Ensam med bonusbarn

[mimmipigg]

Sv: Ensam med bonusbarn

Spontant tycker jag din partner är fräck som anser och tar för givet att du skall anpassa dig och rodda ihop situationen.

Har svårt att förstå detta i en familj kan inte allt vara lika och jämnställt in i minsta detalj.
Just nu har mannen ett arbete som ställer vissa obekväma krav, för att kunna tjäna pengar är det bara att göra som jobbet kräver.
Om 4 år kan förhållandet vara det omvända kvinnan har ett arbete som kräver att mannen sköter marktjänsten.
Jämnställdhet är inte 50 % av allt hela tiden utan 50 % av allt på lång sikt.

//mimmipigg, som kanske är för gammal för att förstå kravet på absolut jämnställdhet?

 

[No1]

Sv: Ensam med bonusbarn

Har svårt att förstå detta i en familj kan inte allt vara lika och jämnställt in i minsta detalj.
Just nu har mannen ett arbete som ställer vissa obekväma krav, för att kunna tjäna pengar är det bara att göra som jobbet kräver.
Om 4 år kan förhållandet vara det omvända kvinnan har ett arbete som kräver att mannen sköter marktjänsten.
Jämnställdhet är inte 50 % av allt hela tiden utan 50 % av allt på lång sikt.

//mimmipigg, som kanske är för gammal för att förstå kravet på absolut jämnställdhet?

För min del väger det in att barnet har en biologisk mamma som borde vara alternativ nr 1.

 

[Mirre]

Sv: Ensam med bonusbarn



Jag blev själv bonusbarn som 13 åring.
I början var det en väldigt knepig sits och jag var nog ganska sur och tvär ett tag. Men efterhand blev det bättre och vi kommer bra överrens trots en del gräl. Nu bodde ju jag hos mamma och vi flyttade till styvfar så är ju lite annat än för TS bonusbarn. Men jag kan ju ändå tänka mig lite hus han känner sig. Det är en stor omställning, helt plötsligt ska man dela föräldern med andra. Det kan bli jobbigt för ett barn.

Samtidigt kan jag förstå hur ts tänker, har haft sambons fd bonusbarn här.
Det kändes lite underligt det också, speciellt när han sov halva dan och sedan satt vid datorn resten.

 

[Hoppla10]

Sv: Ensam med bonusbarn

Jag tycker att du ska skärpa dig och inte tycka så synd om dig själv. Du är vuxen och har gjort dina val, din man är vuxen och har gjort sina val men SONEN får bara gilla läget....HAN har INTE valt att bo med dig eller att hans föräldrar ska vara separerade. Nej, man behöver inte älska sina bonusbarn MEN man ska behandla dem som att man gör det!!

Det är barnet som drabbas här, är det ingen vuxen människa i hans närhet som bryr sig om honom?! Han känner säkert av detta och HUR tror du att det känns? Hans kisseri blir inte bättre av att han känner otrygg eller i vägen.

Ska han inte träffa sin pappa och lillebror på en hel månad?? Mycket märkligt. Som någon annan sa, måste ni ha honom på helgerna då? Kan han inte vara hos er när hans pappa är ledig då? 5 mil är ju ingen väg direkt så det kan ju inte vara problemet?!

Jag förstår att man behöver arbeta och att man kan ha oregelbundna tider, men man måste ju fixa till så att man träffar sin son regelbundet.

Nej, man kan inte vara på babysim och tennisträning samtidigt men då får man förklara det eller välja bort babysim. Bebis bryr ju inte sig om det går 1 el 2 veckor mellan gångerna. Hans mamma kanske kan ta honom till tennisen.

Man får sätta sig själv till sidan och se till barnens bästa, det är de som ska växa upp till starka trygga människor. Oss vuxna är det redan för sent för!!

 

[Hot Shot]

Sv: Ensam med bonusbarn

Jag tycker att du ska skärpa dig och inte tycka så synd om dig själv. Du är vuxen och har gjort dina val, din man är vuxen och har gjort sina val men SONEN får bara gilla läget....HAN har INTE valt att bo med dig eller att hans föräldrar ska vara separerade. Nej, man behöver inte älska sina bonusbarn MEN man ska behandla dem som att man gör det!!

Det är barnet som drabbas här, är det ingen vuxen människa i hans närhet som bryr sig om honom?! Han känner säkert av detta och HUR tror du att det känns? Hans kisseri blir inte bättre av att han känner otrygg eller i vägen.

Ska han inte träffa sin pappa och lillebror på en hel månad?? Mycket märkligt. Som någon annan sa, måste ni ha honom på helgerna då? Kan han inte vara hos er när hans pappa är ledig då? 5 mil är ju ingen väg direkt så det kan ju inte vara problemet?!

Jag förstår att man behöver arbeta och att man kan ha oregelbundna tider, men man måste ju fixa till så att man träffar sin son regelbundet.

Nej, man kan inte vara på babysim och tennisträning samtidigt men då får man förklara det eller välja bort babysim. Bebis bryr ju inte sig om det går 1 el 2 veckor mellan gångerna. Hans mamma kanske kan ta honom till tennisen.

Man får sätta sig själv till sidan och se till barnens bästa, det är de som ska växa upp till starka trygga människor. Oss vuxna är det redan för sent för!!

Känns som att vissa överdriver det hela en aning.

Som jag skrev tidigare så kommer vi självklart träffa honom någon vardag efter skolan när sambon är ledig. Min sambo är en underbar pappa som alltid ställer upp när han har möjlighet.

Att säga att det inte finns någon vuxen i hans närhet som bryr sig gör mig minst sagt förbannad. Vi bryr oss om honom allihopa.

Min fråga var om jag var självisk som tyckte att han kunde bo ho sin mamma under mars då jag har fullt upp ändå och hon ändå är ledig. Hans mamma propsar inte på att han ska bo hos mig när jag är ensam men hon blir sur på pojkens pappa då han jobbar de tider som han gör, vilket jag iof kan förstå. Dock händer det väldigt sällan att det blir så här. Då han jobbar här hemma och kommer hem varje eftermiddag brukar pojken vara hos oss när han har lov.

 

[Mirre]

Sv: Ensam med bonusbarn

Men kan inte hon ta med sig sonen och åka och hälsa på er då under den tiden pappan jobbar så han får träffa sin bror och dig?

 

[Hot Shot]

Sv: Ensam med bonusbarn

Visst kan hon det. Vi kommer ju som sagt träffas iaf någon vardag i veckan men självklart är dom välkomna hit.

Jag kan bara tala för mig själv men hade jag varit i mammans situation hade jag tyckt det var självklart att sonen bodde hos mig när pappan var iväg och hans sambo hade en egen liten att ta hand om.

 

[TantEster]

Sv: Ensam med bonusbarn

Replik från bonusbarn på 80-talet..

Om MIN bonuspappa hade sagt att han inte kunde/ville ha mig hos sig på helgen om mamma var upptagen med annat hade jag blivit väldigt ledsen.

 

[No1]

Sv: Ensam med bonusbarn

Replik från bonusbarn på 80-talet..

Om MIN bonuspappa hade sagt att han inte kunde/ville ha mig hos sig på helgen om mamma var upptagen med annat hade jag blivit väldigt ledsen.

Det som så mkt annat av livets besvikelser måste ju kunna förklaras på ett pedagogiskt sätt så ett barn kan köpa det.
Att man inte VILL ska inte ett barn behöva ta men att omständigheter gör att man inte KAN och att det inte GÅR måste barn lära sig att ta.


"Pappa måste jobba så det blir bäst att du är hemma hos mig, din mamma men vi kanske kan åka och hälsa på en sväng osv"

 

[aysha]

Sv: Ensam med bonusbarn

Jag är lite kluven i din fråga. Jag fårstår dig att du tycker att det inte riktigt är ditt ansvar och speciellt när du har en liten, hund och häst. Men som andra har skrivit, i och med att du lever med pojkens pappa har du ju fått honom på köpet och hans syskon är ditt barn. Så även om ni inte har biologiska band är ni ju som en familj. Så på det sättet kan jag tycka att han har rätt att komma till er och, om inte annat, träffa sin lillebror även om inte pappa är hemma.

Dock funderar jag över.. Är pojken tillfrågad om hur han vill göra? Han måste väl ha något att säga till om i frågan?

 

[toughcookie]

Sv: Ensam med bonusbarn

Hos oss är det ingen skillnad på barn och barn. Vi har varsin son sedan tidigare och så har vi en gemensam ettåring och lever efter att:
Här ska ALLA barnen vara välkomna ALLTID!!
Sen kommer det alltid saker imellan, något kalas eller så som lockar mer hos någon av föräldrarna men om barnet VILL komma hit så spelar det ingen roll vem av oss vuxna som är hemma, dörren är alltid öppen oavsett vems helg det råkar vara.

 

[ameo]

Sv: Ensam med bonusbarn

En parallell, även om det handlar om något större barn...

En av mina vänner gör just nu praktik i sin utbildning och har hamnat 30 mil hemifrån.
Min vän är separerad från barnens far och omgift med en ny man (inga nya biologiska syskon dock, däremot har nya mannen också barn sedan tidigare).
Barnen är tonåringar och bor hos sin mamma och nye mannen i veckorna.
Nu när mamman=min vän är borta hela veckorna i ytterligare några veckor, så bor barnen fortfarande kvar hos nya mannen.
SÅvitt jag förstår har detta fungerat bra.

 

[sussiqt]

Sv: Ensam med bonusbarn

Nu har jag läst alla inlägg och jag måste säga att jag blir väldigt förvånad över en del svar.
Först och främst så är det pappan och biomamman som ska komma på en lösning på detta inte "dumpa" över allt på bonusmamman. Bonussonen har dessutom ett problem i och med att han inte kan hålla tätt och det stör nattsömnen för TS och har man då en liten så MÅSTE man få sova när det finns möjlighet.
Sen för det andra, pojken är 9 år. Hallå i kiosken! Om pappan sätter sig ner med pojken och förklarar hur situationen ser ut så förstår han det förmodligen utan att känna sig ovälkommen på något sätt. 9-åringar är kloka personer och det rör sig om en månad. Om sen biomamman är villig att åka med honom till bonusmamman och hälsa på en stund nån eftermiddag eller kanske lämna honom nån timme mitt på dagen (på helgerna) så han får umgås med lillebror och TS så är ju det en rätt okej lösning tycker jag. Men jag tycker nog att han ska vara hemma hos biomamman på nätterna där de ju faktiskt är två vuxna som kan hjälpas åt med att väcka honom för att gå på toa.

Mina barn har vuxit upp med en pappa som har varit borta 4-5 dagar i veckan, men han har istället varit med dem så mycket han har kunnat när han varit hemma och det kan ju TS sambo också göra. Nu är det ju våra biobarn, men hade vi haft ett bonusbarn så hade jag sagt och gjort samma sak som TS.

 

[Jenny]

Sv: Ensam med bonusbarn

*kl*

Jag ,personligen, hade låtit grabben komma om han hade velat.
Skulle han vilja komma trots att pappsen var ute på arbete så hade
han definitivt varit välkommen! Skulle ha blivit glad och sett det som en
"komplimang" då hemmet även är hans oavsett om pappan är hemma el inte.
Även om det är arbetsamt med att väcka 9:åringen för toa-besök samtidigt som man har bebisen så är det på det stora hela en sådan liten tid och uppoffring. Det är en pytte-tid sett i ett längre perspektiv
Låt grabben bestämma, tycker jag.
Vill han komma och vara med bonusmamma och småsyskon= fixa det.
Vill han vara med bio-mamma= fixa det.
Se bara till att han aldrig någonsin känner sig bortvald eller ovälkommen!
Det sätter spår för livet. Barnen måste vara prio 1.

/J (skilsmässobarn med erfarenhet)

 

[Madick]

Sv: Ensam med bonusbarn

Replik från bonusbarn på 80-talet..

Om MIN bonuspappa hade sagt att han inte kunde/ville ha mig hos sig på helgen om mamma var upptagen med annat hade jag blivit väldigt ledsen.

Och replik från ytterligare bonusbarn på 80-talet...

Om MIN bonusmamma sagt att hon inte kunde/ville ha mig så skulle jag hjulat av lycka.

Så olika det kan vara!

 

[mimmipigg]

Sv: Ensam med bonusbarn

Om MIN bonusmamma sagt att hon inte kunde/ville ha mig så skulle jag hjulat av lycka.

Just denna känsla hos barnet är det som jag tycker man ska försöka undvika.
Jenny hade en bra mening i sitt inlägg:

Låt grabben bestämma, tycker jag.
Vill han komma och vara med bonusmamma och småsyskon= fixa det.
Vill han vara med bio-mamma= fixa det.

Då har man två familjer som man kan känna sig hemma i.

 

[Bangsi]

Sv: Ensam med bonusbarn

Han är jättebra med sin lillebror (brukar passa honom på mornarna när sambon och jag ligger kvar i sängen).

Det som känns jobbigast är det med kisseriet. Han har varit hos läkare och dom säger att det är helt normalt. Man måste gå upp flera gånger per natt och väcka honom så att han går på toaletten, ibland har det redan hänt en olycka så man får byta lakan. Detta brukar sambon sköta. Jag sover redan dåligt på nätterna då lilleman vaknar ofta. På dagarna går det väl att men man måste påminna hela tiden om att han måste gå och kissa, annars hamnar det i byxorna.

Jag må låta gnällig men det är så jag känner...

Det är INTE normalt. Min son är också 9 och han kissar i sängen varje natt om vi inte medicinerar. Vi har varit på utredning sedan han var 6 år.

Att ta upp och kissa honom hjälper inte grabben utan bara er.

Vi har provat kissmatta, kalsonlarm och gud vet allt. Inget har hjälpt förutom Minirintabletterna. De funkar 8 gånger av 10. Min son sover som en stock och även om han blöter ned sängen är det ytterst sällan han vaknar av det. Gör han det byter jag i sängen men annars tar vid et på morgonen.

Tycker du skall prata med din sambo att han och mamman söker hjälp för sonen. Det är värt det och dags nu.

/Åsa

 

[Acses]

Sv: Ensam med bonusbarn

Off t

Jag får en känsla av att många föräldrar ibland verkar kräva att deras nya partners skall älska bonusbarnen som om de vore deras egna och göra uppoffringar därefter?

Personligen skulle jag inte kunna leva med en man som inte älskade mitt barn, och insåg att det blir endel uppoffringar. Skulle inte vilja att min nya går in och tar över papparollen, men ändock känner jag att han måste finnas där och förstå att min dotter är en enorm bit av mitt liv, och att hennes väl och ve faktiskt styr min vardag. Fast jag är väl sådan som person själv - det händer att jag har dotterns storasyster här, för att jag vill att syskonen ska få umgås då pappan inte tar på sig det ansvaret.

Sedan har jag haft enorm tur, och har träffat en kille som verkligen älskar mitt barn. Och efter det kanske det blir svårt att "nöja sig med mindre".

 

[Torktumlare]

Sv: Ensam med bonusbarn

samma här, själv så skulle jag inte kunna leva ihop med någon som inte älskar mina barn

 

[lobell]

Sv: Ensam med bonusbarn

Själv kräver jag inte att min sambo älskar mina barn lika lite som de måste älska honom, men han ska acceptera dem och behandla dem jämlikt med sina egna.
Min dotter var 11 när vi träffades ( nu 16 ) och bor hos oss på heltid, åker till pappa på vissa lov och sommaren (50 mil emellan) och min sambo säger att han älskar henne men hon har accepterat honom som extrapappa då han ställer upp för henne, hämtar och kör henne till kompisar, ger henne extrapengar, fyller på hennes mobil mm.
Sonen på snart 18 som kommer på vissa lov älskar han inte, då han inte lärt känna honom på samma vis och inte heller har samma tillhörighet, men han är snäll och hittar på saker med honom när han är här.

Däremot kan jag inte säga att jag älskar hans barn, då de motarbetat mej från dag 1 till och med förra sommaren. Deras mamma har påverkat dem, men jag har ändå ställt upp för dem hela tiden. Haft dem på helger och lov fast pappan blivit tvungen att jobba udda tider, hjälpt till med läxor, låtit bonusdottern ha foderponny, köpt dator till bonussonen, vi har flyttat till dyrare för att de ska ha egna rum fast de bara bodde här på helger innan mm.

Får man då höra bakom ryggen att man är dum, elak, gör äcklig mat ( jag är utbildad kock) mobbar dem, hoppas att pappa lämnar henne mm mm så är det svårt att älska dem. De var 6 och 8 när vi träffades och är nu 11 och 13.

Nu när de bor här på heltid och då mamman inte längre kan styra dem så går det mkt bättre, men älskar dem som mina egna kommer jag kanske aldrig göra. Men jag accepterar dem och ställer upp för dem lika mkt som för mina egna. De har sen i somras när vi tog dem på heltid tagit upp dubbelt så mkt tid och uppmärksamhet som min 16-åring och vår 1-och 2-åring för att mamman förstört så mkt.
13-åringen hade ig-varning på alla ämnen och nu blir det jag som sitter varje dag 2 timmar och pluggar med honom fast jag själv pluggar distans på heltid och har de små hemma. Han har på 6 månader höjt sig till g i nästan alla ämnen. Mamman skyllde på att han är dyslektiker och inget att göra åt.
Sambon är dyslektiker och har därför svårt att lära ut då han själv knappt kan stava =)
Så för mej är inte det viktigaste att älska barnen, utan att visa respekt och hjälpa dem. Jag kunde ju lätt säga att jag älskar dem, sen låta dem vara hos mamman för att pappa jobbar, och låta dem klara läxor själv. " För det är ju inte mina barn "
Nu fick de komma ändå för pappan kom ju hem på kvällen eller var hemma på förmiddagen så de kunde träffas några timmar iaf.

Så för mej betyder handling mer än ord.