Hur äter ni lunch på ert jobb?

Jag hade inte betett mig på det sätt som dina kollegor verkar göra nej, men det var heller inte den delen jag syftade på utan jag ville mest föra in ett perspektiv just kring oron och vad som lugnar eller inte där. Jag hade inte gjort på samma sätt som dina kollegor, men jag hade inte heller lagt ner det om jag fortsätter vara orolig. Så ja, jag hade säkert kunnat fortsätta i två år även om personen nekar till problemen. Om jag verkligen varit orolig. Men som sagt - jag hade försökt sköta det på ett mindre klumpigt sätt.
Men det framstår ju som ganska oförskämt att oroa sig för någon man knappt känner som i övrigt verkar lika frisk nu som för två år sedan utan förändring.

Det får en ju att fundera över om det verkligen är oro utan kanske rätt och slätt bara en bestämd åsikt om hur saker Ska vara för att inte störa personens världsbild och att personen samtidigt lider av en oförmåga att hålla klaffen om hens världsbild blir lite störd.

Jämför någon som blir förbannad över att man viker lakan annorlunda än hen. (har stött på, eftersom jag inte bryr mig så rycker jag på axlarna och får väl vika (mina) lakan enligt hens världsbild den gången då (eftersom hen ändå håller i andra änden av dem). Men jag tänker fortfarande uppfatta personen som lätt knasig som anser att hens mormors sätt att vika lakan ska trumfa min mormors sätt att vika lakan.)

Självklart kanske personen oroar sig över huruvida mina lakan ska få plats i skåpet och om de kanske inte får vecken på samma ställe som hens lakan men det är ju inget som jag kommer dö av snart i alla fall.

Hela situationen ovan ger ju intryck av att det är en person som bara tycker att -så gör man inte för min mormor åt minsann alltid potatis till lunch. Varför ska då någon annan äta på ett annat sätt än min mormor lärde hyggliga människor äta.
 
Men det framstår ju som ganska oförskämt att oroa sig för någon man knappt känner som i övrigt verkar lika frisk nu som för två år sedan utan förändring.

Det får en ju att fundera över om det verkligen är oro utan kanske rätt och slätt bara en bestämd åsikt om hur saker Ska vara för att inte störa personens världsbild och att personen samtidigt lider av en oförmåga att hålla klaffen om hens världsbild blir lite störd.

Jämför någon som blir förbannad över att man viker lakan annorlunda än hen. (har stött på, eftersom jag inte bryr mig så rycker jag på axlarna och får väl vika (mina) lakan enligt hens världsbild den gången då (eftersom hen ändå håller i andra änden av dem). Men jag tänker fortfarande uppfatta personen som lätt knasig som anser att hens mormors sätt att vika lakan ska trumfa min mormors sätt att vika lakan.)

Självklart kanske personen oroar sig över huruvida mina lakan ska få plats i skåpet och om de kanske inte får vecken på samma ställe som hens lakan men det är ju inget som jag kommer dö av snart i alla fall.

Hela situationen ovan ger ju intryck av att det är en person som bara tycker att -så gör man inte för min mormor åt minsann alltid potatis till lunch. Varför ska då någon annan äta på ett annat sätt än min mormor lärde hyggliga människor äta.
Ja det bygger väl på att man faktiskt är orolig. Jag blir inte orolig för alla som äter annorlunda utan ofta är det ju något som gör att det passerar från ”äter annorlunda än mig och thats fine” till ”oroväckande ätande”. Att saker är samma över lång tid behöver ju inte betyda att det är oproblematiskt.

Jag kan inte svara för andra, men jag skulle inte kommentera bara för att något stör mig.
 
Fast jag har ju inga större problem med att äta i grupp privat. Jag kan gå hem till någon och äta middag. Jag kan gå på restaurang och jag äter hämtmat. Det är kombinationen av det här skrikiga, stökiga lunchrummet med massa, massa folk (långt ifrån bara de kollegor jag känner och jobbar med) och att de lägger sig i på ett oförskämt och rent av ouppfostrat sätt som stör mig. Som jag ser det så finns det tre vettiga alternativ härifrån, 1) att arbetsplatsen ändrar syn på det här med hemmajobb och är mer flexibla med det (kommer förmodligen inte hända), 2) att jag inte går ner i lunchrummet utan äter på mitt rum (vi får äta på rummet, så det är inte förbjudet i sig) eller 3) att jag fortsätter gå ner där och blir hackad på. För de kommer inte sluta. Då känner jag ganska tydligt att så länge alternativ 1 inte är aktuellt är det egentligen bara alternativ 2 kvar?

Utifrån din problemuppställning att det är nuvarande kollegor som är problemet och det är de som behöver ändra sig vilket de inte kommer att göra, så landar jag igen i att jag skulle byta arbetsplats. Jag tror inte att de kommer att bli mindre oroade över att du stänger in dig på rummet under lunchen veckans alla dagar (hur många ni nu kommer att vara där). Du skriver själv att det inte varit såhär illa på andra arbetsplatser, så jag skulle byta. Är de så gränslösa som du beskriver och dessutom har blivit en accepterad kultur av det så kommer du inte kunna ändra på dem, och precis som att deras tjatmetod inte fungerar för att ändra på dig så kommer din undvikandemetod inte att fungera på dem.

Men det är du som ska trivas, så om du vill stanna och tycker att fördelarna uppväger så ska du naturligtvis göra det.
 
Ja det bygger väl på att man faktiskt är orolig. Jag blir inte orolig för alla som äter annorlunda utan ofta är det ju något som gör att det passerar från ”äter annorlunda än mig och thats fine” till ”oroväckande ätande”. Att saker är samma över lång tid behöver ju inte betyda att det är oproblematiskt.

Jag kan inte svara för andra, men jag skulle inte kommentera bara för att något stör mig.

Bara för att du är orolig så ger det dig inte rätten att tjata på en kollega i 2 år om det. Det är bara en kollega. Inte en vän. Inte en familjemedlem. Inte en släkting. Bara en kollega. Om det var en nära vän så hade jag mer förstått ditt resonemang. Sen tror jag inte att man lyckas genom att tjata på en en kollega i två år. Jag tror snarare att kollegan kommer tröttna rejält på en. Om någon kollega hade tjatat på mig i två års tid om något hen oroade sig för men jag inte ansåg var ett problem och inte slutade trots att jag bett om det så hade jag gått till chefen och facket för det hade jag sett som trakasserier.
 
Utifrån din problemuppställning att det är nuvarande kollegor som är problemet och det är de som behöver ändra sig vilket de inte kommer att göra, så landar jag igen i att jag skulle byta arbetsplats. Jag tror inte att de kommer att bli mindre oroade över att du stänger in dig på rummet under lunchen veckans alla dagar (hur många ni nu kommer att vara där). Du skriver själv att det inte varit såhär illa på andra arbetsplatser, så jag skulle byta. Är de så gränslösa som du beskriver och dessutom har blivit en accepterad kultur av det så kommer du inte kunna ändra på dem, och precis som att deras tjatmetod inte fungerar för att ändra på dig så kommer din undvikandemetod inte att fungera på dem.

Men det är du som ska trivas, så om du vill stanna och tycker att fördelarna uppväger så ska du naturligtvis göra det.
Fast det var för att jag 1) inte åt alls på min ena arbetsplats och 2) för att de andra (tre personer!) åt som jag på den andra. Jag tänker inte byta jobb och jag tycker det är skrattretande att du gång på gång påpekar det som ett alternativ. Vad är det som säger att det inte blir precis likadant på nästa ställe? Det kanske bara är såna mat-talibaner där också? Så länge jag trivs med det som jag är där för att göra, jobba, varför ska jag då tvinga mig till något som egentligen är högst frivilligt? Tycker du att alla på alla andra ställen som går ut och äter lunch ute (inte nödvändigtvis med kollegor!) ska byta jobb också?
 
Men det framstår ju som ganska oförskämt att oroa sig för någon man knappt känner som i övrigt verkar lika frisk nu som för två år sedan utan förändring.

Det får en ju att fundera över om det verkligen är oro utan kanske rätt och slätt bara en bestämd åsikt om hur saker Ska vara för att inte störa personens världsbild och att personen samtidigt lider av en oförmåga att hålla klaffen om hens världsbild blir lite störd.

Jämför någon som blir förbannad över att man viker lakan annorlunda än hen. (har stött på, eftersom jag inte bryr mig så rycker jag på axlarna och får väl vika (mina) lakan enligt hens världsbild den gången då (eftersom hen ändå håller i andra änden av dem). Men jag tänker fortfarande uppfatta personen som lätt knasig som anser att hens mormors sätt att vika lakan ska trumfa min mormors sätt att vika lakan.)

Självklart kanske personen oroar sig över huruvida mina lakan ska få plats i skåpet och om de kanske inte får vecken på samma ställe som hens lakan men det är ju inget som jag kommer dö av snart i alla fall.

Hela situationen ovan ger ju intryck av att det är en person som bara tycker att -så gör man inte för min mormor åt minsann alltid potatis till lunch. Varför ska då någon annan äta på ett annat sätt än min mormor lärde hyggliga människor äta.

Jag får en helt annan känsla så vi läser nog innehållet i tråden väldigt olika. I min värld är det också ett gigantiskt stort avstånd mellan att ha olika uppfattningar om hur man viker lakan eller att röka, och att ha problematik kring mat och ätande. Jag har ingen formell kompetens som andra i tråden har, men enligt min erfarenhet av både egen och andra i min närhets situationer så är det senare ofta kopplat till ångest på ett sätt som ger en helt annan typ av problematik än de första. Inte minst påverkar det insikten om problemet i sig, och förhållningssättet till det.
 
Men det framstår ju som ganska oförskämt att oroa sig för någon man knappt känner som i övrigt verkar lika frisk nu som för två år sedan utan förändring.

Det får en ju att fundera över om det verkligen är oro utan kanske rätt och slätt bara en bestämd åsikt om hur saker Ska vara för att inte störa personens världsbild och att personen samtidigt lider av en oförmåga att hålla klaffen om hens världsbild blir lite störd.

Jämför någon som blir förbannad över att man viker lakan annorlunda än hen. (har stött på, eftersom jag inte bryr mig så rycker jag på axlarna och får väl vika (mina) lakan enligt hens världsbild den gången då (eftersom hen ändå håller i andra änden av dem). Men jag tänker fortfarande uppfatta personen som lätt knasig som anser att hens mormors sätt att vika lakan ska trumfa min mormors sätt att vika lakan.)

Självklart kanske personen oroar sig över huruvida mina lakan ska få plats i skåpet och om de kanske inte får vecken på samma ställe som hens lakan men det är ju inget som jag kommer dö av snart i alla fall.

Hela situationen ovan ger ju intryck av att det är en person som bara tycker att -så gör man inte för min mormor åt minsann alltid potatis till lunch. Varför ska då någon annan äta på ett annat sätt än min mormor lärde hyggliga människor äta.
Jag håller med helt och hållet. Har haft en del tidigare kollegor som hållit på så med andra saker (de är inte kvar så att ingen får för sig att de är ytterligare ett tecken på att jag borde byta jobb :meh:), en var helt besatt av tanken på att barn var allt som betyder något i världen och eftersom jag inte har några barn eller ens planerar att skaffa var hon väldigt snabb med att förklara för mig att mitt liv är helt meningslöst utan barn och försöka "omvända" mig till den "rätta, barnberikade världen". En annan, som också håller på med hästar, kunde inte acceptera varken varför jag som vuxen rider ponny (jag är kort, så det är inte så att jag är för stor för ponnyn på något sätt) eller varför jag inte vill stå på anläggning utan föredrar eget stall. Hela diskussionen är liksom "my way or no way" och det tycker jag är förbannat barnsligt.
 
Fast det var för att jag 1) inte åt alls på min ena arbetsplats och 2) för att de andra (tre personer!) åt som jag på den andra. Jag tänker inte byta jobb och jag tycker det är skrattretande att du gång på gång påpekar det som ett alternativ. Vad är det som säger att det inte blir precis likadant på nästa ställe? Det kanske bara är såna mat-talibaner där också? Så länge jag trivs med det som jag är där för att göra, jobba, varför ska jag då tvinga mig till något som egentligen är högst frivilligt? Tycker du att alla på alla andra ställen som går ut och äter lunch ute (inte nödvändigtvis med kollegor!) ska byta jobb också?

Nej, varför skulle jag tycka det? Jag svarar utifrån hur du formulerat ditt problem. Det är du som har skrivit att kollegorna är värre här än på tidigare ställen, jag har självklart inte gjort någon egen bedömning utan utgått från hur jag tolkat situationen efter din beskrivning.

Men du har ju redan bestämt dig för att undvikande är lösningen, och du har fått svar enligt det av andra så jag förstår inte varför jag måste skriva medhårs att det är bästa lösningen? Jag ger ett annat perspektiv, men DU måste avgöra vad som blir bäst för DIG. Det kan inte jag eller någon annan här bestämma, och du behöver självklart inte göra som jag skriver.
 
Nej, varför skulle jag tycka det? Jag svarar utifrån hur du formulerat ditt problem. Det är du som har skrivit att kollegorna är värre här än på tidigare ställen, jag har självklart inte gjort någon egen bedömning utan utgått från hur jag tolkat situationen efter din beskrivning.

Men du har ju redan bestämt dig för att undvikande är lösningen, och du har fått svar enligt det av andra så jag förstår inte varför jag måste skriva medhårs att det är bästa lösningen? Jag ger ett annat perspektiv, men DU måste avgöra vad som blir bäst för DIG. Det kan inte jag eller någon annan här bestämma, och du behöver självklart inte göra som jag skriver.
Fast jag har flera gånger skrivit att byta jobb inte är ett alternativ. Jag lägger ner. Det är ingen idé.
 
Fast jag har flera gånger skrivit att byta jobb inte är ett alternativ. Jag lägger ner. Det är ingen idé.

Och det är självklart helt ok att stanna, det är inget du behöver övertyga mig om.

Och det är samma med mina övriga kommentarer. Det är helt okej att du gör som du känner är bäst för dig. Att JAG inte tycker att jag löst mitt problem med en viss lösning har egentligen ingenting med ditt liv att göra. Jag ger mitt perspektiv i en diskussion på ett forum, men DU väljer i ditt liv. Man behöver inte vara alla till lags.
 
  • Gilla
Reactions: rtf
Och det är självklart helt ok att stanna, det är inget du behöver övertyga mig om.

Och det är samma med mina övriga kommentarer. Det är helt okej att du gör som du känner är bäst för dig. Att JAG inte tycker att jag löst mitt problem med en viss lösning har egentligen ingenting med ditt liv att göra. Jag ger mitt perspektiv i en diskussion på ett forum, men DU väljer i ditt liv. Man behöver inte vara alla till lags.

@Kiwifrukt
Att sluta är inte heller mitt första-alternativ vill jag förtydliga om det inte framgick tidigare. Första alternativet vore att bearbeta mitt trauma. Först när det inte är aktuellt eller inte kommer längre, skulle jag ställa alternativen att undvika kollegorna och att sluta mot varandra.
 
@Kiwifrukt
Att sluta är inte heller mitt första-alternativ vill jag förtydliga om det inte framgick tidigare. Första alternativet vore att bearbeta mitt trauma. Först när det inte är aktuellt eller inte kommer längre, skulle jag ställa alternativen att undvika kollegorna och att sluta mot varandra.
Fast jag har inte tänkt undvika kollegorna helt och hållet. Vi har för det första en del möten ihop, och för det andra har vi morgonkaffet som i stort sett alla är med på. Det hade jag tänkt fortsätta delta i, det är inte samma krav på att man måste äta där, för långt ifrån alla äter något vid det tillfället. Jag hade inte tänkt låsa in mig på mitt rum med fördragna gardiner, jag hade bara tänkt låta bli att vara i matsalen vid lunchen.
 
Jag har ingen lunch, bara måltidsuppehåll.
Maten tas med i en kylväska och mer eller mindre inhaleras antingen i bilen eller i nåt pentry på något sjukhus. Vi kan när som helst bli dragna på Prio1-larm.
De gånger man får sitta 30min ostört och njuta av maten räknas verkligen som lyx.
 
Jag får en helt annan känsla så vi läser nog innehållet i tråden väldigt olika. I min värld är det också ett gigantiskt stort avstånd mellan att ha olika uppfattningar om hur man viker lakan eller att röka, och att ha problematik kring mat och ätande. Jag har ingen formell kompetens som andra i tråden har, men enligt min erfarenhet av både egen och andra i min närhets situationer så är det senare ofta kopplat till ångest på ett sätt som ger en helt annan typ av problematik än de första. Inte minst påverkar det insikten om problemet i sig, och förhållningssättet till det.
Jo för den som har ångest runt ätande men inte gällande lakan och skåp så är det väl såklart ett gigantiskt avstånd (dvs för mottagaren av kritiken). Men jag är väldigt osäker på om det är ett gigantiskt avstånd för den som vill ha allting på sitt sätt för det är rätt sätt (dvs för den som kritiserar).

(Om du inte menar att damerna klagar för att de får ångest av att andra äter på ett annat sätt än de gör.)
 
Tidigare jobb där jag haft med matlåda hade alla lunch samtidigt och satt ner tillsammans i personalrummet (vissa undantag om nån behövde hem och släppa ut hunden tex). Där upplevde jag i princip aldrig någon jobbigkänsla kring vilken mat jag hade med mig, vissa åt bara ett äpple och kaffe och andra alltid en värmd matlåda. Nån kollega fanns det som verkligen tryckte ner näsan i matlådan och påpekade vad man åt, där var de också skönt att det oftast var olika kollegor varje arbetspass.

På nuvarande ställe har jag mer en jobbig känsla, inte att jag inte vill äta tillsammans och ingen har kommenterat min mat heller. Men de andra kommenterar i princip alltid sin egen mat ofta i negativ bemärkelse att det är "barnmat" om dom äter korvstroganoff, att köttfärssås är så tråkigt eller att fiskpanetter inte är så roligt att värma dagen efter osv. Vet inte om jag kan kalla det nån form elitism men ändå att det pratas om att mat ska vara så "fint". Det gör att jag klart känner mig påverkad av de andras kommentarer om sin egen mat. Det är också alltid samma kollegor som jobbar varje dag. Jag tror ju också att det har betydelse att jag är ny i gruppen, kände jag dem mer kanske jag inte alls skulle bry mig.

Stör mig på att jag själv blir påverkad av det och inte känner mig bekväm i att ta med blodpudding eller liknande tre dagar på rad om jag känner för det. Hade avskytt om nån kollega undrade varför jag åt si eller så skit de för fan.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Tidigare jobb där jag haft med matlåda hade alla lunch samtidigt och satt ner tillsammans i personalrummet (vissa undantag om nån behövde hem och släppa ut hunden tex). Där upplevde jag i princip aldrig någon jobbigkänsla kring vilken mat jag hade med mig, vissa åt bara ett äpple och kaffe och andra alltid en värmd matlåda. Nån kollega fanns det som verkligen tryckte ner näsan i matlådan och påpekade vad man åt, där var de också skönt att det oftast var olika kollegor varje arbetspass.

På nuvarande ställe har jag mer en jobbig känsla, inte att jag inte vill äta tillsammans och ingen har kommenterat min mat heller. Men de andra kommenterar i princip alltid sin egen mat ofta i negativ bemärkelse att det är "barnmat" om dom äter korvstroganoff, att köttfärssås är så tråkigt eller att fiskpanetter inte är så roligt att värma dagen efter osv. Vet inte om jag kan kalla det nån form elitism men ändå att det pratas om att mat ska vara så "fint". Det gör att jag klart känner mig påverkad av de andras kommentarer om sin egen mat. Det är också alltid samma kollegor som jobbar varje dag. Jag tror ju också att det har betydelse att jag är ny i gruppen, kände jag dem mer kanske jag inte alls skulle bry mig.

Stör mig på att jag själv blir påverkad av det och inte känner mig bekväm i att ta med blodpudding eller liknande tre dagar på rad om jag känner för det. Hade avskytt om nån kollega undrade varför jag åt si eller så skit de för fan.
Sådant säger ju folk bara för att fylla tystnad med ord sannolikt. Dvs det är antagligen inte alls elitistiskt tänkt utan något slags småprat om saker som är omkring dem. Att prata om mat i lunchrummet gör folk hos oss också då och då. Som tex att grönkål är gott eller ngt.
 
Sådant säger ju folk bara för att fylla tystnad med ord sannolikt. Dvs det är antagligen inte alls elitistiskt tänkt utan något slags småprat om saker som är omkring dem. Att prata om mat i lunchrummet gör folk hos oss också då och då. Som tex att grönkål är gott eller ngt.
Jo givetvis ska man kunna prata om mat eller dela recept och så vidare de säger jag inget om. Men oavsett vad det gäller tycker jag det bridrar till en onödigt stämning om det alltid pratas negativt om något. Brist på samtalsämnen eller fylla ut tystnad tror jag absolut inte att det är.

Det ligger ju absolut mest hos mig med skulle jag tro, att det är nån "sårbarhet" hos mig som gör att jag påverkas av det.
 
Jo för den som har ångest runt ätande men inte gällande lakan och skåp så är det väl såklart ett gigantiskt avstånd (dvs för mottagaren av kritiken). Men jag är väldigt osäker på om det är ett gigantiskt avstånd för den som vill ha allting på sitt sätt för det är rätt sätt (dvs för den som kritiserar).

(Om du inte menar att damerna klagar för att de får ångest av att andra äter på ett annat sätt än de gör.)
Men känns det inte lite sådär att bara anta att personerna gör som de gör för att de vill ha saker på ”rätt sätt”? För mig känns det så långsökt. Finns säkert sådana människor men det måste ju vara rätt ovanligt?
Den stora majoriteten av människor har ändå goda och välvilliga intentioner, även om det inte alltid blir så bra i slutändan.
 
Fast jag har inte tänkt undvika kollegorna helt och hållet. Vi har för det första en del möten ihop, och för det andra har vi morgonkaffet som i stort sett alla är med på. Det hade jag tänkt fortsätta delta i, det är inte samma krav på att man måste äta där, för långt ifrån alla äter något vid det tillfället. Jag hade inte tänkt låsa in mig på mitt rum med fördragna gardiner, jag hade bara tänkt låta bli att vara i matsalen vid lunchen.

Jo, det förstod jag. Kanske skulle skrivit "undvika problemsituationen" istället för att "undvika kollegorna" eftersom det framgått nu att de inte är gränslösa i övrigt, utan bara just kring maten.

Jag har framfört vad jag tänker, så jag önskar dig bara lycka till och hoppas att du hittar en bra lösning.
 
Men känns det inte lite sådär att bara anta att personerna gör som de gör för att de vill ha saker på ”rätt sätt”? För mig känns det så långsökt. Finns säkert sådana människor men det måste ju vara rätt ovanligt?
Den stora majoriteten av människor har ändå goda och välvilliga intentioner, även om det inte alltid blir så bra i slutändan.
Ja det är väl klart att de säkert ofta har goda och välvilliga intentioner att se till att folk gör rätt, vem vill väl göra fel liksom?

Men det låter ju inte alltid trevligt när folk gör det.

Jag personligen har ju aldrig riktigt gillat den attityden alltid och så kan det ju drabba personer som kanske har ångest kring de områden de andra har starka rätt eller fel åsikter om.

Jag kan också känna reellt obehag på Facebook eller liknande när man läser kommentarer från sådana här människor. Cykelolycka, hade hen inte hjälm ja då får hen skylla sig själv att hen dog. (Hade hen kort kjol på stan ja då går det som det går.). Ja hen rider utan ridhjälm rätt åt hen om hen dör. Hen har ändå inget att skydda. Det är ju aldrig ändå riktigt trevligt som så även om det såklart är välment att säga att personen inte har någon hjärna värd att skydda.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Mat Jag har en tetra tomatsoppa som jag tänkte äta en dag snart. Jag älskar tomatsoppa och ris som det serverades när jag gick i skolan (vet...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
2 284
Senast: Ramona
·
Skola & Jobb Hej, Jag har sen ett år tillbaka varit sugen på att byta jobb. Sökte därför en tjänst som jag blev intresserad av. Var på intervju och...
2
Svar
33
· Visningar
2 805
Senast: Dorinda
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 612
Senast: Exile
·
Övr. Barn Började nytt jobb idag efter att ha varit hemma ett tag. Sambon jobbar helg så han är ju hemma när jag jobbar. Dottern vaknade strax...
2
Svar
34
· Visningar
5 225
Senast: Hajfisk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp