Det är lite ändrade spelregler.
Jag har tagit tag i mig själv och pratat ordentligt med honom för första gången på länge och sagt i princip allt jag tänkt på, att jag upplever att han distanserar sig, att jag uppfattar att han nog inte vill riktigt samma sak som jag utan att han mest vill vara vän med mig. Och det kom inte som en chock att få det bekräftat.
Han har gett ganska dubbla signaler och det sa jag också, samtidigt som jag också poängterade att jag uppfattat att han på olika vis försökt säga att han vill ha vänskap och inte mer så det har varit lite förvirrande för mig. Fick sagt väldigt mycket, och det kändes väldigt bra. Han hade också gått och gruvat sig och försökt komma på vad han skulle säga och när.
Det var mycket bra att få det bekräftat, vi är väldigt goda vänner och har väldigt roligt, så jag hoppas det går att fortsätta så, och han sa också att han väldigt gärna ville fortsätta vara min vän och jag vet att han tycker mycket om mig. Och det känns fint! Vi kommer förmodligen att träffas igen framöver. Men det lär dröja nu med reserestriktionerna. Han kan ju inte resa hit, och jag hamnar i karantän om jag reser dit. (När jag återvänder till Norge, inte för att det ändrar så mycket i tillvaron nu!!! Men det lockar inte att lägga till ännu fler begränsningar).
Jag lyckades till och med prata med honom om att han hjälpt mig komma över diverse issues och komma ur en lite låst position jag befunnit mig i. (Hans reaktion var att bli hedrad och glad!) Och jag är glad att jag kunde prata med honom om mina svårigheter och spärrar. Det blir mycket lättare nästa gång. (Med nästa Kap
)
Det blev ingen konstig stämning, inget gråt, inget ställa till svars eller gnäll. Bara ett bra snack. Hurra!!
Jag är nog ganska redo för att ge Tinder en chans till. Det kan vara isoleringen, men det känns lockande och spännande nu att få dejta, och inte bara läskigt och ångestframkallande. Perfekt att dejta nya människor på 1 meters avstånd.
