Ett eller flera barn?

[cherie]

Nej, det är ju ingen garanti.
Det är väl så jag känner att jag vill ge mitt barn ett syskon, en "garanterad kompis", men det behöver ju inte alls bli så nej...

Jag har tre syskon varav ett bor i himlen nu och ett jag inte pratat med på snart 30 år samt ett jag har bra kontakt med, det är 5 år emellan oss.

Så, det kan ju verkligen slå hur som det där. Och sen beror det väl också till viss del på föräldraskap/uppfostran hur det blir mellan syskonen också...

Jag tycker inte ni ska skaffa ett till barn för ert nuvarande barns skull, utan för att NI i så fall vill ha ett till barn Som du skriver finns det inga garantier för att syskon blir kompisar eller får en djup relation - det kan bli så, och det kan också bli raka motsatsen (även om det är ovanligt) och sen allt däremellan.

Med det sagt tycker jag (som har bara ett barn, en snart 6-åring) att livet med ett barn också är helt fantastiskt. Vi står så oerhört nära varandra och senste åren, efter småbarnstiden, har varit helt magisk. Vi föräldrar har balans mellan egentid och familjetid, är utsövda, balanserade osv och vardagen är så oerhört enkel nu. Bara så mycket kärlek och goa stunder. Vi kan vara närvarande och njuta av varenda stund, insupa varenda del av denna period i livet. Det är stor skillnad i hur mina vänner med flera småbarn beskriver sin vardag. Jag är på ett sätt också så glad över att jag fullt ut kunnat njuta av min dotters barndomsår och vara så "utvilad" (mentalt och fysiskt) att jag också kunnat se och uppskatta detta.

Nu längtar ju jag och min man att få känna samma kärlek och uppleva samma resa med ett till barn. Det är klart det finns fördelar med närhet i ålder, men jag ser många fördelar med en viss åldersskillnad också.

Och, vi visste inte att vi med säkerhet ville ha ett till barn förrän vår dotter var kanske 2-3 år. Eller, om vi skulle orka ett till barn snarare.

 

[Human]

När jag och min partner diskuterade barn "valde" vi mellan inga eller två. Valet föll till slut på barn, och lillebror föddes 1,5 månad innan storebror skulle fylla 2 år.

För vår del har det framförallt blivit så mycket roligare med två barn än ett. Både för att jag får uppleva deras relation, där de kan få varandra att skratta så de kiknar och har en egen liten bubbla i världen, och för att hela familjedynamiken förändrades på ett för oss positivt sätt. Vi skrattar mer, vi har mer på gång, och vi får uppskatta olika åldrar och upplevelser, samtidigt.

Jag tyckte faktiskt inte att det blev så mycket jobbigare med två barn än med ett. Eller alltså, det blev ju mer jobb och ibland räcker man inte till på det sätt man hade velat, men det händer ju även med ett barn.

Men vi har i stort sett haft smidiga ungar, jag gillade (vilket var helt otippat för min del) bebistiden och vi har flexibla jobb som gör att vi regelbundet kan jobba hemifrån samtidigt och därmed ex äta lunch ihop utan barn vilket såklart underlättar mycket.

 

[Fille]

Vi har tre barn, en åttaåring och två treåringar. Vi tänkte flera år att vi bara ville ha ett, men när han blev lite äldre så ångrade vi oss och tänkte att ett till barn vore mysigt. Det blev visst två till, vi var inte alls beredda på det då det inte finns i släkten plus att jag inte var så gammal (32 när jag blev gravid). Tvillingarna har ofta väldigt kul ihop, men storebror blir lite ”ensam”. Han leker med syskonen ibland men har inte så stort ”utbyte”. I vårt fall hade det nog varit bättre med mindre åldersskillnad än vad vi har, då hade de nog lekt mer tillsammans alla tre!

 

[Snubbelfot]

Vi hade inte kommit så långt i ett-eller-två funderingarna när det visade sig att det sannolikt skulle bli två på en gång. Sett i backspegeln var det lyckosamt på flera sätt; med ett barn hade vi ungefär nu haft en jobbig diskussion om huruvida vi skall ha ett till eller inte, och där hade vi inte varit överens. Nu blev det två helt enkelt.

Under de här första tre åren har vi sett både för- och nackdelar, många av bitarna handlar mest om att de är just tvillingar. På plussidan finns framför allt den trygghet de sedan (och före) födseln har i varandra. De bråkar och slåss frekvent och intensivt, men de tyr sig ändå alltid till varandra. Igår när jag skulle lägga mig tittade jag på dem, då låg de med pannorna mot varandra, ena killen hade sina armar ovanpå sin brors kropp och den andre hade sina armar under sin bror.
På plussidan är förstås också, litet klyschigt, att det är dubbel lycka. Det är två människor som älskar en, två att älska, två att diskutera med, två som säger roliga saker, två att göra roliga saker med, två att hålla i handen genom livet. De har alltid någon att leka med, och i den här åldern (strax över tre år) leker de mer och mer med varandra. De leker självständigt kurragömma, hoppa-i-sängar, sandlådelekar, tågbanebygge m m vilket börjar kunna frigöra pyttesmå öar av föräldrakapacitet (som direkt går till att tvätta, bädda rent, laga mat, dammsuga och sånt). Man tvingas utveckla sin simultankapacitet in absurdum, vilket förstås kan vara positivt.

Minussidan är nog uppenbar. Det är mer än dubbelt så många uppvak på nätterna, vilket gjorde att jag under nästan två år i princip aldrig sov en hel sömncykel, vilket har givit irreversibla eller åtminstone kraftigt eftersläpande besvär. Två barn betyder mindre egentid för föräldern/föräldrarna än ett barn, samtidigt som det betyder mindre egen vuxentid för barnen. Det i sin tur har i studier visat sig kunna ha betydelse för olika aspekter av barnens utveckling. Två barn är även (på gruppnivå) mer VAB än ett barn, om än inte dubbelt. Å andra sidan är två sjuka barn tyngre att vårda än ett sjukt barn... Tvillingar betyder att barnen inte kan ärva kläder, leksaker, cyklar etc av varandra; vi köper mycket begagnat för att hålla nere kostnaderna. Tvillingar betyder också dubbelt så mycket pengar på barnmat/mjölkersättning och blöjor, bilbarnstolar och delvis barnvagn(ar). Rent konkret runt 40 tkr i mjölkersättning och 40 tkr i blöjor, and counting. Två barn, inte bara tvillingar, betyder också syskonbråk. Konflikter och bråk äter oerhört mycket energi av hela familjen just nu. När vi delar familjen och gör saker med ett barn vardera så är det mindre än hälften så resurs- och energikrävande, just för att man slipper så stor del av konflikterna. Sen finns förstås fler praktiska aspekter kring bil, bostad etc.

Det händer att jag i stunden ångrar att vi skaffade barn, eftersom så mycket av det tidigare livet har försvunnit.
Samtidigt skulle jag förstås aldrig någonsin vilja vara utan just de här två underbara människorna!

 

[Midsommarblomster]

Det här är ett ämne där jag verkligen inte kan se att fördelar drar åt det ena eller det andra hållet, på ett generellt plan. Vi är så otroligt olika som föräldrar, som barn och som vuxna syskonskaror. Båda mina föräldrar har större men splittrade syskonskaror på grund av konflikter, medan en annan i släkten har fyra vuxna barn där alla bor i samma kvarter och träffas varje vecka. De verkar ha oerhört roligt ihop, jag är lite avundsjuk på dem faktiskt. Själv har jag en helbror som jag växte upp med, och idag bor vi nästan grannar, men trots att vi ses en del eftersom vi har barn i samma ålder så är jag emotionellt närmare två av mina halvsyskon. Jag är mer lik dem, och vi pratar på ett annat sätt än vad jag och min helbror gör. Han och jag är väldigt olika, och har alltid varit, även om vi såklart bryr oss mycket om varandra.

Det enda man kan tänka på är nog hur man själv vill ha det, utifrån sina egna önskemål och förutsättningar. Inte vad barnen ska få eller inte, för det kan man inte sia kring, och inte vad normen säger. Vi ville ha två barn, initialt, eftersom det helt enkelt blir dubbel kärlek. Samtidigt som det känns lagom att mäkta med. Vi vill gärna hänga på matcher, träningar, uppvisningar, utställningar och åka med på träningsläger eller skolläger eller vad det nu kan vara. Samtidigt som vi vill försöka hinna med våra egna relationer och intressen. Så för oss tar det stopp där. Medan någon annan sannolikt upplever att de hinner med allt det där med fler barn, eller bara med ett, eller har helt andra ambitioner och viljor med sitt föräldraskap. Men så resonerar vi. Sen som jag skrev i en annan tråd så började jag tvivla på min kapacitet när dottern föddes, och jag började tro att jag bara skulle klara av en graviditet och förlossning. Jag började till och med göra research kring adoption. Men, som ni vet, fanns något annat i korten för mig och det verkar som att vår son såg sin chans till livet vid ett oskyddat ögonblick där i juli..

 

[Midsommarblomster]

För vår del har det framförallt blivit så mycket roligare med två barn än ett. Både för att jag får uppleva deras relation, där de kan få varandra att skratta så de kiknar och har en egen liten bubbla i världen, och för att hela familjedynamiken förändrades på ett för oss positivt sätt.

Så är det för oss också. Jag tänker ofta på hur de har sin egna värld, som jag eller maken inte hade kunnat vara med att skapa utan det är två barn med sin ofantliga fantasi som hittar på saker. De fnissar så de kiknar och skrattar så det bubblar åt saker som vi inte alls förstår. Det är otroligt fint att få ha i sitt hem.

(Sen får man ju stå ut med syskonbråken också..)

 

[karamelldrottningen]

Går lika bra med en nära vän att skapa sin egen drömvärld. Eller ingen annan. Fantasi har man ändå oavsett syskon eller ej. Möjligen mer utan syskon för då skapar man den själv.

 

[Acto]

Nu har inte jag barn än men 3 syskon. Jag kommer med största sannolikhet bara att skaffa ett barn, delvis pga åldern men mycket för att jag kommer skaffa barn själv.

Jag hade och har ett fantastiskt utbyte med mina syskon i uppväxten och idag. Men det anser jag inte är en tillräckligt orsak för någon att skaffa mer än ett barn. Enda anledningen att skaffa ett barn till är ju att man verkligen vill ha ett till barn (ska kan man såklart råka bli gravid).

Gällande åldern mellan syskon så kan jag nämna att jag i uppväxten var närmast min lillebror som är 4 år yngre medan jag och min storebror, som är ca 2 år äldre, bråkade en del. Även min storebror och jag hade dock en bra relation men ja... Min syster är 8 år yngre. I vuxen ålder skulle jag säga att jag berättar mer för min syster men jag är nära mina bröder också.

 

[Midsommarblomster]

Går lika bra med en nära vän att skapa sin egen drömvärld. Eller ingen annan. Fantasi har man ändå oavsett syskon eller ej. Möjligen mer utan syskon för då skapar man den själv.

Men snälla, behöver du gå in och säga emot upplevelser som skrivs här? Givetvis avses det som sker mellan syskon, i hemmet på tidpunkter där barn inte umgås med vänner eller leker själva. Givetvis har barn vänner att leka med, både på och utanför förskolan oavsett om de också har syskon eller inte. Givetvis leker barn också själva. Nu delar vi med fler barn med oss av upplevelser av att ha fler än ett barn. Det blir väldigt konstigt om alla upplevelser i tråden ska bemötas med att "så behöver det inte alls vara". Nej, så behöver det inte alls vara. I något av fallen i tråden. Det är ingen här som argumenterar för att det är, eller inte är, på något sätt. Vi berättar om fenomen och upplevelser som kan dyka upp av de olika alternativen.

 

[Roheryn]

Jag tycker inte ni ska skaffa ett till barn för ert nuvarande barns skull, utan för att NI i så fall vill ha ett till barn Som du skriver finns det inga garantier för att syskon blir kompisar eller får en djup relation - det kan bli så, och det kan också bli raka motsatsen (även om det är ovanligt) och sen allt däremellan.

Med det sagt tycker jag (som har bara ett barn, en snart 6-åring) att livet med ett barn också är helt fantastiskt. Vi står så oerhört nära varandra och senste åren, efter småbarnstiden, har varit helt magisk. Vi föräldrar har balans mellan egentid och familjetid, är utsövda, balanserade osv och vardagen är så oerhört enkel nu. Bara så mycket kärlek och goa stunder. Vi kan vara närvarande och njuta av varenda stund, insupa varenda del av denna period i livet. Det är stor skillnad i hur mina vänner med flera småbarn beskriver sin vardag. Jag är på ett sätt också så glad över att jag fullt ut kunnat njuta av min dotters barndomsår och vara så "utvilad" (mentalt och fysiskt) att jag också kunnat se och uppskatta detta.

Nu längtar ju jag och min man att få känna samma kärlek och uppleva samma resa med ett till barn. Det är klart det finns fördelar med närhet i ålder, men jag ser många fördelar med en viss åldersskillnad också.

Och, vi visste inte att vi med säkerhet ville ha ett till barn förrän vår dotter var kanske 2-3 år. Eller, om vi skulle orka ett till barn snarare.

Det hade kunnat vara min mamma som skrev det där

Mina föräldrar hade svårt att bli med barn och mamma hade flera missfall, så trots att de inte planerade det så blev det 7 år mellan mig och min lillebror. Nu är jag 54, lillebror 47 (och 1.94 lång så verkligen inte liten) och mamma och pappa borta sedan länge, men mamma beskrev resan med två barn och lite större åldersskillnad väldigt mycket på samma sätt som du gör. Hon älskade att ha "ett barn i taget" och ha tid och sinnesro att njuta av sina högt efterlängtade barn precis där vi befann oss i livet. Och jag minns vår uppväxt som väldigt harmonisk där både min bror och jag hade gott om tid med båda våra föräldrar när vi ville och behövde. Det var liksom aldrig någon konkurrens mellan oss om föräldrarnas tid och uppmärksamhet - vi behövde ju olika saker av dem (och jag var ett rätt självständigt barn som också gillade att få bli lämnad ifred ibland).

Min bror och jag har inte lekt i någon större utsträckning som barn, men vi står ändå varandra nära efter att ha vuxit upp i samma familj, delvis tillsammans (jag flyttade hemifrån när han var 12, så han var ju "ensambarn" som tonåring). Det finns ett band mellan oss, en sorts gemensam referens till livet, som jag inte har med någon annan.

Själv har jag valt att "bara" ha ett barn - eftersom det är vad som passar mig bäst

 

[Midsommarblomster]

Kanske helt galen liknelse men jag ser det lite som att vi vunnit storvinst på kasinot men väljer att inte fortsätta spela mer.

Jag tycker inte att det är en galen liknelse, jag tänker ibland likadant. För att öppna upp för en känsligare diskussion så tänker jag ofta på hur tur vi haft som har fått, vad vi vet idag, friska barn. Jag har också gått relativt oskadad ur graviditeterna och förlossningarna. När jag öppnar upp för tanken om ett tredje barn så tänker jag också att man inte kan anta att vi får lika tur en gång till. Man vet aldrig hur en graviditet kommer att påverka kroppen, man vet aldrig om barnet kommer att överleva hela graviditeten, och man vet aldrig vilken hälsostatus det nya barnet har. Att bli med, föda och ta hand om barn kommer alltid med en risk för trauma eller sorg. Jag har svårt att greppa att vi haft så tur som vi haft. Vi har däremot haft det lite kämpigt med vår äldre hund som varit sjuk till och från några år, och det är ett öppet sår för mig. När jag tänker tanken på att skaffa en ny hund efter hans bortgång så landar jag i att jag faktiskt inte vet om jag vågar ta den risken. Jag vill inte ha mer separation, sorg och oro.

Så det är en aspekt som jag inte tycker att man ska glömma bort. Jag tycker inte heller att man ska gå runt i livet och vara rädd, men en medvetenhet om att man inte kan ta ett friskt barn, eller en graviditet och ett föräldraskap utan trauma, för givet kan vara bra. Så jag kan ibland få känslan att jag vill skydda det vi har fått. Att våra barn har två välmående föräldrar, och att jag inte vill riskera att sätta det ur spel.

 

[karamelldrottningen]

Men snälla, behöver du gå in och säga emot upplevelser som skrivs här? Givetvis avses det som sker mellan syskon, i hemmet på tidpunkter där barn inte umgås med vänner eller leker själva. Givetvis har barn vänner att leka med, både på och utanför förskolan oavsett om de också har syskon eller inte. Givetvis leker barn också själva. Nu delar vi med fler barn med oss av upplevelser av att ha fler än ett barn. Det blir väldigt konstigt om alla upplevelser i tråden ska bemötas med att "så behöver det inte alls vara". Nej, så behöver det inte alls vara. I något av fallen i tråden. Det är ingen här som argumenterar för att det är, eller inte är, på något sätt. Vi berättar om fenomen och upplevelser som kan dyka upp av de olika alternativen.

Men snälla du kanske kan vara öppen att det finns andra sätt att se på saken. Jag har inte gått emot någons upplevelse.

 

[Midsommarblomster]

Men snälla du kanske kan vara öppen att det finns andra sätt att se på saken. Jag har inte gått emot någons upplevelse.

Var i mitt svar läser du att jag inte tror att det finns andra sätt att se på saken? Hela inlägget du citerar handlar om att det finns olika sätt att se på saker.

 

[karamelldrottningen]

Var i mitt svar läser du att jag inte tror att det finns andra sätt att se på saken? Hela inlägget du citerar handlar om att det finns olika sätt att se på saker.

Du svarade mig först. Jag har inte ens bemödat mig att svara på ditt inlägg. Du läser fel.

 

[Midsommarblomster]

Du svarade mig först. Jag har inte ens bemödat mig att svara på ditt inlägg. Du läser fel.

Okej, berätta hur jag ska läsa då.

 

[karamelldrottningen]

Okej, berätta hur jag ska läsa då.

Du verkar vara på krigsstigen?
Du får gärna läsa MITT inlägg utifrån MIN upplevelse av ensambarn.
Finns för- och nackdelar med båda.
Den finns det ju även forskning på.
Som ensambarn har man i regel mer fantasi än de med syskon.
De med syskon har i sin tur lättare för att samarbeta.
Så nej jag har inte gått emot någons upplevelse här i tråden. Det är upp till var och en hur man väljer att göra.
Jag tror inte jag vill ha mer än ett barn. Men är inte 100 på det. Sånt kan ändras.

 

[Blyger]

Det hade kunnat vara min mamma som skrev det där

Mina föräldrar hade svårt att bli med barn och mamma hade flera missfall, så trots att de inte planerade det så blev det 7 år mellan mig och min lillebror. Nu är jag 54, lillebror 47 (och 1.94 lång så verkligen inte liten) och mamma och pappa borta sedan länge, men mamma beskrev resan med två barn och lite större åldersskillnad väldigt mycket på samma sätt som du gör. Hon älskade att ha "ett barn i taget" och ha tid och sinnesro att njuta av sina högt efterlängtade barn precis där vi befann oss i livet. Och jag minns vår uppväxt som väldigt harmonisk där både min bror och jag hade gott om tid med båda våra föräldrar när vi ville och behövde. Det var liksom aldrig någon konkurrens mellan oss om föräldrarnas tid och uppmärksamhet - vi behövde ju olika saker av dem (och jag var ett rätt självständigt barn som också gillade att få bli lämnad ifred ibland).

Min bror och jag har inte lekt i någon större utsträckning som barn, men vi står ändå varandra nära efter att ha vuxit upp i samma familj, delvis tillsammans (jag flyttade hemifrån när han var 12, så han var ju "ensambarn" som tonåring). Det finns ett band mellan oss, en sorts gemensam referens till livet, som jag inte har med någon annan.

Själv har jag valt att "bara" ha ett barn - eftersom det är vad som passar mig bäst

Låter rätt likt hur jag och min bror hade det

För övrigt leker mina också så himla fint ibland, lilla är drygt 1,5 och stora är 7 år.

 

[BernT]

Jag är mest imponerad över er som har fler barn hur ni har råd. Tex sist vi köpte lite utrustning till dotterns ridning gick det på 10000. Hade vi haft två barn hade det ju varit 20000. Vi planerar ponnyköp inom 1-2 år. Jag räknar med att lägga ca 200-250 på det (ponny, ponny-sjukvårds-buffert, släp, utrustning). Det hade inte gått med flera barn. Samtidigt så ser jag ju familjer i vår omgivning med flera barn som idrottar, som har häst osv. Vi tjänar ändå jättebra men jag får inte ihop matten om vi skulle ha flera barn

Sen fattar jag ju att vill man så löser man. För mig är det viktigare att vi alltid har en ny bil än fler barn haha.

 

[Blyger]

Jag är mest imponerad över er som har fler barn hur ni har råd. Tex sist vi köpte lite utrustning till dotterns ridning gick det på 10000. Hade vi haft två barn hade det ju varit 20000. Vi planerar ponnyköp inom 1-2 år. Jag räknar med att lägga ca 200-250 på det (ponny, ponny-sjukvårds-buffert, släp, utrustning). Det hade inte gått med flera barn. Samtidigt så ser jag ju familjer i vår omgivning med flera barn som idrottar, som har häst osv. Vi tjänar ändå jättebra men jag får inte ihop matten om vi skulle ha flera barn

Ponny är väl ett extremt undantag, vår grabb har spelat fotboll, pingis, hockey och basket. Hockeyn har väl varit utrustning för 1000-2000:- per säsong typ och övriga är ju nästintill gratis. Visst kommer det kosta mer om han fortsätter, med läger och matcher osv men inte hundra papp på ett bräde.

Har aldrig köpt "lite ridutrustning" till min själv för 10' heller..

 

[karamelldrottningen]

Ponny är väl ett extremt undantag, vår grabb har spelat fotboll, pingis, hockey och basket. Hockeyn har väl varit utrustning för 1000-2000:- per säsong typ och övriga är ju nästintill gratis. Visst kommer det kosta mer om han fortsätter, med läger och matcher osv men inte hundra papp på ett bräde.

Har aldrig köpt "lite ridutrustning" till min själv för 10' heller..

Oj Per säsong? Bara på utrustning

Edit: eller hur lång är förresten en säsong?