Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[sthu]

Men igen; måste du ta ett beslut? Eftersom du inte känner varken ja eller nej i frågan så kan det väl fortsätta vara öppet tills ni antingen får en starkare känsla i ja eller nej, eller att du helt enkelt inte längre är fertil. Det är ju egentligen bara om du blir gravid som du måste fatta ett aktivt beslut.

Som jag skrivit innan i tråden blir jag inte direkt yngre och ett icke-beslut är också ett beslut.

 

[Fjordfrälst]

Som jag skrivit innan i tråden blir jag inte direkt yngre och ett icke-beslut är också ett beslut.

Alltså det är ju så himla svårt det där. När jag var yngre, dvs så pass ung att det var milslångt tills jag skulle bli 30 typ, sa jag att ska jag ha ungar ska jag åtminstone ha den första före 30. Jag blev gravid trots starkare (?!? påstod BM men hon påstod mycket iofs som var ren lögn med) p-piller och hade inte jag valt abort (det var inget lättvindligt beslut för övrigt) hade jag haft mitt första barn vid typ 27. Missade inte ett enda piller och ändå blev jag gravid (ja sånt händer) men eftersom jag precis läkt ihop en bäckenfraktur (sprickor, en rejäl) ville jag inte belasta kroppen med det! Därav mitt beslut. Satte i samband med det in hormonspiralen i samband med skrapning då inte medicinskt lyckades....Nu har jag haft den i 7 år och det är såklart dags att boka tid för uttag och nej, någon ny sätts inte in så får vi se hur det blir.....

 

[MiniLi]

Som jag skrivit innan i tråden blir jag inte direkt yngre och ett icke-beslut är också ett beslut.

Men du är så pass ung att du troligen har flera år på dig innan du måste fatta beslutet. Vid 33 års ålder har du sannolikt flera eller till och med många år kvar innan fertiliteten sjunker på ett problematiskt sätt.

 

[Fjordfrälst]

Men du är så pass ung att du troligen har flera år på dig innan du måste fatta beslutet. Vid 33 års ålder har du sannolikt flera eller till och med många år kvar innan fertiliteten sjunker på ett problematiskt sätt.

Speciellt om det lär lång fertilitet i släkten, då finns ju ännu längre tid kvar rent generellt! Vet att jag hade en vårdtagare som berättade att hon kom i klimakteriet när hon var 36 . Men som sagt! Det är då verkligen inte vanligt.

 

[sthu]

Men du är så pass ung att du troligen har flera år på dig innan du måste fatta beslutet. Vid 33 års ålder har du sannolikt flera eller till och med många år kvar innan fertiliteten sjunker på ett problematiskt sätt.

Kanske det. Det vet jag ju inte.
Jag menar inte att jag måste skaffa barn nu, på en gång. Jag menar på att jag behöver ta beslutet rätt snart, så det inte är för sent när jag väl kommit dit att jag vet var jag vill. Jag kanske kommer fram till att ja, jag vill ha barn men inte nu utan om tre år. Har jag då väntat ett par år med att ta beslut (dvs skjutit upp det bara för att det är jobbigt) kanske jag hunnit bli 40 och då börjar jag tycka att det närmar sig för sent.

 

[SiZo]

Kanske det. Det vet jag ju inte.
Jag menar inte att jag måste skaffa barn nu, på en gång. Jag menar på att jag behöver ta beslutet rätt snart, så det inte är för sent när jag väl kommit dit att jag vet var jag vill. Jag kanske kommer fram till att ja, jag vill ha barn men inte nu utan om tre år. Har jag då väntat ett par år med att ta beslut (dvs skjutit upp det bara för att det är jobbigt) kanske jag hunnit bli 40 och då börjar jag tycka att det närmar sig för sent.

Man kan provta och kolla hur pass nära man är klimakteriet. Kommer inte ihåg vad hormonet heter nu, men en vettig gynekolog borde väl ha koll på det.

 

[sthu]

Man kan provta och kolla hur pass nära man är klimakteriet. Kommer inte ihåg vad hormonet heter nu, men en vettig gynekolog borde väl ha koll på det.

Det känns ärligt talat inte som nåt jag vill veta

 

[MiniLi]

Speciellt om det lär lång fertilitet i släkten, då finns ju ännu längre tid kvar rent generellt! Vet att jag hade en vårdtagare som berättade att hon kom i klimakteriet när hon var 36 . Men som sagt! Det är då verkligen inte vanligt.

Ja man vet ju inte sånt. Tänker att man får anta att man funkar som något slags medelvärde. Vore ju helt omöjligt att fatta alla sina beslut i livet annars..

Kanske det. Det vet jag ju inte.
Jag menar inte att jag måste skaffa barn nu, på en gång. Jag menar på att jag behöver ta beslutet rätt snart, så det inte är för sent när jag väl kommit dit att jag vet var jag vill. Jag kanske kommer fram till att ja, jag vill ha barn men inte nu utan om tre år. Har jag då väntat ett par år med att ta beslut (dvs skjutit upp det bara för att det är jobbigt) kanske jag hunnit bli 40 och då börjar jag tycka att det närmar sig för sent.

Ingen av oss vet ju egentligen exakt hur länge vi kommer vara fertila. Helt omöjligt att väga in sånt utan ens bästa gissning får väl vara att man funkar som genomsnittet typ.
Jag brukar tänka att man ju definitivt inte ska skaffa barn innan man faktiskt känner att man vill, och om nu åren springer iväg innan den viljan dyker upp så finns det ju inte så mycket att göra åt det. Man kan ju inte skaffa barn för att man KANSKE kommer vilja sen.
Jag förstår dina tankar, som jag har skrivit förut så har jag brottats med samma sak tidigare. Men det blir en omöjlig tankeekvation. Den kommer aldrig leda framåt. Du ägnar ju massor med tid att tänka på detta nu, om det hade varit möjligt att ta ett beslut så hade du ju gjort det.

Tänker man på det här sättet om barn så är det väldigt osannolikt att du vaknar en dag vid 45 års ålder och plötsligt känner att livet kommer vara meningslöst utan barn. Även om det skulle dyka upp någon liten önskan eller längtan sen när den är för sent så tror inte jag att det kommer drabba livet negativt. Livet kommer bli bra ändå, bara på ett annat sätt.

 

[sthu]

Fast igen, grejen är ju att jag inte vet om jag vill eller inte. Jag kan absolut se mig själv som förälder, men jag vet inte om jag vill. Är min ovilja bara en fix idé eller är min vilja ett resultat av grupptryck och utanförskap?

 

[MiniLi]

Fast igen, grejen är ju att jag inte vet om jag vill eller inte. Jag kan absolut se mig själv som förälder, men jag vet inte om jag vill. Är min ovilja bara en fix idé eller är min vilja ett resultat av grupptryck och utanförskap?

Sålänge du inte tänker eller känner "jag vill ha barn!" (typ) så vill du väl inte? Inte tillräckligt mycket för att det ska vara rimligt att skaffa några barn iaf. Oavsett om det är en fix idé eller inte..

 

[sthu]

Sålänge du inte tänker eller känner "jag vill ha barn!" (typ) så vill du väl inte? Inte tillräckligt mycket för att det ska vara rimligt att skaffa några barn iaf. Oavsett om det är en fix idé eller inte..

Jag kanske inte känner det för att just nu är inte livet stabilt (jag har tex inte fast jobb). Och med tanke på att jag bara haft olika vikariat de senaste tio åren kanske jag inte kommer få fast heller. Ska barn eller inte hänga på det?

Måste man känna ett översvallande glädjerus inför barn? Ett par stycken i tråden har beskrivit andra känslor och ändå blivit bra och förmodligen lyckliga föräldrar.
Min egen mor kände aldrig någon barnlängtan, ändå fick hon tre ungar. Och det fungerade alldeles utmärkt.

 

[MiniLi]

Jag kanske inte känner det för att just nu är inte livet stabilt (jag har tex inte fast jobb). Och med tanke på att jag bara haft olika vikariat de senaste tio åren kanske jag inte kommer få fast heller. Ska barn eller inte hänga på det?

Måste man känna ett översvallande glädjerus inför barn? Ett par stycken i tråden har beskrivit andra känslor och ändå blivit bra och förmodligen lyckliga föräldrar.
Min egen mor kände aldrig någon barnlängtan, ändå fick hon tre ungar. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Ja det är nog jättemånga människor som har skaffat barn utan att ha någon barnlängtan. Resultatet varierar förmodligen. För vissa blir det bra och för vissa mindre bra.
De flesta ser nog till att ta riktigt väl hand om barnen och tycker förmodligen om barnen även om de inte haft någon längtan innan. Sen om de känner sig nöjda och lyckliga med livet är väl en annan sak? Men då är ju frågan vad det egentligen är du undrar över?
Vill du ta reda på om du VILL skaffa barn, eller undrar du om det kan bli bra när man skaffar barn trots att man egentligen inte är så sugen på det?

Jag tänker att om det bara varit jobbsituationen som hindrat så hade du förmodligen tänkt och känt att du önskar barn även om det inte passat i stunden.

För egen del så är jag säker på att jag skulle bli en jättebra förälder, och om jag av någon anledning skulle skaffa barn är jag säker på att jag skulle älska barnet. Men jag har ändå ingen önskan om att få barn. Jag är nöjd med livet som det ser ut nu och känner inget behov av att förändra det på ett så drastiskt sätt som ett barn skulle innebära. Klart att jag skulle kunna skaffa barn ändå, det skulle säkert bli bra det också. Men för mig är det inte tillräckligt som anledning. Om det känns tillräckligt som anledning för dig så är ju det också okej

 

[sthu]

Jag lägger ner. Jag begär inte att någon annan ska komma med Det Enda Rätta Svaret, jag ville bara ha lite input på hur andra ser på det. Men det enda som hänt är att jag känner mig dumförklarad som inte vet vad jag vill.

 

[Fjordfrälst]

Jag kanske inte känner det för att just nu är inte livet stabilt (jag har tex inte fast jobb). Och med tanke på att jag bara haft olika vikariat de senaste tio åren kanske jag inte kommer få fast heller. Ska barn eller inte hänga på det?

Måste man känna ett översvallande glädjerus inför barn? Ett par stycken i tråden har beskrivit andra känslor och ändå blivit bra och förmodligen lyckliga föräldrar.
Min egen mor kände aldrig någon barnlängtan, ändå fick hon tre ungar. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Ptja det är ju också en aspekt. Man bör nog ha en stabil grund/inkomst för barn men som sagt, kanske inte kan hänga upp allt på det heller?
Jodå visst kan det absolut bli bra ändå trots man inte har den där starka barnlängtan! Min grannes dotter kunde inte bli gravid pga nån sjukdom hette det så hon vägrades p-piller då det inte behövdes utan fick bara minipiller. Hon önskade starkare då hon absolut inte ville ha barn. Med nuvarande kille blev hon gravid med mini-pillren trots allt! Älskar tösen från första stund! Så planerade de faktiskt ett barn till. Hoppsan! Det kom tvillingtjejer! Plötsligt 3-barnsmamma istället för att varken "kunna få" eller vilja bli mamma .

 

[Fjordfrälst]

Jag lägger ner. Jag begär inte att någon annan ska komma med Det Enda Rätta Svaret, jag ville bara ha lite input på hur andra ser på det. Men det enda som hänt är att jag känner mig dumförklarad som inte vet vad jag vill.

Jag hoppas inte jag dumförklarat dig i alla fall eftersom jag själv velat otroligt mycket fram och tillbaka (och gör än!), så jag känner igen mig.....

 

[Piaff]

Jag lägger ner. Jag begär inte att någon annan ska komma med Det Enda Rätta Svaret, jag ville bara ha lite input på hur andra ser på det. Men det enda som hänt är att jag känner mig dumförklarad som inte vet vad jag vill.

Om du vill ha en backup ifall suget skulle dyka upp så kanske det skulle vara något att frysa ägg att ha till sen? Lite amerikanskt men effektivt.

Jag tror dessutom inte att du är det minsta ensam om att inte veta vad du vill, det är nog himla vanligt. Jag har pendlat fram och tillbaka mellan olika inställningar under åren, hade en period när jag absolut inte ville ha barn, både som singel och även under tiden jag var med mitt ex. Det kändes bara nej. Sen träffade jag min sambo och då bara slog det till från ingenstans, men då var det ju med just honom jag ville ha barn, annars hade jag nog klarat mig utmärkt ändå.

 

[honung]

Lyssnade på en intervju Titti Shultz gjorde häromdagen med min favoritkorre på radion, Alice Petrén utrikeskorre på SR. Hon går i pension nu, och Titti frågade bland annat om livet utan egna barn, och Alice Petrén pratade då om det 'stora tomrummet' och om hur hon peppade sina yngre kollegor att ta steget att skaffa sig barn (oups!), ofta fick hon svar att de 'skulle vara korrespondenter ett tag först', varvid Alice Petrén då svarar att 'korrespondent finns det gott om tid att vara i livet, men chansen att skaffa sig barn finns det inte lika mycket tid för i livet'. Alice har själv försökt få egna barn ska tilläggas, men det har inte gått, och hon har i äktenskapet 2 bonusbarn, men ändå finns det där tomrummet där.

https://sverigesradio.se/avsnitt/al...spondent-jag-bar-med-mig-valdigt-manga-bilder (den är 17 minuter, och barnpratet är ganska så i slutet)

 

[Roheryn]

Jag lägger ner. Jag begär inte att någon annan ska komma med Det Enda Rätta Svaret, jag ville bara ha lite input på hur andra ser på det. Men det enda som hänt är att jag känner mig dumförklarad som inte vet vad jag vill.

Men har du inte också fått ganska mycket input från flera av oss kring hur vi tänkt kring barn och hur det blivit? Själva beslutet kan du ju dock bara ta själv, och det är ju ett sådant beslut man kanske måste ta utan att fullt kunna överblicka konsekvenserna. Jag gillar uttrycket "a leap of faith", att hoppa i förvissningen om att man kommer landa bra, hur det än blir liksom. Allt i livet behöver inte vara och kan inte vara kontrollerat in i minsta detalj - ibland får man släppa kontrollen och lita på att det blir bra ändå! Och det gäller oavsett vilket beslutet blir - barn eller inte.

 

[Angel]

Lyssnade på en intervju Titti Shultz gjorde häromdagen med min favoritkorre på radion, Alice Petrén utrikeskorre på SR. Hon går i pension nu, och Titti frågade bland annat om livet utan egna barn, och Alice Petrén pratade då om det 'stora tomrummet' och om hur hon peppade sina yngre kollegor att ta steget att skaffa sig barn (oups!), ofta fick hon svar att de 'skulle vara korrespondenter ett tag först', varvid Alice Petrén då svarar att 'korrespondent finns det gott om tid att vara i livet, men chansen att skaffa sig barn finns det inte lika mycket tid för i livet'. Alice har själv försökt få egna barn ska tilläggas, men det har inte gått, och hon har i äktenskapet 2 bonusbarn, men ändå finns det där tomrummet där.

https://sverigesradio.se/avsnitt/al...spondent-jag-bar-med-mig-valdigt-manga-bilder (den är 17 minuter, och barnpratet är ganska så i slutet)

Spännande att just TS gjorde en sådan intervju när hon själv verkar ha precis motsatt åsikt i barnfrågan. I hennes fall verkar det vara ett medvetet val och vi som tänker så istället för att vi inte kan få barn är ju rimligtvis mycket nöjdare med
https://www.femina.se/i-rampljuset/titti-schultz-om-varfor-hon-inte-vill-skaffa-nagra-barn/7647874

Sen ska man nog inte alls bortse från att många som blir oväntat gravida blir rätt stressade av det och människor är känslomässigt urdåliga på att förstå skillnaden mellan olika upprymda känslor. Det som är stress kan nog många tolka som glädje och lycka eller tvärt om. Man ”ska” vara glad av att bli gravid när man är 30+ och då övertygar man sig nog hyfsat lätt att man är det också även om man varit tveksam innan. Sen om känslan är bestående eller avklingar med tiden är nog en annan sak. Förhoppningsvis så övergår den till kärlek och anknytning till barnet pga alla hormoner åtminstone men så är det ju tyvärr inte för alla.

 

[honung]

Sen ska man nog inte alls bortse från att många som blir oväntat gravida blir rätt stressade av det och människor är känslomässigt urdåliga på att förstå skillnaden mellan olika upprymda känslor. Det som är stress kan nog många tolka som glädje och lycka eller tvärt om. Man ”ska” vara glad av att bli gravid när man är 30+ och då övertygar man sig nog hyfsat lätt att man är det också även om man varit tveksam innan. Sen om känslan är bestående eller avklingar med tiden är nog en annan sak. Förhoppningsvis så övergår den till kärlek och anknytning till barnet pga alla hormoner åtminstone men så är det ju tyvärr inte för alla.

Så är det nog också. Sen kan jag tänka mig att ju högre upp i åldern man blir så är den där stressen inför livsförändring mer påtaglig än om man är i 20-årsåldern kanske. Börjar man närma sig 30-strecket har man ett mer etablerat liv på både gott och ont i den här frågan/förändringen, det är ju individuellt var på vågskålen man ligger där. Stress kan vara såväl positivt som negativt och ett par års frånvaro från ett pressat karriärsliv kan vara såväl förödande som det kan vara en befrielse och i båda fallen påverkar det ju ens relationer.