Det här med att skaffa/inte skaffa barn

Vi pratar om det flera gånger i veckan nu. Han har "ångrat sig" och vill ha barn. Helst innan 40, sen tycker han att han är för gammal.

Vad skönt att ni fortsatt kan prata om det! Är det viktigt för honom nu, att skaffa barn?

Förstår att det inte är något lätt beslut för dig, och att det är svårt att komma fram till vad som är rätt.

Är också inne på en fertilitetskoll, om ni kan göra den via vc är det ju egentligen bara tiden som ni investerar?
 
Fast det skulle göra mig ännu mer stressad att ta ett beslut. Då skulle jag ju verkligen ha tidspress att bestämma hur jag vill göra.

Som jag känner nu skulle eventuell infertilitet bara innebära att jag kan plocka ur spiralen och slippa alla biverkningarna. I övrigt känner jag mest likgiltighet. Går det inte så går det inte.
Det låter ju faktiskt som att du VET att du inte vill ha barn då, mer nån slags FOMO? Det kan man ju ha, vi gör ju val i livet hela tiden som vi kan få ångra i efterhand. Alla gör det. Det handlar nog mer om hur man hanterar känslorna kring såna beslut än själva besluten i sig.
 
Vad skönt att ni fortsatt kan prata om det! Är det viktigt för honom nu, att skaffa barn?

Förstår att det inte är något lätt beslut för dig, och att det är svårt att komma fram till vad som är rätt.

Är också inne på en fertilitetskoll, om ni kan göra den via vc är det ju egentligen bara tiden som ni investerar?
Jag tänkte mer på att jag tar upp resurser för vården, någon annan kanske behöver det bättre än jag som bara är velig.

Han har inte riktigt satt ord på hur viktigt det är med barn för honom. Men han har tänkt mycket på det och landat i att han vill. Samtidigt vill han inte "till varje pris", utan om jag inte vill så blir han lite ledsen men inte mycket mer än så. Där ungefär är vi nu.
 
Det låter ju faktiskt som att du VET att du inte vill ha barn då, mer nån slags FOMO? Det kan man ju ha, vi gör ju val i livet hela tiden som vi kan få ångra i efterhand. Alla gör det. Det handlar nog mer om hur man hanterar känslorna kring såna beslut än själva besluten i sig.
Ja, egentligen vill jag nog inte. Jag kan inte komma på något som lockar i att ha ett barn i någon ålder. Men så säger "alla" att det är skillnad när det är ens egna och att barn är livets mening och allt sånt. Då blir jag osäker på om jag verkligen inte vill. För jag är övertygad om att jag skulle vara en bra mamma.
 
Jag tänkte mer på att jag tar upp resurser för vården, någon annan kanske behöver det bättre än jag som bara är velig.

Han har inte riktigt satt ord på hur viktigt det är med barn för honom. Men han har tänkt mycket på det och landat i att han vill. Samtidigt vill han inte "till varje pris", utan om jag inte vill så blir han lite ledsen men inte mycket mer än så. Där ungefär är vi nu.

Det är ju ändå ett på sätt och vis livsavgörande beslut, så jag tycker inte att du ska känna att du tar upp resurser :) det är ju något som verkar skapa oro och ångest hos dig, och om det skulle kunna hjälpa dig i det så är det väl en väl värd investering?

Vad bra ändå att han verkar veta och ändå ge dig ett bra utrymme för att fatta det beslutet som du vill. Och supporta dig oavsett vad du landar i :)
 
Det är ju ändå ett på sätt och vis livsavgörande beslut, så jag tycker inte att du ska känna att du tar upp resurser :) det är ju något som verkar skapa oro och ångest hos dig, och om det skulle kunna hjälpa dig i det så är det väl en väl värd investering?

Vad bra ändå att han verkar veta och ändå ge dig ett bra utrymme för att fatta det beslutet som du vill. Och supporta dig oavsett vad du landar i :)
Ja han är väldigt förstående och pushar inte i nån riktning. Det är väldigt skönt. Jag har inte heller nån press från föräldrar eller svärföräldrar (dock har jag en systerdotter som vill ha kusiner, men hon är 7 så jag tar det inte på så stort allvar).

Får kolla med vårdcentralen, eller sjukhuset kanske är bättre, om de kan hjälpa.
 
Ja, egentligen vill jag nog inte. Jag kan inte komma på något som lockar i att ha ett barn i någon ålder. Men så säger "alla" att det är skillnad när det är ens egna och att barn är livets mening och allt sånt. Då blir jag osäker på om jag verkligen inte vill. För jag är övertygad om att jag skulle vara en bra mamma.
Det kan vara väldigt svårt att hitta sin egen inre röst i bruset av andras ibland, jag vet av egen erfarenhet. Och såklart att såna här stora beslut som påverkar hela ens liv för i princip oöverskådlig tid kan behöva stötas och blötas. Men jag upplever ändå att det är viktigt att inte fastna i sitt eget huvud i såna här lägen, utan mera gå på den instinktiva magkänslan.
 
Ja, egentligen vill jag nog inte. Jag kan inte komma på något som lockar i att ha ett barn i någon ålder. Men så säger "alla" att det är skillnad när det är ens egna och att barn är livets mening och allt sånt. Då blir jag osäker på om jag verkligen inte vill. För jag är övertygad om att jag skulle vara en bra mamma.
Som något motvillig ettbarns-mamma kan jag känna att jag har en fot i varje läger, liksom. Jag längtade inte efter barn och kände väl inte att det lockade sådär jättemycket, men min dåvarande make tryckte på hårt för att vi skulle ha barn och jag hade inga direkta invändningar. Min dotter blev till på första försöket, jag tyckte det var "sådär" att vara gravid, föda barn och amma - kände mig liksom aldrig hemma i den "världen", kändes mest som om jag var på besök - men har älskat min dotter från första stund. Jag ångrar henne absolut inte, men jag kan se att jag hade haft ett bra liv även utan barn. Idag är hon vuxen (21) och vi har väldigt mycket gemensamt, har en gård med hästar ihop och trivs i varandras sällskap. Det känns svårt att tänka sig livet utan henne såhär i efterhand, men jag tror att jag hade haft ett liknande liv även som barnlös.
 
Som något motvillig ettbarns-mamma kan jag känna att jag har en fot i varje läger, liksom. Jag längtade inte efter barn och kände väl inte att det lockade sådär jättemycket, men min dåvarande make tryckte på hårt för att vi skulle ha barn och jag hade inga direkta invändningar. Min dotter blev till på första försöket, jag tyckte det var "sådär" att vara gravid, föda barn och amma - kände mig liksom aldrig hemma i den "världen", kändes mest som om jag var på besök - men har älskat min dotter från första stund. Jag ångrar henne absolut inte, men jag kan se att jag hade haft ett bra liv även utan barn. Idag är hon vuxen (21) och vi har väldigt mycket gemensamt, har en gård med hästar ihop och trivs i varandras sällskap. Det känns svårt att tänka sig livet utan henne såhär i efterhand, men jag tror att jag hade haft ett liknande liv även som barnlös.
Det var lite samma här, min dåvarande sambo ville ha barn och jag var mer som du. Att det var helt okej men inget jag direkt längtat efter hela livet. Jag mådde jättebra som gravid och förlossningen gick bra och jag ångrar det inte, men det är verkligen inte bara solsken och goda tider hela tiden och inget som bara löser sig automatiskt för att det är ens eget barn.
 
Ja, egentligen vill jag nog inte. Jag kan inte komma på något som lockar i att ha ett barn i någon ålder. Men så säger "alla" att det är skillnad när det är ens egna och att barn är livets mening och allt sånt. Då blir jag osäker på om jag verkligen inte vill. För jag är övertygad om att jag skulle vara en bra mamma.
Jag är övertygad om att jag skulle vara en jättebra polis, det gör inte att jag automatiskt vill söka polisskolan.
 
Som något motvillig ettbarns-mamma kan jag känna att jag har en fot i varje läger, liksom. Jag längtade inte efter barn och kände väl inte att det lockade sådär jättemycket, men min dåvarande make tryckte på hårt för att vi skulle ha barn och jag hade inga direkta invändningar. Min dotter blev till på första försöket, jag tyckte det var "sådär" att vara gravid, föda barn och amma - kände mig liksom aldrig hemma i den "världen", kändes mest som om jag var på besök - men har älskat min dotter från första stund. Jag ångrar henne absolut inte, men jag kan se att jag hade haft ett bra liv även utan barn. Idag är hon vuxen (21) och vi har väldigt mycket gemensamt, har en gård med hästar ihop och trivs i varandras sällskap. Det känns svårt att tänka sig livet utan henne såhär i efterhand, men jag tror att jag hade haft ett liknande liv även som barnlös.
Åh vad jag gillar sådana här nyktra beskrivningar av båda sidor!
Jag tror att många barnfria och många med barnlängtan skulle kunna möta varandra bättre och förstå varandra mer om den här känslan "mitt liv kan bli toppen både med och utan barn" får ta mer plats. Det behöver inte vara så svart eller vitt.
 
Jag är övertygad om att jag skulle vara en jättebra polis, det gör inte att jag automatiskt vill söka polisskolan.
Fast hur ofta får du höra att du är rädd för ansvaret det innebär att vara polis, att vara polis är det finaste som kan hända i livet, det ger livet mening, och så vidare i all oändlighet? Jag blir pepprad med dem typen av uttalanden, inte konstigt man börjar tvivla på vad man vill...
 
Fast hur ofta får du höra att du är rädd för ansvaret det innebär att vara polis, att vara polis är det finaste som kan hända i livet, det ger livet mening, och så vidare i all oändlighet? Jag blir pepprad med dem typen av uttalanden, inte konstigt man börjar tvivla på vad man vill...
Jag har fått höra ganska mycket att jag borde bli polis/militär, faktiskt. Särskilt då jag har en del sådana i min närhet. Men, det spelar ju egentligen ingen roll. Klart att jag har tänkt på det fram och tillbaka, men jag vet ju att jag inte vill det, det är inte höjden av lycka för mig.

Så, jag tänker att om det hade varit vad som helst förutom barn, som är så socialt laddat, hade du tvivlat lika mycket då, eller hade det varit lättare att acceptera att du inte vill? Kvinnor är ju conditioned sedan barnsben att det är fint att skaffa barn, precis som jag varit conditioned sedan barnsben att det är fint/bra för en man att tjäna staten på sitt sätt (polis, militär). I ett historiskt perspektiv är det inte så annorlunda.

Så, jag tänker att det finns två saker som i huvudsak skapar tvivel men som inte kommer inifrån dig; nationalistisk conditioning över århundradena, samt att din sambo vill. Men ingen av dem är ju egentligen tvivel som kommer inifrån dig. Vilket säger ganska mycket.

Men jag kan ju vara helt ute och cykla med min analys. Kanske kommer tvivlet inifrån ändå. Det kan ju bara du veta, men jag tänker att det är värt att tänka på att separera de olika punkterna.
 
Jag har fått höra ganska mycket att jag borde bli polis/militär, faktiskt. Särskilt då jag har en del sådana i min närhet. Men, det spelar ju egentligen ingen roll. Klart att jag har tänkt på det fram och tillbaka, men jag vet ju att jag inte vill det, det är inte höjden av lycka för mig.

Så, jag tänker att om det hade varit vad som helst förutom barn, som är så socialt laddat, hade du tvivlat lika mycket då, eller hade det varit lättare att acceptera att du inte vill? Kvinnor är ju conditioned sedan barnsben att det är fint att skaffa barn, precis som jag varit conditioned sedan barnsben att det är fint/bra för en man att tjäna staten på sitt sätt (polis, militär). I ett historiskt perspektiv är det inte så annorlunda.

Så, jag tänker att det finns två saker som i huvudsak skapar tvivel men som inte kommer inifrån dig; nationalistisk conditioning över århundradena, samt att din sambo vill. Men ingen av dem är ju egentligen tvivel som kommer inifrån dig. Vilket säger ganska mycket.

Men jag kan ju vara helt ute och cykla med min analys. Kanske kommer tvivlet inifrån ändå. Det kan ju bara du veta, men jag tänker att det är värt att tänka på att separera de olika punkterna.

Det spelar mindre roll var det kommer ifrån, om det är samhället eller vad det är. Osäkerheten finns där ändå, jag kan inte skaka av den. Gång på gång frågar folk, ibland helt okända människor, när vi ska ha barn. Alla. Till och med barnmorskan när jag bytte spiral frågade om det inte var dags att föröka sig. Rörmokaren frågade när han var här och lagade toaletten. Ja, det förväntas av oss att vi ska ha barn för vårt liv ser ut på "rätt sätt". Jag är kanske psykiskt svag eller nåt, men att höra det dagligen får mig att tvivla på vad jag egentligen vill och inte vill.
 
Det spelar mindre roll var det kommer ifrån, om det är samhället eller vad det är. Osäkerheten finns där ändå, jag kan inte skaka av den. Gång på gång frågar folk, ibland helt okända människor, när vi ska ha barn. Alla. Till och med barnmorskan när jag bytte spiral frågade om det inte var dags att föröka sig. Rörmokaren frågade när han var här och lagade toaletten. Ja, det förväntas av oss att vi ska ha barn för vårt liv ser ut på "rätt sätt". Jag är kanske psykiskt svag eller nåt, men att höra det dagligen får mig att tvivla på vad jag egentligen vill och inte vill.
Jag förstår det och menar absolut inte att det på något sätt är en lätt situation. Jag tänker väl att det är just därför som det kan vara bra att försöka separera andras förväntningar från dina egna så mycket det går. Om det går.
 
Jag förstår det och menar absolut inte att det på något sätt är en lätt situation. Jag tänker väl att det är just därför som det kan vara bra att försöka separera andras förväntningar från dina egna så mycket det går. Om det går.
Hade jag kunnat det hade jag knappast haft ett problem.
 
Jo, men när du skrev att du skulle vara en bra förälder som om det var ett argument för att du skulle skaffa barn så reagerade jag, för det är ju inte automatiskt så att en vill göra allt en är bra på.
Det var mer ett automatiskt svar på "alla de där" (ingen i tråden) som hävdar att jag inte skaffar barn för att jag är rädd eller hatar barn.
 
Åh vad jag gillar sådana här nyktra beskrivningar av båda sidor!
Jag tror att många barnfria och många med barnlängtan skulle kunna möta varandra bättre och förstå varandra mer om den här känslan "mitt liv kan bli toppen både med och utan barn" får ta mer plats. Det behöver inte vara så svart eller vitt.
Håller med om att det var en bra beskrivning, men är det inte lite mycket begärt att man ska behöva se på det sättet på sitt föräldrarskap för att det ska vara ok? Jag tycker tanken på att mina barn inte skulle finnas i mitt liv är svindlande, hade jag inte fått dem hade det förhoppningsvis blivit bra ändå, men är så otroligt glad att jag har dem. Tänker att MITT liv varit otroligt mycket fattigare och mer endimensionellt utan dem, det betyder inte att jag tänker att frivilligt barnlösa borde skaffa barn eller att de nog saknar något i sitt liv. Tänker ändå inte att jag kan behöva kommunicera att mitt liv varit lika bra utan barn, för det tror jag inte. Men det kan jag så klart inte veta. Har aldrig diskuterat att skaffa barn eller inte med någon någonsin tror jag, så är iofs kanske inget reellt problem att jag bara tycker mitt liv förändrats till det bättre :)
 
Håller med om att det var en bra beskrivning, men är det inte lite mycket begärt att man ska behöva se på det sättet på sitt föräldrarskap för att det ska vara ok? Jag tycker tanken på att mina barn inte skulle finnas i mitt liv är svindlande, hade jag inte fått dem hade det förhoppningsvis blivit bra ändå, men är så otroligt glad att jag har dem. Tänker att MITT liv varit otroligt mycket fattigare och mer endimensionellt utan dem, det betyder inte att jag tänker att frivilligt barnlösa borde skaffa barn eller att de nog saknar något i sitt liv. Tänker ändå inte att jag kan behöva kommunicera att mitt liv varit lika bra utan barn, för det tror jag inte. Men det kan jag så klart inte veta. Har aldrig diskuterat att skaffa barn eller inte med någon någonsin tror jag, så är iofs kanske inget reellt problem att jag bara tycker mitt liv förändrats till det bättre :)
Jag tycker att var och en är och ska vara fri att se på sitt eget föräldraskap på sitt eget vis. Tycker man att det är sådär himlastormande och hela meningen med livet så är det givetvis okej, precis som det måste vara okej att tycka att det är ganska jobbigt och dessutom kanske ifrågasätta om man gjorde rätt som skaffade barn. För min del ligger jag någonstans mittemellan - jag älskar och skulle aldrig ångra min dotter, men inser att jag förmodligen haft det bra och varit nöjd med livet även utan barn. Det jag tycker man kan begära av både föräldrar och andra är att man inser att bara för att man själv tycker att något är helt fantastiskt, så betyder inte det att det är allmängiltigt och att man måste "missionera" och övertyga alla andra om att det är det bästa för dem också! För det kanske det inte alls är?

Jag älskar mitt liv med hästar på en gård, blir varm varje gång min häst kommer mot mig i hagen. Men det innebär ju inte att jag frågar alla människor i mitt liv när det är dags för dem att skaffa häst?
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 761
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 459
Senast: Fruentimber
·
Kropp & Själ Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love...
Svar
8
· Visningar
2 110
Relationer Vill bara berätta ang detta ensam när man bor på äldreboende, där jag jobbar är det flera med många barn/barnbarn men inga kommer och...
3 4 5
Svar
84
· Visningar
6 670
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp