Bukefalos 28 år!

Det här med att skaffa/inte skaffa barn

Sen överlag tänker jag att vi skulle kunna bli lite bättre att skilja på jag och du i tråden. Trådstarten handlade, i mina ögon sammanfattningsvis om "Hur vet man?". Då kommer en del att dela med sig om hur det visste att de inte ville ha barn, och en del delar med sig om hur de visste. Om någon då skriver som exempelvis @sassiball: ”När jag kände att jag ville ha barn, då funderade jag inte så mycket över..” så betyder det ju just det, inte hur andra ska tänka eller att @sthu bör tänka likadant. Eller att andras skäl är felaktiga. Jag vet att det finns inlägg i tråden som försöker övertyga, också. Men alla försöker inte göra det, och jag tycker att en del inlägg läses med redan ilskna ögon.
Med tanke på att den stora majoriteten ofta använder "man" när de egentligen menar "jag" så kan man ju förstå att det blir krångligt.

Den här trådstarten handlar ju ifs rätt uppenbart om att TS önskar få hjälp i sitt val. Även om ordet man används så är ju inlägget som helhet väldigt tydligt om att det inte är en generell frågeställning.
 
Sen överlag tänker jag att vi skulle kunna bli lite bättre att skilja på jag och du i tråden. Trådstarten handlade, i mina ögon sammanfattningsvis om "Hur vet man?". Då kommer en del att dela med sig om hur det visste att de inte ville ha barn, och en del delar med sig om hur de visste. Om någon då skriver som exempelvis @sassiball: ”När jag kände att jag ville ha barn, då funderade jag inte så mycket över..” så betyder det ju just det, inte hur andra ska tänka eller att @sthu bör tänka likadant. Eller att andras skäl är felaktiga. Jag vet att det finns inlägg i tråden som försöker övertyga, också. Men alla försöker inte göra det, och jag tycker att en del inlägg läses med redan ilskna ögon.
Ja, så upplever jag det också tyvärr.

TS resonerar exempelvis såhär om en del av mina anledningar som vägde till fördel när jag funderade över att skaffa barn:
Men är det verkligen en vettig anledning till att skaffa barn? Jag vet inte om jag tycker det..
Dock kan just den reaktionen vara en vägledning för TS - om man slår ifrån sig på det viset så bör svaret på frågan bli Nej, skaffa inte barn.
 
Fast nej, jag vet inte. Jag har beskrivit hur jag känt tidigare men att jag nu inte vet.
Men den tråkiga sanningen är ju tyvärr att ingen någonsin kan berätta för just dig hur du ska göra, oavsett hur många som delar med sig, eller vilken information du får och från vem så är det bara du som har svaret i slutändan.

Jag tror du kanske behöver jobba med acceptans? Jag hade också en period då jag grubblade och ältade den här frågan rätt mycket, och jag vet fortfarande inte till 100% men jag tänker inte på det lika mycket längre.

Du måste nog bara acceptera att du inte vet. Antingen får du försöka skjuta bort tankarna och bara leva på och se om du landar någonstans, eller så får du bara bestämma dig för att fatta ett beslut och köra. Det spelar ingen roll om det är från en noga övervägd plus och minuslista, folks samlade åsikter här eller bara singla slant om det.

Det känns liksom som att du vill att någon kan komma och säga typ "Jag har den här faktan, du ska göra såhär!" och jag förstår den önskan, verkligen, att någon annan bara kan få bestämma vad som är bäst. Men i just den här frågan finns det ingen, tyvärr.
 
Jag har ingen önskan att någon annan ska ta beslutet åt mig. Tvärtom, jag önskar att jag kunde få ta det helt som jag vill utan påtryckningar från något håll. Men nu är det inte så och då vet jag inte var jag vill.
 
Jag har ingen önskan att någon annan ska ta beslutet åt mig. Tvärtom, jag önskar att jag kunde få ta det helt som jag vill utan påtryckningar från något håll. Men nu är det inte så och då vet jag inte var jag vill.
Tror i alla fall inte att det liksom går att komma till ett beslut när tankarna går runt som i en torktumlare. Om du inte kan lägga ned hela funderingen tills du fyller 35, kan du inte skjuta på det en månad i taget i alla fall?

Tvinga bort tankarna som vore de tvångstankar som någon skrev ovan. Nej inte idag, jag tänker på det om tre veckor, markering i kalendern. Typ vill jag skaffa ett barn idag? ja eller nej. Vid nej, vänta tills nästa första måndagen i månaden. Eller något.
 
Tror i alla fall inte att det liksom går att komma till ett beslut när tankarna går runt som i en torktumlare. Om du inte kan lägga ned hela funderingen tills du fyller 35, kan du inte skjuta på det en månad i taget i alla fall?

Tvinga bort tankarna som vore de tvångstankar som någon skrev ovan. Nej inte idag, jag tänker på det om tre veckor, markering i kalendern. Typ vill jag skaffa ett barn idag? ja eller nej. Vid nej, vänta tills nästa första måndagen i månaden. Eller något.

Om det ändå vore så enkelt att bara skjuta undan tankarna..
 
Om det ändå vore så enkelt att bara skjuta undan tankarna..
Alltså det går är jag hyggligt säker på. Även om det är som mygg. Hade ibland i tonåren total ångestsnurr på om jag hade gjort fel på den där festen igår. Men fick snäppa med fingrarna och lägga bort tankarna hela tiden, typ tio gånger på rad. Nej det gick bra, nej det gick bra, nej det gick bra. Så Nej, om en vecka, nej om en vecka, nej om en vecka. Borde kunna fungera. Iom att du får ett tillfälle att lägga dem till? Jättesvårt men.

Finns program med mental avslappning också, där man får öva på att lägga tankar i en låda till senare eller blåsa iväg dem. Osäker på hur vetenskapligt det är men.

Btw tycker jag dina sjukvårdskontakter och omgivning verkar väldigt jobbig. Min slutade som tur var tjata om barn redan när jag fyllde 22 för jag sa nej hela tiden, till slut gick det fram på något vis. (De började när man var 11, nu måste du byta blöja på lilla P så du lär dig tills du får barn, nu måste du natta lilla S så du lär dig tills du får barn. "Hur många barn får jag när jag blir stor") Ingen vårdpersonal har någonsin nämnt saken, men jag brukar inte vara hos dem så ofta.
 
Min psykologiska teori är att det är ett sätt att distansera sig. Oerhört vanligt att andelen "man" ökar ju mer samtalen handlar om känslomässiga saker. Och sen ibland är det bara en vana eller rent dialektalt.
Jag tror inte alltid man ( ;) ) ska läsa in på mycket i det. Det används ju som ett uttryck också typ "Jag låtsades att jag läst mötesprotokollet, för man vill ju inte verka ointresserad". Jag försöker själv att använda jag-form när jag menar mig men ibland kommer man (här är det igen) ju liksom av sig. Och när jag läser andras text försöker jag se det mer övergripande typ framställs åsikter som definitiv fakta osv.
 
Om det ändå vore så enkelt att bara skjuta undan tankarna..
Nej det är skitsvårt? Men det finns ju inget alternativ egentligen. Antingen försöker man ignorera de som pressar en, eller för all del säger ifrån om man orkar eller så fattar man ett beslut bara om det är själva velandet som är jobbigt. Oavsett är det bara du som kan göra något åt det.
 
Min psykologiska teori är att det är ett sätt att distansera sig. Oerhört vanligt att andelen "man" ökar ju mer samtalen handlar om känslomässiga saker. Och sen ibland är det bara en vana eller rent dialektalt.
Jag såg det mer som en personlig frågeställning, men med ett "man" för att bredda frågan - hur har andra resonerat, typ. Men jag ser nu att det kanske var en missuppfattning. Hur någon annan ska resonera har jag i princip ingen input på alls, faktiskt.
 
För mig blir det jättemärkligt att säga att man inte behöver fundera över de sakerna. De är ju en mycket stor del av att vara förälder. Vill man inte ta hand om det praktiska så lär man inte bli någon bra förälder.
Det handlar inte om att man vill eller inte, man bara gör det.

Men det är klart att vi inte kan tycka lika alla, vi är ju olika personer var och en, med olika synsätt och erfarenheter. För mig var det i alla fall så att man gjorde det man skulle (och gör, har fått lära mig efter vägen). 😊
 
Jag har ingen önskan att någon annan ska ta beslutet åt mig. Tvärtom, jag önskar att jag kunde få ta det helt som jag vill utan påtryckningar från något håll. Men nu är det inte så och då vet jag inte var jag vill.
Eftersom ingen kan veta hur det verkligen blir sen (barn/inte barn) så är det egentligen omöjligt att veta vilket alternativ man vill ha. Man vet ju inte hur det valda alternativet kommer att gestalta sig. Ett helt orimligt val, om man tänker så.

Många som vill ha barn önskar sig egentligen en "familj" och en familj där barn ingår med allt vad det innebär. Jag själv kände så, när min egen familj börjat krympa (familjemedlemmar gick bort) och jag insåg att jag skulle sakna just familjekänslan. Och då var jag över 40 och pressen var akut, från min egen sida alltså. Nu eller aldrig, typ.

Nu blev det jättebra; jag fick mitt barn (vid 43) och min lilla familj - men det är en LITEN familj eftersom övriga släkt bor långt bort och vi ändå träffas mycket sällan. Så det där stora-familjen-livet jag målat upp blev aldrig något. Farmor är den enda äldre som finns kvar och hon bor inte ens i Sverige. Och är inte en farmor som är direkt barnkär.... Vi firar alla högtider själva i vår lilla familj, utan släkt kring julen osv. Och jag har ibland dåligt samvete över just detta, för min dotter.

Andra vänner till mig längtade uttryckligen också efter just en "familj". Pga infertilitet och ålder (ena föräldern över 50) blev adoption enda alternativet och adoptivbarn av den knepigare kategorin, de som de flesta väljer bort..... De fick en son som är innerligt älskad, men som är gravt autistisk och kräver non stop koll varje minut av varje dag. Det slutade med att föräldrarna skildes, vilket sen motsägelsefullt nog gav dem en slags lättnad då de har sonen hos sig varannan vecka - och varannan vecka är ett livsnödvändigt andrum. Situationen är verkligen inte den familje-situation de längtat efter. Deras liv är fullständigt inrutade och utmattande och deras livsval är kraftigt begränsade för förmodligen all framtid.

Man vet mao aldrig hur livet med barn kommer att bli, och därför är det egentligen ett omöjligt val då man inte vet vart ens val leder.

Hur ska man välja då? Ingen aning..... Men oavsett vad man väljer så måste man nog sen acceptera sitt val, bestämma sig för att detta var det rätta, och så gå vidare i det som livsvalet skänker.
 
Senast ändrad:
Jag har vacklat fram och tillbaka i frågan om ett andra barn i många år nu. Skillnaden är ju att jag vet hur det är att ha barn, men jag vet också att alla barn är olika och att mitt barn inte är extremt resurskrävande. Det som har talat för då, är att jag älskar mitt barn, på ett sätt som jag inte visste att det var möjligt att älska en annan person innan. Helt villkorslöst. Och jag är övertygad om att jag skulle älska ett till barn lika mycket.

Men. Jag är trött, sliten, min kropp är skruttig (artros, artrit), min hjärna är skruttig (hjärntrötthet efter hjärnskakning) och min sambos hälsa är också minst sagt instabil. Jag skulle förmodligen orka ett till barn om det var ett ”lätt” barn, dvs liknande det jag redan har. Men det finns det ju inga garantier för. Sonen har en kompis som har ADHD till exempel (troligtvis med trotssyndrom) och jag ser hur framförallt hans mamma har gått på knäna. Det är en jättego unge men han kräver en helt annan typ av uppfostran än mitt barn, som kan hantera att ha ganska fria tyglar. Jag har kalkylerat med risken att få ett sånt barn, eller ett barn som på annat vis kräver mer av mig och inser rent krasst att jag skulle duka under då. Eller åtminstone behöva ta in resurser utifrån. Sonen är ganska nöjd med att vara själv också, han vet ju inget annat. Oavsett skulle det vara såpass stor åldersskillnad om vi skaffade ett till barn nu att han mer skulle bli potentiell avkastning/barnvakt, än att få nån slags lekkamrat.

Dörren är inte tvärstängd, men jag har väldigt svårt att se att jag skulle ändra mig och bli översvallande positivt inställd till ett till barn. Och ja, jag har fått frågan måååånga gånger ”när kommer nästa?” Och fnysskrattat ”aaaaaldrig!” till svar. Det innebär inte att jag inte älskar min son, eller att vara hans mamma. Det innebär att jag ser förnuftigt och krasst på mina egna förutsättningar.
 
@miumiu

Sånt tänker jag också en del på. Jag har ju redan en begränsad ork pga mina övriga bekymmer. Jag skulle Aldrig orka med ett barn som inte var ett walk-in-the-park-barn. Jag har ju iofs kommit fram till att jag inte orkar med ett barn öht, men definitivt inte ett barn som är krävande. Jag har nog helt enkelt inte förutsättningarna att vara en vettig förälder. Och ju mer psykologi jag läser om anknytning och obemötta känslor i barndomen och hur de påverkas oss genom livet, ju mer övertygad blir jag om riskerna med att få barn. Ffa för barnet.
Ang barn med diagnoser så har jag på nära håll sett hur min faster och hennes man slitit och rättat hela sina liv efter att ha fått ett barn med funktionshinder. Det är en ständig kamp med assistenter, myndigheter osv trots att barnet är vuxen nu. Hen blir ju aldrig oberoende som andra barn. Det krävs en hel del mer än bara kärlek till sitt barn, för att hålla ihop den situationen.
 
@miumiu

Sånt tänker jag också en del på. Jag har ju redan en begränsad ork pga mina övriga bekymmer. Jag skulle Aldrig orka med ett barn som inte var ett walk-in-the-park-barn. Jag har ju iofs kommit fram till att jag inte orkar med ett barn öht, men definitivt inte ett barn som är krävande. Jag har nog helt enkelt inte förutsättningarna att vara en vettig förälder. Och ju mer psykologi jag läser om anknytning och obemötta känslor i barndomen och hur de påverkas oss genom livet, ju mer övertygad blir jag om riskerna med att få barn. Ffa för barnet.
Ang barn med diagnoser så har jag på nära håll sett hur min faster och hennes man slitit och rättat hela sina liv efter att ha fått ett barn med funktionshinder. Det är en ständig kamp med assistenter, myndigheter osv trots att barnet är vuxen nu. Hen blir ju aldrig oberoende som andra barn. Det krävs en hel del mer än bara kärlek till sitt barn, för att hålla ihop den situationen.
Nämen precis, vi är ju alla olika och har olika grundförutsättningar. Ibland blir det som att folk i ens omgivning nästan glömmer bort det, eller glömmer bort att vi har olika förväntningar på och prioriteringar i livet. Jag tror också att man gör klokt i att pröva olika scenarion i huvudet och tänka "hur skulle jag känna om...?"

Man kan ju som sagt aldrig med säkerhet veta hur livet hade varit om man hade gjort annorlunda val men så är det ju med alla val vi gör. Sen tror jag (tyvärr) att det kan vara provocerande för en del personer som känner sig väldigt pressade av förväntningar och samhällsnormer, att andra människor vågar göra andra val. Istället för att inspireras ser man detta som ett potentiellt "hot" mot sina egna övertygelser.
 
Jo men är man tveksam så är väl ändå den typen av frågor viktiga och känner man att NEJ så är i min mening barn en oerhört idiotisk idé. Varför ska man bara göra om man inte i grunden vill?
Jo det har du nog rätt i. Om man inte vill göra allt detta som liksom ingår med att bli förälder, ja då är det nog smidigast att inte skaffa barn.
 
(De började när man var 11, nu måste du byta blöja på lilla P så du lär dig tills du får barn, nu måste du natta lilla S så du lär dig tills du får barn. "Hur många barn får jag när jag blir stor")
Alltså VARFÖR gör man så? Min omgivning har också gjort det, min moster fick barn när jag var 21 och precis varenda människa kommenterade att jag skulle passa på att ”öva” på hennes barn. Däremot var det exakt noll släktingar som kommenterade att min bror, 19 år vid det tillfället, skulle passa på att öva eller ens hålla i barnen.
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 984
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 538
Senast: Fruentimber
·
Kropp & Själ Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love...
Svar
8
· Visningar
2 121
Relationer Vill bara berätta ang detta ensam när man bor på äldreboende, där jag jobbar är det flera med många barn/barnbarn men inga kommer och...
3 4 5
Svar
84
· Visningar
6 780
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp