Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[prinsessfeminist]

Men jag har väldigt svårt att vara nöjd i livet ändå. Självklart har jag stunder då jag trivs väldigt bra och mår prima, men överlag känns det alltid som att det finns någonting bättre och större runt nästa hörn.

Jag undrar om du inte har något på kornet där?

Den rastlöshet som verkar infinna sig kanske handlar om din personlighetstyp och då blir ju alla relationer - till sist - gamla och inte så spännande längre.

Jag känner igen mig lite grand i det där att nyfiket undra vad nästa steg är, vad väntar runt hörnet, vad kommer vi se på nästa krön?

Med tiden har jag insett att "jag är sådan" och min man är inte lagd åt det hållet alls.

Å andra sidan så kan jag ha mina förväntningar för mig själv. Han konkurrerar inte med idéer som jag inte alls tycker är bra och han hetsar inte. Oftast gillar han min nyfikenhet och mitt engagemang, men han är också den som tänker efter mer och stillsamt försöker få mig att sova på saken.

Ibland gör detta mig galen, men jag har också honom att tacka för att jag inte kastat mig iväg på allt som jag är nyfiken på.

Problemet, i mitt fall, är att jag tröttnar ganska fort och kräver utmaning för att känna att ångan hålls uppe. Men nu när jag vet det, så har jag lite strategier för att må bra.

Till exempel är lång semester rena döden och jag trivs bäst med en del projekt igång.

 

[hastflicka]

<snip>
Men jag har väldigt svårt att vara nöjd i livet ändå. Självklart har jag stunder då jag trivs väldigt bra och mår prima, men överlag känns det alltid som att det finns någonting bättre och större runt nästa hörn.

Nar jag gick tillbaka till universitetet for en Masters degree nar barnen borjade bli "nastan vuxna" tillbringade vi en sommar i Sverige forst. 3 av mina vaninnor lag i skilsmassa och vi fick hora mycket om det nar vi traffades. Nar jag ivrigt berattade for familjen att allt var redo for mig att aka till Boston och universitetet skrattade en av sonerna, da 19 ar, lite och sa, "Det ar lite kul det har mamma, nar alla andra har 'midlife crises' och skiljer sig borjar du plugga i stallet."

Jag tror att det ligger mycket i det. Jag vantar inte pa att hitta nagot battre eller storre runt nasta horn ... jag skapar nagot nytt och interesant att bita tag i. Nagot som ger mig den dar extra kicken jag behover for att ma bra, den ligger helt pa mig, och har inte nagot med partnern att gora. Jag klarar mig aldeles utmarkt pa egen hand, men jag saknar Maken nar vi inte har setts pa ett tag ... och livet ar helt klart battre med honom an utan ... Min lycka ar dock inte helt avhangig pa honom, den skapar jag i mig sjalv.

 

[Brandgul]

Nar jag gick tillbaka till universitetet for en Masters degree nar barnen borjade bli "nastan vuxna" tillbringade vi en sommar i Sverige forst. 3 av mina vaninnor lag i skilsmassa och vi fick hora mycket om det nar vi traffades. Nar jag ivrigt berattade for familjen att allt var redo for mig att aka till Boston och universitetet skrattade en av sonerna, da 19 ar, lite och sa, "Det ar lite kul det har mamma, nar alla andra har 'midlife crises' och skiljer sig borjar du plugga i stallet."

Jag tror att det ligger mycket i det. Jag vantar inte pa att hitta nagot battre eller storre runt nasta horn ... jag skapar nagot nytt och interesant att bita tag i. Nagot som ger mig den dar extra kicken jag behover for att ma bra, den ligger helt pa mig, och har inte nagot med partnern att gora. Jag klarar mig aldeles utmarkt pa egen hand, men jag saknar Maken nar vi inte har setts pa ett tag ... och livet ar helt klart battre med honom an utan ... Min lycka ar dock inte helt avhangig pa honom, den skapar jag i mig sjalv.

Ja... Så känner jag med! Jag lyckades dock inte sätta ord på det. Men så är det! Jag har samma partner men ser till att det händer saker som gör mig nöjd.

Vi har varit tillsammans i över 10 år och det pirrar fortfarande. Inte varje dag. Men ofta och jag uppskattar verkligen hans styrkor. Hans dåliga sidor är tråkiga, men det kan jag ha överseende med för de positiva sidorna väger helt klart tyngre.

 

[Petruska]

Fast självklart har livet dåliga och bra stunder och det är en naturlig del av livet. Vad jag är ute efter är en känsla av självklarhet att vi två ska vara tillsammans.

Men vad ska du ha den känslan av självklarhet till? Jag har varit tillsammans med samma person i snart 20 år. Jag tror faktiskt att vi kommer att hålla ihop hela livet, men jag ser det inte som självklart och jag upplever det inte som självklart. Och jag vill inte ens att det är självklart. Att vi fortsätter att leva ihop - om vi gör det - kommer att bero på att vi allteftersom konstaterar att det känns som en ganska bra idé att fortsätta tillsammans.

Helt problemfritt är det inte, och jag tycker inte att min partner är perfekt, men jag vet ingen som jag trivs bättre tillsammans med. En perfekt partner känns mest stressande, jag tycker snarare att vi är lagom värdelösa båda två. Och livet är ju inte problemfritt, men förhållandet är det faktiskt nästan. Men det beror säkert delvis på att vi båda ser en enstaka relation som ganska inkomplett. Vi kan inte vara "allt" för varandra, vare sig vi vill det eller inte. Men jag lutar nog åt att min partner är en så bra som möjligt partner åt mig - för närvarande i alla fall. Jag tror inte att det skulle bli bättre om jag levde ensam, och jag tror inte att jag - nu - kan hitta någon som det vore lika bra att dela livet med.

 

[Ramona]

Men vad ska du ha den känslan av självklarhet till?

Hm, ja, det var en bra fråga. Vad ska jag med den känslan till egentligen?
Det kanske är någon typ av trygghetskänsla av att man gjort rätt val?! Jag vet inte, jag behöver tänka på det en stund.

 

[Amha]

Det här är en väldigt intressant tråd för mig som bara är 25. Jag träffade sambon när jag var kanske 20 år men vi blev inte riktigt något par förrän jag blev gravid vid 22 års ålder. Det är nästan lite skrämmande att läsa om de här livskriserna när man vill separera och ha sig att jag nästan började fundera på om vi borde investera i parterapi när barnen blir äldre för att inte tappa bort känslorna för varandra. Jag ser ju terapi i förebyggande syfte som en positiv sak, lite som en spabehandling. Vardagslyx.

Vi har ju idag en bra relation och jag saknar honom ofta när han är på jobbet vilket är ganska normala arbetsdagar. Dvs inget veckopendlande eller så. Sen har vi varit igenom mycket vilket kanske stärkt vår relation.

Angående trådens ämne känner jag igen mig i @Ramona och rastlösheten. Jag har egentligen inte haft någon riktig relation innan den här just för att jag känt att alla sådana relationer varit "tills vidare". Jag har inte klarat av någon längre tid med samma person för små skitsaker. En sak som känns lite udda är att jag ett par gånger försökte dejta andra samtidigt som min sambo, alltså när vi nyss lärt känna varandra och inte hade någon uttalad relation, men jag hade alltid honom i tanken när jag satt där på mina andra dejter. Det blev på något vis en " aha-upplevelse" när jag insåg att andra män inte var spännande längre även om de på pappret borde vara bättre match med mig så att säga.

Min sambo är verkligen motsatsen till vad jag innan sökt efter men ändå är han precis vad jag vill ha och vad jag behöver för att fortfarande ha den där spänningen i mitt liv. Han kan tygla min rastlöshet på ett sätt som jag aldrig innan varit med om att någon tyglat den. Sen återstår det att se om det får fortsätta vara så. Än så länge vill jag inte vara utan honom. Sen, precis som allt annat, har den toppar och dalar. Ibland mår man inte så bra i övrigt och det brukar märkas på relationen också och vissa passar inte i fasta relationer alls. Det är min morbror ett exempel på. Han har ofta flera relationer parallellt så han kan byta lite som han byter kallingar. Har alltid haft. Även någon variant av samboskap med olika kvinnor som inte vet om varandra.

 

[Ramona]

Jag har egentligen inte haft någon riktig relation innan den här just för att jag känt att alla sådana relationer varit "tills vidare".

När jag läser den meningen så tänker jag på hur jag har häst, för det är just sådär "tillsvidare". Jag gillar att ha nytt blod i stallet och skulle aldrig köpa en häst med tanken på att den ska vara kvar i 20 år. Om det inte är ett fölsto förstås vars jobb är att skapa nya individer till stallet. Och det är det jag gillar med unghästarna, det är att de liksom innebär en massa drömmar och planer och det gör mig inget att vänta på att de ska födas, växa till sig och mogna så att jag får rida in dem.

Mitt förra jobb hade jag i 5,5 år och det är väl helt normalt antar jag. Där jag är nu har jag jobbat i 2,5 år. Nu letar jag andra jobb eftersom jag vill utvecklas vidare i livet. Jag var tillsammans med mitt ex i 9 år. Killen innan dess i 8 år. Så jag vill inte säga att jag är helt hopplös. Jag kan starta projekt och avsluta dem också! Men jag är inte den som fortsätter med något trots att jag känner mig ganska så klar med det.

Min hund är fortfarande mitt längsta frivilliga förhållande i livet (förutom barndomskompisar). Hon är snart 12 år.

Varför hamnar jag alltid här? Varför bygger jag inte vidare istället för att avsluta och gå vidare? Hästarna är ju klockrena exempel. När någonting är inridet och har tävlat lite tycker jag att den är klar för att säljas. Någon gång har jag behållit lite längre, men många gånger har jag bytt ut hela stallet 2-3 gånger på ett år. Och nu har jag inte ens någon häst eftersom jag inte tycker att jag vill binda upp mig varje dag med det jobbet. När jag på heltid bor på min egna mark ska jag köpa häst igen.

 

[Amha]

När jag läser den meningen så tänker jag på hur jag har häst, för det är just sådär "tillsvidare". Jag gillar att ha nytt blod i stallet och skulle aldrig köpa en häst med tanken på att den ska vara kvar i 20 år. Om det inte är ett fölsto förstås vars jobb är att skapa nya individer till stallet. Och det är det jag gillar med unghästarna, det är att de liksom innebär en massa drömmar och planer och det gör mig inget att vänta på att de ska födas, växa till sig och mogna så att jag får rida in dem.

Mitt förra jobb hade jag i 5,5 år och det är väl helt normalt antar jag. Där jag är nu har jag jobbat i 2,5 år. Nu letar jag andra jobb eftersom jag vill utvecklas vidare i livet. Jag var tillsammans med mitt ex i 9 år. Killen innan dess i 8 år. Så jag vill inte säga att jag är helt hopplös. Jag kan starta projekt och avsluta dem också! Men jag är inte den som fortsätter med något trots att jag känner mig ganska så klar med det.

Min hund är fortfarande mitt längsta frivilliga förhållande i livet (förutom barndomskompisar). Hon är snart 12 år.

Varför hamnar jag alltid här? Varför bygger jag inte vidare istället för att avsluta och gå vidare? Hästarna är ju klockrena exempel. När någonting är inridet och har tävlat lite tycker jag att den är klar för att säljas. Någon gång har jag behållit lite längre, men många gånger har jag bytt ut hela stallet 2-3 gånger på ett år. Och nu har jag inte ens någon häst eftersom jag inte tycker att jag vill binda upp mig varje dag med det jobbet. När jag på heltid bor på min egna mark ska jag köpa häst igen.

Jaa.. Hästar kan jag ha kvar längre tid. Djur öht. Jag avskyr att sälja djur. I början med min sambo var han oinriden och otävlad för att backa tillbaka på dina hästar. Knepig att komma inpå livet så att säga men en så himla fin individ. Därför har jag varit väldigt rädd för vad som skulle ske när alla bitar faller på plats. Tänk om jag återigen skulle leta vidare? Men, saker och ting föll på plats och känslorna blev starkare, kors i taket. Han är ännu finare än vad jag väntade mig från början. Det viktigaste jag känner nu är nog att han gör mig glad, han hindrar mig aldrig i saker jag vill göra vilket håller min rastlöshet i schack, det finns alltid mer att lära om varandra och man upplever saker. Jag hoppas innerligt att den där känslan av att se vad som sker senare och suget att spana efter någon att byta upp mig till lyser med sin frånvaro även framöver för jag vill verkligen, verkligen leva med den här personen. Han ger mig så mycket. Möjligen då om vi växer ifrån varandra, sånt kan ju alltid ske.

Kanske kan det vara så att du har väldigt höga krav på vad det är du behöver byta till. Det kanske inte räcker med en stor erfarenhet för dig utan du kanske behöver ett tvärt kast åt en helt annan riktning när du känner dig uttråkad i en relation? Eller så har du inte hittat ditt sätt att leva i förhållandet? Jag kan tänka mig att det finns folk som gärna lever som två singelliv i den meningen att de skapar sina egna erfarenheter och händelser men delar det allra närmaste i känsloväg med varandra. Vissa kanske behöver bo särbo? Det kan jag tänka mig är bra med tanke på att man då kan ha det lite speciellt och lite "fest" när man ses för att sen gå tillbaka till en vardag man själv äger när man åker hem till sig.

 

[Tora]

När jag läser den meningen så tänker jag på hur jag har häst, för det är just sådär "tillsvidare". Jag gillar att ha nytt blod i stallet och skulle aldrig köpa en häst med tanken på att den ska vara kvar i 20 år. Om det inte är ett fölsto förstås vars jobb är att skapa nya individer till stallet. Och det är det jag gillar med unghästarna, det är att de liksom innebär en massa drömmar och planer och det gör mig inget att vänta på att de ska födas, växa till sig och mogna så att jag får rida in dem.

Mitt förra jobb hade jag i 5,5 år och det är väl helt normalt antar jag. Där jag är nu har jag jobbat i 2,5 år. Nu letar jag andra jobb eftersom jag vill utvecklas vidare i livet. Jag var tillsammans med mitt ex i 9 år. Killen innan dess i 8 år. Så jag vill inte säga att jag är helt hopplös. Jag kan starta projekt och avsluta dem också! Men jag är inte den som fortsätter med något trots att jag känner mig ganska så klar med det.

Min hund är fortfarande mitt längsta frivilliga förhållande i livet (förutom barndomskompisar). Hon är snart 12 år.

Varför hamnar jag alltid här? Varför bygger jag inte vidare istället för att avsluta och gå vidare? Hästarna är ju klockrena exempel. När någonting är inridet och har tävlat lite tycker jag att den är klar för att säljas. Någon gång har jag behållit lite längre, men många gånger har jag bytt ut hela stallet 2-3 gånger på ett år. Och nu har jag inte ens någon häst eftersom jag inte tycker att jag vill binda upp mig varje dag med det jobbet. När jag på heltid bor på min egna mark ska jag köpa häst igen.

Men du kanske helt enkelt är sån. Och är det något fel med det?
Du påbörjar ett projekt, jobbar med det, avslutar det och går vidare till nästa.
Det enda är väl om du känner själv att du inte vill ha det så utan vill ha något annat. Först då är det ett problem. Om du inte är nöjd.

Alla människor är ju olika och fungerar olika. Det enda som jag inte tycker är okej är om man luras, är elak eller utnyttjar folk.

 

[Ramona]

Men du kanske helt enkelt är sån. Och är det något fel med det?
Du påbörjar ett projekt, jobbar med det, avslutar det och går vidare till nästa.
Det enda är väl om du känner själv att du inte vill ha det så utan vill ha något annat. Först då är det ett problem. Om du inte är nöjd.

Alla människor är ju olika och fungerar olika. Det enda som jag inte tycker är okej är om man luras, är elak eller utnyttjar folk.

Nej, jag är ju ingen elak människa som utnyttjar. Jag kör med öppna kort och är ärlig rakt igenom. Tack och lov. Vill inte vara en hemsk människa.

Jag lider ju inte av att jag är ombytlig när det kommer till hästarna. Jag tycker ju det är kul att byta ut dem. Men jag kommer ju aldrig riktigt långt heller. Jag tävlar ju inte höga klasser just eftersom jag aldrig tuffar på sådär länge. Men det gör ingenting heller, jag vill inte ha dem kraven på mig i mitt liv.

Egentligen skulle jag vilja ha ett jobb där jag jobbar mycket i perioder och ingenting alls i perioder. Långa ledigheter som väger upp för 100-timmars veckor. Jag hittar bara inget sådant jobb.

 

[Amha]

Nej, jag är ju ingen elak människa som utnyttjar. Jag kör med öppna kort och är ärlig rakt igenom. Tack och lov. Vill inte vara en hemsk människa.

Jag lider ju inte av att jag är ombytlig när det kommer till hästarna. Jag tycker ju det är kul att byta ut dem. Men jag kommer ju aldrig riktigt långt heller. Jag tävlar ju inte höga klasser just eftersom jag aldrig tuffar på sådär länge. Men det gör ingenting heller, jag vill inte ha dem kraven på mig i mitt liv.

Egentligen skulle jag vilja ha ett jobb där jag jobbar mycket i perioder och ingenting alls i perioder. Långa ledigheter som väger upp för 100-timmars veckor. Jag hittar bara inget sådant jobb.

Hur kommer det sig att du lider av det när det gäller mänskliga relationer då? Eller gör du det? Är det normer?

 

[Ramona]

Hur kommer det sig att du lider av det när det gäller mänskliga relationer då? Eller gör du det? Är det normer?

Nä, jag lider inte av det som så. Det är väl mer att jag aldrig känner mig nöjd och att jag alltid tror att livet kommer att bli bättre runt nästa hörn som styr.

Jag saknar ju dessutom den där petigheten som så många av mina väninnor har. Jag tycker att världen är full med bra män jag kan tänka mig att vara tillsammans med, medan de tycker att de inte hittar någon - bara en massa mediokra. Och där har jag fått för mig att om jag väntar och letar efter någonting annat så kommer jag kanske hitta den där mannen som ger den där känslan av att vara sådär himla perfekt som jag vill. Det är egentligen inget fel med han jag träffar nu. Jag är kär i honom och han är hur bra som helst. Men det finns ändå en liten gnagande känsla.

 

[Amha]

Nä, jag lider inte av det som så. Det är väl mer att jag aldrig känner mig nöjd och att jag alltid tror att livet kommer att bli bättre runt nästa hörn som styr.

Jag saknar ju dessutom den där petigheten som så många av mina väninnor har. Jag tycker att världen är full med bra män jag kan tänka mig att vara tillsammans med, medan de tycker att de inte hittar någon - bara en massa mediokra. Och där har jag fått för mig att om jag väntar och letar efter någonting annat så kommer jag kanske hitta den där mannen som ger den där känslan av att vara sådär himla perfekt som jag vill. Det är egentligen inget fel med han jag träffar nu. Jag är kär i honom och han är hur bra som helst. Men det finns ändå en liten gnagande känsla.

Men vad är en perfekt människa då? Är det en person som kan massa saker eller är det en som aldrig har svackor? Eller någon som du helt enkelt bara vill vara med?

 

[Tora]

Nej, jag är ju ingen elak människa som utnyttjar. Jag kör med öppna kort och är ärlig rakt igenom. Tack och lov. Vill inte vara en hemsk människa.

Jag lider ju inte av att jag är ombytlig när det kommer till hästarna. Jag tycker ju det är kul att byta ut dem. Men jag kommer ju aldrig riktigt långt heller. Jag tävlar ju inte höga klasser just eftersom jag aldrig tuffar på sådär länge. Men det gör ingenting heller, jag vill inte ha dem kraven på mig i mitt liv.

Egentligen skulle jag vilja ha ett jobb där jag jobbar mycket i perioder och ingenting alls i perioder. Långa ledigheter som väger upp för 100-timmars veckor. Jag hittar bara inget sådant jobb.

Jobba på en båt eller oljerigg

 

[Korven]

Nä, jag lider inte av det som så. Det är väl mer att jag aldrig känner mig nöjd och att jag alltid tror att livet kommer att bli bättre runt nästa hörn som styr.

Jag saknar ju dessutom den där petigheten som så många av mina väninnor har. Jag tycker att världen är full med bra män jag kan tänka mig att vara tillsammans med, medan de tycker att de inte hittar någon - bara en massa mediokra. Och där har jag fått för mig att om jag väntar och letar efter någonting annat så kommer jag kanske hitta den där mannen som ger den där känslan av att vara sådär himla perfekt som jag vill. Det är egentligen inget fel med han jag träffar nu. Jag är kär i honom och han är hur bra som helst. Men det finns ändå en liten gnagande känsla.

Du kommer nog att leta förgäves. Om inte du slutar göda din egen inre oro.

 

[MiniLi]

Nä, jag lider inte av det som så. Det är väl mer att jag aldrig känner mig nöjd och att jag alltid tror att livet kommer att bli bättre runt nästa hörn som styr.

Jag saknar ju dessutom den där petigheten som så många av mina väninnor har. Jag tycker att världen är full med bra män jag kan tänka mig att vara tillsammans med, medan de tycker att de inte hittar någon - bara en massa mediokra. Och där har jag fått för mig att om jag väntar och letar efter någonting annat så kommer jag kanske hitta den där mannen som ger den där känslan av att vara sådär himla perfekt som jag vill. Det är egentligen inget fel med han jag träffar nu. Jag är kär i honom och han är hur bra som helst. Men det finns ändå en liten gnagande känsla.

Det är ju inte helt ovanligt att människor börjar i terapi för att de har svårt att hitta ett förhållningssätt till relationer som de är nöjda med. Det är ju inget man får via vården men har du råd så kanske det kan ge dig massor att få hjälp att titta på dig själv och dina mönster

 

[prinsessfeminist]

Hm, ja, det var en bra fråga. Vad ska jag med den känslan till egentligen?
Det kanske är någon typ av trygghetskänsla av att man gjort rätt val?! Jag vet inte, jag behöver tänka på det en stund.

Kan det vara en slags bekräftelse, tror du? Att du "vet" att det här rätt.
Samtidigt är det ju spänning du vill ha?

*bara funderingar*

 

[Gnist]

Men i många fall är det faktiskt rent krasst så att tillvaron vore sämre ur en hel hög aspekter om man skildes.

Det behöver inte handla om ekonomi, egendomar etc. Det kan helt simpelt vara trygghet och vardag. En bra vardag är inte att förakta.

Många skulle vara lyckligare på egen hand - men många skulle vara olyckligare också.

Jag tycker helt ärligt att det är väldigt respektlöst att vara tillsammans med någon man egentligen inte vill vara med. Förtjänar inte denne någon som faktiskt älskar denne, som verkligen vill vara med denne och gör denne lycklig eller åtminstone ha den möjligheten att utforska vad mer som finns i livet än att vara i ett halvpissigt förhållande som hålls ihop enbart "för barnens/husets/ekonomins skull"? Det är alla värdelösa som ensa anledningar och huvudskäl till att vara kvar i ett förhållande!

Hur någon kan tycka att det är en bra vardag att vara med nån man inte vill vara med är för mig en gåta..

 

[Ramona]

Kan det vara en slags bekräftelse, tror du? Att du "vet" att det här rätt.
Samtidigt är det ju spänning du vill ha?

Ja, det är där mina tankar går. Att det är en trygghet och en bekräftelse på att man gjort rätt val i livet. För hur vet man om man gjort rätt val i livet? Hur vet man om man blir massor lyckligare någon annanstans??

Jag har aldrig räds att ändra någonting i mitt liv. Jag har flyttat utomlands, skapat mig ett liv där, men lämnat det när jag kände att jag ville göra annat i livet. Jag har hela tiden följt mitt hjärta, men det är kanske inte den rätta vägen heller? Jag vill ju heller inte bli sådär rationell och bara tänka på vad som är ett strategiskt bra beslut i livet såsom många av de jag pluggade på juristprogrammet med. Där var det många som inte hade ett intresse för juridik eller för samhället alls, men som ville göra en bra karriär och tjäna mycket pengar. Och det förstår inte jag, där blir jag så konfunderad. För det måste ju finnas någonting annat i dessa människors liv som de faktiskt vill göra, men att de drivs av någonting så de väljer en annan väg. Ringer inte varningsklockorna hos någon annan än mig?? Vill människor inte bli verkligt lyckliga? Eller blir de verkligt lyckliga av en så liten grej som att ha en bra karriär? Räcker det? Varför räcker inte det för mig? Varför kan jag inte vara nöjd? Samma sak med människor som skaffar familj och barn och tycker att deras jobb är helt okej eftersom det är en trygg anställning som ger mat på borden. Varför jag kan inte vara sådär nöjd? Varför kan jag inte nöja mig?

Jag vill ju också vara nöjd med livet! Men jag fattar inte vad som krävs.

 

[stjarnhimmel]

När jag läser tråden får jag en känsla av att du TS är en person som gillar att starta projekt etc.
Jag tror det är di personlighet.
Kan du vända på det och försöka hitta jobb etc som passar för det istället för att se det som en nackdel. Dvs inte jobb där du ska vara en förvaltare utan där dina sidor kan vara en fördel?