Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja, det var så jag menade. Att låta barnen växa upp på en gård kompenserar inte för föräldraengagemang, det är inte så att om man bara bor på en gård, då behövs inga utflykter, för då finns allt man kan behöva hemma.

Om det var det du menade, är vi helt överens. Det jag vände mig emot var att jag tyckte att du nästan vände på det och påstod att om barn inte växer upp i stan så vet de inte vad som finns att göra i stan.

Att låta barnen växa upp i stan, kompenserar inte för föräldraengagemang. Alltså spelar bostadsplaceringen ingen väsentlig roll för diskussionen. Det var min poäng i bemötandet.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag är mer intresserad av vad jag uppfattar som en social spänning, och som jag även tycker är väldigt tydlig i den här tråden.

Det är ju du och Mabuse som håller igång den delen.
Vi andra gör allt för att förklara att det inte är så som ni uppfattar det.

Så jag undrar allvarligt och på alldeles riktigt hur ni kan ha fått den uppfattningar om landsbygden som ni har?
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Att man känner sig som ett ufo när man byter miljö, är väl just ett tecken på rätt stora sociala skillnader? Däremot säger det inget om vad som är "bäst", uniformslik klädsel eller mer varierad. Ett ufo är exakt vad jag känner mig som bland mina grannar på landet. (Jag vet naturligtvis inte om de skulle känna sig som ufon här hos mig i stan. Men sättet som de pratar om trafiken i stan på, tyder på att de inte känner sig helt hemma.)

Nej, du missförstår mig med flit?

Jag kände mig inte som ett UFO när jag flyttade till stan. Inte alls - jag träffade massor med underbara nya vänner, fick underbara arbetskamrater, och jag trivdes som fisken i vattnet både privat och på jobbet.

Det som jag reagerade på var att man hade så lite tolerans just för avvikande klädsel. Att man i stan reagerade de gånger jag gick på krogen klädd i nått annat än "kroguniformen".
En brist på tolerans för annorlunda klädsel som det verkar som om DU upplever att man har "på landet" och JAG upplevde att man hade i stan.

Jag har aldrig känt mig som ett UFO i umgänge med andra - varken folk på landet eller folk i stan.

Nu måste jag nog säga att jag håller med athena... du låter otroligt nedvärderande när du pratar om "landet".
Ungefär som om att lantisar är inskränkta, obildade idioter.
Bara din slutkläm om hur lantisarna verkar känna sig obekväma i stadstrafiken osar av överlägsenhet... helt olikt vad jag är van att läsa från dig.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag känner mig aldrig som ett Ufo i något sammanhang alls.
Måhända så är jag ett Ufo, men det är upp till betraktaren att avgöra.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det där har jag lärt mig av min Ex-svärmor som var förskollärare och chef för ett stort dagis.
Hon är min mentor i mycket vad gäller barn.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Om det var det du menade, är vi helt överens. Det jag vände mig emot var att jag tyckte att du nästan vände på det och påstod att om barn inte växer upp i stan så vet de inte vad som finns att göra i stan.

Det är ju en annan fråga, och ett svar på påståendet att små barn inte har några som helst behov eller uppskattning av storstadsliv. Det är ju inte sant, och om man själv bor på landet och tycker att ja, mina barn har då aldrig saknat att inte fått gå på biblioteket/gå på bio/se naturhistoriska/besöka en kyrka/åka pendeltåg/whatever, alltså kan inga barn uppskatta det, så gör man ett felslut.

Den troliga anledningen till att barn som vuxit upp utan allt det där inte saknat det som små är att de inte förstod att de fanns när de var fyra. Inte på att en fyraåring inte är kapabel att uppskatta det.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Joooo, men de däringa 8 milen var ju en sträcka som mamma släpade en någon gång i månaden i alla fall när man skulle till Stockholm för att gå på museum (A är lite liten än för att det ska vara lönt att åka så ofta). Så väldigt mycket värre kan det inte vara att åka från landet till än stad än från en stad till en stad.

Jamenvisst, här tänkte jag mer på en "varje dag-basis". :) En bekant insuper oerhört mycket kultur, både i Sverige och utomlands och det möjliggörs just genom det billiga boendet. Så ett lantligt boende behöver inte vara ett hinder för att ge tillgång till kultur. Däremot styr föräldrarnas intressen en hel del och det gäller förstås både de som bor på landet och i stan.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nej, vi pratar nog om varandra helt. Någon gång ibland, någon gång i månaden är ju oändligt mycket oftare och fullt tillräckligt i jämförelse med "aldrig".

Är insotad stadsbo (i hm nybliven storstad, om än liten) och bibliotek på varje-dag basis pysslar inte vi med (inte sedan dagis i alla fall, innan dess under föräldraledigheten var det ju biblioteket varannan dag i ren självbevarelsedrift, det var den tillgängliga "öppna förskolan"). Kommer hem så sent 17-18 så det enda vi hinner är -bygga om vardagsrummet till piratskepp och äta eller åka pulka i backen eller gå ut i skogen en stund.

Så någon gång i månaden botanisk trädgård/bibliotek/museum/4H är det här också, man måste hinna ut till stallet för knatteridning ngn gång, åka skridskor osv också och helgerna är inte hur långa som helst.

Vad jag/vi? diskuterar är ju egentligen ytterligheten föräldern som aldrig någonsin lyfter ändan för att göra någonting för sitt barn. Någon tyckte det var fullt tillräckligt med mat och husrum om man bodde på landet, dvs föräldrarna behövde aldrig förse med promenad/utflykt/aktivitet (ingen sa att detta var tillräckligt om man bodde i stan).

Då kontrade vi stadsbor i tråden med att jo, lite kan man väl maka på sig för barnen ändå. Det är inte BARA så att stadsbors barn behöver se en ko. Det KAN finnas ett värde för ett barn från landet att se ett bibliotek OCKSÅ. För det är också en del av vår värld.

Hur detta sedan urartade vet jag inte.

(Om du ser ett av mina första inlägg kan du lätt se att jag håller med att om man tänker totalignorera barnen och bara ge dem säng och mat så är nog landet en bättre plats att bo på än stan, motion och utomhus är kanske lättare att få. Men jag tycker att man kan anstränga sig lite mer -ibland i alla fall.)

Ts man ville ju såvitt jag förstod inte ens gå utanför huset/lägenheten med barnen, de skulle vara inne och vara tysta (inte spela instrument) medan han pysslade med sitt och ev skrek åt dem. Jag visste inte om de bodde på landet eller i stan, men bodde de på landet fanns i alla fall en teoretisk möjlighet att de i framtiden kunde få gå ut själva på helgerna om han hade "vakten".
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min pappa var inte ens hjälpsam han bara ställde en massa krav utan att kunna erbjuda hjälp eller stöd för det var inte hans ansvar/i hans intresse. Precis som med din pappa så tycker min att han har varit världens bästa pappa och ställt upp i alla lägen och stöttat så han kan inte alls förstå varför jag avslutade kontakten med min pappa för ca 7 år sen nu, men för mig var det alldeles för smärtsamt att under den tiden innan jag sa upp kontakten- hålla uppe skenet för alla andra för jag inte ville såra honom med att säga som det var; att han aldrig ställde upp eller ens visste vem jag var egentligen. För honom var det viktigare att alla andra trodde att han var superpappa än att faktiskt vara det.
Han ville att jag skulle reflektera hans fantastiska föräldraskap genom att vara bäst i skolan (han va själv lärarvikarie) så alla kunde se ur lyckad jag var och i förlängningen då han var. Men inte en enda gång under min uppväxt har han hjälpt mig med läxor, glosor, förhör, inför prov eller liknande för det hade han inte tid med.
Det gör fortfarande ont när jag tänker på att jag känt mig otillräcklig som dotter sen så länge jag kan minnas, hade min första panikångestattack i 3:e klass för det var 2 frågor av 15 på ett förhör jag inte kunde och jag visste hur besviken pappa skulle bli. Storgrät så mycket så min lärare fick ta ut mig ur klassrummet och det höll i sig hela skolgången. Det grundade sig i att jag inte kände mig tillräcklig i mig själv för att vara värd min pappas tid och intresse så jag trodde om jag va bäst på allt skulle han vilja vara med mig. Den typen av prestationsångest gav mig bestående psykiska men och är troligtvis anledningen till den kroniska sjukdom jag måste leva med resten av livet. Men jag sa aldrig nånting då.
Det jag vill ha sagt är att barn är så otroligt bra på att dölja sin sorg och sina känslor för man inte vill såra sin förälder.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jamenvisst, här tänkte jag mer på en "varje dag-basis". :) En bekant insuper oerhört mycket kultur, både i Sverige och utomlands och det möjliggörs just genom det billiga boendet. Så ett lantligt boende behöver inte vara ett hinder för att ge tillgång till kultur. Däremot styr föräldrarnas intressen en hel del och det gäller förstås både de som bor på landet och i stan.

Nu är ju för all del väldigt mycket barnkultur gratis eller mycket billig, så givet att man har en normalinkomst så är det ju knappast pengarna som är huvudanledningen till att man t ex inte går till biblioteket.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ofta så flyttar ungdomarna "Hem" igen som vuxna med egna familjer.
Min sambo t.ex. har bott Centralt i Lund och på Kungsholmen i Stockholm.
Och nu så har han flyttat tillbaka till Gården som han växte upp på.

Verkligen? Jag har for mig att det dar var en myt. Hur som helst sa bekraftar ju den demografiska utvecklingen att fler valjer att flytta fran landsbygden an tvartom, sa balansen ar ju helt klart rubbad till stadernas fordel.

Personligen har jag bott pa landet I hela mitt liv, men om man inte ar sarskilt intresserad av djur eller friluftsliv ser jag det som fullt logiskt att man soker sig darifran. (Och vill man ha landet light skaffar man sig sommarstuga, vilket manga I stan nojer sig med eftersom de anda jobbar storre delen av aret).
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

I min bekantskapskrets så är det i alla fall så.
Gårdarna behöver liksom bli "lediga" för att kunna tas över.
Och det händer ofta ganska så sent i livet.
Till dess så passar man på att göra annat.
T.ex. bo i stan.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag undrar några saker.

Hur lever ni med era barn egentligen?
Vet de om vad som finns på landet och vad för roliga saker som man kan göra där?

Utan att veta vilka roliga saker du syftar pa, anser jag att det dar med att leka ute ar ratt komplicerat. For det kraver min standiga narvaro och att jag slapper allt jag har for handerna. Aven pa landet kommer det bilar och min 3-ariga son kan inte springa obevakad utom synhall. Alltsa kraver det mycket mer av mig att lata honom "sysselsatta sig sjalv" an om han leker med sina leksaker inomhus.

Inomhus kan han leka sjalv I flera timmar. Men att aka pulka sjalv, att ga I skogen, klappa pa djur, grilla korv eller vad det nu ma vara, kraver desto storre insatser av mig.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

De blir större ganska så fort.
Och är ändå barn ganska så länge.
Jag ser det i perspektivet mina hemmavarande barn, d.v.s. upp till 18 sisådär.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min allra bästa vän i hela världen är uppvuxen på en bondgård på Öland och jag i en betongförort till Stockholm.

Inga problem där inte.

Eller att "anpassa" sig till respektive umgänge. Och jag är ändå nästan asocial i övrigt.

Jag tror det i stort mest har med vem man är att göra och inte postadressen. Det finns olika sorter överallt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det handlar nog inte så mycket om vill som det handlar om utbildning och arbete.
Alla jag känner som flyttat från landet/hålor har nämnt samma skäl: Alla känner alla och det finns ingen anonymitet. Det skvallras så jädrans mycket om folk och alla har en åsikt. Rasism och homofobi är vanligt. En av mina bästa vänner kommer från en håla i Småland och när hon och hennes kenyanska pojkvän flyttade dit över en sommar fick de höra de mest gräsliga saker - bara för att han var svart.

Ingen har sagt att de åh så gärna hade bott kvar om de hade kunnat plugga på universitet där. Tvärtom - alla berättar om hur de velat komma därifrån snarast för att slippa småstadsmentaliteten. Nuförtiden bor de lite varstans i världen.

När jag åker hem och hälsar på min mormor träffar jag ofta barndomsvänner och alla säger samma sak "nu må ni tro att det pratas om er i stugorna". Har man varit på Konsum vet helt plötsligt hela bygden att man är tillbaka och det pratas och pratas och pratas. När jag var där i somras pratade en barndomsvän om att flytta, hon var less på allt snack och skvaller och att folk inte har nåt bättre för sig än att prata. Hennes granne köpte en ny bil och genast går snacket om att "hur har dom råd med den där? har dom belånat huset?".

Jag skulle aldrig någonsin kunna bo så.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Herregud, vad har du träffat på för folk egentligen?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja men det är ju bara att läsa här på Buke - folk är ju likadana här. Jag vet inte hur många ekonomitrådar där folk drar upp sina grannar som minsann lånat pengar till en resa eller till en ny bil eller vad det nu är. Det övergår mitt förstånd att man ens engagerar sig i sånt men uppenbart finns det massvis med människor som gör det.

Det är inget fel på de här människorna, de menar inget illa. Men det är en mentalitet i många av de här små städerna som jag, och uppenbart många med mig, inte riktigt fixar.
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 740
Senast: lundsbo
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 146
Senast: alazzi
·
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
6 754
Kropp & Själ Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt...
2
Svar
34
· Visningar
4 767
Senast: _Taggis_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Senast tagna bilden XV
  • Vildkattungar
  • Diarré

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp