Nu stör jag mig igen. Den här gången på att det inte bara kan funka med FK, jobb och sjukskrivning. Läkaren vill att jag jobbar 25% och vill att jag kliver i mitt uniformsyrke trots sjukdom. Jag sa att det inte känns bra men vågade inte gå på hårt då jag inte vill verka arbetsskygg. Det får de som hanterar mig på jobbet ordna. Jobbet (inkl facket, personalman och någon till tror jag) säger big no no vilket jag anade men nu måste jag ju ringa läkaren igen och begära 100%. Då får jag ju säga som det är att antingen blir jag sjukad 100% av läkaren eller av företagshälsovården. Jag satt hela jävla dagen i telefon igår med facket, chefen, kontaktssk och Försäkringskassan och det är fortfarande inte klart utan börjar om på måndag igen
Förhoppningsvis löser det sig så jag inte behöver ta i det så mycket mer sen. Just nu är jag halvt förstörd. Planeringen för dagen (också lätt katastrof) visade sig gå lite i kras igår och jag klarade inte att hantera det alls. Jag var sur och grinade hela kvällen för energin var slut.
Hade jag inte haft en god relation till chefen hade det blivit sjukskriven eller uppsagd pga arbetsbrist. Nu säger både chefen och facket (som har en dialog med varandra och samarbetar) att de ska lösa detta men det är en helt enorm stress och gör mig så arg. Eller även chefen och facket är griniga för vi hade med en annan läkare planerat helt annorlunda. Enligt planen nu ska jag vara igång om en dryg vecka, fick jag veta för ett par dagar sedan. Kort varsel? Näää?
Det värsta är att EGENTLIGEN skulle jag IDAG har råd att vara hemma utan ersättning alls men det hänger ju på min partner, ränteläget osv. Att nolla SGI är ju inte bra om det skulle gå åt pipan på något sätt som påverkar ekonomin.
Nu har jag spytt färdigt för en liten stund.