Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[Ramona]

Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.

Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?

Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?

 

[sjoberga]

Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.

Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?

Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?

Ja. I perioder. Och i andra perioder mindre perfekt. Upp och ner. Dynamiskt liv. Dynamiska känslor.

Jag tror just att förväntan spelar stor roll i sammanhanget.

Så därför blir trots mitt inledande ja, svaret nej på frågan.
De permanent perfekta förhållandena existerar inte. Då lurar man nog sig själv.

 

[TheRedLightning]

Jag skulle vilja hitta ett sådant "perfekt" förhållande, jag hade ett 8 års långt förhållande som dog ut mot slutet och det var nog bra att vi valde att gå skiljda vägar, vi hade nog fortfarande kunnat bo ihop, men vi hade inte varit lyckliga. Det sägs att det finns fler fiskar att välja på där ute, så någonstans borde den där "perfekta" matchingen till just mig finnas osv?

 

[Fan of Bill]

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet?

Nej, det gör de inte.

Jag var tyvärr naiv och inbillade mig detta i mer än 30 år och trodde verkligen på det romantiska dravlet om att det största av allt är kärleken. Men som vanligt när man inte fattar nånting intellektuellt, så får man lära sig den hårda vägen.

Det finns ingen kärlek som jag föreställt mig den, det som finns är två människor som får ut tillräckligt positiva saker ur förhållandet för att det ska hålla. När det negativa tar över, så lämnar de flesta det sjunkande skeppet. Sen finns det väl alltid några som stannar kvar, men till vilken nytta kan man undra? Och till vilken kostnad?

 

[Tajger]

Perfekt och perfekt...Ja, jag är emellanåt alldeles pirrigt förälskad i min man efter snart 30 år tillsammans. Och vi har fortfarande roligt ihop. Visst har vi haft svackor, men mer av att periodvis har det varit mycket runt om, med fyra barn, jobb mm. Men inte värre än att vi kommit igenom det tillsammans.

 

[Fan of Bill]

Jag skulle vilja hitta ett sådant "perfekt" förhållande, jag hade ett 8 års långt förhållande som dog ut mot slutet och det var nog bra att vi valde att gå skiljda vägar, vi hade nog fortfarande kunnat bo ihop, men vi hade inte varit lyckliga. Det sägs att det finns fler fiskar att välja på där ute, så någonstans borde den där "perfekta" matchingen till just mig finnas osv?

Om ni fortfarande hade bott kvar tillsammans fast kärleken ebbade ut, är inte risken stor att det till slut istället slagit över i irritation mellan er?

(Personligen hade jag inte kunnat bo tillsammans med någon jag inte är kär i. Det kan iofs bero på att jag har extremt behov av ensamtid och skulle därför tycka att den andre är i vägen och "suck, kan han inte vara tyst nångång och låta mig vara ifred")

 

[TheRedLightning]

Om ni fortfarande hade bott kvar tillsammans fast kärleken ebbade ut, är inte risken stor att det till slut istället slagit över i irritation mellan er?

(Personligen hade jag inte kunnat bo tillsammans med någon jag inte är kär i. Det kan iofs bero på att jag har extremt behov av ensamtid och skulle därför tycka att den andre är i vägen och "suck, kan han inte vara tyst nångång och låta mig vara ifred")

Nej, jag tror inte det. Vi levde dom sista åren som två singlar fast vi bodde ihop. Jag ville ju "laga" förhållandet och det var på sån där rådgivning som det framkom att vi var som två singlar som levde ihop.

Visst det var väl trist att dela på sig, men å andra sidan så känner jag mig mer fri nu. Vilket känns bra.

 

[Aionee]

Jag frågade min mamma samma sak för ett tag sedan. Hon och pappa har varit gifta i 20 år nu och har fyra barn. Hon sa att det viktigaste är att båda respekterar varandra och liksom går bra ihop. Min mamma är otroligt duktig på att hålla ihop hemmet (seriöst, när hon är borta typ 4 dagar så går hushållet snart i taket), men självklart tar stressen på henne och hon kan explodera/vara lättretlig ibland. Då snäser hon åt allt och alla och min pappa vet att det går över efter någon 10 minuter eller så, så han låter henne vara istället för att bli upprörd över att hon är sur över "ingenting". Skulle han göra en stor grej av att hon är sur så skulle de säkert ha separerat 22 år sedan eller något.
På samma sätt låter mamma pappa göra vad han vill, vad han uppskattar och båda ger varandra det utrymme de behöver(precis som någon annan sa så är vi alla i familjen beroende av våran egentid, det gäller de två också). De har i grunden samma intressen och visst kanske de inte är nykära, men de är beroende av varandra på något vis, på något sätt. De bråkar aldrig, seriöst, det är helt otroligt. Visst kan de störa sig på varandra ibland när saker är stressande, men jag tror att när man varit tillsammans så länge så gör man inte drama över småsaker.

De träffades när de var runt 27-30år någonting.

 

[cirkus]

jag har levt ihop med samma man i 20 år drygt och jag har fortfarande inga tankar på att byta honom. Det är inte perfekt alla dagar i veckan, men banne mig aldrig tråkigt!

Vi är precis lika oromantiska och skulle inte klara av att var nyförälskade nån långre period. Det händer att vi blir det, men det brukar gå över

 

[Ramona]

Kanske är det så att vi i min umgängeskrets har för höga förväntningar på livet? Jag är trots allt 37 år gammal och lite luttrad i gemet är man ju, men jag har ändå hoppet kvar. Jag har haft två långa förhållanden och båda har liksom dött ut. Helt av sina egna anledningar. Men det kanske är så livet är, det finns ingen som är rätt livet igenom utan bara rätt just nu?

Det vi hakat upp oss mest på är ju att man är så olika med olika personer. Med en kille har jag varit väldigt sexuellt aktiv och vi har haft jätteroligt, samtidigt som vi var passionerade åt andra hållet också och bråkade mycket. Med någon annan har jag aldrig bråkat. Med en annan har jag varit väldigt omhändertagande och gullig, medan jag med en annan mest velat bli omhändertagen. Betyder det att man har olika starka känslor för personerna eller är det så att olika människor drar ut olika egenskaper ur en?

 

[Mabuse]

Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.

Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?

Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?

Perfekthet har jag nog aldrig upplevt med någon människa nånsin, alla inklusive jag själv har ju svagheter och dåliga dagar, så en perfekt människa har jag aldrig träffat.

Men jag är nöjd med min partner, vi har ett bra liv tillsammans, som innehåller allt det jag hoppades kunna uppnå när jag var yngre, överträffar det också på en del punkter. Vi har varit tillsammans i mer än tio år, och jag skulle tro att vi kommer fortsätta vara tillsammans resten av livet också.

Kanske mer har att göra med vilka förväntningar man har? Tråkig har jag iofs aldrig uppfattat relationen som, min man har såklart sina sidor som kunde varit annorlunda, men de har ju varit så sen dag ett, så det har inte ändrats med tiden. Relationen i sig blir snarare bättre med tiden iom att man delat mer och mer av livet med varandra och känner varann bättre och bättre.

 

[Mabuse]

Kanske är det så att vi i min umgängeskrets har för höga förväntningar på livet? Jag är trots allt 37 år gammal och lite luttrad i gemet är man ju, men jag har ändå hoppet kvar. Jag har haft två långa förhållanden och båda har liksom dött ut. Helt av sina egna anledningar. Men det kanske är så livet är, det finns ingen som är rätt livet igenom utan bara rätt just nu?

Det vi hakat upp oss mest på är ju att man är så olika med olika personer. Med en kille har jag varit väldigt sexuellt aktiv och vi har haft jätteroligt, samtidigt som vi var passionerade åt andra hållet också och bråkade mycket. Med någon annan har jag aldrig bråkat. Med en annan har jag varit väldigt omhändertagande och gullig, medan jag med en annan mest velat bli omhändertagen. Betyder det att man har olika starka känslor för personerna eller är det så att olika människor drar ut olika egenskaper ur en?

Jag skulle nog visst säga att det finns folk som är rätt genom hela livet, givet att ingendera parten genomgår några större personlighetsförändringar. De allra flesta är ju som de är, på ett ungefär, och passar man i grunden ihop lär man nog fortsätta göra det.

 

[hastflicka]

Jag tror, tvart om, att man forandras mycket genom livet. Maken och jag har varit tillsammans i 35 ar nu ... Vi har alskat varandra, brakat, varit nara skillsmassa, och funnit varandra igen. Vi tyckte att vi var varda att satsa pa. Ett forhallande behover standig "tillsyn". Det rullar inte bara pa av sig sjalvt, det behover att man aktivt jobbar pa sitt forhallande.
Livet forandrar oss, vi upplever olika saker och lar oss olika saker. Hittar olika intressen och aven nya gemensamma. Barnen vaxer upp och flyttar ut och da galler att man har tillrackligt mycket "grund" for att kunna hitta tillbaka till tvasamheten igen. Att varda ett forhallande ar inte latt, det maste finnas tillrackligt mycket karlek, och kanske respect, for att det ska vara vart det. Dessutom tror jag att bada parter maste ha tillrackligt mycket eget liv och intressen for att man inte ska stagnera i gamla hjulspar.

 

[skiesabove]

Jag tror absolut att det har med förväntningar att göra. Nyförälskad är ju just NYförälskad. Inget är nytt för evigt.

Men när det negativa väger tyngre än det positiva, då är det dags att avsluta. Men det är nog personligt vad en har för tidsperspektiv och vad en tycker är viktigt/väger tungt.

 

[tanten]

"Det lyckliga livet" finns inte. Alla människor varierar i mående och intensitet, kreativitet, hälsa etc etc. Ibland är det bra, ibland toppen, ibland uselt.

Det säger sig självt - tycker jag - att två människor som lever tillsammans inte kan vara "lyckliga" hela tiden.

Däremot är mina kriterier att livet ska vara bättre med partnern än utan. En partner ska inte fylla något hål hos mig. Men förhållandet ska tillföra något jag inte har utan det.

Plus att man ska passa ihop. Det ska vara ömsesidigt.

 

[Efwa]

Varit tillsammans med samma gubbe nu i 25 år, gifta i 11.

Att vara nyförälskad har sina fördelar och är häftigt och pirrigt och visst kan man sakna själva grejen med det, men också jävligt jobbigt. Man känner inte varandra så väl och allt det andra som är jobbigt.

Ett förhållande är inte perfekt hela tiden och som många här säger, så går det i vågor. Livet händer och saker man diskuterat och är överens om ändrar sig och man blir mer realistisk. Ibland har det jobbiga hållit i sig i veckor eller månader och man har bättre och sämre år också.

Man måste liksom hålla isär förälskelse, kär (som i nykär) och kärlek. Ibland blossar förälskelsen upp igen och det är skitmysigt.
När tiderna är tuffa måste man gå tillbaka och tänka på hur det verkligen är. Det här är väl typ det svåraste att göra. Just när det är som sämst så känner man kanske saker som inte är helt riktiga. Man får nästan sätta sig ner, känna efter och få klarhet i vad man har för känslor i grund och botten. Skulle jag vilja leva utan denna man? Skulle jag verkligen vilja vara utan hans styrkor och svagheter? Skulle jag verkligen vilja ha någon annan? Man ska inte göra saker förhastat i dessa lägen heller.
Här tror jag de flesta ger upp. Det är jobbigt att se förbi de sämsta av tider och förstå att det finns ett slut.

För mig har svaret alltid varit lättare än jag trott i de svåraste tider. Jag älskar denna man och vill ha honom bredvid mig hela livet. Jag föredrar min man framför alla bekanta och min egna familj (mor, far och syskon). Alltså tar jag de dåliga tiderna med de bra tiderna och så länge de bra tiderna är längst och betydligt längre än de jobbiga så är det värt det. Han är min hjälte!

Visst finns det säkert de som har smekmånad hela livet men jag tror det är väldigt sällsynt om det ens existerar. Jag kan idag se tillbaka på vissa tider i livet och komma ihåg att de var jobbiga. Men då, när de var, var man liksom i det hela och i nutid och jobbade på med allt.

 

[em-pirre]

Jag tror folk har för höga förväntningar. Inte för att man inte kan hitta ett lyckligt förhållande, men jag tror att folk tror att det ska vara nyförälskelse och passion på samma sätt hela tiden. Folk verkar vilja ha spänning.

Nu har jag bara varit tillsammans med min man i drygt 7 år, men vi anser båda att vi blir mer och mer kära i varandra. Nyförälskelsen övergick i en djupare kärlek på nåt sätt.

 

[Blueberry]

Vid olika skeden och perioder i livet behöver man olika partners. Du har inte samma krav på och behov av din partner när du är 25 som när du är 40. Och inte samma när du är 50 eller 65. Det är oerhört svårt att hitta en person som kan vara den partnern. Det är självklart också svårt att vara den partnern för någon annan.

Men, om man förstår det här så blir det lite enklare. Jag och min man har varit tillsammans i snart åtta år, gifta i fem och känt varandra i 10. Vi är samma personer - men vi har förändrats. Och tur är väl det!

 

[Gnist]

en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer.

Fast nja.. Många par är tillsammans "för barnens skull", "för ekonomins skull", "äger hus tillsammans" osv. Tyvärr även idag rätt så väldigt vanliga orsaker för att fortsätta bo med nån de inte är lycklig med eller ens vill vara med egentligen.

 

[Gammeln]

Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.

Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?

Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?

Men då var det ju en skam att göra sambo som. Dessutom kunde man ju stå utan tak o mat. Blir det sambo som idag så får man ju bidrag o även tak av samhället.

Idag vill ju folk ha mer spänning. Tack vare internet vill ju nästan alla vara lite småotrogna för man tycker inte att det gör nått. Iom så känner nog de flesta att ens parter är lite otrogen, har en affär men kan inte bevisa det. Man snokar i partens mobil. Men nu är ju mobiler så billiga att man kan ha två st, en vanlig o så en för otrohet