Jag tror att folk säger att det gick så bra så fast de inte ville ha barn först, för att det är normen att man ska tycka barn är det bästa som finns i livet. Det finns många som kommit på först senare att nej, de borde egentligen inte skaffat barn egentligen, men omgivningen pushade klämkäckt på och så gick det av bara farten.
Man måste absolut inte ha barn. Det spelar ingen roll hur bra pappan är, vill du inte genomgå en graviditet och förlossning så ska du inte behöva, speciellt inte om du känner såhär stark ångest över att få barn överhuvudtaget. Vill han så gärna ha barn så kan han väl skaffa dem med någon som är lika entusiastisk då? Det här är något du absolut inte ska göra för att du känner dig tvingad, utan för att du
vill mer än något annat. Och tiden är inte ute än, skulle du faktiskt ändra dig om några år så kan du försöka igen, med samme man om ni fortfarande är tillsammans.
Och nu vet jag inte hur mycket det här hör till tråden, men jag har själv valt bort barn pga asperger + diverse komorbida problem. Men kortfattat så kan jag säga att visst skrämmer tanken på graviditet och förlossning mig, men inte så mycket som ansvaret att vara förälder i resten av mitt liv, kanske till ett barn som ärvt min problematik med allt vad det innebär. Det vore inte rättvist mot någon att skaffa barn bara för att, för tänk om jag ångrar mig. Av alla saker jag skulle kunna ångra så ångrar jag hellre att jag
inte skaffat barn, än att ångra att jag har. Sen får folk tycka vad de vill om det. Jag är tjurskallig och ändrar mig inte.
Säger annars som övriga, har du någon samtalskontakt så se till att få tag i hen så snart som möjligt, annars kanske MVC kan ordna någon du kan bolla tankar med?
