Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

[Inte_Ung]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Du menar så.
Jag förstår.
Vi har alltid varit så udda av oss att vårt och barnens umgänge alltid har varit en fråga om planering och skjuts.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det där handlar ju mera om den allmänna bakgrunden än om landet - stan.
Mina lantliga vänner är både mycket välutbildade och allmänt insatta i det mesta.
Så det där med att anpassa språket har jag aldrig upplevt.

Naturligtvis så har jag träffat massor av människor där jag behövt anpassa både ämne och språk, men det är för mig inget lantligt fenomen.
Som Bussförare i Stockholm så stöter man ju på många urbana människor.

 

[Badger]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nja. Boendekostnaden landsbygd kontra stad gör ju att kassan för kulturella begivenheter högst troligt blir betydligt större. Det är i så fall tiden man får kompromissa med då det tar ett tag att köra 8 mil.

Joooo, men de däringa 8 milen var ju en sträcka som mamma släpade en någon gång i månaden i alla fall när man skulle till Stockholm för att gå på museum (A är lite liten än för att det ska vara lönt att åka så ofta). Så väldigt mycket värre kan det inte vara att åka från landet till än stad än från en stad till en stad.

 

[Petruska]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nej, jag skrev ju att man säkert ser samma typ av problem vid alla upptänkliga möten över kulturella och/eller geografiska gränser.

För mig (och för de flesta i min familj) fungerar dock i praktiken skillnaden mellan stad och landsbygd inom Sverige som en mycket högre sådan gräns, än tex skillnaden mellan städer i helt olika länder.

Jag tycker egentligen att det är oroande. Från min (privata) horisont ser det ut som att de sociala spänningarna mellan stad och land i Sverige ökar (förutom att en mängd andra sociala spänningar ökar i takt med nedrustade välfärdssystem), och det är ju antagligen inte särskilt bra.

Jag tycker att de där ökande sociala spänningarna mellan stad och land, ofta blir väldigt tydliga just här på buke. Som ju ändå är en plats där de mötena fungerar rätt bra. Det är tex betydligt lättare att prata om skillnaderna här, än hemma hos mina grannar på landet, om vi säger så.

 

[athena]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Din bild av "landet" är så otroligt speciell. Jag skulle verkligen vilja veta var ditt lantställe är för att kunna åka dit på studiebesök!

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag tycker egentligen att det är oroande. Från min (privata) horisont ser det ut som att de sociala spänningarna mellan stad och land i Sverige ökar (förutom att en mängd andra sociala spänningar ökar i takt med nedrustade välfärdssystem), och det är ju antagligen inte särskilt bra.

Det där är nog ett lokalt fenomen på just din landsbygd.
För jag känner inte igen det.
Jag ser de skillnader som du beskriver mellan personer med/utan gymnasieutbildning och med/utan universitetsstudier.
Samt med/utan intresse av andra livsstilar och andra kulturer.

På min förra landsbygd så kryllade det av agronomer och veterinärer och här så kryllar det av civilingenjörer.
Samtliga är mycket världsvana och beresta och har ofta bott tidvis utomlands eller i någon större stad för studier.
Vissa som driver stora lantbruk har även studerat och praktiserat lantbruk utomlands för att förbättra sina kunskaper.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja eller hur?
Jag känner verkligen inte igen mig alls.

 

[Petruska]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast jag känner igen dig i min bild av landsbygden.

Tex skrev du en gång att om en vuxen (man) inte har körkort, är din första gissning att han förlorat det på fyllan. Min första gissning är att han är uppvuxen i en stad. Jag känner hur många män som helst som inte har körkort, och det är i samtliga fall väldigt främmande att tänka sig att de skulle köra på fyllan om de hade ett. (Många kvinnor jag känner rider ju, och de/vi är ju absurt bilburna.)

Bilens roll för ens identitet, är för mig en väldigt tydlig sådan där skiljelinje, tex. (Och det påverkar vad jag säger och inte säger om bilar när jag konverserar med mina grannar på landet, jag orkar inte bli missförstådd hela tiden, så jag anpassar mig.)

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Aha du menar så.
Men det kan ju bero på att mitt umgänge är MYCKET motorintresserat.
Vilket inte har med landsbygd - stad att göra.
Så du tänkte fel där.

Jag är uppväxt i stad och bil är viktigt för mig.
Raggarstad vet du.
Jag flyttade ut på landet först som ordentligt vuxen.

Nu så måste jag fråga:
Vad anser du vara stad nog?
Hur många invånare behövs det?
Måste där finnas Universitet?

 

[Petruska]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det var ett exempel. Jag valde det därför att det kändes okontroversiellt, och samtidigt tydligt. (Mina grannar på landet roar sig med att dra igång olika traktorer och i förekommande fall veteranbilar, medan de har sina fester i verkstaden. Jag antar att de njuter av ljudet, men har inte kunnat fråga. Motorljudet när det blandar sig med dansbandsmusiken, är något av en exotisk upplevelse för mig. Böneutrop vore ett intet i jämförelse.)

Poängen är egentligen att här kan man diskutera sådant när det dyker upp, i det vanliga sociala livet känns det ofta en smula obekvämt att göra det.

Jag har inga svar på dina frågor om vad jag tycker är en stad.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det intressanta var att din slutsats om mig var fel.
Du har inte festat med MC-knuttar antar jag.
De är urbana och gillar motorbuller och rock.
Dansband är för mig ett stadsfenomen. Mälarsalen och Joar Blå.

Jag har vuxit upp i 3 mindre städer och 2 universitetsstäder mitt motorintresse är snarare ett arv från Norrland med sina avstånd och så Sveriges Raggarstad No1, den med Joar Blå.
Jag flyttade ut på landet först 27 år gammal.

 

[athena]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag är helt säker på att din bild av landsbygd är exakt samma som bilden av just orten/hålan/samhället/byn som du har erfarenhet av. Och tro mig, den är mycket begränsad.

Visst finns det platser där befolkningen "beter sig" som du ständigt återkommande beskriver, men det har inte alls med landsbygd att göra utan helt andra saker. Inte_ung beskriver det bra.

 

[athena]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

....dessutom gör din inställning, åtminstone den du visar på buke, att det är DU SJÄLV som framstår som den mest inskränkta, exkluderande och konservativa. Inte dina lantliga grannar...

 

[Aliche]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag kan bara tala av egen erfarenhet men jag hade en pappa som aldrig prioriterade mig eller min syster och det blev så otroligt tydligt eftersom han hellre gjorde allt annat och umgicks med alla andra än mig, hjälpte gärna andra men aldrig mig, ställde upp för andra men inte för mig. Han gjorde aldrig grejjer med oss om det inte var nåt han själv ville göra iallafall och då kunde vi kanske få följa med om vi va snälla. Även om vi alla var hemma så gjorde han hellre andra saker som diska, lyssna på radion eller läste medan min mamma alltid gjorde saker med oss, sydde, läste, ritade, museum, promenader, plockade blommor, picknick och det handlade inte om att aktivera oss utan att umgås med oss, lära känna oss.

Nu kan jag inte tala för dina barn men jag mådde så otroligt dåligt över det här, jag älskar min mamma och allt hon gjorde med oss det räddade min barndom men det vägde inte upp för den där konstanta känslan av att aldrig duga åt min pappa, aldrig vara värd att umgås med eller lära känna. Min pappa skulle inte ha kunnat säga nånting om mig för han kände inte mig trots att vi bodde ihop. Han visste inte mitt favoritämne i skolan, min bästis namn, min favoritbok, min favorit färg, favoriträtt osv. Han va inte intresserad och ingen visste hur ont det gjorde för jag sa aldrig nånting, jag ville inte att min mamma skulle känna att hon inte dög eller räckte till. Men det satte så djupa spår i mig och min syster, det krävdes för mig en depression och flera år av terapi för att jag skulle kunna hantera den där känslan att vara bortvald och inte duga för en av sina föräldrar oavsett hur fantastisk min mamma var och det var hon och är fortfarande.

Min mamma tänkte precis som du att alternativet va mycket värre, hon ville inte att vi skulle växa upp i växelboende, ett brutet hem men vårt hem var redan brutet och att tvingas leva i en sån konstig vardag var värre. Till slut var det jag som sa till min mamma att lämna min pappa för det var outhärdligt att bo som vi gjorde. Nu trivdes de inte ihop som par på slutet heller vilket såklart bidrog men en stor del av min mammas låga tankar om min pappa var just att han aldrig umgicks med oss, aldrig lärde känna oss, aldrig intresserade sig. Det grodde och växte i henne.

Jag förstår och beundrar din vilja att hålla ihop din familj och ge dina barn en fin uppväxt, vilket jag är helt övertygad om att DU gör men var också medveten om att barn är otroligt bra på att dölja när de är ledsna och sårade av sina föräldrar. Oavsett hur fantastisk du är som förälder så kan du inte vara 2 föräldrar om den ena vägrar vara vara sin del. En fantastisk mamma väger inte upp att ha en pappa som inte intresserar sig för sina barn. Om din sambo inte ens har intentionen eller en vilja att förbättra sin relation med era barn så hade jag funderat på om det är en sån man jag velat leva med. Jag kan bara säga att jag hade haft en mycket bättre barndom om min mamma lämnat min pappa långt tidigare än gjorde.

Jag hoppas det löser sig för er på bästa sätt.

 

[Philosophia]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag hade kunnat skriva ett liknande inlägg faktiskt. Och kanske det rent av är så att kontrasten mellan den ena förälderns engagemang och den andres brist på detsamma gör att känslan av att vara en oviktig person blir så mycket större.

Allt som familjen gjorde tillsammans var hela tiden på min pappas villkor och i samband med att hans intressen utövades. Ville man umgås med honom hemma så fick man gå ner i verkstaden och fila på en liten bit balsaträ. Han har visserligen varit hjälpsam när det har gällt praktiska saker, men han har varit tämligen oengagerad när det kommer till sådana saker som verkligen spelar någon roll, som att lära känna mig och mina syskon som personer.

Jag har väl en halvbra kontakt med min pappa idag, den är varken dålig eller bra. Jag tror inte att han delar min bild av min uppväxt, utan han tycker förmodligen att han har varit en toppenpappa. Men han begrep inte och kommer aldrig att begripa vad det faktiskt skulle innebära.

 

[Zeli]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det förblir konstigt att min man inte har körkort, tex, det förblir konstigt med tonåringars subkulturella utstyrslar som skiljer sig mycket från de lantliga osv.

Ha ha.. ja, tänk vad olika man kan uppfatta saker.

Jag flyttade från en liten håla på landet till Örebro när jag var drygt 20.
Och guuud vilken chock det blev för mig att ALLA var typ tvungna att klä sig lika när man man gick på krogen om man inte skulle bli typ utstirrad.

Jag var van att det var helt ok och normalt att man på krogen hemma mötte tjejer iklädda så olika outfits som:
- Jeans, flanellskjorta, skinnväst o gympaskor.
- En trendriktigt jeanskjol och en topp.
- En tight kort klänning, en fjäderboa och högklackade lackskor.
- Knäkort kjol och dräktjacka.
- Hellång klänning (i ljus färg) med blommor.
Ja.. kort sagt... rätt varierande... från "stadstrendigt" till raggare.

När jag sen flyttade in till Örebro så gick ALLA iklädda byxor eller en jeanskjol och en tight t-shirttopp. Om man var riktigt wild and crazy så hade man kanske en lite "galen" text så som "singel" skrivet med strass på toppen.
Och så klart i mörka färger... vinrött eller svart var mycket bra tydligen.

Ja jösses... jag kände mig som ett ufo!
(Fast Örebro är väl iof ingen stor stad så det kanske inte gills... )

 

[Mabuse]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag läser förmodligen Mabuse inlägg på ett annat sätt än vad du gör. Jag uppfattar det inte alls som att hon skulle inbilla sig att barn på landet inte känner till vad som finns i stan eller att umgänget med nödvändighet skulle vara torftigt. Vad jag uppfattar Mabuse talar om är att barn till ointresserade föräldrar blir väldigt begränsade, både i fråga om vilka intressen de utvecklar, liksom i att utveckla relationer samt att utöva de intressen som de faktiskt har. Motsvarande kan så klart även inträffa för barn boende i stan eller tätort, men på landet så är ju barnen så väldigt beroende av sina föräldrar för att få skjuts, osv.

Ja, det var så jag menade. Att låta barnen växa upp på en gård kompenserar inte för föräldraengagemang, det är inte så att om man bara bor på en gård, då behövs inga utflykter, för då finns allt man kan behöva hemma.

Argumentet att det finns det visst, för små barn kan inte uppskatta exempelvis sådant som finns i en större stad, tycker jag inte håller. Små barn kan bevisligen uppskatta även sånt som inte finns på en gård.

En gård köper en inte fri från att engagera sig i barnen, och ta med dem på saker.

 

[Petruska]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

....dessutom gör din inställning, åtminstone den du visar på buke, att det är DU SJÄLV som framstår som den mest inskränkta, exkluderande och konservativa. Inte dina lantliga grannar...

Jag är inte ute efter vem som är inskränkt. Det är vi nog allihopa. Jag är mer intresserad av vad jag uppfattar som en social spänning, och som jag även tycker är väldigt tydlig i den här tråden.

 

[Petruska]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja jösses... jag kände mig som ett ufo!

Att man känner sig som ett ufo när man byter miljö, är väl just ett tecken på rätt stora sociala skillnader? Däremot säger det inget om vad som är "bäst", uniformslik klädsel eller mer varierad. Ett ufo är exakt vad jag känner mig som bland mina grannar på landet. (Jag vet naturligtvis inte om de skulle känna sig som ufon här hos mig i stan. Men sättet som de pratar om trafiken i stan på, tyder på att de inte känner sig helt hemma.)

 

[athena]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag är inte ute efter vem som är inskränkt. Det är vi nog allihopa. Jag är mer intresserad av vad jag uppfattar som en social spänning, och som jag även tycker är väldigt tydlig i den här tråden.

Fast om du objektivt försöker läsa vad du skriver, så kommer du att inse att du är ganska nedlåtande. Jag tar faktiskt illa vid mig när du skriver om landsbygdsbor, och det händer gång på gång. Jag tycker det är trist, för i övrigt är du en av de bukefalister jag gillar mest och som jag har väldigt mycket gemensamma åsikter med.

Det handlar inte om olikheter, det handlar om att värdera folk olika högt. Och det är inte ok i min värld.