Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Kan du inte definiera "verkligheten"?

Det verkar ju nämligen vara, i din uppfattning, en geografisk plats. Eftersom du bor i verkligheten, medan jag inte gör det.

Jag försöker förklara för dig att även yngre barn mycket väl kan uppskatta och efterfråga sånt som bara finns i storstäder, om de känner till det. .

1. Jag påstår inte att du inte lever i verkligheten. Jag påstår att du inte verkar uppfatta ett dyft av vad verkligheten för ett barn på landet är. Om det har du presenterat märkliga slutsatser.

2. Självklart. Exakt bostadsplacering har dock föga korrelation med kunskapen om vad som finns i världen att göra.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Barn är olika. Våra kan leka själva, eller med kompisar, i långliga tider utomhus. Även 2-åringen kan sitta i långliga tider och sysselsätta sig själv. .

Good for you, sager jag da.

Och väldigt konstigt att någon som bor i stadskärnan tror att barn på landet inte känner till vad som finns i stan och hur det är att besöka dessa aktiviteter.

Talar du om mig nu? Jag bor lantligt, vill jag bara papeka.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nej, jag talar om det inlägg Mabuse gjorde för ett tag sedan om att barn på landet inte känner till vilka möjligheter och aktiviteter som finns i stan. Det var inte menat som riktat till dig.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

En annan säkert dålig generalisering; men jag tycker att en del människor som bor i de största storstäderna kan bli väldigt introverta och tycka att "allt finns" i den egna närheten. Och därmed missar man, också sina barns, möjligheter att få se andra städer i världen - med helt andra möjligheter till upplevelser. Men det är säkert lika vanligt om man bor i glesbygd; att nästan den enda centralort man besöker är den närmaste.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Kan du inte definiera "verkligheten"?

Det verkar ju nämligen vara, i din uppfattning, en geografisk plats. Eftersom du bor i verkligheten, medan jag inte gör det.

Jag försöker förklara för dig att även yngre barn mycket väl kan uppskatta och efterfråga sånt som bara finns i storstäder, om de känner till det. Gissningsvis tjatade dina barn inte om att få åka till St Jacobs kyrka när de var tre, av den enkla anledningen att de inte visste att den existerade. Barn i storstaden, precis som människor överallt, önskar göra sånt som de känner till. Så om ett barn växer upp i storstaden, och får göra saker där, så kommer de från tidig ålder uppskatta och önska sig att göra sånt som bara går att göra i stan. Det kan ju vara allt från att åka pendeltåg till att gå till en domkyrka till att gå till naturhistoriska, eller vad som helst. Det är inte sant att små barn inte kan uppskatta och efterfråga sånt som bara en större stad kan erbjuda, det gör de visst, om de är vana vid det.

Men storstäderna är inte stängda för oss på landet om du nu trodde det... Min båda barn har regelbundet varit i stockholm och göteborg under sin uppväxt. Från där vi bor har vi en stad på över 100 000 innevånare på 30 min med bil och en mindre stad på 12 000 innevånare på 15 min med bil. Den större staden har en domkyrka om det nu är avgörande.
Vi har även en sommarstuga som är riktigt spartanskt, utan vatten och avlopp, utedass och allt som hör till det. Men hör och häpna, 5 min med bil och vi har Falun cemtrum, med världsarvet Falu koppargruva med museum. Vi har även nära till Carl Larssongården och allt runt den.
Barnen har åkt, tåg, pendel, tunnelbana, bussar, spårvagnar, men även traktor, hjullastare, grävmaskiner och fyrhjulingar.

Jag kan visserligen klaga ibland när mina kvällar går åt till att skjutsa barn på aktiviteter, men jag har svårt att tro att man släpper en 7 åring själv i stockholm för att åka på fritidsaktiviteter. Fördelen med att sporta på landsbygden är att man alltid är välkommen, alla barn behövs och toppning av lag är bara att glömma, här hoppas man mest på att få ihop ett lag. Jag kan inte heller klaga på utbudet, jag kan inte komma på en enda aktivitet för barn som jag saknar, det som saknas är dagar i veckan för att barnen ska hinna göra allt de vill prova på.

Det min yngsta tycker är det allra roligaste att göra när vi är i Göteborg, det är att kunna gå och handla i mataffären själv. Och det fungerar faktiskt inte för oss här ute på landet, åker vi och handlar åker vi allihopa eller någon av oss vuxna. Men jag tror att det skulle vara en rätt övergående lycka om vi skulle flytta till en stad för det.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det är väl inte en märklig slutsats? Om jag tycker att sånt är viktigt, så väljer jag väl troligen inte att bosätta mig åtta mil från närmsta biograf, teater, bibliotek eller konstmuseum? Ofta väljer man ju att bo nära sånt man vill göra ofta, eftersom man får lägga så väldigt mycket tid och pengar på att transportera sig annars.

Nja. Boendekostnaden landsbygd kontra stad gör ju att kassan för kulturella begivenheter högst troligt blir betydligt större. Det är i så fall tiden man får kompromissa med då det tar ett tag att köra 8 mil.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

*kl*
Lyssnade på Karlavagnen på väg hem ikväll och det handlade om tweenies, rätt intressant och det fick mig att tänka på den här tråden. Kan det inte vara så att det idag blir allt viktigare att verkligen ta sig tid för sina barn och göra saker tillsammans med dem, än vad det kanske var förr?

Missförstå mig rätt; när jag växte upp på stenåldern så fanns det bl a ingen fritids utan efter skolan var alla ungar ute och lekte om det inte var för dåligt väder, annars fanns alltid någon kompis att gå hem till och leka mer eller mindre vilda lekar inomhus. :o Idag yrkesarbetar alla föräldrar, oftast, om de har möjligheter och ungarna matas med intryck i det oändliga via kompisar, nätet, TV osv. Det dåliga samvetet och önskan att ge sina barn det de själva inte hade som barn är stor och det är lätt som förälder att curla och köpa prylar istället för tid för gemenskap, samt inte att förglömma att vi har en generation uppväxta med datorspel och internet som nu själva skaffar barn.

Dels är många unga vuxna, inte alla, fortfarande hemmaboende med föräldrar som curlat dem och inte låtit dem axla sitt eget ansvar, dels är många, fortfarande inte alla, väldigt egoistiska och uppväxta med att själva stå i centrum. Rent hypotetiskt, säg en yngre man som fortfarande har som största nöje att sitta med sina olika spel med kompisar och som är van att bara tänka på sig och sitt, träffar en tjej som drömmer om den perfekta familjen med perfekta barn och allt är rosenrött och puttinuttigt. De två tillsammans har det bra tills ev barn kommer och kraven på killen ändras, från att ha varit en slacker med massor av kompisar och egna hobbies förväntas han ta ett ansvar han inte insåg vad det betydde när första ungen kom?

Många barn idag leker inte utomhus öht, oavsett om de bor i stan eller på landet. Det är smartphones, LAN, Internet och X-box mm som gäller när ingen tar sig tiden att umgås. Jag tror inte att ungar i stan har en bättre uppväxt eller att de springer runt i kyrkor, museer och teatrar utan en engagerad vuxen, lika lite som en unge på landet är ute hela dagarna och klättrar i trän och bygger kojor och sysselsätter sig själv.

För att återgå till TS och hennes frustration, vad är det som säger att hon och hennes sambo någonsin har varit på samma spår? Nyttnicks ex har vad jag läst aldrig växt upp utan levt sitt liv parallellt med henne och det gick an så länge hon och barnen inte inkräktade på han och polarnas aktiviteter, för han valde alltid kompisarna och sig själv före sin familj. TS dröm kan vara att bo på landet med barn och en sambo som är lika engagerad, medan sambons uppfattning är att barnen är TS bekymmer och det är ok så länge han får syssla med sitt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min treåring vill t ex väldigt gärna titta på stora kyrkor, helst katedralstorlek. Det beror ju såklart på att vi bor så att han kan göra det. Bodde vi ute på landet skulle han förmodligen inte veta vad en domkyrka är för något, och följaktligen inte heller ha önskemål om att få besöka någon.

Jag undrar några saker.

Hur lever ni med era barn egentligen?
Vet de om vad som finns på landet och vad för roliga saker som man kan göra där?

Vad har du för tankar om oss som bor på landet egentligen?
Tror du verkligen inte att vi har förmåga att visa våra barn annat än det som finna utanför våra dörrar?

Visar inte du dina barn något annat än bara just det som finns utanför din dörr?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja det är ju genom att umgås med barnen och visa dem Världen de får möjligheter att uppleva saker.
Det handlar ju inte alls om var huset som man bor i är lokaliserat.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Men man måste låta barnen sysselsätta sig själva långa tider också.
Det är oerhört viktigt för barnets utveckling.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Men om nu landet och byhalorna ar lika underhallande och stimulerande for barnen som staderna, hur kommer det sig da att Inga unga praktiskt taget vill stanna dar?

Det handlar nog inte så mycket om vill som det handlar om utbildning och arbete.
Det finns så få universitet i byhålorna.
Det är bra att dra igång sin karriär på ett arbetsmarknadsmässigt lättare ställe.
Det är bra att vidga sina vyer och prova något nytt.
Om man skall sitta i en byhåla resten av livet så kan det ju vara en fördel att ha sett andra livsstilar först så att man vet vad man väljer emellan.

Ofta så flyttar ungdomarna "Hem" igen som vuxna med egna familjer.
Min sambo t.ex. har bott Centralt i Lund och på Kungsholmen i Stockholm.
Och nu så har han flyttat tillbaka till Gården som han växte upp på.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag tror att antingen så är man introvert eller så är man det inte.
Oavsett var man bor.
De introverta människornas barn får inte se mer än vad som finns hemma utanför dörren.
Oavsett vad som råkar finnas där.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

.... slipp rännande kompisar med allt vad det innebär, ....

Hur menar du då?
Jag tycker att det är ett evigt tjat från barnfamiljer om att det måste finnas andra barn att leka med där de bor.
Så till den milda grad att folk hyr ut hus på sina gårdar och önskar barnfamiljer som hyresgäster.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Kan du inte definiera "verkligheten"?

Det verkar ju nämligen vara, i din uppfattning, en geografisk plats. Eftersom du bor i verkligheten, medan jag inte gör det.

Jag försöker förklara för dig att även yngre barn mycket väl kan uppskatta och efterfråga sånt som bara finns i storstäder, om de känner till det. Gissningsvis tjatade dina barn inte om att få åka till St Jacobs kyrka när de var tre, av den enkla anledningen att de inte visste att den existerade. Barn i storstaden, precis som människor överallt, önskar göra sånt som de känner till. Så om ett barn växer upp i storstaden, och får göra saker där, så kommer de från tidig ålder uppskatta och önska sig att göra sånt som bara går att göra i stan. Det kan ju vara allt från att åka pendeltåg till att gå till en domkyrka till att gå till naturhistoriska, eller vad som helst. Det är inte sant att små barn inte kan uppskatta och efterfråga sånt som bara en större stad kan erbjuda, det gör de visst, om de är vana vid det.

Du är ju lika - eller mer - kateorisk.

Det jag försökte framföra förut är att du och jag (till exempel) har olika bakgrund.
Jag försöker låta bli att döma och förminska din bakgrund, men du dömer och förminskar min. Du är kritisk mot att min stackars pappa inte läst mer än tio böcker i sitt liv.

Visst, det är sant att min pappa bara har sex eller sju års skolgång, det är sant att han inte har ett välavlönat jobb. Han jobbar numera som metallare på golvet i en fabrik.

Men det är väl inte sämre än att vara specialistläkare, som jag är?

Det är bara olika!

Jag har skrivit tidigare att jag tycker att min pappa har varit - och är, vad den saken angår - en tillräckligt bra pappa. Han "ägnade sig aldrig specifikt" åt mig och min syster. Men vi var med och sprang runt benen på honom när han stängslade, jag fick köra bil på åkern när jag var 13 (kul lek!), vi var med och körde hö (tills min astma hindrade mig), vi fick måla lagården och så vidare.
Barnarbete, kanske, men vi hade kul.

Pappa är förresten en väldigt intelligent och framsynt person som har god insikt i ekonomi, och som har stor data-vana eftersom han sökte EU-bidrag via Internet och förde in ganska många uppgifter rörande jordbruket den vägen, när han var aktiv jordbrukare.
Han är betydligt mer datakunnig än jag, trots sin bristande formella utbildning...
han har nämligen intresset vilket jag saknar.

Nej, du behöver inte förklena eller förminska dem som har andra intressen än dina.

Du skulle kunna fundera på om "olika" måste dömas i skalan bättre/sämre.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Hur menar du då?
Jag tycker att det är ett evigt tjat från barnfamiljer om att det måste finnas andra barn att leka med där de bor.
Så till den milda grad att folk hyr ut hus på sina gårdar och önskar barnfamiljer som hyresgäster.

Vi är ju alla olika. Vi har bott i allt från lägenhet i förort med stora sociala svårigheter, till villakvarter i "finare" område och enskilt på landet med kilometrar till närmaste granne.

Det har aldrig någonsin fungerat så bra med kompisar till barnen som nu när vi bor på landet. Man kommer överens om dag, tid och plats. Uppstår det konflikter löser barnen dem eftersom man vet att det inte går att rusa hem och grina. Det förekommer minimalt med elakheter eftersom man vet att det gör det svårare att få till umgänget nästa gång.

Det blir betydligt färre kontakter än om man bor i myllret - men vi upplever att kvaliteten i relationerna är skyhögt bättre.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Det har aldrig någonsin fungerat så bra med kompisar till barnen som nu när vi bor på landet. Man kommer överens om dag, tid och plats. Uppstår det konflikter löser barnen dem eftersom man vet att det inte går att rusa hem och grina. Det förekommer minimalt med elakheter eftersom man vet att det gör det svårare att få till umgänget nästa gång.

Det blir betydligt färre kontakter än om man bor i myllret - men vi upplever att kvaliteten i relationerna är skyhögt bättre.

Nu diskuterar du något annat än det som tråden handlar om. Problemet inträffar ju om föräldrarna inte vill skjutsa sina barn någonstans. Om de inte är intresserade av att komma överens om dag, tid och plats med andra barns föräldrar. Det är ju då livet riskerar att bli rätt torftigt för barnen.

Jag läser förmodligen Mabuse inlägg på ett annat sätt än vad du gör. Jag uppfattar det inte alls som att hon skulle inbilla sig att barn på landet inte känner till vad som finns i stan eller att umgänget med nödvändighet skulle vara torftigt. Vad jag uppfattar Mabuse talar om är att barn till ointresserade föräldrar blir väldigt begränsade, både i fråga om vilka intressen de utvecklar, liksom i att utveckla relationer samt att utöva de intressen som de faktiskt har. Motsvarande kan så klart även inträffa för barn boende i stan eller tätort, men på landet så är ju barnen så väldigt beroende av sina föräldrar för att få skjuts, osv.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nu beror det så klart på vem man är själv och var "på landet" man befinner sig, men vi har i min familj både när jag var barn och när min son var det, haft svårt att hitta fungerande konstellationer av lekkamrater på landet. Precis som mellan de vuxna, har de sociala/kulturella skillnaderna slagit igenom så mycket att det har blivit svårt att relatera.

Jag har, trots 48 år och en "släktgård" i det lantliga område, egentligen inte knutit en enda vänskaplig kontakt, även om det så klart finns artighetskontakter och samarbetskontakter och en vägförening. Men det blir aldrig lätt och självklart att umgås. Det är hela tiden närvarande att umgänget (en fika, tex) kräver rätt stor anpassning av sådant som vad man pratar om och med vilka ord man pratar om det. (Jag antar att detta är ömsesidigt, även om jag inte vet hur mina grannar på landet skulle uttrycka det.)

Det förblir konstigt att min man inte har körkort, tex, det förblir konstigt med tonåringars subkulturella utstyrslar som skiljer sig mycket från de lantliga osv.

Nu är jag övertygad om att motsvarande olikheter hade kunnat uppstå i ungefär vilket "kulturmöte" som helst, men vi har inte riktigt hittat några bra sätt att brygga över det, trots snart 50 års försök. Jämför jag tex med mina iranska grannar hemma i stan (många iranier i mitt hus), så är det betydligt enklare. Vi bondar lagom mycket genast, utan konstigheter. Så det är inte det att varje form av kulturell olikhet är omöjlig för mig att hantera, menar jag.

Som vuxen ser jag inte detta som ett direkt problem, men jag skulle inte kunna uppfostra barn i den lantliga miljön, på grund av det ovanstående.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja, det här var svaret på ett inlägg från Inte_Ung som var en spinoff på en annan sak. Så det är alldeles korrekt uppfattat att det är OT.

Och ja, då läser vi Mabuse inlägg på lite olika sätt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja, det här var svaret på ett inlägg från Inte_Ung som var en spinoff på en annan sak. Så det är alldeles korrekt uppfattat att det är OT.

Jo, jag vet. Men jag tycker även att du har varit inne på den frågan när du har svarat Mabuse och jag tycker att ni verkar tala om helt olika saker.
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 921
Senast: lundsbo
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 446
Senast: alazzi
·
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
6 834
Kropp & Själ Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt...
2
Svar
34
· Visningar
4 818
Senast: _Taggis_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp