Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[tanten]

Fast nja.. Många par är tillsammans "för barnens skull", "för ekonomins skull", "äger hus tillsammans" osv. Tyvärr även idag rätt så väldigt vanliga orsaker för att fortsätta bo med nån de inte är lycklig med eller ens vill vara med egentligen.

Men i många fall är det faktiskt rent krasst så att tillvaron vore sämre ur en hel hög aspekter om man skildes.

Det behöver inte handla om ekonomi, egendomar etc. Det kan helt simpelt vara trygghet och vardag. En bra vardag är inte att förakta.

Många skulle vara lyckligare på egen hand - men många skulle vara olyckligare också.

 

[Skjøldur]

Men i många fall är det faktiskt rent krasst så att tillvaron vore sämre ur en hel hög aspekter om man skildes.

Det behöver inte handla om ekonomi, egendomar etc. Det kan helt simpelt vara trygghet och vardag. En bra vardag är inte att förakta.

Många skulle vara lyckligare på egen hand - men många skulle vara olyckligare också.

 

[Skjøldur]

Min syster ær lycklig tillsammans med sin gubbe efter ca trettio år och det ær inte så illa. Hon ær en kænslomænniska som lætt går upp i varv, men också vældigt pratglad och social och duktig på att bjuda på stora fest-middgar och sånt. Han ær lugn, trevlig, artig och lite reseverad och "patar med en i taget", men visst har han lite humor också. Han går inte igång på hennes utbrott, gjorde han det så hade det bara hållt i tre måndar o inte trettio år! Men hon har respekt før honom och vræker inte ur sig vad som helst, inte till honom. Båda ær ordentliga och vill ha det rent o prydligt hemma, dom ær alltså øverens om att inte støka ner i onødan. Hon har rætt lætt att bli førælskad så det har hon væl antagligen varit i någon annan någon gång efter att hon træffade honom också æn om det gått mig førbi eftersom vi træffas så sællan.

 

[Freeride]

Jag har länge haft ungefär samma funderingar som du/ni har.

Just nu är jag singel sedan 1,5-2 år, 41 år gammal och trivs bra med det, har rätt mycket runt mig just nu och inte riktigt plats och lust för att träffa någon men givetvis träffar jag män hela tiden genom jobb, intressen och bekanta men reflekterar bara över dem.
Helt ärligt orkar jag inte med att dateá random, just det där när man ska berätta lagom mycket och ändå blir det bara det tillrättalagda, resten får man hitta längs vägen.

Själv är jag inte alls förtjust i det nykära stadiet, jag har haft några längre (mellan 5-10 år) förhållanden där vi har bott ihop och gjort mycket tillsammans. Jag är aktiv som person och avskyr när man hamnar i ett passivt stadie, typ sitter framför TV:n och slutar diskutera saker.

Jag har också funderat mycket över varför det blir som det blir, varför jag tagit olika roller i olika förhållanden, hur jag har mått av det etc.
Anledningen till att jag brutit upp ur mina förhållanden är att jag inte är kär längre, jag mår bättre ensam än i att vara kvar helt enkelt, och då har jag i de flesta fall stannat bra mycket längre än vad känslorna har sagt, just för att jag hela tiden matas med att "det viktiga är att man fungerar bra ihop, åtrå är inte allt, att vara vänner och vilja umgås är kärlek nog, ibland går det ned och sedan går det upp " etc.
Med bra mycket längre menar jag 2 år kanske?
O då har vi också diskuterat problemen och försökt förändra för att det ska kännas mer rätt.

Mina funderingar går just nu runt att jag nog är lite för stark och trivs för bra själv? Jag klarar mig ju alltid själv liksom,har djur och hus och jobb och allt rullar på, gillar att resa och göra saker och har inget emot att resa ensam, men ofta gör jag ju saker även med kompisar.

När jag söker en man vill jag att han ska stå upp för sig själv, ha ett eget driv och intresse, som vanligt lockar jag ofta för att jag är självständig men efter ett tag blir det jobbigt när de upptäcker att jag verkligen är det, då är jag absolut ingen hårdhudad amazon utan bjuder absolut in och tar emot hjälp och stöd.

 

[Fan of Bill]

Men det kanske är så livet är, det finns ingen som är rätt livet igenom utan bara rätt just nu?

Det vi hakat upp oss mest på är ju att man är så olika med olika personer. Med en kille har jag varit väldigt sexuellt aktiv och vi har haft jätteroligt, samtidigt som vi var passionerade åt andra hållet också och bråkade mycket. Med någon annan har jag aldrig bråkat. Med en annan har jag varit väldigt omhändertagande och gullig, medan jag med en annan mest velat bli omhändertagen. Betyder det att man har olika starka känslor för personerna eller är det så att olika människor drar ut olika egenskaper ur en?

Det finns nog ingen som är rätt livet igenom, utan bara rätt just nu. Och det nuet brukar rent generellt upphöra vid 15 år, om man tittar på långkörarna. Det är tydligen en magisk siffra för det verkar hända någonting några korta år tidigare och för många är dags att gå vidare vid just 15. Dock verkar de som stannar med varandra vara de som fortfarande har mer på plussidan än minus och är nöjda med livet och verkligen älskar varandra med allt vad tiden gett dem genom deras förhållande.


Olika personer tar fram olika saker i varandra, helt klart.

 

[Fan of Bill]

Fast nja.. Många par är tillsammans "för barnens skull", "för ekonomins skull", "äger hus tillsammans" osv. Tyvärr även idag rätt så väldigt vanliga orsaker för att fortsätta bo med nån de inte är lycklig med eller ens vill vara med egentligen.

Så trodde jag oxå att det var, men om man skrapar på ytan så finns det en slags kärlek mellan dem, även om den kan är illa dold bakom tex bråk och oegentligheter. Eller annat.

Det finns lika många olika slags förhållanden som det finns par. Hur man har/klarar ett förhållande beror på hur livet har format en.
För vissa är det helt normalt att kasta muggar på varandra och ändå älska den personen. För andra är det helt otänkbart.

Gissar att det handlar om hur många muggar man fått kastade på sig under sin uppväxt...

 

[a1agnlju]

Jag tror, tvart om, att man forandras mycket genom livet. Maken och jag har varit tillsammans i 35 ar nu ... Vi har alskat varandra, brakat, varit nara skillsmassa, och funnit varandra igen. Vi tyckte att vi var varda att satsa pa. Ett forhallande behover standig "tillsyn". Det rullar inte bara pa av sig sjalvt, det behover att man aktivt jobbar pa sitt forhallande.
Livet forandrar oss, vi upplever olika saker och lar oss olika saker. Hittar olika intressen och aven nya gemensamma. Barnen vaxer upp och flyttar ut och da galler att man har tillrackligt mycket "grund" for att kunna hitta tillbaka till tvasamheten igen. Att varda ett forhallande ar inte latt, det maste finnas tillrackligt mycket karlek, och kanske respect, for att det ska vara vart det. Dessutom tror jag att bada parter maste ha tillrackligt mycket eget liv och intressen for att man inte ska stagnera i gamla hjulspar.

Håller helt med! Jag tror att många inbillar sig att man ska ha samma känslor för varandra år efter år men så är det ju inte. Jag och min man har varit tillsammans i snart 25 år och det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Jag hade önskat att han var mer intresserad av praktiska saker (alltså tycka det var roligt att snickra, måla, göra om mm) men sådan är han helt enkelt inte. Men, man kan inte få allt

Jag hade en kollega som sade något väldigt tänkvärt tycker jag. Han syn på partnerskap var - "Man lever inte bara ett liv tillsammans, man lever också två liv ihop". Man behöver inte göra allt tillsammans och vara som ett jäkla klister på varandra jämt. Att man inte gör allt tillsammans betyder inte att man inte trivs med varandra. Det kan väl vara så att man ibland tar det som ett misslyckande när man upptäcker att man inte har riktigt samma intressen eller kommer överens med partnerns vänner etc. Men det är ju bara så att man faktiskt inte är stöpt i samma form. Ärlighet varar längst är något jag har insett genom åren i alla fall.

 

[MiniLi]

Det här funderar jag också över i perioder.. Och känner väldigt väl igen det där med att läsa någon bok och önska att ens eget liv var sådär perfekt..

Just nu är det många av mina vänner och bekanta som separerar och det är ju också något som får en att tänka lite extra kring sitt eget..

 

[a1agnlju]

Det här funderar jag också över i perioder.. Och känner väldigt väl igen det där med att läsa någon bok och önska att ens eget liv var sådär perfekt..

Just nu är det många av mina vänner och bekanta som separerar och det är ju också något som får en att tänka lite extra kring sitt eget..

Men om livet inte hade sina sämre stunder, hur skulle man då kunna uppskatta de bra

 

[stjarnhimmel]

Idag vill ju folk ha mer spänning. Tack vare internet vill ju nästan alla vara lite småotrogna för man tycker inte att det gör nått. Iom så känner nog de flesta att ens parter är lite otrogen, har en affär men kan inte bevisa det. Man snokar i partens mobil. Men nu är ju mobiler så billiga att man kan ha två st, en vanlig o så en för otrohet

Näe.. Jag tycker folk snarare är väldigt mkt emot otrohet. Alla fall är det det som de säger. Men enligt statistik är det ju vanligt.

 

[Tora]

Men om livet inte hade sina sämre stunder, hur skulle man då kunna uppskatta de bra

Ha ha ha!

Men det ligger en hel del i det. Om solen bara skiner hela tiden och det aldrig regnar så blir det öken.

 

[stjarnhimmel]

Men i många fall är det faktiskt rent krasst så att tillvaron vore sämre ur en hel hög aspekter om man skildes.

Det behöver inte handla om ekonomi, egendomar etc. Det kan helt simpelt vara trygghet och vardag. En bra vardag är inte att förakta.

Många skulle vara lyckligare på egen hand - men många skulle vara olyckligare också.

Precis. Jag har många som säger att de inte längre lever som par. Men att de stannar för det är enklare och tryggare. Dvs ska vi separera blir det två boenden, etc. Har en vän som sa att han vill inte separera för då får han bara se sönerna varannan vecka. Och han berättar att för dom handlar det om att att det inte finns attraktion, sex etc längre utan man lever som vänner. Dock som ok vänner utan bråk. Men rätt skilda liv och skilda sovrum. Men det är viktigare för honom att få träffa barnen varje vecka än att leva själv. När vi pratade om det tyckte de att det inte fanns några fördelar med att skilja sig. Enda anledningen som de kunde se var om någon av dem skulle bli kär i någon annan. Då skulle det bli separation.

 

[Snurrfian]

Det finns nog ingen som är rätt livet igenom, utan bara rätt just nu. Och det nuet brukar rent generellt upphöra vid 15 år, om man tittar på långkörarna. Det är tydligen en magisk siffra för det verkar hända någonting några korta år tidigare och för många är dags att gå vidare vid just 15. Dock verkar de som stannar med varandra vara de som fortfarande har mer på plussidan än minus och är nöjda med livet och verkligen älskar varandra med allt vad tiden gett dem genom deras förhållande.


Olika personer tar fram olika saker i varandra, helt klart.

Jag insåg just att maken och jag har varit tillsammans i 16 år och jag har inga som helst planer på att bryta upp och jag tror inte att maken har det heller. Men perfekta är nog varken han eller jag, det finns saker som kan irritera mig enormt och det finns saker som han stör sig på hos mig, men de bra sakerna är ännu fler och att mötas i en kram när allt känns för jävligt gör att allt blir bättre.

Till trådstaren
Vi hade en rejält downperiod när barnen var små, men valde att jobba oss vidare från det istället för att som många andra dela på oss och det känns som om det var ett bra beslut för oss.
Men nej vi är inte nykära hela tiden, jag går inte runt med ett lyckopirr i kroppen hela dagarna och jag har svårt att tro att det verkligen är något att sträva efter. Däremot skrattar vi ofta tillsammans, tycker om att umgås med varandra, finner trygghet i varandra, kan visa våra dåliga sidor mot varandra eftersom vi vet att den andra finns kvar trots att humöret är skit just då. Vi kan genom att se på varandra veta vilket humör den andra är på och vet vad som kan vända ett dåligt humör till det bättre eller trösta den som är ledsen.
Attraktionen finns kvar, största problemet är att barnen aldrig sover före oss! Speciellt nu sommartid är det svårt att kunna smita undan, för man kan ge sig sjutton på att åker det ena barnet till en kompis så tar det andra barnet hem en kompis...
Vårat liv är nog inget som skulle bli en succé på filmduken, men vi trivs i vårat liv och är lyckliga.

 

[Ramona]

Fast självklart har livet dåliga och bra stunder och det är en naturlig del av livet. Vad jag är ute efter är en känsla av självklarhet att vi två ska vara tillsammans. Och det är den jag kan sakna. Med mitt ex kändes det i många år som en självklarhet att vi skulle vara tillsammans, även om jag kommer ihåg att jag tvivlade lite på honom i början också. Han var å andra sidan den första mannen som blev bättre med tiden, ju mer man lärde känna honom ju bättre blev han. Tyvärr saknar han vissa personlighetsdrag vilket gör att han i mina ögon inte var den mannen jag ville ha i slutändan. Eller, han var kanske mannen, men han var inte med på att leva det livet som jag ville leva och då ansåg jag att mina drömmar och min bild av hur mitt liv ska vara är viktigare. Han har inte samma behov som mig helt enkelt.

Så träffade jag en ny kille för inte så länge sedan. Jag har känt honom ett tag då vi jobbar ihop så det var ingen kille jag behövde lära känna på det viset. Han är sjukt sexig och rolig, väldigt omtänksam och underbar på alla sätt och vis, men nu tvivlar jag på mina känslor igen. Han är å andra sidan den första killen jag känner är pappan till mina barn. Men nu är jag här där jag börjar hitta brister som jag kanske inte riktigt gillar. Det saknas en ambition av att göra någonting större i livet än att bara jobba och försörja sig. Men som sagt, ingen är ju perfekt, inte jag heller. Jag har massor med fel och brister. Men han tycker ju att jag är perfekt med mina fel och brister!! Jag vill också känna så. Jag vill också känna att någon är helt perfekt och att jag skulle kunna spendera resten av mitt liv helt problemfritt med den personen.

Så pratar vi i umgängeskretsen och så inser jag än en gång att alla har samma tankar som mig själv. De tycker att de inte hittar en man som de får känslan av att han är alldeles perfekt, med sina fel och brister. För det är ju inte så att vi letar efter en partner med tokiga krav på att han är fulländad. Poängen är mer att man ska vara sådär nöjd och glad och tycka att han är helt perfekt med sina fel och brister. Som den där sången ".....all your perfect imperfections."

Men jag har väldigt svårt att vara nöjd i livet ändå. Självklart har jag stunder då jag trivs väldigt bra och mår prima, men överlag känns det alltid som att det finns någonting bättre och större runt nästa hörn.

 

[athena]

Vi har ju "bara" varit ihop i 2 + 8 år, men jag känner mig faktiskt fortfarande så där pirrigt kär. Inte varje dag, men de flesta. Sen går förhållanden alltid upp och ner och det handlar väl om att kunna stärkas av det och inte brytas ner.

Min man är faktiskt perfekt trots sina fel och brister .

 

[Inte_Ung]

Jag är tillsammans med min passion sedan snart 15 år tillbaka.
Det går litet upp och ner men är i alla fall aldrig tråkigt.
Litet påfrestande kan det dock vara emellanåt.
Han finns under huden på mig vilket gör känslorna starka åt alla håll.

 

[em-pirre]

@Ramona jag har nog aldrig kännt sådär i mitt förhållande. Jag var liksom säker från dag ett och har aldrig nånsin tvivlat. Jag tycker att min man är perfekt för just mig.

Jag har fått bilden av att du är väldigt olik mig på alla sätt. Du vill att det ska hända saker och ting, att det ska vara spänning och passion, stora mål och action. Jag är tvärtom, och min man också. Jag tror att det är mycket lättare för mig att vara nöjd i livet. Inte för att jag kräver "mindre" än dig, men att det är lättare att få tag på, liksom. Knepigt!

Kanske det är så att du måste hitta någon som är lika fartfull som dig.

 

[Sar]

Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.

Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?

Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?

Den dag jag börjar fundera på om det är rätt är början till slutet för mig. Jag kan liksom inte intellektuellt övertyga ett tveksamt hjärta utan det måste kännas självklart.
Vi har hängt ihop i 17 år nu och det känns fortfarande lika självklart, han får mig att skratta och jag tycker att han är lika intressant nu som för 17 år sedan. Stundtals blir jag sådär totalt genomborrad av kärlek bara jag ser på honom men annars så brinner en stadig låga. Vi var med om en bilolycka i somras då vår bil brann upp under färd och då blir det liksom skarpt läge, det kändes som att jag inte kunde få luft när jag föreställde mig ett liv utan honom

 

[gulan]

Nu är det dags för min umgängeskrets att livskrisa igen, inkl mig själv. Vi tycker att vi inte är lyckliga och att vi vill få ut så mycket mer i livet än vad vi får.

Och än en gång kommer diskussionerna om partners upp. Folk är missnöjda, tvivlar, vet inte om det är rätt, tänker kanske lite för mycket osv. Sen är det någon som ser någon perfekt romantisk film med någon dundervacker kvinna såsom Jennifer Aniston och så är ju självklart deras eget förhållande så enormt tråkigt i jämförelse, tillika de själva.

Men finns de där roliga, stabila och underbart kära förhållandena i verkliga livet? Är det någon som faktiskt har upplevt att allting är sådär perfekt efter 10-20 år tillsammans? Inga fel, bara perfekthet? Är folk kära så det pirrar efter 10 år? Ingen av oss i min umgängeskrets har fått uppleva det i alla fall. Finns det sådana förhållanden som är perfekta livet igenom?

Det är underbart att vi kommit så långt i vår utveckling som människor att vi inte godtar och stannar i förhållanden som inte ger det vi vill att de ska ge. Min farmor är ju ett skräckexempel på en människa som gifte sig för att hon var gravid, levde med samma man resten av livet och bet ihop för barnens och normernas skull. Idag har vi ju det mycket lättare att gå ifrån sådana situationer. Men har vi istället orimliga krav på hur livet och hur förhållanden ska se ut och fungera?

Såg Jonas Björkman och hans fru i en intervju när han var med i Lets dance. De fick frågan om vad som gjorde deras äktenskap så lyckligt och frun svarade: Jag tror det är för vi vill att båda ska lyckas. Det verkade väldigt harmoniska och jag fastnade verkligen för den där meningen. I väldigt många förhållanden startar någon slags maktkamp. De vuxna går inte in för att stötta utan istället smyger det sig in missunnsamhet, avundsjuka och allmän tristess. Själv kom jag underfund med att jag i många år levt ensam i tvåsamhet. Var övertygad om att jag skulle känna mig mycket ensam och även om barnen är stora så fanns det en liten oro över att klara allt själv. Jag blev rätt sorgsen över att upptäcka att jag kände mig precis som vanligt.
Jag vill inte leva i tvåsamhet igen. (säger aldrig aldrig).
gulan

 

[prinsessfeminist]

Fast nja.. Många par är tillsammans "för barnens skull", "för ekonomins skull", "äger hus tillsammans" osv. Tyvärr även idag rätt så väldigt vanliga orsaker för att fortsätta bo med nån de inte är lycklig med eller ens vill vara med egentligen.

Precis! Pragmatiska skäl finns alltid till varför man lever ihop - också.

För något halvår sedan läste jag om de unga thailändskor som gifter sig med medelålders män från väst. Det ses inte riktigt rumsrent, men jag är inte så förvånad. Det förekommer alltid fler än bara ett skäl till varför man lever ihop.

Jag är så cynisk (kanske?) att jag tror att bara kärlek aldrig kan räcka.