen tvingas sluta: ”Jag är i enorm sorg”)

[bettysmatte]

Och du missuppfattar.

Det handlar om hur människor uppfattar uttrycken och inte om hur det faktiskt förhåller sig.

Jag tror att det är en minoritet som tänker som du, så det är nog inget större bekymmer.

 

[Tajger]

Här är hundarna hundar, dogsen, tjejerna (sex tikar), katten är katt, tanten eller bara sina namn. Jag har fyra barn och fyra barnbarn så det skulle kännas väldigt konstigt att kalla djuren för mina barn. Däremot är de en del av familjen
Bilen och husbilen är också bara det, och har inga namn. Just husbil är det många som har namn på

 

[Tonto]

Min fästman är vår hunds "Papa" , hunden vet absolut vem man pratar om då. Många hundägare beter sig mer som föräldrar än vad "riktiga föräldrar" gör så jag ser inget konstigt i att använda termerna.

 

[Red_Chili]

Jag skulle aldrig säga att jag är mina djurs mamma, eller att de är mina barn. Däremot är vi en flock/familj. Syskonen kallar jag syskon eftersom de är det, annars är det damerna och salukipojken, salukitrion eller monstren. Till utomstående säger jag helt enkelt att jag har hundar.

 

[SiZo]

Och du missuppfattar.

Det handlar om hur människor uppfattar uttrycken och inte om hur det faktiskt förhåller sig.

Min uppfattning är precis tvärtom. De som kallar djuren för barn förmänskligar dem och ställer inga krav, har noll lydnad osv osv utifrån kommentarer på sociala medier. Det är ju inte som att barn är speciellt "lydiga", och jag hoppas verkligen inte att man kör med dominansfasoner mot dem.

Jag har aldrig sett någon utöva dominans mot sina djur om de kallat sig själv mamma till dem. Däremot de som säger "djur är djur..." de har jag sett flera gånger utöva dominans och härskartekniker. Inte att alla gör det, givetvis inte. Men de få tillfällen jag fortfarande ser det så är det de personerna.

 

[Palermo]

Ja det är störande. Det skulle inte jag göra.

Jag minns första gången jag lade märke till det, när jag var barn. En lekkompis mamna sa "gör nu som mamma säger" till min kompis. Jag trodde att mamman pratade om sin mamma! Bara det att hon inte var där...

 

[Sassy]

Jag minns första gången jag lade märke till det, när jag var barn. En lekkompis mamna sa "gör nu som mamma säger" till min kompis. Jag trodde att mamman pratade om sin mamma! Bara det att hon inte var där...

För väldigt små barn (och det är ju den språknivån de flesta av våra djur är på också) kan det vara lättare att förstå om ett objekt alltid benämns på samma sätt, innan man kommit till konceptet pronomen (som ju dessutom böjs på många olika sätt).

Med ett barn vill man ju utveckla språket vidare sen, med djur verkar det vara lite övermäktigt att ta sig dit. Har inte sett något djur som använder pronomen i någon direkt utsträckning, men många är väldigt duktiga på mängder av objekt och namn.

Mina djur vet definitivt vad "fråga *namnet*" betyder om jag säger till dem att be sin bonusmatte om mat när jag är upptagen, men "fråga henne" hade blivit för abstrakt.

 

[gammalek]

Jag är matte till mina djur - av födsel och ohejdad vana, tror jag. När jag pratar om dem/med dem är det antingen tanterna eller prinsessorna...

 

[Palermo]

För väldigt små barn (och det är ju den språknivån de flesta av våra djur är på också) kan det vara lättare att förstå om ett objekt alltid benämns på samma sätt, innan man kommit till konceptet pronomen (som ju dessutom böjs på många olika sätt).

Med ett barn vill man ju utveckla språket vidare sen, med djur verkar det vara lite övermäktigt att ta sig dit. Har inte sett något djur som använder pronomen i någon direkt utsträckning, men många är väldigt duktiga på mängder av objekt och namn.

Mina djur vet definitivt vad "fråga *namnet*" betyder om jag säger till dem att be sin bonusmatte om mat när jag är upptagen, men "fråga henne" hade blivit för abstrakt.

När det gäller det där med barns språkförståelse, så är har jag hört det förut, men jag tror inte så mycket på det. Jag har hört talas om små barn som säger Jag om andra och Du om sig själva, men det verkar sällan sitta i mer än en vecka och är väl inte värre än andra ord som småbarn använder felaktigt

Till en hund, tex, skulle jag givetvis inte använda pronomen i tredje person om jag på riktigt vill att hunden fattar vem det gäller. Men även hunden tycks klara att jag säger jag om mig, och andra kan säga Gå till Palermo, och då gör hunden det. Jag är bonusmatte, matten säger matte om sig själv när hon pratar med hunden. Men jag säger Gå till Namnet, och det funkar också.

 

[TinyWiny]

Det är (i alla fall inte för mig) ett behov utan bara så det blir.

Jag vet inte var du läst att jag lägger stor värdering i vad folk kallar sina djur? Jag tycker bara att det brukar halka in familjära termer i vardagstal och undrar vad andra säger.

Var läser du att jag lägger stor värdering i vad folk kallar sina djur?

Vad syftar du på när du skriver familjära termer?

 

[TinyWiny]

Jag tycker att du lägger alldeles för stor värdering i orden. Så som du beskriver ditt förhållande till djuren skulle du absolut ha kunnat kalla dig "mamma" till dem - jag känner ju likadant för mina. Nu tycker jag "matte" är ett väldigt knepigt ord som ligger fruktansvärt illa i munnen, och föredrar att kalla mig "mamma" istället. Du kan inte tänka dig att det bara kan vara så enkelt? Varför tror du nödvändigtvis att jag känner för mina djur på ett helt annat sätt än vad du känner för dina, ENBART baserat på att jag kallar mig mamma istället för matte?

Nej jag använder orden korrekt. Den här obehagliga grejen med att folk hittar på egna tolkningar för vad ord betyder innebär att det blir en massa onödiga missförstånd. Ord har redan en betydelse och det är inte upp till var och en att hitta på egna betydelser. Så nej, jag skulle absolut inte kunna kalla mig mamma till dem. Varför skulle jag göra det? Jag har aldrig funderat över vad du eller någon annan känner för sina djur. Varför tror du det?

Matmor/matte är iallafall en betydligt ärligare beskrivning av vad man är för sina djur än mamma.

 

[Thaliaste]

Andra får väl egentligen kalla sina djur och sig själva vad de vill för mig, men det finns en sak i det relationella som ordval speglar som skaver för mig. Det är dels att vi ibland har lätt för att förmänskliga djur lite för mycket, och dels att det inte så sällan sägs att man hellre räddar ett djur än en människa om de båda är i fara. Att man använder mamma/pappa/barn måste förstås inte leda till det, men när språkbruket går alltmer åt det hållet så finns det en risk att dessa värderingar också hänger med.

 

[Otherside]

Jag säger Kattskrället.

 

[Inte_Ung]

Min uppfattning är precis tvärtom. De som kallar djuren för barn förmänskligar dem och ställer inga krav, har noll lydnad osv osv utifrån kommentarer på sociala medier. Det är ju inte som att barn är speciellt "lydiga", och jag hoppas verkligen inte att man kör med dominansfasoner mot dem.

"Disneyfiering"?

Det kan säkert också kännas avigt att människor gör så.
Och sedan låter djuret terrorisera omgivningen.

Jag har aldrig sett någon utöva dominans mot sina djur om de kallat sig själv mamma till dem.

Det har jag.
Och mot barnen.
Inget av dessa är vackert.

 

[Otherside]

När det gäller det där med barns språkförståelse, så är har jag hört det förut, men jag tror inte så mycket på det. Jag har hört talas om små barn som säger Jag om andra och Du om sig själva, men det verkar sällan sitta i mer än en vecka och är väl inte värre än andra ord som småbarn använder felaktigt

Till en hund, tex, skulle jag givetvis inte använda pronomen i tredje person om jag på riktigt vill att hunden fattar vem det gäller. Men även hunden tycks klara att jag säger jag om mig, och andra kan säga Gå till Palermo, och då gör hunden det. Jag är bonusmatte, matten säger matte om sig själv när hon pratar med hunden. Men jag säger Gå till Namnet, och det funkar också.

När dottern var mycket liten pratade hon om sig själv som H*. Det dröjde nog till treårsåldern (?) innan hon använde ”jag” osv. Jag tror det är vanligt med småbarn.

 

[Inte_Ung]

Bilen och husbilen är också bara det, och har inga namn. Just husbil är det många som har namn på

Vi har namn på bilarna...

Men de är fortfarande bilar.

 

[Palermo]

När dottern var mycket liten pratade hon om sig själv som H*. Det dröjde nog till treårsåldern (?) innan hon använder ”jag” osv. Jag tror det är vanligt med småbarn.

Ja, jag har hört sånt också. Men det betyder ju inte att de inte fattar vem jag menar när jag säger ord som Du och Jag.

 

[Otherside]

Ja, jag har hört sånt också. Men det betyder ju inte att de inte fattar vem jag menar när jag säger ord som Du och Jag.

Nej absolut inte. Men de ser sig själva som ”namnet” medan ”jag” är lite för abstrakt kanske i början av deras språkutveckling?

 

[Palermo]

Nej absolut inte. Men de ser sig själva som ”namnet” medan ”jag” är lite för abstrakt kanske i början av deras språkutveckling?

Antagligen. Men det måste gälla väldigt många ord, inte bara pronomen. Som tex å ena sidan ordet fågel, å andra sidan ord som bofik, domherre, talgoxe osv. Spårä ÄR abstrakt.

Jag har någon gång stött på ett barn som sa Du om sig själv och Jag om till alla andra. Men det rättade ju till sig efter en kortare tid.

 

[nightcrawler]

Jag säger mamman om mej när jag pratar med mina hundar. Det har bara råkat bli så. Säger matte nån gång åxå. Förmänskligar dom gör jag verkligen inte. Hundarna kallas lite allt möjligt. När Siv flyttade in så blev Leffe storebror. Han är storebror på riktigt. Dom har samma föräldrar så dom är syskon. Syrran och brorsan. Förstår faktiskt inte att folk har så stora problem med vad man säger. Jävla trams rent ut sagt. Gnäll på något som faktiskt är rimligt att gnälla på i stället.