Hur accepterar man en ursakt...

[Jillybean]

...fran sitt barn nar man ar rosenrasande pa ungen?? Igar bad jag Em att ta ut valpen sa han fick ga pa toa. Nagra minuter senare sticker hon in skallen genom dorren och ropar att hon slagit ihjal en orm!!
Med hennes livliga fantasi i atanke sa gar jag ut, inte riktigt vetandes vad jag ska hitta men mycket riktigt! Ungen har med en kratta slagit ihjal en liten kopparorm! Det stackars krypet var val kanske ca 15 cm lang och inte tjockare an mitt lillfinger.
Nar jag fragade henne varfor i hela friden hon slagit ihjal stackarn sa hon "for att ormar ar labbiga och ackliga"
Jag som jobbar hart for att lara mina barn att visa bade djur och manniskor respekt blev fly forbannad. "Man har ingen som helst ratt att sla ihjal djur for att man inte gillar dom (insekter undantagna). Jag ar jattebesviken och arg pa dig". Nar hon insag hur forbannad jag var sa andrade hon sig och sa att hon slagit ihjal den for att hon var radd for den. Da blev jag annu argare; man ska ta ansvar for sina handlingar och inte forsoka slingra sig eller skylla ifran sig. Hur det nu an var sa bad hon om ursakt minst 5 ganger inom loppet av 1 minut. Jag sa da bara ok, du har bett om ursakt, jag har sagt vad jag tycker, nu later vi det vara. Men mamma, jag har ju bett om ursakt sa nu ska du sluta vara arg
Da tande det till igen och jag forklarade att ilska ar en kansla man inte kan sla av och pa som nagon jakla taklampa!!
Jag blir sallan sadar arg och hon vart val kanske lite radd men hade jag fel som inte slutade vara arg bara for att hon bett om ursakt? Hur langt ska man behova dolja sina kanslor infor sina barn? Hade det vart battre om jag latsats som om det inte var nagon storre grej? Det hade kants falskt och jag tror inte jag hade klarat det, jag var verkligen arg och besviken.

 

[Lejonflickan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nej jag tycker nog inte heller att bara ett "förlåt" ska räcka och sen ska allt vara som vanligt. Det är lite för enkelt. Men om barnet verkligen visar att det är lesset och ångrar sej, så tycker jag att man får bita sej i tungan och låta det bara bra med det...

 

[Snurrfian]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Man måste få vara arg, men det är viktigt att förklara för barnet senare när man har lugnat ner sig varför man blev arg, och hur man ska "undvika" det i fortsättningen.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Om din dotter verkligen var rädd (ormar är ju obehagliga enligt henne) så bör man ha respekt för det. Sedan kan du alltid lära din dotter så hon ser skillnad på olika ormar och hur deras beteende är. Tex så brukar ormar inte atackera människor utan har dom chansen går dom undan. Om man stampar känner ormen vibrationerna och dom försvinner. Finns det någon i er närhet som har snälla ormar som husdjur?
Du vad upprörd över att hon slog ihjäl ormen men hon tyckte ormen var obehaglig och det är möjligt att hon reagerade impulsivt. På samma sätt som att din dotter får acceptera att du inte tycker om att man dödar djur så måste du acceptera att hon tycker dom är obehagliga och tom är rädda för dom. Ormfobi är trots allt inte speciellt ovanligt. Be henne komma till dig nästa gång hon ser en orm så kan du se efter om det är en giftorm eller inte.
Sedan det där med att säga förlåt. Jag tvingar aldrig barn att säga förlåt av den orsak att antingen skall det komma från hjärtat eller så vill jag inte ta emot den. Barn lär sig annars att det är ett förlösande ord för att komma ur en knipa. Ett annat sätt att ljuga på.
Din dotter kom trots allt in och talade om det för dig fast hon vet vad du tycker om saken och det tycker jag är bra. Det är viktigt att det förtroendet inte sviks. Att våga komma och tala om att man har agerat fel kräver att man har ett bra förtroende för sina föräldrar och det är viktigt speciellt när dom blir äldre.

Vad du kan göra nu är att du kan "laga" det som uppstod.
Var jag du skulle jag ta ett samtal med dottern.
Jag skulle be om ursäkt för jag blev så jättearg då jag borde kunnat hållt huvudet lite mer kallt och inte farit ut så där (jag menar att du kan visa att du är arg men kanske dämpa signalerna för islkan lite mer så dom inte blir lika pressande) men det är svårt när man känner så intensivt för något och just detta med att döda djur i onöda gör att du blir besviken, ledsen och arg. Jag skulle också tala om att jag var ändå stolt över att hon kom in och talade om det fast hon visste att jag inte tycker om det hon har gjort.
Sedan hade jag talat om när jag vill att man skall använda en ursäkt.
- Jag förstår att du blev pressad av min ilska och sa förlåt för att du tyckte att situationen är jobbig.
Nästa gång vill jag att du istället talar om för mig att du tycker att situationen är för pressad så tar vi en paus så vi kan lugna ner oss lite. Vi går till två skilda rum helt enkelt och tar upp diskusionen senare för då har vi båda fått tänka över saken. Jag ville inte att du använder ordet förlåt i andra syften än när du just är ledsen för det du har gjort och inte för att du gjort mig arg.
Sedan hade jag nog om det gick ordnat en begravning för ormen där dotter fick vara med och fixa iordning den. Mest för att symbolisera att ormen har ett eget värde.

Bara för man är vuxen betyder det inte att det finns saker som inte gör en mycket arg och att vara arg är inte fel. Däremot så kan man ibland behöva ett andrum och en stund för att moderera sina känslor, varva ner lite och fundera på hur man skall lägga upp det hela för att budskapet bäst skall nå fram till barnet. Som det var nu är risken att din dotter nästa gång inte kommer till dig och erkänner utan bara gömmer undan ormen eller vad hon nu kan ha slagit ihjäl.

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Måste man verkligen be om ursäkt på det där sättet? Hon blev förbannad och det med den rätten; man slår inte djur, och man slår sannerligen inte ihjäl djur! Hade ungen blivit rädd på riktigt tror jag inte reaktionen hade varit att slå ihjäl ormen, utan snarare springa in till mamma.

Inte går väl ungarna sönder för att föräldrarna blir arga då och då?

 

[AnnaKarinA]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Klart du gjorde rätt som sa till! Och alla känslor; ilska, glädje, sorg, rubb som stubb tycker inte jag man ska dölja för barn, de måste ju också lära sig att bli arga osv ibland. Min sambo har jättesvårt med det där, han har fått för sig att det är något snudd på "onormalt" att vara arg. Slutresultatet blir då att han går runt och samlar på sig TON av grejer som han tycker jag har gjort fel osv, och sedan exploderar han bara utan förvarning. Jag är övertygad om att han skulle må bättre om han vågade visa vad han kände.
Tycker det är jättebra att du lär ditt barn att inte vara rädd för att visa och se (ta emot) känslor!!
Du lär ju inte springa runt och vara arg och besviken på henne resten av livet, även om du inte kan "knäppa av" efter 5 min. Helt normal, i mina ögon.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nej barn går inte i sönder men dottern visade tydligt och klart att utbrottet hennes mamma hade var för "hårt" och försökte allt för att ta sig ur den pressade situationen. Man skall inte ha mer press än vad som krävs annars får du ett konflikträdd unge som inte kommer att tala om för dig när något går snett senare och som inte vågar komma hem när hon gjort något "dumt" eller så ljuger hon sig blå allt för att komma undan pressen.
Hon skall inte be om ursäkt för att hon blev arg utan för styrkan hon visade sin ilska med. Känsla är aldrig fel bara uttrycket man använder det på. Som vuxen bör man försöka fundera över om man är för arg eller inte. Jag diskuterar inte saker om jag är för arg utan har en time out. Min dotter om hon blir för arg går in på sitt rum ett tag och när hon lugnat ner sig så kan vi diskutera. Då har även jag hunnit lugna ner mig och kan tänka mer logiskt, med hjärnan istället för hjärtat.
Jag har själv bett min dotter om ursäkt om jag har visat mer ilska än befogat med större press än vad som är nödvändigt. Man är inte mer än en människa och ibland reagerar man fortare än vad vettet hänger med speciellt när det gäller ens egna barn.

Jillybean säger att hennes dotter tyckte att ormen var obehaglig och antingen så får hennes mamma tro det men då behöver hon också bekräfta det annars så får hennes dotter signaler "du ljuger", "jag tror inte på dig". Om mamman tro att hennes dotter talar sanning så måste hon ta hennes dotters oro på allvar så att hennes dotter märker att hon förstår hennes känsla. För att hennes dotter skall kunna respektera mammans känsla så får inte mamman bagatellisera hennes.

Det är inte säkert att någon reagerar med att springa sin väg när man blir rädd. Hur man reagerar är av största vikt personligt. Själv slängde jag en sten på en person en gång då jag kände mig hotad och jag var skiträdd. Då var jag 10 år gammal.
Vissa "gör" något åt det fysiskt, vissa fryser fast totalt medans andra springer ifrån. Att anta att man inte är rädd bara för man inte springer ifrån är att säga att gör du inte det ljuger du.

Att dottern gick till mamma och talade om vad hon hade gjort fast hon visste vad hennes mamma tryckte om sådant så gjorde hon något mycket modigt. Visst är det så att hon skulle ha valt ett annat alternativ och det är ett bra tillfälle att lära dottern en annan strategi. Man måste fokusera på det viktiga och det viktiga är att hon visade sin mamma förtroende fast hon visste att hon gjorde fel. Det är oerhört stort att ha ett sådant förtroende och viktigare att bibehålla just nu än att hon gjorde fel i denna situationen. Diskussionen om liv odyl kan forsätta senare.

Gör Jillybean rätt så kommer hon ha en dotter som ringer hem till henne som tonåring fast hon gjort någon hon inte får och hamnat i knipa.

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nja, nu var det ju snarare sa att hon trodde att jag skulle tycka hon varit duktig som slagit ihjal ormen Grejen med henne ar att hon ar valdigt impulsiv och ofta agerar/pratar utan att tanka forst. Till saken hor ocksa att hon aldrig tidigare visat obehag infor ormar utan gladeligen plockat upp dem och slapat in dem i huset.
Det var det tanklosa och respektlosa sattet hon agerade pa som gjorde mig sa himla arg och besviken. Och jag forklarade for henne att jag var valdigt arg och besviken, att jag godtog hennes ursakt men att hon maste lat mig vara ifred tills jag inte var arg langre. Men da tog hennes sjalvomkan overhanden och hon fortsatte att gnalla och be om ursakt. Visst ska man forklara for sina barn hur man tanker och kanner men de maste ocksa kunna respektera att man faktiskt blir jattearg ibland och att man inte bara kan sluta for att de sagt forlat. Dessutom sa riskerar man att forklara for mycket; det finns en grans for hur mycket en unge i den alder (11 1/2) kan smalta pa en gang utan att det bara gar in genom ena orat och ut genom det andra.
Det spelar ingen roll hur acklig hon tyckte den var eller hur radd hon pastadde sig vara, man slar inte ihjal djur.

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nej barn går inte i sönder men dottern visade tydligt och klart att utbrottet hennes mamma hade var för "hårt" och försökte allt för att ta sig ur den pressade situationen..

Tycker snarare det låter som att ungen tog till plan B när mamma inte reagerade som hon tänkt? En unge på 11 år har haft många år på sig att lära sig att "Mamma blir inte lika arg om jag är ledsen"...

 

[benjamin]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

1.Jag tycker inte att du behöver sluta vara arg bra för att hon bett om ursäkt.

2.Jag tycker att du brusade upp för mycket mot din flicka bara för att hon slagit ihjäl ormen. Trodde du att hon slog ihjäl ormen för att vara elak eller för att reta dig? Iså fall förstår jag att du blir så arg.

Det lät mer som hon trodde att hon gjort något bra eller varit duktig.

3. Jag tycker du ska be om ursäkt för att du brusade upp så. Det är ju lätt förståeligt att du gjorde det med din kunskap om djur men betänk att din dotter inte har den kunskapen ännu.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Ok, det kom inte fram i början att hon är såpass att hon hanterar ormar utan skräck men hon kan fortfarande tycka dom är "äcklig".
hon kan ju ha "lärt" sig det av någon annan i hennes närhet.
Då är ju frågan varför hon anser att din åsikt om detta inte är så viktig att den inte skall respekteras?
Eller är det nyfikenheten på livet och döden som råder?
12 år är en speciell ålder precis som 9 och 6.
Jag antar att det kommit fram tidigare tydligt och klart att du anser att ormar inte klassas som något du tycker är ok att döda och frågan är varför du skulle tycka att hon var duktig om hon visste att du ansåg att ormar dödar man inte?
Jag hade då rakt inte gjort det utan gömt ormen för om jag som barn gjorde något som andra kunde bli förbannade på så såg jag till att andra inte upptäckte det.
Är det normalt att din dotter gör en sak hon inte får och kommer in och talar om det med stolthet?
Kan det varit kompisar eller kompisars föräldrar som har lärt henne att ormar är äckliga och förtjänar att dö?
I den åldern hon är i nu så börjar dom bli mer påverkbara av vad kompisar tycker och tänker än vad föräldrar gör.
Jag är klart nyfiken vad som får en snart 12 årig tjej att göra något mamma absolut inte tycker om och känner starkt för och sedan gå in och tala om det för mamma på ett sätt som får henne att tro att hon skall få beröm för. Barn gör inte så utan anledning.

När det gäller att döda djur säger jag varken bu eller bä. Det är inte upp till mig att döma för jag äter kött och dödar småkryp om dom finns inomhus eller sitter på mig och bits/sticks. Det finns folk som anser att jag gör fel som dödar insekter och äter kött och det finns folk som anser att jag är blödig då jag inte klarar av att döda andra djur än fiskar, spindlar och insekter.
Vem har egentligen rätt?
För att få min dotter att köpa min syn på vad jag anser är etiskt måste jag ha goda argument som håller. Man kan inte lära barnen utan man visar vad man tycker och ju äldre barnet blir desto mer synar dom vad man står för och antingen så köper dom synsättet eller så förkastar man den.
Försöker man tvingar är risken att barnet går och gör tvärt om tillslut speciellt när dom blir runt 14-15 år.

Vi kan vända på steken.
Låt säga att Em är 15 år nu och blivit vegan. Hon anser att man inte skall äta kött och slakta djur är fel. Man skall inte ha djur i bur heller och dom djur man har skall vara helt fria.
Em kommer hem och middagen står på bordet och där är kött. Hon har tidigare talat om att hon anser att det är fel och äta kött och att man är mördare. Nu ställer hon sig och skäller på er. Så gjorde ju du så hon har lärt sig att så lär man andra.
Hur gör du?
Slutar med kött och husdjur får löpa vind för våg?
Ni begärde av henne att hon skulle acceptera er etiska syn så är det inte då rättvist att ni nu följer hennes?
Skiter i vad hon tycker och tänker och kör ert egna race?
Fundera på saken och fundera på hur du hade velat bli bemött av din dotter i ett sådant läge. På så sätt bör du bemöta din dotter i denna frågan.
Jag vet att man kan bli arg men samtidigt tror jag inte ilskan gör annat än att hon på sin höjd låter bli pga av att hon blir rädd för att du blir arg på henne (sluta älska henne). När hon inte är det längre så är frågan vad du då skall styra henne med?

Förlåta tror jag din dotter har missuppfattat vad det innebär.
Min dotter vet vad det innebär och vet också att det inte är ett förlösande ord där alla blir glada igen och det som inte var bra är glömt. Det betyder att hon ångrar det hon gjorde och inget annat. Om jag förlåter så betyder det att jag uppmärksammat och accepterat hennes ångest och inte att jag inte är arg längre eller att jag glömmer vad hon har gjort.
Hon säger inte förlåt om hon anser att hon inte gjort något fel alls.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Det är ett typiskt sätt att se det på
Ytters traditionellt.
Jag har snarare märkt att det brukar betyda att situationen är pressad för barnet och den är osäker på känslorna från personen som pressar dom. Dom gör då allt i sin makt att lösa spänningarna. Vissa "hånler" vilket kommer från då dom var små och fick responsen att le = få andra att le, andra gråter, en tredje skrattar, en fjärde se ner i marken osv. Alla tecken på att detta är pressande för barnet precis på samma sätt som när man håller fast en valp och tittar den i ögonen. Hur vet jag detta, jo för när ett barn är säker på föräldrarnas kärlek till dom oavsätt situation så brukar detta försvinna. Dom kan bli arga dom med men dom gör inga försök att blidka föräldern. Anser dom att föräldern har rätt så accepterar dom snabbt saken och anser dom att föräldern har fel så argumenterar dom för saken.
Alla tecken på underkastelse (se ner i marken, gråta, försöka blidka osv) är tecken på att barnet eller för den delen en vuxen känner för stor press på sig.
Om du tittar mer nogrant ser du djupet som finns under ytan.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Måste man verkligen be om ursäkt på det där sättet? Hon blev förbannad och det med den rätten; man slår inte djur, och man slår sannerligen inte ihjäl djur! Hade ungen blivit rädd på riktigt tror jag inte reaktionen hade varit att slå ihjäl ormen, utan snarare springa in till mamma.

Inte går väl ungarna sönder för att föräldrarna blir arga då och då?

Du har rätt i det. Att "jag blev rädd", låter som en nödlögn för att ta sig ur knipan att man slagit ihjäl ormen och VET att mamma kommer att bli galen.

Min dotter är emellanåt manipulativ och hon hade "glatt" kläckt ur sig något liknande. Det finns alltid goda skäl till varför hon gör fel och jag skall helst köpa allt hon säger med hull och hår.

Jillybean, jag tycker att du har all rätt att bli förbannad. För visst vet hon bättre din Em?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Sedan det där med att säga förlåt. Jag tvingar aldrig barn att säga förlåt av den orsak att antingen skall det komma från hjärtat eller så vill jag inte ta emot den. Barn lär sig annars att det är ett förlösande ord för att komma ur en knipa. Ett annat sätt att ljuga på.
Din dotter kom trots allt in och talade om det för dig fast hon vet vad du tycker om saken och det tycker jag är bra. Det är viktigt att det förtroendet inte sviks. Att våga komma och tala om att man har agerat fel kräver att man har ett bra förtroende för sina föräldrar och det är viktigt speciellt när dom blir äldre.

Jag håller inte med dig här. Hon är redan 11 år. Du pratar som om tjejen är fem år! Jag tycker att det tyder på att Em har förtroende för sin mamma, men jag tycker också mig se att hon testar henne. Hon är "bold enough" att komma och berätta vad hon gjort - kanske för att se vilken reaktion hon får.

Och att ljuga - alla barn ljuger för sina föräldrar. Allt från vita små lögner till blåljugande rätt upp i ansiktet.

Jag tycker att jag har bra ordning på mina döttrar, men visst ljuger de emellanåt. Särskilt den stora, som är lite som Em, hon testar och är smart. Det finns alltid mer eller mindre hjärtknipande orsaker till varför hon gjort fel.

Utan att psykologisera för mycket så kan jag säga att jag VET att min egen dotters "fibbs" beror på att hon egentligen är osäker. Jag jobbar hårt för att stärka hennes självkänsla och peppa henne när det handlar om skolan och situationer med andra barn.

Däremot har jag slutat att jamsa med hennes testningar av mig som mamma. Jag vet att jag alltid ställer upp för henne och det vet hon också, men det krävs också att ungen visar respekt och inte utnyttjar min "snällhet" för att dominera mig.

JAG är den som bestämmer och bästa sättet för min dotter att bli trygg är att hon vet var hon har mig. Jag ber inte längre om ursäkt för att jag blir arg. Blir jag arg så har jag goda skäl - jag blir inte arg utan anledning.

Förlåt om jag kommer ifrån ämnet lite, men jag blir ibland så vansinnigt trött på jams och trams och analys så att jag spyr.

Herregud ungen DÖDADE ju den stackars ormen. Om hon av oförstånd gjort det när hon var tre är en sak, men hon är elva år!

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag körde den där taktiken på min mamma när jag var i den åldern. Varför? För att det funkade! Jag kom undan lindrigare då. Aldrig var jag osäker på att hon älskade mig eller att jag var viktig för henne, jag var bara en liten unge som satsade på att göra det så enkelt för mig som möjligt. Nu önskar jag att hon satt betydligt tightare gränser betydligt tidigare, då kanske det hade blivit folk av mig snabbare

Så pass mycket har jag umgåtts med barn att jag vet att de rätt tidigt utvecklar en "manipulativ" förmåga, dvs de vet att om det beter sig på ett visst sätt så klarar de sig enklare ur situationer där mamma/pappa blir arg.

Dessutom, som princessfeminist skrev, nu handlar det ju om en elvaåring, en femteklassare! Hade väl varit en sak om det hade varit en 5-ÅRING...

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag är klart nyfiken vad som får en snart 12 årig tjej att göra något mamma absolut inte tycker om och känner starkt för och sedan gå in och tala om det för mamma på ett sätt som får henne att tro att hon skall få beröm för. Barn gör inte så utan anledning

Hon handlade impulsivt, utan att tanka sig for och hade ingen som helst tanke pa vad jag skulle tycka. Sjalvklart sa berattade hon for mig vad hon gjort, den handlingen var lika impulsiv som hadnlingen att sla ihjal ormen. Hon tanker sig inte for. Det ar den enda anledningen.

Jag antar att det kommit fram tidigare tydligt och klart att du anser att ormar inte klassas som något du tycker är ok att döda och frågan är varför du skulle tycka att hon var duktig om hon visste att du ansåg att ormar dödar man inte?

Jag har lart henne att man ska visa respekt for ALLA djur vare sig de kralar, kryper, gar eller flyger. Respekt innebar att man behandlar djuret som man vill behandlas sjalv.

Som det var nu är risken att din dotter nästa gång inte kommer till dig och erkänner utan bara gömmer undan ormen eller vad hon nu kan ha slagit ihjäl.

Det ska inte bli nagon nasta gang! Hon ska lara sig att man inte slar ihjal djur for att man ar radd for dem eller tycker de ar obehagliga! Att slakta djur for ett eller flera andamal ar helt acceptabelt men att bara sla ihjal ett djur som hon gjorde ar FEL FEL FEL. Da ar min ilska det verktyg som visar hur fel hon gjort. Om jag hade satt mig ned och sansat resonerat med henne sa hade hon inte fattat vikten av vad hon gjort; det hade bara blivit: ja ja, ha-hum, ok da av det hela. Arlighet varar langst. Och konfliktradd ar hon definitivt INTE; nar jag senare samma kvall berattade for maken vad hon gjort blev hon jattearg och gnallde over att jag skvallrade pa henne :smirk: Vi har ofta konflikter dar vi bada brusar upp rejalt MEN nar ilskan har lagt sig sa ar allt som vanligt och det vet hon.

Låt säga att Em är 15 år nu och blivit vegan.

Jadu, det hon hittar pa nar hon blir 15 tar vi da. 3 ars utveckling innebar en otrolig skillnad i formagan att diskutera, tanka efter och i ovrigt kontrollera sina egna handlingar.

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

För visst vet hon bättre din Em?

Ja, det trodde jag iaf! Jag kan med sakerhet saga att detta hade aldrig kunnat handa for sag, 6 manader sedan. Jag misstanker att pubertetshormoner har mycket att gora med varfor hon beter sig som en hysterisk fjolla emellanat :smirk:

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Tycker snarare det låter som att ungen tog till plan B när mamma inte reagerade som hon tänkt? En unge på 11 år har haft många år på sig att lära sig att "Mamma blir inte lika arg om jag är ledsen"...

Exakt! Man far inte glomma hur manipulativa ungar kan vara, ibland kanner jag mig som en Rubiks kub som ungen vrider och vander pa :smirk:

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Exakt! Man far inte glomma hur manipulativa ungar kan vara, ibland kanner jag mig som en Rubiks kub som ungen vrider och vander pa :smirk:

Vi verkar ju vara hyggligt överens - du behöver ingen barnflicka, säg?

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Sa lange du inte har nagot emot: katter (har 7), torka valpkiss fran golvet hundraelva ganger om dagen, brottas med ett pubertetsbarn, ett uppkaftigt marsvin och minimilon!

Come on over, Canada is beautiful!