Jovars, det är bara inget som bekymrar mig. Det är ju just marginalskatt. Vi skattar inte över 50% rätt av.
Sen håller jag med dig om förmögenhetsskatt. Och jag skulle gärna se en arvsskatt på bortåt 100% ( dvs skrota idén om arv). Och jag fattar inte varför man får dra av för räntan på bostadslån. Med mera.
Men inkomstskatten lever jag helt obekymrad med. När den oroar mig är det för att den är för låg.
Vad jag menar är att de negativa effekterna av en hög marginalskatt överstiger skattepotentialen rejält. Vi kan införa en marginalskatt på 95% för höginkomsttagare och även om man skiter i de hämmande effekterna, är det så få som tjänar så mycket, att det ger väldigt lite pengar.
Däremot att beskatta tillgångar med bara lite, lite har en enorm skattepotential och skulle reglera kapitalkoncentrationen (som ingenjör tänker jag reglerteknik här, hur vi ska kunna reglera ägarkoncentrationen och bygga vårt gemensamma - rena vänsterideologin fast helt annorlunda ändå) som det är nu accelererar kapitalkoncentrationen och det är lika ohållbart som fossila utsläppen.
Det är alltså mest populism att ”sätta dit” höginkomsttagare när man redan leder marginalskatteligan, till extremt liten nytta. Istället för att beskatta de som tjänat mycket länge, ärvt och har gott om tillgångar de kan dela med sig av. Och i samma slag få en rejäl skatteinkomst OCH bättre kapitalfördelning.
För övrigt är jag betydligt mer oroad för att handikappade, fattiga och utsatta får den vård de behöver än att JAG får valuta för min inbetalda skatt. Skulle det funka dåligt för mig har jag alternativ, det har inte mina mer utsatta medmänniskor.
Jag är precis som du ganska euforisk över att jag fått privilegiet att vara frisk, fått utbilda mig, trots att jag inte är född i en akademikerfamilj, och byggt upp flera företag (som anställd) som idag genererar hundratals arbetstillfällen och exportmiljoner och därmed skattemiljoner. Jag är säkert dum och lurad men jag klarar mig trots att jag inte ägt nåt och tjänat en massa pengar, jag har en bra inkomst och klarar mig utmärkt. Och betala skatt.
Jag ser behoven och är stolt och känner mig privilegierad som kunnat bidra. Har ingen förståelse alls för Leif Östling och den egoistiska frågan ”vad får JAG tillbaka?”. Den berättigade frågan ”vad får vi tillbaka ? Vad får mina utsatta medmänniskor ta del av? Hur tar vi hand om varandra ?”
Att behövande ska behöva (heh) förlita sig på privatpersoners allmosor är dock en skam för ett modernt samhälle, tycker jag. 
