Jag har också placerat mig i tävlingsdepphörnan nu. Jag gjorde ett fåtal starter med min häst i höstas, med bra resultat, placeringar och höga procent. När jag skulle börja tävla nu i vår blev två tävlingar inställda pga snöstorm, och sen hade jag lite mycket att göra med fölning och andra uppdrag ett tag. Men för ett par veckor sedan kom jag i alla fall till start. I höstas red jag Lätt C och Lätt B, nu anmälde jag till Lätt B:1 och Lätt A:1. Jag har ridit Lätt A:1 på P&R med över 65%, så det kändes inte alltför wild and crazy.
Min hästs stora problem heter Nytt. Han gillar inte Nytt. Så utmaningen med att tävla är att få honom att gå bra fast allt runtomkring är nytt.
När jag går in för att rida första klassen känns det rätt bra, han är lite spänd och tittig, men inte värre än att det är ridbart. Tidigt i programmet ska man göra en tiometersvolt i trav. Helt plötsligt känner jag hur hästen försvinner under mig. Han halkar med hela bakdelen, tappar fotfästet bak, får tag i det, halkar igen, och sen är han på fötterna. Under tiden såg jag framför mig hur han bröt benet och vi fick ringa nödslakt typ... Jag känner på honom och inser att han är helt ok, frågar domaren vad jag ska göra, och hon svarar "fortsätta?" . Jag gör det, och rider förstås rätt mesigt och försiktigt. Jag trodde jag hade hamnat runt 60 sådär. Nej, 54% hade vi fått.
Jag bestämmer mig i alla fall för att rida Lätt An, nu var det ju äntligen en tävling jag var på, och då måste jag ju rida! Jag bestämmer mig också för att inte mesa. Självklart kommer han inte halka igen, och jag har ju en fin häst, nu ska jag visa upp honom. Framridningen till Lätt An kändes helt fantastisk!
Jag går in igen, och känner att han dessutom är lite mindre tittig den här gången. Det kommer gå toppen! Jag får startsignal, fattar galopp och vänder upp på medellinjen. I svängen känner jag att ena bak tappar fästet något, liksom halkar undan lite. Jag bromsar och säger till domaren att jag verkligen inte vill starta programmet så, eftersom jag blev så rädd förra gången. Jag utgår, men vill ändå rida igenom programmet. Då ger hon mig vad hon menar är ett råd i all välmening: Om du vill ut och tävla måste du först lära dig att rida balanserat istället för att bara flänga runt så hästen inte kan stå på benen. Jag svarar ingenting, mer än typ "jag vill nog gärna börja nu". Jag rider igenom programmet, och tycker att det är riktigt anständigt, ett stopp när jag mentalt bromsar när vi passerar fläcken där vi gick omkull i förra programmet, och ett sidohopp med byte i sista förvända när någon drar i plåtporten vi är på väg mot - men annars inga större grejer. Jag får åter någonstans ca 54% och inte en enda siffra över 6...
När jag kommer ut brister det för mig. Jag, en medelålders och hyfsat erfaren dressyrryttare som precis ridit en oviktig lättklasstävling, bryter ihop totalt och börjar gråta. Det är i alla fall en stor tröst att flera av de andra tävlande kommer fram och säger att de tycker att det var orättvist av domaren och bekräftar att underlaget faktiskt VAR väldigt halt, flera andra har också halkat även om ingen annan tappade fotfästet helt. Jag vet ju att det bara är att jobba på, och att detta var exeptionellt konstigt på alla sätt. Men tävlingssuget finns liksom inte riktigt där.
Sen har jag aldrig fått något bra flyt i just LB:2 så nu är jag livrädd att inte det heller ska bli bra. Men jag ger det två starter så får vi se.
