Hur vet man om man vill ha barn?

[sthu]

Barnnormen är dessutom så satans stark att jag kan fatta att personer som inte vill ha barn behöver kräkas ut lite frustration ibland, så personligen ser jag mellan fingrarna med det. Det måste stundtals vara mycket påfrestande att ha valt bort barn

Här kan jag bekräfta. Att få barn upptryckt i ansiktet på olika sätt, även om samtalet handlar om något helt annat, kan bli jäkligt påfrestande. Speciellt om det följs av en utläggning om hur viktigt/rätt/underbart/whatever det är att skaffa barn.
Jag har dessutom en kompis som lägger upp bilder på sin bebis bajsblöjor på Instagram. Det är äckligt.

 

[Voeux]

Det har du rätt i, onödiga jämförelser av mig. Jag tycker oavsett att man kan låta bli att uttrycka sig som att en/flera personer är äckliga oavsett om det är riktat mot en grupp eller en specifik person. Det handlar för mig inte om barnfrågan på nåt sätt, utan mer om diskussionsteknik och det var det jag försökte belysa. Skillnad på att skriva att ett beteende är äckligt och att en person är äcklig, helt enkelt. Men jag släpper det nu och hoppas att tråden kan återgå till ursprungsfrågan.

Håller helt med dig i sak

 

[Voeux]

Här kan jag bekräfta. Att få barn upptryckt i ansiktet på olika sätt, även om samtalet handlar om något helt annat, kan bli jäkligt påfrestande. Speciellt om det följs av en utläggning om hur viktigt/rätt/underbart/whatever det är att skaffa barn.
Jag har dessutom en kompis som lägger upp bilder på sin bebis bajsblöjor på Instagram. Det är äckligt.

Tillslut så blir det väl så att man känner att man behöver använda ett hårdare språk så att folk fattar. Fullt förståeligt.

 

[Happimess]

Det har du rätt i, onödiga jämförelser av mig. Jag tycker oavsett att man kan låta bli att uttrycka sig som att en/flera personer är äckliga oavsett om det är riktat mot en grupp eller en specifik person. Det handlar för mig inte om barnfrågan på nåt sätt, utan mer om diskussionsteknik och det var det jag försökte belysa. Skillnad på att skriva att ett beteende är äckligt och att en person är äcklig, helt enkelt. Men jag släpper det nu och hoppas att tråden kan återgå till ursprungsfrågan.

Mitt sista inlägg just kring den här delen av diskussionen, men då vill jag påpeka att du använde dig av uttrycket "äcklas av barn" när jag skrev "barn är äckliga" vilket det för mig är lika stor skillnad på som det tydligen är för andra att säga "barn är äckliga" vs "barn gör äckliga saker". Jag vill mest poängtera det för att visa att du föll på din egen princip lite grann, vilket bara visar på hur svårt det är att göra sig förstådd och förstå varandras tolkningar av begrepp/uttryck i en sån här diskussion.

 

[Linn-Nora]

De gör ju ofta det tyvärr. Min korta åsikt i saken:
1. Ja, onödigt att kalla barn äckliga och att man inte gillar dem. Precis som med allt annat i livet så kan man ju säga "inte för mig", det låter ju ändå trevligare.
2. Barn är inte en strukturellt förtryckt grupp som personer med funktionsvariationer eller homosexuella, så kanske inte lika känsligt heller. Barnnormen är dessutom så satans stark att jag kan fatta att personer som inte vill ha barn behöver kräkas ut lite frustration ibland, så personligen ser jag mellan fingrarna med det. Det måste stundtals vara mycket påfrestande att ha valt bort barn och det hade nog gjort att jag själv inte hade varit fin i mun alltid heller.

Självklart är dom inte förtryckta. För min del ville jag bara finna på att det känns osmakligt att utrycka sig så om en grupp människor lite oavsett om dom är förtryckta eller inte. That´s all!
Sen har jag som jag skrivit tidigare varit en som varit oerhört (utåt sett) emot att skaffa barn. Så jag känner till frustrationen väldigt väl. Men jag tycker ändå det var illa uttrykt.

Agree. Jag tycker att det blir högst osmakligt att jämföra barn med utsatta minoriteter.

Jag drog inte parallellen av den anledningen. Jag drog den för att visa på att det inte är okej att sätta egenskaper på gruppnivå. Oavsett förtryck. Tycker jag. Du får gärna tycka annorlunda.

Det har du rätt i, onödiga jämförelser av mig. Jag tycker oavsett att man kan låta bli att uttrycka sig som att en/flera personer är äckliga oavsett om det är riktat mot en grupp eller en specifik person. Det handlar för mig inte om barnfrågan på nåt sätt, utan mer om diskussionsteknik och det var det jag försökte belysa. Skillnad på att skriva att ett beteende är äckligt och att en person är äcklig, helt enkelt. Men jag släpper det nu och hoppas att tråden kan återgå till ursprungsfrågan.

Exakt vad @Hedinn skriver!

Med det lämnar även jag frågan

 

[Lovisaleonora]

Det var speciellt när vi bodde ett år i Korea vi på allvar börja tänka på barn. Vi bodde i en expat miljö med många barnfamiljer. Dom med barn reste runt i Asien tillsammans med barnen, upplevde mkt tillsammans och dom verkade trivas med det. Då började jag inse att kanske man inte är fullt så låst med barn som jag sett för mig ändå

Framförallt tycker jag den svenska NORMEN för Hur Det Ska Vara När En Skaffat Barn (vad en får och inte får göra) är så förbannat trist att det känns som fängelse direkt. Hela familjeliv.se är ju ett tvärsnitt över vad som försiggår på valfri ICA/köpcenter/friluftsområde.

Kan väl i mitt stilla sinne tänka att om en med vett och vilja går in i DEN föräldrarrollen är det ju liktydigt med att spränga bort hjärnan med en hagelpatron...

 

[LittleJohn]

Egentligen har barn nog aldrig varit något jag egentligen reflekterat över. Större delen av livet har det nog varit en icke fråga att jag inte ska ha barn. Dock har jag haft tvivlande stunder när många börjar skaffa barn, existentiell kris p g a förlust av närstående och en stigande ålder som gör insikten mer klar att det en dag kanske inte kommer vara möjligt att ändra sig.

Men,i min vardag slås jag aldrig av tanken på avsaknad av ett barn, slås aldrig av tanken att vardagen skulle förändras till det bättre med ett barn, utan i det stora hela ser jag främst negativa aspekter av att inkludera ett barn i mitt liv om jag sätter mig ner och funderar över det.

Jag lever sedan 10 år tillsammans med en partner som inte heller önskar sig barn, så mellan oss har det aldrig heller blivit en fråga om att skaffa eller inte. Hade jag levt tillsammans med någon med stark barnlängtan och som jag kände var rätt och vettig på alla sätt och vis kan jag dock inte säga att barnfrågan hade varit blankt nej. Men önskan verkar inte finnas "på egen hand" inom mig.

Jag är inte speciellt barnkär, avgudar dock min lilla brorsdotter men har ingen längtan efter att ha det så varje dag efter en dag som barnvakt. Kan se tjusningen i små barn och vuxna barn, men tiden där emellan är ganska många år.

Skulle ibland vilja uppleva att vara gravid, men förlossning skrämmer mig rejält och efter en tid som anställd på BB känner jag en stark känsla emot att vilja ta risken att få förlossningsskador,jag tror helt enkelt inte att jag ser det som en risk värd att ta för att ha ett barn i mitt liv.

Varken jag, eller min partner, ställer oss dock negativ att inkludera barn på något vis i livet någon gång, men då i form av familjehem etc.

Det som dock för mig personligen väger tungt är en stark känsla inom mig att jag inte ser positivt på att sätta ännu ett liv till världen i den värld vi lever i, framtiden känns stundtals för skör. De argument jag hittar för barn ur detta perspektiv är rent av egoistiska och inget jag känner att jag kan ställa mig bakom.

Vill understryka, i och med mitt sista stycke, att jag absolut INTE lägger några som helst värden i hur andra väljer att skaffa eller inte skaffa barn. Det är enbart utifrån mig själv.

 

[Roheryn]

Det fetade, här känner jag att man får stålsätta sig en hel del mot omgivningens förväntningar faktiskt. Det hade jag nog inte riktigt väntat mig, att tvåbarnsnormen är så stark. Lite som att folk tycker "men du har ju ett barn redan, hur jobbigt kan det vara med ett till?" Och "han måste ju få ett syskon..." Har till och med hänt att en vilt främmande gubbe på spårvagnen frågade mig hur många barn jag hade, och praktiskt taget skällde ut mig när jag svarade ett. Han var ju uppenbarligen knäpp så det viftade jag mest bort, men det är jobbigare när man känner förväntningar i närmare led så att säga. Man hamnar lätt i ett läge där man känner att man behöver förklara sig själv och sina val.

...och jag kände snarast efter barn nummer ett (och mitt enda barn) att "jäklar vilken tur jag hade, att allt blev såhär bra! Aldrig att jag riskerar allt det för att sätta ännu ett barn till världen, allt kan ju hända!" Och så var det därtill ett väldigt medvetet beslut för att kunna fortsätta med hästar - och DET har ju ifrågasatts en del kan jag ju säga!

 

[em-pirre]

Man får ju hoppas att inga tvååringar läser tråden och känner sig påhoppad.

 

[miumiu]

...och jag kände snarast efter barn nummer ett (och mitt enda barn) att "jäklar vilken tur jag hade, att allt blev såhär bra! Aldrig att jag riskerar allt det för att sätta ännu ett barn till världen, allt kan ju hända!" Och så var det därtill ett väldigt medvetet beslut för att kunna fortsätta med hästar - och DET har ju ifrågasatts en del kan jag ju säga!

Haha åååh I feel you på den! Försöker föreställa mig svärisarnas reaktioner när jag säger att ”Fler barn? Nej tyvärr det blir det inga, men säkert ett föl i framtiden!”

 

[Imogen]

Agree. Jag tycker att det blir högst osmakligt att jämföra barn med utsatta minoriteter.

Alltså jag har inte jämfört barn, eller gamla människor, med utsatta minoriteter, eller på något sätt påstått att barn eller gamla är en utsatt eller förtryckt grupp. Jag har sagt att jag tycker det är högst olämpligt att beskriva en grupp människor, oavsett vilken, på gruppnivå som äckliga. Jag tycker att det är fruktansvärt äckligt med rökning och snusning och skulle aldrig komma på tanken att frivilligt vara nära det. Men jag skulle aldrig kalla alla Sveriges snusare för äckliga människor. Hur icke-förtryckta de än är. Det är en väsentlig skillnad.

Sen har jag inga som helst problem med att folk tycker att barns vanor är äckliga, eller att de tycker att det är lika obehagligt att umgås med barn som jag tycker det är med folk som röker.

 

[Roheryn]

Haha åååh I feel you på den! Försöker föreställa mig svärisarnas reaktioner när jag säger att ”Fler barn? Nej tyvärr det blir det inga, men säkert ett föl i framtiden!”

hahaha - kan meddela att jag i dagsläget fortfarande bara har ett barn, men fyra hästar varav ett föl!

 

[Fruentimber]

Jag drog inte parallellen av den anledningen. Jag drog den för att visa på att det inte är okej att sätta egenskaper på gruppnivå. Oavsett förtryck. Tycker jag. Du får gärna tycka annorlunda.

Inte sätta egenskaper på gruppnivå? Jo, det måste man givetvis kunna göra, annars kan vi aldrig forska om gruppkulturer, normer och strukturer. Men det är en jäkla skillnad när man jämför gruppen barn med invandrare eller funktionsvarierade. Då blandar man äpplen och päron.

 

[Fruentimber]

Alltså jag har inte jämfört barn, eller gamla människor, med utsatta minoriteter, eller på något sätt påstått att barn eller gamla är en utsatt eller förtryckt grupp. Jag har sagt att jag tycker det är högst olämpligt att beskriva en grupp människor, oavsett vilken, på gruppnivå som äckliga. Jag tycker att det är fruktansvärt äckligt med rökning och snusning och skulle aldrig komma på tanken att frivilligt vara nära det. Men jag skulle aldrig kalla alla Sveriges snusare för äckliga människor. Hur icke-förtryckta de än är. Det är en väsentlig skillnad.

Sen har jag inga som helst problem med att folk tycker att barns vanor är äckliga, eller att de tycker att det är lika obehagligt att umgås med barn som jag tycker det är med folk som röker.

Ja, det är ju du det. Det finns trots allt mängder av människor som benämner snusare och rökare som just äckliga.

 

[Linn-Nora]

Inte sätta egenskaper på gruppnivå? Jo, det måste man givetvis kunna göra, annars kan vi aldrig forska om gruppkulturer, normer och strukturer. Men det är en jäkla skillnad när man jämför gruppen barn med invandrare eller funktionsvarierade. Då blandar man äpplen och päron.

Okej, vi tycker olika. Det är okej.

 

[Bison]

En sk jag upplever ganska ofta och även här i tråden.
När jag säger att jag inte vill ha barn så möts jag relativt ofta av förståelse men samtidigt så måste många föräldrar inflika att deras barn är så enkla och deras liv inte förändrats ett dugg.
Jag fattar det inte, de accepterar fast bara nästan?

Träffar jag någon som inte vill ha häst pga inget intresse, massa slit, tid och pengar så svarar jag inte. Jag förstår, det är inte för alla men mitt liv påverkas knappt alls, det är bara att planera och så dyrt är det inte.
Typ lika sant
Är man inte intresserad så är man inte.

 

[sjoberga]

En sk jag upplever ganska ofta och även här i tråden.
När jag säger att jag inte vill ha barn så möts jag relativt ofta av förståelse men samtidigt så måste många föräldrar inflika att deras barn är så enkla och deras liv inte förändrats ett dugg.
Jag fattar det inte, de accepterar fast bara nästan?

Träffar jag någon som inte vill ha häst pga inget intresse, massa slit, tid och pengar så svarar jag inte. Jag förstår, det är inte för alla men mitt liv påverkas knappt alls, det är bara att planera och så dyrt är det inte.
Typ lika sant
Är man inte intresserad så är man inte.

Det är märkligt. Mitt liv hade varit helt annorlunda utan barn - men det är ett liv jag aktivt valt. Hade varit enormt konstigt om inte det valet givit någon effekt på livet. Ganska omfattande besvikelse till och med.

Sen vet jag inte vad det spelar för roll för någon som inte vill ha barn, att det finns barn som inte märks av så mycket alls. Jag tror inte nån skaffar häst heller för att den inte märks och inte påverkar livet. Det blir nästan ett anti-argument i sig, och måste basera sig på att normen är så stark.

 

[Hazel]

En sk jag upplever ganska ofta och även här i tråden.
När jag säger att jag inte vill ha barn så möts jag relativt ofta av förståelse men samtidigt så måste många föräldrar inflika att deras barn är så enkla och deras liv inte förändrats ett dugg.
Jag fattar det inte, de accepterar fast bara nästan?

Träffar jag någon som inte vill ha häst pga inget intresse, massa slit, tid och pengar så svarar jag inte. Jag förstår, det är inte för alla men mitt liv påverkas knappt alls, det är bara att planera och så dyrt är det inte.
Typ lika sant
Är man inte intresserad så är man inte.

Dessutom får man ju ändå hoppas att personer som väljer att skaffa barn inte bara vill det under förutsättningarna att barnet blir lätt. Jag förstår absolut att man hellre vill ha ett barn som sover hela nätterna och är allmänt glad men vill man ha barn så vill man nog ha det även om man inte får sova, det är inte enkeltheten som avgör ens barnlängtan (förhoppningsvis)

 

[TeamLundVer]

Jag har inte själv känt starkt för barn eller inte barn utan mer befunnit mig i gråzonen. Fram tills att jag träffade min man. För en hel del av oss tror jag faktiskt att valet beror på ens partner, var man är i livet osv. Jag är inte en barnmänniska övht. Har oerhört svårt för andras barn och vill absolut inte hålla någons bebis eller liknande. Mina egna barn är en annan sak men jag tänker att vi fostrar ju dem lite till att bli de individer vi tycker är vettiga. (vilket såklart alla gör - jag kanske bara inte håller med den stora massan om hur en vettig unge är )

Ett sätt att fundera på istället för listor kan vara att försöka tänka på hur man skulle reagera om man blev gravid av misstag. Vad skulle första känslan vara? Jag tror att det blir ett mer korrekt svar än att lista fördelar och nackdelar.

 

[Return_to_the_moon]

Intressant att läsa tråden och alla era tankar . Den har väckt väldigt blandade känslor till om jag vill ha barn eller inte.

Jag funderade på det där med barnlängtan när jag såg hundar idag och fick värsta hundabstinensen (vill verkligen ha hund men det passar inte i mitt liv just nu). Är det så man känner fast om man ser ett gulligt barn?
Äsh kanske är knäpp liknelse