"Jag gillar inte barn"

[Petruska]

Men det är väl inte primärt åldern som man grupperar dem efter. Utan att de har en rad beteendemönster, nivå på kommunikation och kognitiva funktioner osv. som gör det relevant att betrakta dem som en grupp av människor som man upplever och förhåller sig till på likartat sätt.
Precis som @Petruska skrev.

Igår tex, hade jag en längre konversation vid en hotellfrukost med en bebis, gissningsvis 8-9 månader gammal. Jag måste säga att jag tycker att den konversationen hade väldigt mycket gemensamt med andra konversationer jag har haft i mitt liv med personer i samma åldersspann. De konversationerna är mycket mer inbördes lika, än tex de jag har med personer runt 50-årsåldern.

Nu tycker jag att det är mysigt att konversera krypande bebisar, så det gör mig absolut inget att de är lika varandra. Det är inte för deras unika individualitet som jag tycker det är mysigt. Däremot är det ju lite unikt i den meningen att de flesta människor växer ur den fasen ganska fort. Vill en konversera bebisar får en passa på medan personer är bebisar, så att säga.

 

[Raderad medlem 6459]

Vill en konversera bebisar får en passa på medan personer är bebisar, så att säga.

 

[spinxx]

Jag har också uttryckt mig klumpigt gällande mina personliga svårigheter för barn.
På senaste tiden har jag insett hur mycket ångest jag får av att umgås med barn och hur mycket det är mitt problem och ingen annans.
Jag tycker dock att det är svårt att balansera mellan att undvika barn för att slippa ångest och att utsättas för barn för att kunna jobba på ångesten.

En eye-opener var när någon sa "Jag gillar inte hundar" och jag märkte att jag blev lite kränkt, i egenskap av hundägare. Jag hade då ofta sagt "Jag gillar inte barn" och förstod att många föräldrar måste känt precis samma sak.
Nu säger jag snarare "Jag har lite svårt för barn" eller "Jag känner mig väldigt osäker kring barn" eftersom bägge är sanna, och jag själv inte hade tagit de personligt om någon sa så till mig gällande hunden.

Den ångesten jag får är ju ångest i ren form - Äckel - Hat - Stress - Vemod - så det enklaste är ju att projicera känslorna direkt på den utlösande faktorn: barnet. Istället för att ta itu med att det är en själv som har en hel del att arbeta med.

 

[mandalaki]

I en sökning på olika böjningar av ordet "äckliga" så dyker inte barntråden upp, däremot var det väl någon som "kräks på allt det där" i frågan om småbarnslivet. Vilket jag nog skulle anse som lite annorlunda.

Jag skulle inte vara så petig med detaljer egentligen, men jag tycker ändå att det är viktigt hur vi tolkar saker också. Du tog med dig "hatar barn för att de är äckliga" från tråden och jag kan faktiskt inte alls minnas att någon uttryckt någon avsky mot barn i den tråden. Möjligtvis mot just småbarnslivet som förälder, då. Men inte mot barn i allmänhet och andra människors barn. Nu kan ju jag ha missat inlägg, men frågan är om det inte också är vanligt att vi tolkar in alldeles för mycket i folks ogillande av barn? Många som inte vill skaffa barn får ju frågan just om de hatar barn, vilket jag tycker är helt befängt. Varför skulle det hänga ihop?

Jag tycker att folk som uttrycker sig om att de hatar barn eller tycker att de är äckliga får bita sig i tungan lite, det är helt enkelt inte supertrevligt att kasta ur sig. Men jag tycker också att vi andra har ett ansvar i att inte tolka in för mycket i "jag gillar inte barn".

Har migrän, ligger efter så någon har kanske redan sagt det men: #307 i barntråden, där sägs det två gånger att barn är äckliga.

 

[mandalaki]

Jag har också uttryckt mig klumpigt gällande mina personliga svårigheter för barn.
På senaste tiden har jag insett hur mycket ångest jag får av att umgås med barn och hur mycket det är mitt problem och ingen annans.
Jag tycker dock att det är svårt att balansera mellan att undvika barn för att slippa ångest och att utsättas för barn för att kunna jobba på ångesten.

En eye-opener var när någon sa "Jag gillar inte hundar" och jag märkte att jag blev lite kränkt, i egenskap av hundägare. Jag hade då ofta sagt "Jag gillar inte barn" och förstod att många föräldrar måste känt precis samma sak.
Nu säger jag snarare "Jag har lite svårt för barn" eller "Jag känner mig väldigt osäker kring barn" eftersom bägge är sanna, och jag själv inte hade tagit de personligt om någon sa så till mig gällande hunden.

Den ångesten jag får är ju ångest i ren form - Äckel - Hat - Stress - Vemod - så det enklaste är ju att projicera känslorna direkt på den utlösande faktorn: barnet. Istället för att ta itu med att det är en själv som har en hel del att arbeta med.

Så klokt inlägg!

KL

Jag är rätt skoningslös när det gäller folk som säger sig inte gilla barn. Förstår det inte. Vi har alla varit barn. När det gäller barnhatet - typ Barn är skrikiga, snoriga och äckliga - så tolkar jag det som trots. Man vräker ur sig nåt och vill se reaktionen. Och det är möjligt att det är trots mot barnnormen men jag tycker ändå inte det är ursäktligt.

Jag gillar barn jättemycket. De är roliga och inspirerande och jag tar alla chanser att få prata lite med dem. Häromdagen på spårvagnen tittade jag till flera gånger på en liten kille med myror i brallan som satt och studsade i sin sittvagn, mamman reagerade och verkade tro att jag tittade strängt. Jag är skitsur på mig själv för att jag inte, innan jag gick av, förklarade för henne att jag bara ville kolla om killen hade blå glasögonbågar för i så fall var han samma kavata lilla grabb som jag pratade med på Ica för ett tag sen.

Jag reagerar också sällan på att barn rusar omkring och förpestar sin omgivning. Och skulle de göra det får jag väl säga till om det är mig de förpestar, eller, om det inte är mig, tänka Gud så skönt att den där inte är min.

 

[Asko]

Jag får erkänna att jag inte är så förtjust i både barn och äldre som grupper När jag möter på dem irl i enstaka individer bara sådär i förbigående har jag inga problem utan kan le mot föräldrarna och vara artig mot de äldre. Men jag skulle känna mig alltför awkward att behöva tex jobba med dem.
Jag har en äldre person i min närmsta familj (90+) och jag märker ofta hur dåligt tålamod jag har, det är helt enkelt något som jag inte vill utsätta någon äldre för så jag skulle inte komma för mig att jobba med äldre tex.
Barn har jag mycket mindre vana av och jag har svårt för deras lite burdusa sätt, dvs de är rak på sak pga de inte hunnit lära sig normerna och hur man är artig om ni förstår vad jag menar, en del kan nog tycka att det är uppfräschande men jag har alltid sen barnsben haft lättare för att umgås med vuxna.

Men det som märks här är att det är hos mig som det ligger hos, så att jag tänker att säger man att man inte gillar dem så beror det troligen på individen och inte grupperna i sig. Så man borde egentligen inte behöva ta illa upp.

 

[_Zvea_]

Jag funderar lite på att det nästan bara är kvinnor som uttrycker sig så? Har aldrig hört en man säga att barn är äckliga, men väldigt många kvinnor. Har det inte lite att göra med att alla kvinnor förväntas vilja ha barn? Jag har en nära vän som aldrig har velat ha. Hon är 33 nu och får fotfarande höra kommentarer om när hon kommer att "inse" eller "ändra sig".

Jag, som just nu är gravid, är helt ointresserad av bebisar. Jag tycker inte att dom är söta. Jag jollrar inte med dem, vill inte gosa med dem eller liknande. Älskar mina syskonbarn, men började uppskatta dem på riktigt när de var ca 3. Min gissning är däremot att jag kommer att tycka att min egen bebis är magisk och det finaste jag sett.

Men generellt tror jag att det är en motreaktion hos de kvinnor som inte kan identifiera sig med att vara omhändertagande och moderliga. Då är det lättare att säga att man "hatar barn". Ofta är det ju dessutom så att om man inte har barn kring sig som man naturligt umgås med, så drabbas man ju ofta av andras barn när de är som värst: När de skriker i affären, tar all plats på en bjudmiddag, sparkar i flygstolen, busar och skvätter sand på stranden osv

Män behöver inte uppvisa samma starka motreaktion, eftersom det är helt ok för dem att bara vara ointresserade och fokusera mer på självförverkligande.

 

[_Zvea_]

Sen en sak till - undrar om det går att koppla ihop starkt ogillande av barn med folk som själva blev dåligt behandlade av barn som små? Barn kan vara otroligt grymma. En helt ovetenskaplig fundering.

 

[Mumfie]

För mig har det mycket varit tvärt om. Jag får ofta höra "du hatar ju barn" från folk som vet att jag inte vill skaffa egna, vilket är helt fel. Jag tycker att barn är jättegulliga och härliga och ser absolut hur de kan ge en massa glädje i livet, men inser att jag inte är rätt person att skaffa egna.

Däremot har jag svårt för föräldrar som låter sina barn stöka runt hur som helst utan att bry sig, som någon tidigare nämnt. Jag förstår absolut att barn har en egen vilja, att barn är barn och att barn kommer busa och låta vilket jag är helt okej med, men föräldrar som inte ens försöker säga till när barnen uppenbart ställer till problem för någon annan har jag så svårt att förstå.

Tex. Som när min vän brutit benet och vi satt på tåget. Då tyckte ett barn att det var jättekul att hoppa fram och tillbaka över det och sparka till det lite nu och då. Föräldrarna gjorde inget trots att de märkte och trots att vi sa till. Eller den gången ett barn började gråta hjärtskärande på tåget och föräldern suckade, tog fram hörlurarna och pluggade in båda i öronen på sig själv. Sen satt resten av oss där och hörde till de hjärtskärande skriken i 20 minuter medan föräldern vänt sig om och lyssnade på musik för att slippa höra. Men i dessa fall är det ju inte barnen jag blir irriterad på, utan föräldrarna. Och ofta är det ju synd om barnet med.

 

[Ja88]

Jag reagerade också på uttalandet om äckliga barn i den nämda tråden och undrar varför sådana uttalanden (jag upplever inte att de är speciellt ovanliga) är mer accepterade än att säga samma sak om någon annan människogrupp i samhället. Att "barn" som grupp har mer gemensamt som grupp än t.ex. "pensionärer" eller "invandrare" väl en sanning med modifikation kan jag tycka. Barn som grupp är ju krasst taget människor i åldern 0-18 år liksom. Det de har gemensamt är väl att deras kroppar och hjärnor inte är färdigutvecklade.

Sen kan man välja att smalna av såklart till "småbarn" (som jag gissar oftast är de som åsyftas) eller att specificera en viss ålder och absolut, 1-åringar eller 4-åringar som grupp har ju mer gemensamt än 30-åringar eller 75-åringar som grupp. Men hata barn, tycka att barn är äckliga osv är fortfarande väldigt starka, fientliga ord och känns rätt så omoget att slänga ur sig, kan jag tycka, ett sätt att uttrycka sig som borde ha vuxit bort efter de trotsiga tonåren typ.

 

[nightcrawler]

Sen en sak till - undrar om det går att koppla ihop starkt ogillande av barn med folk som själva blev dåligt behandlade av barn som små? Barn kan vara otroligt grymma. En helt ovetenskaplig fundering.

Jag blev inte illa behandlad av andra barn som liten. Mobbningen kom först i tonåren. Ändå föredrar jag tonåringar framför barn. Tonåringar går att prata och resonera med. Dom kan tänka själva på ett annat sätt. Dom är inte klängiga som barn kan va.

Det finns många grupper av människor som jag inte gillar. Generellt så gillar jag inte människor överhuvudtaget. Så jag förstår faktiskt inte varför det är så provocerande att inte tycka om barn?
Kompisarna verkar inte fatta. Bara 2 av dom. Den ena gillar inte barn själv och den andra älskar barn. Men resten verkar inte fatta. Det frågas när jag ska skaffa karl och barn. Karl jobbar jag på men det finns ingen garanti att jag skaffar nån. Dom slänger gärna över bebisen i knät på mej. Jag vill inte hålla deras ungar. Jag kan hjälpa till att hålla om det behövs men jag vill inte sitta och hålla bara för att. Men samtliga verkar tro att det är nått alla uppskattar.

 

[Badger]

Igår tex, hade jag en längre konversation vid en hotellfrukost med en bebis, gissningsvis 8-9 månader gammal. Jag måste säga att jag tycker att den konversationen hade väldigt mycket gemensamt med andra konversationer jag har haft i mitt liv med personer i samma åldersspann. De konversationerna är mycket mer inbördes lika, än tex de jag har med personer runt 50-årsåldern.

Nu tycker jag att det är mysigt att konversera krypande bebisar, så det gör mig absolut inget att de är lika varandra. Det är inte för deras unika individualitet som jag tycker det är mysigt. Däremot är det ju lite unikt i den meningen att de flesta människor växer ur den fasen ganska fort. Vill en konversera bebisar får en passa på medan personer är bebisar, så att säga.

(huvudet på spiken faktiskt, det är lite mer ovarierat än 50+ personer misstänker jag)

 

[Badger]

Jag funderar lite på att det nästan bara är kvinnor som uttrycker sig så? Har aldrig hört en man säga att barn är äckliga, men väldigt många kvinnor. Har det inte lite att göra med att alla kvinnor förväntas vilja ha barn? Jag har en nära vän som aldrig har velat ha. Hon är 33 nu och får fotfarande höra kommentarer om när hon kommer att "inse" eller "ändra sig".

Jag, som just nu är gravid, är helt ointresserad av bebisar. Jag tycker inte att dom är söta. Jag jollrar inte med dem, vill inte gosa med dem eller liknande. Älskar mina syskonbarn, men började uppskatta dem på riktigt när de var ca 3. Min gissning är däremot att jag kommer att tycka att min egen bebis är magisk och det finaste jag sett.

Men generellt tror jag att det är en motreaktion hos de kvinnor som inte kan identifiera sig med att vara omhändertagande och moderliga. Då är det lättare att säga att man "hatar barn". Ofta är det ju dessutom så att om man inte har barn kring sig som man naturligt umgås med, så drabbas man ju ofta av andras barn när de är som värst: När de skriker i affären, tar all plats på en bjudmiddag, sparkar i flygstolen, busar och skvätter sand på stranden osv

Män behöver inte uppvisa samma starka motreaktion, eftersom det är helt ok för dem att bara vara ointresserade och fokusera mer på självförverkligande.

Jo jag tror du har helt rätt.

Jag känner iofs två män som faktiskt har den här "barnskräcken" (till skillnad från merparten män som antingen gillar barn och har hand med dem, de flesta, eller bara inte ser dem) men ingen av dem uttrycker det egentligen inför mig eller jag har inte hört dem säga det i konversation. Det behövs liksom inte att de uttrycker det och ingen frågar efter deras åsikter om barn, det är bara ointressant för de flesta.

Däremot är det lite intressant att möta dem med ett barn i följe. Det är lite som att ha en kopplad Velociraptor.

 

[Millicent]

Så klokt inlägg!

KL

Jag är rätt skoningslös när det gäller folk som säger sig inte gilla barn. Förstår det inte. Vi har alla varit barn. När det gäller barnhatet - typ Barn är skrikiga, snoriga och äckliga - så tolkar jag det som trots. Man vräker ur sig nåt och vill se reaktionen. Och det är möjligt att det är trots mot barnnormen men jag tycker ändå inte det är ursäktligt.

Eller så kan det ju vara så att man uppfattar barn som skrikiga och snoriga. Tycker att det är märkligt att barn ska vara så heliga för att man själv har varit barn.

 

[Asko]

Jo jag tror du har helt rätt.

Jag känner iofs två män som faktiskt har den här "barnskräcken" (till skillnad från merparten män som antingen gillar barn och har hand med dem, de flesta, eller bara inte ser dem) men ingen av dem uttrycker det egentligen inför mig eller jag har inte hört dem säga det i konversation. Det behövs liksom inte att de uttrycker det och ingen frågar efter deras åsikter om barn, det är bara ointressant för de flesta.

Däremot är det lite intressant att möta dem med ett barn i följe. Det är lite som att ha en kopplad Velociraptor.

En kopplad velociraptor låter rätt coolt dock

 

[Voeux]

Jag tänker väl att tråden snarare handlar om hur man uttrycker sig, än vad man anser om barn. En kan väl tycka egentligen vad tusan som helst om barn. Eller hundar, hästar, äldre, katter.. utan att man behöver slänga det i ansiktet på personer som har en känslomässig koppling till något av ovanstående. Det är ju otrevligt, helt enkelt. Jag hade en vän som fullkomligt HATADE hästar när vi var yngre. Visade sig att det berodde på att hon under skolgången alltid känt sig utanför "hästgängen" som stött ute henne och bara pratat hästar hela rasterna igenom, och hon som inte red fick inte vara med. Fattar att hon totalt kräktes på allt hästsnack tillslut, men det var ju också lite trist som vän att behöva höra ""Uuuggghhh... hästar...." varenda gång man skulle åka till stallet.

Blir man tjötad på i all oändlighet så kan jag väl tycka att man kan få snäsa ifrån, dock.

 

[nightcrawler]

En kopplad velociraptor låter rätt coolt dock

Jag vill ha en Rex istället

 

[kryddelydd]

Jag tycker att trådstarten var rätt klar, att jag vill ha en diskussion om varför det är okej att uttrycka sitt ogillande, hat eller äckel över en specifik åldersgrupp.

Men det är ju ingen här som tycker att det är OK att uttrycka hat eller äckel, egentligen.

Ogillande: tja, förskolebarn har ju ganska många gemensamma "åldersberoende" egenskaper som man kan vara mer eller mindre förtjust i.

Varför skulle det inte vara OK att, om diskussionen uppstår, berätta att man inte gillar barn (tänker då, än en gång, på yngre barn)?

 

[Badger]

En kopplad velociraptor låter rätt coolt dock

Jo faktiskt! En extra titt, hoppsan, en kopplad Velociraptor igen, nedrans, lätt hopp bakåt -hoppas den inte bits idag, ansträngt leende, -goddag lille vän, och så paniken när den som vanligt bits -börjar prata oavbrutet. (självklart håller jag ett fast grepp i kopplet och försöker skydda bytesdjuret).

Men inte en så stor som i Jurassic Parc (som jag såg om häromveckan) utan en två meter lång och 15 kg tung!

Vill jag dessutom gärna ha hemma.

 

[Badger]

Jag vill ha en Rex istället

Trampar sönder trädgården