Det hade kunnat vara min mamma som skrev det där
Mina föräldrar hade svårt att bli med barn och mamma hade flera missfall, så trots att de inte planerade det så blev det 7 år mellan mig och min lillebror. Nu är jag 54, lillebror 47 (och 1.94 lång så verkligen inte liten) och mamma och pappa borta sedan länge, men mamma beskrev resan med två barn och lite större åldersskillnad väldigt mycket på samma sätt som du gör. Hon älskade att ha "ett barn i taget" och ha tid och sinnesro att njuta av sina högt efterlängtade barn precis där vi befann oss i livet. Och jag minns vår uppväxt som väldigt harmonisk där både min bror och jag hade gott om tid med båda våra föräldrar när vi ville och behövde. Det var liksom aldrig någon konkurrens mellan oss om föräldrarnas tid och uppmärksamhet - vi behövde ju olika saker av dem (och jag var ett rätt självständigt barn som också gillade att få bli lämnad ifred ibland).
Min bror och jag har inte lekt i någon större utsträckning som barn, men vi står ändå varandra nära efter att ha vuxit upp i samma familj, delvis tillsammans (jag flyttade hemifrån när han var 12, så han var ju "ensambarn" som tonåring). Det finns ett band mellan oss, en sorts gemensam referens till livet, som jag inte har med någon annan.
Själv har jag valt att "bara" ha ett barn - eftersom det är vad som passar mig bäst