Förändring i tränarkåren

[Shaggy]

"Det kanske kan finnas ett tidsperspektiv? Om du är C-tränare så ska det inom X års tid finns resultat att visa upp. Tyvärr är ju risken nu att de dåliga pedagogerna fastnar på C nivån vilket gör att de som kommit kortast bit på väg i sin utbildning rider för de som är sämst på att lära ut. Egna resultat visar ju tyvärr inget av din pedagogiska förmåga vilket tex kan ses på universitet."

När du skriver fastnar tolkar jag det som att du anser att man bör bli B & A tränare framöver, att det inte är bra att vara kvar på C tränar nivå och att dessa skulle vara sämre tränare än de som går vidare. Och att något ska hända om man inte har resultat att visa upp? Så mycket mer än att bli av med diplomeringen kan ju inte hända liksom som "straff"?

Men jag vet ju inte hur du tänker eller menar och därför frågar jag dig om det. Förstår inte varför jag ska en släng av sleven bara för att du tycker andra tolkar dig märkligt

Jag menar att eftersom tanken med hela tränarsystemet är att det ska producera tävlingsryttare så bör man kanske även kräva att efter en viss tid ska en C-tränare kunna visa upp ett visst antal ekipage som presterar på tävlingsbanan. Som du ser så är jag öppen för andra förslag och det här var bara det första som slog mig. Vad jag alltså är ute efter att det det skapas någon typ av kvalitetssäkring av tränare så att man vet att man kontaktar en kompetent person när man ringer en certifierad tränare och inte köper grisen helt i säcken. Som det är nu så kan du ju stöta på en jubelidiot bara för att denna lyckats ta sig igenom en utbildning.

 

[Wingates]

Jag menar att eftersom tanken med hela tränarsystemet är att det ska producera tävlingsryttare så bör man kanske även kräva att efter en viss tid ska en C-tränare kunna visa upp ett visst antal ekipage som presterar på tävlingsbanan. Som du ser så är jag öppen för andra förslag och det här var bara det första som slog mig. Vad jag alltså är ute efter att det det skapas någon typ av kvalitetssäkring av tränare så att man vet att man kontaktar en kompetent person när man ringer en certifierad tränare och inte köper grisen helt i säcken. Som det är nu så kan du ju stöta på en jubelidiot bara för att denna lyckats ta sig igenom en utbildning.

Det finns nog ingen utbildning i världen som kan säkra upp mot "jubelidioter". Det lyckas man ju inte på andra utbildningar heller liksom.

 

[Shaggy]

Det finns nog ingen utbildning i världen som kan säkra upp mot "jubelidioter". Det lyckas man ju inte på andra utbildningar heller liksom.

Givetvis inte och det är därför jag skulle önska att det fanns någon kvalitetssäkring. Jag har sett ett antal bokstavstränare och ridit för ett par men definitivt inte fått mersmak pga usel pedagogik hos de jag sett. Enligt mig är det ett säkrare kort att kontakta någon duktig ryttare man känner eller som en vän känner, dessutom blir det då billigare. Jag tror inte det är tanken med SvRFs tränare licensiering då den ju snarare ska stå för kvalitet än osäkerhet.

 

[MiniLi]

Givetvis inte och det är därför jag skulle önska att det fanns någon kvalitetssäkring. Jag har sett ett antal bokstavstränare och ridit för ett par men definitivt inte fått mersmak pga usel pedagogik hos de jag sett. Enligt mig är det ett säkrare kort att kontakta någon duktig ryttare man känner eller som en vän känner, dessutom blir det då billigare. Jag tror inte det är tanken med SvRFs tränare licensiering då den ju snarare ska stå för kvalitet än osäkerhet.

Då är det nog bättre att se över innehållet i utbildningen och examinationerna.

(Tycker dock inte att pris per träning brukar vara särskilt relaterat till om personer har diplomering eller ej, iaf inte för c-tränare).

 

[Masqueradee]

Vad tycker ni om kravet generellt att behöva ha egna respektive andras resultat för att kunna bli tränare på en viss nivå? Är det vanligt inom andra sporter, då framförallt krav på egna resultat?

 

[fio]

Det ena utesluter väl inte det andra?
Idag säger man att man ska söka efter en utbildad tränare för det garanterar kvalitet men om så inte är fallet så faller ju idén med den utbildade tränaren. Varför ska jag ringa en utbildad tränare när jag får betala sjukt mycket pengar, tränar är ju inte direkt billigt, och riskerar upptäcka att jag stött på någon som inte har någon pedagogisk förmåga alls. Det är väl väldigt få, om ens någon, C-tränare som lever på den sysslan utan det är en bisyssla så den naturliga selekteringen bör bli rätt begränsad.
Med dagens system så är ju inte C-tränare en kvalitetsstämpel eftersom de pedagogiska kraven verkar saknas.

Jag tycker inte de svenska tränarna lär ut i ett system där man faktiskt får lära sig att rida på egen hand, hur man ska göra för att få en häst att bära sig, få upp fronten, vinkla om bak, länga ut halsen osv. Dessvärre kan dom inte ens detta själva så hur dom ska kunna lära ut det är en gåta.
Jag tycker mer det liknar en regelrätt lektionsridning än träning och utbildning.

 

[tuaphua]

Jag tycker absolut att det är viktigt att man som tränare är en bra pedagog, särskilt om du ska undervisa annat än redan väldigt duktiga ryttare.
Sen behöver det för mig inte innebära att personen måste vara utbildad ridlärare eller bokstavstränare. Av de som skolat mig är en av dem ridlärare och beridarstipendiat som tävlat t.o.m. GP. Det är den absolut bästa pedagog jag mött. Men hon är också gymnasielärare. Och det är väl den utbildningen ihop med god känsla som ger den otroligt höga nivån på pedagogik.
Hennes man har noll utbildning på pappret. Men är en sådan duktig ryttare som begåvats med känsla oerhört få begåvas med. Och som är jäkligt analytisk och kunskapstörstande. Det har lett till en förmåga att hitta svar på frågor. Han jobbar mycket med elitryttare och är väl den väldigt många anser vara den man vänder sig till för tex samlings-jobb.
När jag själv började jobba som tränare funderade jag på om jag skulle gå tex C-tränarutbildning bara för att ”ha ngt på pappret”. För jag tycker både tränarutbildning och ridlärarutbildning etc är för haltande kunskapsmässigt både vad gäller rid- och häst-lära och pedagogik för att vilja luta mig mot den utbildningen som enda utbildning liksom. Jag valde att utbilda mig privat i både hästutbildning och i att ha lektion. Jag har också en mamma som är universitetslärare och flera vänner/nära familj som är lärare. Det är ju mil ifrån den pedagogik-utbildning bokstavstränare får om man jämför.
Och jag tycker själva rid/träningstiden är så låg också. Jag tycker inte man förstår helt hur viktiga vissa bitar i rena grunderna är och hur man måste få vissa saker att funka i en viss ordning om man inte själv är på rätt hög nivå. Mycket högre än många ridlärare och C-tränare.
Jag tycker alltså att kunskapen i utbildningarna borde höjas. Men inser så klart att det blir svårt att genomföra på flera sätt. Både i längd på utbildning och att hitta bra nog lärare etc.
Och just av samma skäl känner jag att det kan bli dumt om man tränar för en kompis. Det kan vara så att kompisen inte vet tillräckligt för att både välja vilka bitar som ska jobbas med och hur.
Jag upplever absolut inte att dåliga tränare sorteras bort. Vissa knyter folk till sig på osunda sätt, andra kör ”roliga-timmen”-lektioner där de bara piper ”braaaa” och folk tror det är bra och så långt de kan ta sig oavsett om hästarna blir halta konstant etc, det finns tränare som har elever som får helt ok tävlingsresultat men som regelbundet måste behandlas eller som man ”vilar” från träningen för att de inte ska gå sönder( när dressyren borde stärka och inte sluta så att den måste vila så mkt) etc.

Sen finns det så klart jättebra bokstavstränare med! Men det är inte via C-tränarutbildning tex de lärt sig en massa.

 

[tuaphua]

Jag tycker inte de svenska tränarna lär ut i ett system där man faktiskt får lära sig att rida på egen hand, hur man ska göra för att få en häst att bära sig, få upp fronten, vinkla om bak, länga ut halsen osv. Dessvärre kan dom inte ens detta själva så hur dom ska kunna lära ut det är en gåta.
Jag tycker mer det liknar en regelrätt lektionsridning än träning och utbildning.

Ja, och det förekommer ju även bland A-tränare. Kunskapen är liksom lost.

 

[Ray]

Jag tycker inte de svenska tränarna lär ut i ett system där man faktiskt får lära sig att rida på egen hand, hur man ska göra för att få en häst att bära sig, få upp fronten, vinkla om bak, länga ut halsen osv. Dessvärre kan dom inte ens detta själva så hur dom ska kunna lära ut det är en gåta.
Jag tycker mer det liknar en regelrätt lektionsridning än träning och utbildning.

Känns som du har rätt.
Tycker också att rid undervisning mycket handlar om att eleven själv får lära sig "känslan" med hjälp av en tränare som coachar i sits och övningar och lite hjälper. Och att resultatet då beror på elevens egen talang och möjlighet att rida bra hästar.
Tänker att för att verkligen lära sig det du pratar om behöver man inte bara träna en gång i veckan. Man behöver nog finnas i ett sammanhang där man andas bra ridning och hästutbildning. Och om man inte är i det sammanhanget är det inte lönt att tränaren komplicerar saker för mycket. Eleven kommer ändå inte förstå.
Jag vet ju att jag hört samma ord hela mitt ridliv nästan och jag grunnar fortfarande på exakt vad som händer när hästen skjuter ut bogen och exakt hur yttertygel ska kunna ändra på det egentligen...

 

[tuaphua]

Känns som du har rätt.
Tycker också att rid undervisning mycket handlar om att eleven själv får lära sig "känslan" med hjälp av en tränare som coachar i sits och övningar och lite hjälper. Och att resultatet då beror på elevens egen talang och möjlighet att rida bra hästar.
Tänker att för att verkligen lära sig det du pratar om behöver man inte bara träna en gång i veckan. Man behöver nog finnas i ett sammanhang där man andas bra ridning och hästutbildning. Och om man inte är i det sammanhanget är det inte lönt att tränaren komplicerar saker för mycket. Eleven kommer ändå inte förstå.
Jag vet ju att jag hört samma ord hela mitt ridliv nästan och jag grunnar fortfarande på exakt vad som händer när hästen skjuter ut bogen och exakt hur yttertygel ska kunna ändra på det egentligen...

Självklart får man snabbare och bättre resultat om man är i en miljö med mkt kunskap. Men visst kan man lära sig korrekta saker på 1 g/v också.
Om man som tränare också kan gå in och ta en häst för hand/hoppa upp så kan man hjälpa eleven hitta känsla på hästen genom att lära in/ta igenom saker.
Det behöver inte vara bra hästar för att lära någon grunder.
För mig är det inte svårt att lära ut även till mkt gröna under de förhållandena IOM att SYSTEMET är logiskt och ger tydlig respons fort. Med det system som används mer här i landet blir det väldigt mycket svårare.

 

[Ray]

Jag menar att eftersom tanken med hela tränarsystemet är att det ska producera tävlingsryttare så bör man kanske även kräva att efter en viss tid ska en C-tränare kunna visa upp ett visst antal ekipage som presterar på tävlingsbanan. Som du ser så är jag öppen för andra förslag och det här var bara det första som slog mig. Vad jag alltså är ute efter att det det skapas någon typ av kvalitetssäkring av tränare så att man vet att man kontaktar en kompetent person när man ringer en certifierad tränare och inte köper grisen helt i säcken. Som det är nu så kan du ju stöta på en jubelidiot bara för att denna lyckats ta sig igenom en utbildning.

Jag tror tanken är att just c tränare inte behöver producera tävlingsryttare. Men OM de gör det kan de gå vidare och bli B tränare och där blir det en tydlig skillnad i att man jobbar med just tävlingsekipage.
En c tränare kan ju vara fantastiskt rutinerad men ofta har de många ekipage som inte ens tävlar. Lite som vanliga lektionsryttare som rider för kul men har en egen häst.

 

[Fiorano]

Ja plus att steget till B-tränare är ganska rejält.
Visa bifogad fil 134307

Det där är verkligen väldigt höga krav på både tränaren och hens elever. Det känns som det glöms bort gemene hobbyryttare också när allt fokus ligger på tävling. Jag tycker det är viktigare att det lärs ut på bredden och att vi har vänliga, duktiga ryttare i lätt klass än en klick upp i klasserna. Lite svårare att kvantifiera kanske, men känns inte omöjligt.

 

[JohannaB]

Jag är väldigt tveksam vad som är rätt väg att gå?

Alla vet väl hur man SKA göra?
Grunderna först, alla kan utbildningstrappa, låt saker ta tid, hästar gör aldrig fel av ovilja, utbilda efter tävlingsklassernas rörelser så saker tas i rätt ordning blablabla…
Men ändå GÖR vi ju inte det?

Tränar man en gång i veckan, eller två dagar i månaden, så rider man ju 16-18 pass själv med?
Är det där det går fel? Men vet man inte som ryttare med vad man borde göra?

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är pedagogik det brister i, liksom hur mycket pedagogik krävs det för att ”sitt i balans i sadeln” och ”titta upp” att funka?
Jag vet att många vill ha bildförklaringar, jag tillhör inte dem, men även med en bild (tänk dig blicken som en strålkastare som ska lysa upp vägen framför er) är det ju inte en svår eller komplicerad instruktion?
Att få förklaringen varför (när du tittar upp hamnar huvudet rätt i den lodräta sitsen och balansen blir bättre) är ju inte heller hjärnkirurgi?
Några säger då att man behöver känna för att veta vad man ska söka…
Ja absolut… men de allra flesta kan ju känna hur det känns att ha blicken uppe på träningen och den känslan är ju inte direkt svår att upprepa

Men ändå är det svårt att rida, trots att det är ganska enkla saker som ska göras. Beror det på tränarna? Vet inte?

 

[animalasia]

Som en avknoppning av ”förändring i domarkåren” som var en avknoppning av ”Helgstrand Dressage dokumentären”

Hur behöver tränarna förändra sitt upplägg/metodik för att vi ska få se trevligare ridning både på hemmaplan, på träningar och på tävling?
Vad tycker ni ska förändras?
Och hur uppnår man förändringen?

För mig handlar det om tränares ofta bristande didaktik. En tränare ska kunna se VAD ekipaget behöver träna, HUR detta ska göras och förklara VARFÖR. Jag kan förstå om eleven har högtflygande drömmar och tex vill träna piaff på sin nyinköpta PRE. En bra tränare kan dock identifiera om ekipaget är på den nivån eller om de är något annat som behöver tränas på först. Och framförallt förklara det för ryttaren och vilka konsekvenser det kan innebära att hoppa över viktiga grunder och motivera till att följa utbildnings trappan. Men då krävs det att teori och praktik varvas mycket mer under ett träningspass än det görs generellt idag.

 

[Masqueradee]

(...) liksom hur mycket pedagogik krävs det för att ”sitt i balans i sadeln” och ”titta upp” att funka?
Jag vet att många vill ha bildförklaringar, jag tillhör inte dem, men även med en bild (tänk dig blicken som en strålkastare som ska lysa upp vägen framför er) är det ju inte en svår eller komplicerad instruktion?
Att få förklaringen varför (när du tittar upp hamnar huvudet rätt i den lodräta sitsen och balansen blir bättre) är ju inte heller hjärnkirurgi?
Några säger då att man behöver känna för att veta vad man ska söka…
Ja absolut… men de allra flesta kan ju känna hur det känns att ha blicken uppe på träningen och den känslan är ju inte direkt svår att upprepa

Tänker att här är det skillnad på att vara en bra lärare eller ej. Jag hade i flera år skitsvårt att trampa ned hälen. Aldrig var någon nöjd, jag kände mig spänd och fick dålig balans. Rumpan sköts ur sadeln... Tills en ridlärare bara vände på det hela och bad mig höja tån. Vips så fick jag mycket bättre sits. En bra lärare kan vända på det utifrån vad som passar eleven bäst, men ändå nå samma resultat.

 

[Shaggy]

Jag är väldigt tveksam vad som är rätt väg att gå?

Alla vet väl hur man SKA göra?
Grunderna först, alla kan utbildningstrappa, låt saker ta tid, hästar gör aldrig fel av ovilja, utbilda efter tävlingsklassernas rörelser så saker tas i rätt ordning blablabla…
Men ändå GÖR vi ju inte det?

Tränar man en gång i veckan, eller två dagar i månaden, så rider man ju 16-18 pass själv med?
Är det där det går fel? Men vet man inte som ryttare med vad man borde göra?

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är pedagogik det brister i, liksom hur mycket pedagogik krävs det för att ”sitt i balans i sadeln” och ”titta upp” att funka?
Jag vet att många vill ha bildförklaringar, jag tillhör inte dem, men även med en bild (tänk dig blicken som en strålkastare som ska lysa upp vägen framför er) är det ju inte en svår eller komplicerad instruktion?
Att få förklaringen varför (när du tittar upp hamnar huvudet rätt i den lodräta sitsen och balansen blir bättre) är ju inte heller hjärnkirurgi?
Några säger då att man behöver känna för att veta vad man ska söka…
Ja absolut… men de allra flesta kan ju känna hur det känns att ha blicken uppe på träningen och den känslan är ju inte direkt svår att upprepa

Men ändå är det svårt att rida, trots att det är ganska enkla saker som ska göras. Beror det på tränarna? Vet inte?

Jag red för en C-tränare på min röda ferrari och fick då göra en övning. Den kanske var superbra för oss men jag förstod inte varför vi gjorde den och helt ärligt gick det käpprätt åt helvete för min röda ferrari har rätt bråttom och är sjukt stark. Det hela blev mer av manualridning är att förstå varför man gör saker och hitta känslan i hästen. Nivån var på tok för hög och vi borde typ travat på fyrkantspår med ett par tempoväxlingar ett par halvhalter och några volter. Det var den nivån vi var på, max. Jag minns inte säkert men jag tror till och med att hon när hon sett eländet envisades med att vi skulle galoppera . Jag provade tränaren en gång till utifall det hela berodde på att hon inte kände oss första gången och var tvungen att hitta nivån men den lektionen gav inte mer den heller. Jag lärde mig ingenting och det gjorde inte min häst heller.
Ridning går ju ut på så mycket mer än att sitta i balans och titta dit man ska. Jag lovar att jag kan detta men det hjälper inte när tränarna inte förklarar varför. Det känns som om ridträningen sitter fast i militärens principer där det gick ut på att få meniga soldater att klara av att hantera sin häst som transportmedel oavsett hur det egentligen såg ut.

 

[the_connemara]

Jag är väldigt tveksam vad som är rätt väg att gå?

Alla vet väl hur man SKA göra?
Grunderna först, alla kan utbildningstrappa, låt saker ta tid, hästar gör aldrig fel av ovilja, utbilda efter tävlingsklassernas rörelser så saker tas i rätt ordning blablabla…
Men ändå GÖR vi ju inte det?

Tränar man en gång i veckan, eller två dagar i månaden, så rider man ju 16-18 pass själv med?
Är det där det går fel? Men vet man inte som ryttare med vad man borde göra?

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är pedagogik det brister i, liksom hur mycket pedagogik krävs det för att ”sitt i balans i sadeln” och ”titta upp” att funka?
Jag vet att många vill ha bildförklaringar, jag tillhör inte dem, men även med en bild (tänk dig blicken som en strålkastare som ska lysa upp vägen framför er) är det ju inte en svår eller komplicerad instruktion?
Att få förklaringen varför (när du tittar upp hamnar huvudet rätt i den lodräta sitsen och balansen blir bättre) är ju inte heller hjärnkirurgi?
Några säger då att man behöver känna för att veta vad man ska söka…
Ja absolut… men de allra flesta kan ju känna hur det känns att ha blicken uppe på träningen och den känslan är ju inte direkt svår att upprepa

Men ändå är det svårt att rida, trots att det är ganska enkla saker som ska göras. Beror det på tränarna? Vet inte?

Jag trivs med fokuset min AR-tränare har. Hon frågar typ en miljon gånger om vad man ser, vad man tror det beror på, vilka hjälper och övningar man tänker att man kan testa. Sedan är det varsågod att testa och samma frågor igen. Hela fokuset är på att öva på att förstå vad man ser, testa en sak i taget och se vad hästen tycker och vad som händer. Och såklart blandat med vad hon tycker att hon ser och vad hon hade velat testa och varför.

Men hela poängen med träningarna är att öva sig själv på att läsa av nuläget och själv kunna testa sig fram till vägar framåt, med hästen som domare till om man är på väg åt rätt håll eller inte. Och ALLTID less is more.

 

[Shaggy]

Tänker att här är det skillnad på att vara en bra lärare eller ej. Jag hade i flera år skitsvårt att trampa ned hälen. Aldrig var någon nöjd, jag kände mig spänd och fick dålig balans. Rumpan sköts ur sadeln... Tills en ridlärare bara vände på det hela och bad mig höja tån. Vips så fick jag mycket bättre sits. En bra lärare kan vända på det utifrån vad som passar eleven bäst, men ändå nå samma resultat.

Ja ordern att trampa ner hälen har förstört många sitsar. Den resulterar vanligen i felvinklat bäcken (ett rätt vinklat bäcken är ju grunden i en korrekt sits men jag red i minst 15 år innan någon ens nämnde ordet bäcken för mig), en skänkel som skjuts fram eftersom man inte trampar rakt ner i stigbygeln när man sitter fel och stiglädret blir som snörena på en gunga vilket resulterar i ett överliv som skjuts fram för att få till balansen varpå man får order om att dra tillbaka axlarna och skänkeln, vid det här laget är sitsen "aningens" spänd och total felaktig.

 

[Wingates]

Alltså. Nu rider jag ju inte längre, men jag känner inte alls igen bilden av tränare som beskrivs i tråden. Jag tror aldrig jag tränat för någon som pushat för att jag ska göra svårare saker än vad vi klarat eller inte förklarat varför vi gjort saker?
Sen har man ju fått nosa lite på saker ibland som är "över ens nivå" men det är ju för att få testa lite, men det är ju inte där fokus varit.

 

[JohannaB]

Ridning går ju ut på så mycket mer än att sitta i balans och titta dit man ska. Jag lovar att jag kan detta men det hjälper inte när tränarna inte förklarar varför. Det känns som om ridträningen sitter fast i militärens principer där det gick ut på att få meniga soldater att klara av att hantera sin häst som transportmedel oavsett hur det egentligen såg ut.

Fastna inte på uppgiften jag valde (för att illustrera olika önskemål av hur man vill ha den förklarad), det kunde lika gärna ha varit att ha buren hand eller rids en skänkelvikning som var övningen liksom… jag bara drog en ur hatten för att komma till olikheter som jag sett beskrivas om hur man vill eller behöver lära sig