"Jag gillar inte barn"

Så jag förstår faktiskt inte varför det är så provocerande att inte tycka om barn?
.

Jag har inte upplevt att det är provocerande att inte tycka om barn. Men jag upplever att många som inte gillar barn har problem att förmedla detta på ett respektfullt sätt.

Uttrycker jag mina känslor för barn på ett trevligt sätt så har jag alltid bemötts trevligt och förstående. Visst kanske någon har hajjat till en kort sekund när jag svarat "Nej tack" på frågan om jag vill hålla bebis. Men det tror jag mest beror på att det är så ovanligt att få ett nej, snarare än att de blir provocerade.
 
Jag har inte upplevt att det är provocerande att inte tycka om barn. Men jag upplever att många som inte gillar barn har problem att förmedla detta på ett respektfullt sätt.

Uttrycker jag mina känslor för barn på ett trevligt sätt så har jag alltid bemötts trevligt och förstående. Visst kanske någon har hajjat till en kort sekund när jag svarat "Nej tack" på frågan om jag vill hålla bebis. Men det tror jag mest beror på att det är så ovanligt att få ett nej, snarare än att de blir provocerade.

Precis så.
Nu är det ingen som frågar om jag vill hålla eftersom alla jag känner vet att jag inte är någon vän av att hålla barn.
Jag tycker de har läskig "konsistens" och klarar inte av lukten.
Men jag skulle aldrig säga att de är äckliga, nej tack räcker bra.
 
Jag har inte upplevt att det är provocerande att inte tycka om barn. Men jag upplever att många som inte gillar barn har problem att förmedla detta på ett respektfullt sätt.

Uttrycker jag mina känslor för barn på ett trevligt sätt så har jag alltid bemötts trevligt och förstående. Visst kanske någon har hajjat till en kort sekund när jag svarat "Nej tack" på frågan om jag vill hålla bebis. Men det tror jag mest beror på att det är så ovanligt att få ett nej, snarare än att de blir provocerade.
Jag tror att många gånger så har det antingen med ålder att göra hur man uttrycker sig eller så hör man till dom som inte blir respekterade för sin åsikt och då lackar dom ur till slut och går all in för att folk ska fatta.

Det är ingen som har frågat om jag vill hålla bebis. Rätt som det är håller dom på att placera bebis i knät och då känner åtminstone jag att jag inte kan smita. Är konflikträdd och har svårt att säga ifrån.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Jag ogillar barn, det finns dock individer som fungerar.
Om ett barn skriver eller lever om i en affär, resturang osv så blir jag sjukt störd och det skär i huvudet och jag ryser.

Men det går över när dom börjar gå att prata med, det kan vara 8 år gamla, eller 22, det är också individuellt :rofl:

Folk ogillar katter, hästar och blommor också. Det får dom göra om dom vill. Jag gillar inte barn. Och det vet även mina vänner, det är ingen hemlighet. Dom törs komma hit och ha med sina barn ändå, men respekterar att jag inte tycker om barn och håller koll på dom.

Nej, jag är inte otrevlig med barn, deras sällskap tillför bara ingenting för mig.

(Jag har jobbat som fotograf på dagis, jag var jätteduktig, barnen gillade mig osv. Det var dock inte ömsesidigt)
 
Igår tex, hade jag en längre konversation vid en hotellfrukost med en bebis, gissningsvis 8-9 månader gammal. Jag måste säga att jag tycker att den konversationen hade väldigt mycket gemensamt med andra konversationer jag har haft i mitt liv med personer i samma åldersspann. De konversationerna är mycket mer inbördes lika, än tex de jag har med personer runt 50-årsåldern.

Nu tycker jag att det är mysigt att konversera krypande bebisar, så det gör mig absolut inget att de är lika varandra. Det är inte för deras unika individualitet som jag tycker det är mysigt. Däremot är det ju lite unikt i den meningen att de flesta människor växer ur den fasen ganska fort. Vill en konversera bebisar får en passa på medan personer är bebisar, så att säga.
Nja...vissa politiker och vissa män kommer aldrig ur den fasen riktigt. Fast då är det ju knappast mysigt längre iofs.
 
Jag har inte läst hela tråden, utan svarar mest på just det här med att ogilla barn...

Det jag ser av barn är:
Föräldrar som får sin nattsömn förstörd. Föräldrar vars relationer till varandra och andra vuxna människor kraftigt försämras eftersom allt måste kretsa kring barnen. Barn som dreglar, kladdar ner allt överallt hela tiden, förstör saker, skriker så det skär i öronen på alla i omgivningen...
Sedan blir de lite äldre. Då skriker de fortfarande, förstör ännu mer, kanske någon gång sitter och är lugna och talbara men annars mest är överallt och ingenstans och dessutom blir föräldrarna ruinerade av sjutusen hobbys som kostar pengar. Det där "skrika och kosta pengar" verkar pågå från att ungarna är stora nog att gå och prata ordentligt tills att de flyttar hemifrån. Ungefär.

Sedan får jag höra från alla möjliga håll att jag borde gilla alla barn, alltid.

VARFÖR är det tex ok att inte tycka om att umgås med andra vuxna människor (där hör man ju hela tiden "Man behöver inte tycka om alla, bara man kan bete sig respektfullt och det fungerar på jobbet") men inte ok att ha samma inställning till barn? Det är den stora frågan som jag aldrig fått något ordentligt svar på.
 
Jag måste säga att jag tycker att det är grovt osmakligt att starta en tråd om en mening i mitt inlägg, citera bara den meningen ur hela inlägget och sedan inte ens ha mage att tagga mig så att jag får en chans att förklara hur jag menade.

Jag fortsätter läsa innan jag skriver mer.
 
Jag måste säga att jag tycker att det är grovt osmakligt att starta en tråd om en mening i mitt inlägg, citera bara den meningen ur hela inlägget och sedan inte ens ha mage att tagga mig så att jag får en chans att förklara hur jag menade.

Jag fortsätter läsa innan jag skriver mer.

Vad tråkigt att du känner så, det var verkligen inte bara din mening som var orsak till TS. Det var inte min mening att det skulle kretsa runt just ditt inlägg, därav att ditt inlägg inte är med i TS och jag inte heller taggade dig. Det kom upp för att någon undrade var det stod något om äcklig.
 
Vad tråkigt att du känner så, det var verkligen inte bara din mening som var orsak till TS. Det var inte min mening att det skulle kretsa runt just ditt inlägg, därav att ditt inlägg inte är med i TS och jag inte heller taggade dig. Det kom upp för att någon undrade var det stod något om äcklig.
Fast det var bara min mening som togs upp.
 
Fast det var bara min mening som togs upp.

Ja, och den meningen fick, som jag skrev i det inlägget, stå som exempel för att äcklig hade nämnts i tråden och att jag inte orkade leta mer om någon mer sagt det.

Som sagt, tråkigt att du tog illa upp men det var inte min mening att tråden skulle handla om just det du skrev, därför är du inte nämnd, taggad eller citerad i TS.
 
Intressanta teorier i denna tråd, det måste jag säga.

Jag kan på riktigt säga att jag tycker att barn är äckliga. Jag får en obehagskänsla i hela kroppen om jag tvingas vara nära främmande barn. Mina polares barn går bra.

Teorin om att man har blivit illa behandlad av barn som liten är intressant för mig, jag berättar varför i en spoiler så att ni som inte vill läsa slipper. Jag varnar för att det inte är trevlig läsning. Och här öser jag ur mitt innersta personliga, så nu får ni vara lite sjyssta.

Jag var väl typ 5-6 år gammal när detta hände. Jag minns att det var ett 4 grabbar och 1 tjej och alla var i ungefär samma ålder som mig. Jag fick aldrig vara med och leka, de bodde 3-4 hus bort eller något sådant och jag satt ofta utanför deras staket och tittade in när de lekte.

En dag fick jag plötsligt vara med. Jag minns att jag var så lycklig! Äntligen skulle jag få vara med och leka! Vi gick in i lekstugan alltihopa, det var lite konstigt med jag tänkte väl inte så mkt mer på det. Därinne var det ett bord så vi fick knappt plats. Väl därinne så sa de till mig att jag skulle upp på bordet. Jag var ju så lycklig över att äntligen vara med så det är klart att jag hoppade upp där och förstod inte att något var fel.

När jag hade kommit upp på bordet så fick de omkull mig på något sätt, och 3 av pojkarna höll fast mig, och tjejen höll också fast mig. Jag minns att jag tänkte "Varför hjälper hon dem?" Spännande så bra koll man kan ha ändå när man är så liten, att jag visste så väl att det var fel och att det ofta är män som begår sådana handlingar.

Nu tänker jag dra in lite på detaljerna, men kort sagt, de la mig på rygg och försökte stoppa in skaftet på en bandyklubba i mig. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig loss, men jag kom loss iaf och sprang hem.


Om detta har bidragit till hur jag känner för barn idag vet jag inte. Men jag vet att jag redan då började undvika andra barn.

Sedan så finns det vissa saker med barn som verkligen får det att krypa i skinnet på mig. Tex snoriga näsor där snoret rinner ner på överläppen. Jag kan inte med ord beskriva hur äckligt jag tycker att det är, det liksom bara kryper i hela kroppen på mig. Och just det fenomenet ser man ju sällan med vuxna, utan det är just småbarn.

Sedan vill jag starkt motsäga att de som inte tycker om barn inte skulle ha några moderliga känslor. Jag har som de flesta vet hästar, men jag har även hundar. Och det är få som är mer moderliga mot sina djur :o Så det stämmer verkligen inte, och jag vet att så är fallet för flera av mina barnfria bekanta.

Vidare så vill jag verkligen understryka att jag aldrig har och aldrig kommer behandla något barn illa. Trots den känslan jag har för barn så finns det inget som gör mig så förbannad som när någon skaffar barn och sedan inte gör sitt yttersta för att ge dem all den kärlek, stöttning, hjälp och uppmärksamhet som de förtjänar.

Ja, jag tycker att barn är äckliga. Ja jag anser att barn ska vara det absolut käraste man har och att man ska skydda dem från allt ont som man bara kan.
Jag förstår att detta kan vara svårt att förstå, jag tror tyvärr inte att jag kan förklara det heller.
 
Jag hör till dem som aldrig gillat barn. Framförallt så har jag aldrig känt att jag vill ha egna, lekte inte ens mamma som liten osv och det har inte ändrats trots att jag är över 30. Har upplevt det som väldigt jobbigt att bli ifrågasatt, så jag har absolut uppvisat överdrivna reaktioner när jag känt mig provocerad. Däremot så har jag mjuknat med åren, insett att mycket av min skepticism har att göra med att jag aldrig knutit an till barn förut, mycket på grund av att jag helt enkelt haft få barn i min närhet. Osäker på om det ändå finns någon form av biologisk klocka i mig, inte så att jag vill ha barn, men jag känner med barn mer än innan, helt enkelt för att jag öppnat upp ögonen litet mer. Så nu skulle jag aldrig säga att jag hatar barn, bara att det inte är min grej och att jag inte vill ha egna. Under de senare åren har jag även knutit an till några få och har väl haft mer vett att se dem som individer istället för barn :)
 
Jag har inte upplevt att det är provocerande att inte tycka om barn. Men jag upplever att många som inte gillar barn har problem att förmedla detta på ett respektfullt sätt.

Uttrycker jag mina känslor för barn på ett trevligt sätt så har jag alltid bemötts trevligt och förstående. Visst kanske någon har hajjat till en kort sekund när jag svarat "Nej tack" på frågan om jag vill hålla bebis. Men det tror jag mest beror på att det är så ovanligt att få ett nej, snarare än att de blir provocerade.

Förlåt, men kan inte helt släppa mitt spår om kön i den här frågan. Jag tycker inte det är jättekul att hålla andras bebisar. Dels är jag rädd att tappa dem, men sen ger det mig faktiskt inget. Självklart kan jag hålla dem, men då ser jag det som att jag gör föräldern en tjänst och vaktar barn. Däremot tycker jag att det är superkul att prata med barn som är tre år och äldre.

Min sambo däremot håller gärna i bebisar, och får ofta reaktionen att det är så roligt att han VILL hålla. Ingen utgår från att han vill, utan snarare förvåning över att han kan vara förtjust i andras bebbar. Varför förväntas kvinnor älska allas barn, medan män bara förväntas älska sina egna (och för att vända på steken, varför får så många barnkära män sneda "är han pedofil"-blickar?).

Man måste inte gilla barn, men till skillnad från hundar och hästar måste man acceptera att de har full rätt till den allmänna miljön. Man bör även, för att inte uppfattas som rätt otrevlig, undvika att kräkas på om att man hatar och äcklas av barn, framför allt inför folk som har barn. Men det är ju bara folkvett.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det... 2 3 4
Svar
62
· Visningar
7 020
Senast: Grazing
·
Tjatter Välkomna till leken “skyll er själva som ger mig ideer”. Då jag just nu är lite upptagen blir det inga roliga teman eller uppdateringar... 40 41 42
Svar
827
· Visningar
16 857
Senast: Niyama
·
Relationer Hej Buke.. Anonymt nick för ja, privata grejer och så. Frågorna: Hur vet jag att jag inte vill ha barn? Hur gör man för att avsluta ett... 2 3
Svar
55
· Visningar
11 752
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Jag har beslutat mig för att genomgå fetmakirurgi, en gastric sleeve sa läkaren att det blir. Tänker nu att jag inte är ensam på buke... 11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 733
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2025
  • Oseriös avel 2023
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp