Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[vemsomhelst123]

Trots att barnet i det här fallet är en tonåring?

Ja ännu mer då. Tänk att vara 14 och få en inställd aktivitet pga pappas nya tjejs hund.

 

[Palermo]

Ja ännu mer då.

Varför? Vad gör att det är så viktigt? De flesta grejer kan man ju skjuta på, det finns fler än en möjlighet att göra vad det nu var.

 

[vemsomhelst123]

Varför? Vad gör att det är så viktigt? De flesta grejer kan man ju skjuta på, det finns fler än en möjlighet att göra vad det nu var.

Därför att det kan va så jävla jobbigt att vara 14. Att en hund är viktigare kan sätta spår för livet.

 

[Trott]

Jag håller inte med, barnet kommer allltid gå före partnern. Att omboka något som barnet i fråga verkar ha längtat efter efter skulle jag aldrig göra för ett djur.

Trots att det i princip bestämdes på dagen och inget som varit bokat i flera veckor? Trots att partnern hade sorg/problem/ med både hund och svårt sjuk släkting samtidigt? Varför då inte säga åt tonåringen att nu måste jag stötta min partner, vill du följa med eller vara hemma hos mamma ett par dagar så åker vi till Gröna lund sen när det är lite lugnare? Det är en 15 åring, jag tror inte den får dålig anknytning eller hatar sin pappa för resten av livet om pappan visar lite medkänsla och empati för sin partner som han mer eller mindre bor hos...

 

[Palermo]

Därför att det kan va så jävla jobbigt att vara 14. Att en hund är viktigare kan sätta spår för livet.

Just nu har jag ingen fjortonåring nära mig, men en femtonåring. Jag tror att han skulle oroa sig för djuret om vi drog iväg på något när ett djur är sjukt. Jag tror nog inte att människor är så ömtåliga, i någon ålder, att en sådan omprioritering skulle ge men på sikt, faktiskt.

 

[vemsomhelst123]

Trots att det i princip bestämdes på dagen och inget som varit bokat i flera veckor? Trots att partnern hade sorg/problem/ med både hund och svårt sjuk släkting samtidigt? Varför då inte säga åt tonåringen att nu måste jag stötta min partner, vill du följa med eller vara hemma hos mamma ett par dagar så åker vi till Gröna lund sen när det är lite lugnare? Det är en 15 åring, jag tror inte den får dålig anknytning eller hatar sin pappa för resten av livet om pappan visar lite medkänsla och empati för sin partner som han mer eller mindre bor hos...

Nej jag tycker inte det hade varit ok att göra så. För det är ett barn och en relation.

 

[vemsomhelst123]

Just nu har jag ingen fjortonåring nära mig, men en femtonåring. Jag tror att han skulle oroa sig för djuret om vi drog iväg på något när ett djur är sjukt. Jag tror nog inte att människor är så ömtåliga, i någon ålder, att en sådan omprioritering skulle ge men på sikt, faktiskt.

Ja. Men det var ju inte 14-åringens djur som
Var sjukt?

 

[Palermo]

Jag tyckte att det var jobbigt när min sambo blev sjuk när vi skulle åka till Köpenhamn med vårt bonusbarnbarn. Men det är ju sånt som händer, ändå. Barnet var nog 11-12 år då. Sen nästa gång vi skulle åka ramlade jag av hästen och fick hjärnskakning. Då blev ungen ledsen. Men hans föräldrar lyckades hitta något annat roligt de kunde göra då. Tredje gången vågade vi inte berätta att vi skulle åka förrän dagen före. Då blev det av och det var lyckat. Jag tänker ändå bara att sånt händer. Det kunde ha varit ett djur vi inte kunnat lämna lika gärna.

 

[Trott]

Nej jag tycker inte det hade varit ok att göra så. För det är ett barn och en relation.

Snacka om att curla ett barn till att tycka att resten av livet suger eftersom den inte står i centrum längre när den är vuxen och allt inte längre anpassas runt den.. Fast du kanske tänkt behålla barnet hemma för alltid

 

[Palermo]

Ja. Men det var ju inte 14-åringens djur som
Var sjukt?

Jag tänkte mig något av mina djur, inte ungens.

 

[vemsomhelst123]

Snacka om att curla ett barn till att tycka att resten av livet suger eftersom den inte står i centrum längre när den är vuxen och allt inte längre anpassas runt den.. Fast du kanske tänkt behålla barnet hemma för alltid

Jag är inte orolig för att jag ska curla mittt barn men tack för omtanken. Barn till separerade föräldrar som i det här fallet kan dock behöva sina föräldrar lite mer än många andra. Och att bli utbytt mot en hund hade nog traumatiserat de flesta av oss.

 

[Trott]

Jag är inte orolig för att jag ska curla mittt barn men tack för omtanken. Barn till separerade föräldrar som i det här fallet kan dock behöva sina föräldrar lite mer än många andra. Och att bli utbytt mot en hund hade nog traumatiserat de flesta av oss.

"vissa barn" kanske du ska skriva. Det finns många skilsmässobarn som definitivt inte har varken problem med ändrade planer, separationsångest eller "behov" av sina föräldrar mer än andra barn. Jag själv bland annat.

Med föräldrar som vågar låta ett barn upptäcka världen, och att allt inte alltid blir som man tänkt eller vill förstör inte en unge. Det är sunt att lära sig att oväntade saker händer, och har barnet trygga föräldrar (eller annan trygg vuxen, tex styvmamma/pappa) så bygger det motståndskraft för att hantera motgångar senare i livet.

 

[gammalek]

Nej jag tycker inte det hade varit ok att göra så. För det är ett barn och en relation.

Om barnet ALLTID ska komma i första hand, oavsett omständigheter, vad tror du man lär barnet då? Att sätta sig själv först i alla sammanhang? Att inte kunna känna empati med andra? Att inte lära sig flexibilitet? Att det, dvs barnet, är skört? Inte klarar förändringar, inte har motståndskraft, inte klarar utmaningar osv?

 

[Trott]

För övrigt, hade jag haft en partner som inte ens vill låta mig fira födelsedag med partner och barn när vi haft en seriös relation en längre tid som 5 år i TS fall, då hade jag funderat rejält över relationen vara eller icke vara, oavsett övriga situationer där partnern tydligen inte finns tillgänglig som stöd.

 

[MiniLi]

Därför att det kan va så jävla jobbigt att vara 14. Att en hund är viktigare kan sätta spår för livet.

Men det är väl egentligen inte hunden som är ”viktigare” utan en annan person som mår dåligt och behöver stöd? Sen tycker jag inte det handlar om att någon skulle vara viktigare än den andra, utan att man planerar om för att något oförutsett hänt?

 

[vemsomhelst123]

Men det är väl egentligen inte hunden som är ”viktigare” utan en annan person som mår dåligt och behöver stöd? Sen tycker jag inte det handlar om att någon skulle vara viktigare än den andra, utan att man planerar om för att något oförutsett hänt?

Har du barn?

 

[vemsomhelst123]

Om barnet ALLTID ska komma i första hand, oavsett omständigheter, vad tror du man lär barnet då? Att sätta sig själv först i alla sammanhang? Att inte kunna känna empati med andra? Att inte lära sig flexibilitet? Att det, dvs barnet, är skört? Inte klarar förändringar, inte har motståndskraft, inte klarar utmaningar osv?

Nej inte alltid, men nu var det ju pappans barnvecka?

 

[Smokey]

Om barnet ALLTID ska komma i första hand, oavsett omständigheter, vad tror du man lär barnet då? Att sätta sig själv först i alla sammanhang? Att inte kunna känna empati med andra? Att inte lära sig flexibilitet? Att det, dvs barnet, är skört? Inte klarar förändringar, inte har motståndskraft, inte klarar utmaningar osv?

Jag måste bara fråga. Utbytt mot en hund? Var i mitt inlägg står det att han skulle bytas mot en hund?

Knappast. Däremot kunde pappa (och son) erbjudit sig att ta hunden efter operationen, och gjort saker hemmavid istället. Så tänker jag. Det var inte fråga om att någon skulle BYTAS ut mot en hund , men väl att ge stöttning i en svår situation.

Eftersom jag var tvungen att bege mig till min födelsestad, hade jag helst sett att min partner följt med - för egen egoistisk del. Sen jag har ändå skrivit flertalet gånger att jag inte vill förstöra något för de två, MEN det innebär inte att jag inte kan tycka att det var fel prio av min partner. Hade det varit mitt barn, hade det barnet nog (dessvärre) varit van vid att planer ändras lite hit och dit. Mitt liv är sådant, djur skadar sig, jag tar hänsyn till väder o vind innan man gör aktiviteter. För mig är det inget konstigt. Skulle dessa dagar inneburit fullständigt spöregn, vet jag att min partner avstått från att åka och skjutit på resan, då vädret var en faktor som de tog med. Beslutet att åka togs dessutom på lördagen, (åkte söndag) medan mina kriser hände på fredagen. Så det fanns inget bokat när kriserna uppstod.

Alla tänker såklart olika kring detta. Det är givande att se olika resonemang. Vanligast verkar dock vara att man förväntar sig något mer stöttning av sin partner, än vad jag fått uppleva vid detta tillfället.

 

[Myzan87]

Om jag tittar på mina bonusbarn samt brors barn som är i 12-14års åldern. Så skulle de ha förståelse för att det blir inställt för att någon mår dåligt och att man måste prioritera annat. Det är en del av att lära sig vad man prioriterar tycker vi, att man finns där när någon har det svårt. Nöjen tar man sen när det lugnat ner sig lite.

 

[gammalek]

Nej inte alltid, men nu var det ju pappans barnvecka?

Planer kan ju behöva ändras även på pappaveckan?