Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv längre

Spektra

Trådstartare
Anonymt nick, även om det inte är så himla jobbigt att prata med vänner om, så vill jag ändå inte att det ska kunna härledas vem jag är..
Det kanske blir lite långt men jaja det kan ju bli spännande med;

Jag vet inte ens var jag ska börja, allt bara känns som jag vill lägga mig och gråta.
Sedan jag var ung har jag haft ångest. Dödsångest, generell ångest och panikattacker. Dessa har kommit och gått i perioder. Ofta har jag varit sömnlös och inte kunnat somna.
Tiden har gått och jag har klarat det hyfsat på egen hand. Jag har pluggat och varit timvikarie, kanske tack vare att jag arbetat så oregelbundet har min ångest ändå varit hanterbar. När jag läste på universitetet hade jag problem med att jag vaknade mitt i nätterna och hade sån ångest så jag trodde jag skulle strypas. Brukade ringa en förälder eller min pojkvän som fick lugna ner mig tills jag kunde somna om.

Efter 3 år av timvikariat fick jag äntligen ett fast jobb. Och det var underbart att veta att jag skulle få lön varje månad, att inte behöva ha ångest över pengarna i alla fall. Men nä. I stället fick jag insomni som ett brev på posten, antagligen för att nu hade jag översikt över alla pass jag hade, vilket gav mig en massa tid att oroa mig över om jag skulle lyckas sova eller inte.
Det gick inte att sova. Jag bara låg där, två-tre timmar tills jag slutligen blev hysterisk istället för jag var så trött, så trött, och så gick det inte.
Fick komma till läkare till slut (det tog tre veckor från jag ringde och bad om tid) och fick utskrivet Zolpidem och Propavan så småningom. I början tog jag en hel Zolpidem, jag var så stressad att att en halv inte hjälpte. Efter ett tag kunde jag sova på bara en halv, vilket kändes jättebra. I och med att en av mina föräldrar var missbrukare så var jag noga med att bara ta dem när jag jobbade och bara om jag var tvungen, vilket betyder 7 st per månad.
Sen ville läkaren inte skriva ut fler, jag var för ung, det var bara att byta jobb, sade hon. Jag har hela tiden berättat om min ångest, men varit för feg för att stå på mig att jag vill ha hjälp för även den. När jag har pratat med läkare har det ändå handlat om det viktigaste, sömnen. Utan sömn kan jag inte jobba.
Jag fick gå på avslappning i grupp och jag gick på alla 5 gångerna. Det hjälpte inte, trots att jag spände och slappnade av och andades.
Jag listade om mig på annan vårdcentral i ren panik. Jag ringde och berättade att jag mår dåligt, kan inte sova, är konstant stressad och orolig och har ångest. Sjuksköterskan skulle ordna med tid hos läkare och sjukgymnast så jag kunde få hjälp med avslappning. Inte i grupp sade hon, kanske behövde jag individuell hjälp. Tack sade jag, det kändes skönt att någon lyssnar på mig, äntligen.
Så jag gick till sjukgymnasten. Det blev medicinsk yoga. I grupp. Och jag bara håller käft. Kanske det hjälper.
Träffade läkaren idag. Propavan skrev han ut, men inte Zolpidem, han pratade om tillvänjning, trots att jag sade att jag bara tar vid behov, jättelite, och har själv minskat dosen och är jättenoga. I stället skrev han ut Venlafaxin. Sade att det var jättebra mot ångest och oro, full effekt om 2 veckor, inte beroendeframkallande, få bieffekter, all around skitbra piller.
Och jag som är så dålig på att stå på mig och ändå gärna vill vara till lags och inte vara jobbig och tänker att de har bättre koll än mig, jag provar gärna något. Skulle få remiss till psykoterapeut, det kändes bra i alla fall.
Kommer hem och googlar Venlafaxin. Antidepressiva. Han sade inget om antidepressiva. Nu visade sig att kapslarna är så stora så jag inte kan svälja dem ändå, så jag fick ringa och lämna meddelande om det men jag känner mig lurad. Det känns som ingen lyssnar på vad jag säger.

Jag vet inte om ni kan hjälpa mig eller vad jag vill egentligen. Jag ville nog bara prata av mig, har sett många som fått stöd här och kände att det kanske var det bästa stället att skriva.
 
Anonymt nick, även om det inte är så himla jobbigt att prata med vänner om, så vill jag ändå inte att det ska kunna härledas vem jag är..
Det kanske blir lite långt men jaja det kan ju bli spännande med;

Jag vet inte ens var jag ska börja, allt bara känns som jag vill lägga mig och gråta.
Sedan jag var ung har jag haft ångest. Dödsångest, generell ångest och panikattacker. Dessa har kommit och gått i perioder. Ofta har jag varit sömnlös och inte kunnat somna.
Tiden har gått och jag har klarat det hyfsat på egen hand. Jag har pluggat och varit timvikarie, kanske tack vare att jag arbetat så oregelbundet har min ångest ändå varit hanterbar. När jag läste på universitetet hade jag problem med att jag vaknade mitt i nätterna och hade sån ångest så jag trodde jag skulle strypas. Brukade ringa en förälder eller min pojkvän som fick lugna ner mig tills jag kunde somna om.

Efter 3 år av timvikariat fick jag äntligen ett fast jobb. Och det var underbart att veta att jag skulle få lön varje månad, att inte behöva ha ångest över pengarna i alla fall. Men nä. I stället fick jag insomni som ett brev på posten, antagligen för att nu hade jag översikt över alla pass jag hade, vilket gav mig en massa tid att oroa mig över om jag skulle lyckas sova eller inte.
Det gick inte att sova. Jag bara låg där, två-tre timmar tills jag slutligen blev hysterisk istället för jag var så trött, så trött, och så gick det inte.
Fick komma till läkare till slut (det tog tre veckor från jag ringde och bad om tid) och fick utskrivet Zolpidem och Propavan så småningom. I början tog jag en hel Zolpidem, jag var så stressad att att en halv inte hjälpte. Efter ett tag kunde jag sova på bara en halv, vilket kändes jättebra. I och med att en av mina föräldrar var missbrukare så var jag noga med att bara ta dem när jag jobbade och bara om jag var tvungen, vilket betyder 7 st per månad.
Sen ville läkaren inte skriva ut fler, jag var för ung, det var bara att byta jobb, sade hon. Jag har hela tiden berättat om min ångest, men varit för feg för att stå på mig att jag vill ha hjälp för även den. När jag har pratat med läkare har det ändå handlat om det viktigaste, sömnen. Utan sömn kan jag inte jobba.
Jag fick gå på avslappning i grupp och jag gick på alla 5 gångerna. Det hjälpte inte, trots att jag spände och slappnade av och andades.
Jag listade om mig på annan vårdcentral i ren panik. Jag ringde och berättade att jag mår dåligt, kan inte sova, är konstant stressad och orolig och har ångest. Sjuksköterskan skulle ordna med tid hos läkare och sjukgymnast så jag kunde få hjälp med avslappning. Inte i grupp sade hon, kanske behövde jag individuell hjälp. Tack sade jag, det kändes skönt att någon lyssnar på mig, äntligen.
Så jag gick till sjukgymnasten. Det blev medicinsk yoga. I grupp. Och jag bara håller käft. Kanske det hjälper.
Träffade läkaren idag. Propavan skrev han ut, men inte Zolpidem, han pratade om tillvänjning, trots att jag sade att jag bara tar vid behov, jättelite, och har själv minskat dosen och är jättenoga. I stället skrev han ut Venlafaxin. Sade att det var jättebra mot ångest och oro, full effekt om 2 veckor, inte beroendeframkallande, få bieffekter, all around skitbra piller.
Och jag som är så dålig på att stå på mig och ändå gärna vill vara till lags och inte vara jobbig och tänker att de har bättre koll än mig, jag provar gärna något. Skulle få remiss till psykoterapeut, det kändes bra i alla fall.
Kommer hem och googlar Venlafaxin. Antidepressiva. Han sade inget om antidepressiva. Nu visade sig att kapslarna är så stora så jag inte kan svälja dem ändå, så jag fick ringa och lämna meddelande om det men jag känner mig lurad. Det känns som ingen lyssnar på vad jag säger.

Jag vet inte om ni kan hjälpa mig eller vad jag vill egentligen. Jag ville nog bara prata av mig, har sett många som fått stöd här och kände att det kanske var det bästa stället att skriva.

Det står ju i fass att zolpidem bara är för korttidsbehandling - även om de funkar kortsiktigt är det ju tyvärr inte alla läkemedel som funkar i längden, för ett kroniskt problem. Så jag skulle prova att testa det läkaren har skrivit ut som ersättning till att börja med, funkar det så spelar det ju ingen roll om det är antidepressiva eller vad det är. Kan du inte prova att få i dig kapslarna? Annars kanske de finns i mindre storlek, kolla på Apoteket om de kan hjälpa kanske?

Du har ju fått behandling, så jag tycker nog det låter som att de lyssnar, de håller väl på att prova sig fram vad som kan funka just för dig. Människor är ju olika, så det brukar vara lite trial and error innan man hittar rätt med komplexa problem - funkar inte den första lösningen är det ju bara att man får gå tillbaka och säga det, så får läkaren försöka komma på ett annat sätt att behandla, om det finns.

Om det du blir stressad av är fasta arbetstider, och inte jobbet i sig, lär det ju inte hjälpa att byta jobb, eftersom nästan alla jobb har fasta arbetstider eller åtminstone deadlines. Förstod läkare 1 det, att det är tidspassningen som ställer till det, och att ett jobbyte alltså inte skulle ha så stor effekt? Annars så kan du precisera, att det inte är att du blir stressad av jobbet i sig, utan av att du vet att du måste upp och jobba en viss tid och blir stressad av det.
 
Anonymt nick, även om det inte är så himla jobbigt att prata med vänner om, så vill jag ändå inte att det ska kunna härledas vem jag är..
Det kanske blir lite långt men jaja det kan ju bli spännande med;

Jag vet inte ens var jag ska börja, allt bara känns som jag vill lägga mig och gråta.
Sedan jag var ung har jag haft ångest. Dödsångest, generell ångest och panikattacker. Dessa har kommit och gått i perioder. Ofta har jag varit sömnlös och inte kunnat somna.
Tiden har gått och jag har klarat det hyfsat på egen hand. Jag har pluggat och varit timvikarie, kanske tack vare att jag arbetat så oregelbundet har min ångest ändå varit hanterbar. När jag läste på universitetet hade jag problem med att jag vaknade mitt i nätterna och hade sån ångest så jag trodde jag skulle strypas. Brukade ringa en förälder eller min pojkvän som fick lugna ner mig tills jag kunde somna om.

Efter 3 år av timvikariat fick jag äntligen ett fast jobb. Och det var underbart att veta att jag skulle få lön varje månad, att inte behöva ha ångest över pengarna i alla fall. Men nä. I stället fick jag insomni som ett brev på posten, antagligen för att nu hade jag översikt över alla pass jag hade, vilket gav mig en massa tid att oroa mig över om jag skulle lyckas sova eller inte.
Det gick inte att sova. Jag bara låg där, två-tre timmar tills jag slutligen blev hysterisk istället för jag var så trött, så trött, och så gick det inte.
Fick komma till läkare till slut (det tog tre veckor från jag ringde och bad om tid) och fick utskrivet Zolpidem och Propavan så småningom. I början tog jag en hel Zolpidem, jag var så stressad att att en halv inte hjälpte. Efter ett tag kunde jag sova på bara en halv, vilket kändes jättebra. I och med att en av mina föräldrar var missbrukare så var jag noga med att bara ta dem när jag jobbade och bara om jag var tvungen, vilket betyder 7 st per månad.
Sen ville läkaren inte skriva ut fler, jag var för ung, det var bara att byta jobb, sade hon. Jag har hela tiden berättat om min ångest, men varit för feg för att stå på mig att jag vill ha hjälp för även den. När jag har pratat med läkare har det ändå handlat om det viktigaste, sömnen. Utan sömn kan jag inte jobba.
Jag fick gå på avslappning i grupp och jag gick på alla 5 gångerna. Det hjälpte inte, trots att jag spände och slappnade av och andades.
Jag listade om mig på annan vårdcentral i ren panik. Jag ringde och berättade att jag mår dåligt, kan inte sova, är konstant stressad och orolig och har ångest. Sjuksköterskan skulle ordna med tid hos läkare och sjukgymnast så jag kunde få hjälp med avslappning. Inte i grupp sade hon, kanske behövde jag individuell hjälp. Tack sade jag, det kändes skönt att någon lyssnar på mig, äntligen.
Så jag gick till sjukgymnasten. Det blev medicinsk yoga. I grupp. Och jag bara håller käft. Kanske det hjälper.
Träffade läkaren idag. Propavan skrev han ut, men inte Zolpidem, han pratade om tillvänjning, trots att jag sade att jag bara tar vid behov, jättelite, och har själv minskat dosen och är jättenoga. I stället skrev han ut Venlafaxin. Sade att det var jättebra mot ångest och oro, full effekt om 2 veckor, inte beroendeframkallande, få bieffekter, all around skitbra piller.
Och jag som är så dålig på att stå på mig och ändå gärna vill vara till lags och inte vara jobbig och tänker att de har bättre koll än mig, jag provar gärna något. Skulle få remiss till psykoterapeut, det kändes bra i alla fall.
Kommer hem och googlar Venlafaxin. Antidepressiva. Han sade inget om antidepressiva. Nu visade sig att kapslarna är så stora så jag inte kan svälja dem ändå, så jag fick ringa och lämna meddelande om det men jag känner mig lurad. Det känns som ingen lyssnar på vad jag säger.

Jag vet inte om ni kan hjälpa mig eller vad jag vill egentligen. Jag ville nog bara prata av mig, har sett många som fått stöd här och kände att det kanske var det bästa stället att skriva.
Vad är problemet med Propavan? Har du testat dem innan? För många fungerar de utmärkt gällande Zoldipem har du fått bra svar.

Varför är du arg på hjälpen och medicinen du fått? Du har ju inte ens testat?
 
Det står ju i fass att zolpidem bara är för korttidsbehandling - även om de funkar kortsiktigt är det ju tyvärr inte alla läkemedel som funkar i längden, för ett kroniskt problem. Så jag skulle prova att testa det läkaren har skrivit ut som ersättning till att börja med, funkar det så spelar det ju ingen roll om det är antidepressiva eller vad det är. Kan du inte prova att få i dig kapslarna? Annars kanske de finns i mindre storlek, kolla på Apoteket om de kan hjälpa kanske?

Grejen med det hela är väl att jag vet inte om jag är redo att behöva ta medicin varje dag. Zolpidem tog jag bara vid behov och riskerar inte tillvänjning, men med Venlafaxin (Som jag fick utbytt mot Citalopram nu när jag meddelade att jag inte kan svälja dem) som jag måste ta varje dag, kommer jag att bli beroende av. Det går inte bara att lägga av med dem. Jag tycker det är otäckt.

Vad är problemet med Propavan? Har du testat dem innan? För många fungerar de utmärkt gällande Zoldipem har du fått bra svar.

Varför är du arg på hjälpen och medicinen du fått? Du har ju inte ens testat?
Propavanen har jag ju för att jag inte ska vakna med totalpanik och de hjälper mot det, så dem har jag inget emot. Jag kan dock inte somna på dem.
Jag är inte arg någonstans, bara ledsen och rädd. Jag förväntade mig inte riktigt att få antidepressiva bara sådär, pang tjoff. Jag vet inte om jag känner mig sugen på att bli beroende av att ha medicin varje dag. Jag oroar mig redan för hur jag ska kunna få sova framöver, medan jag väntar på att Citalopramen ska kicka in.
 
Fast man blir inte beroende av anti-depp. Läs på lite mer och överväg vad det kan ha för positiva och negativa konsekvenser.

Sen är det ju så att man inte beställer medicin av doktorn. Han eller hon bestämmer och skriver ut. Är du missnöjd - byt doktor. Det är klokt att du inte får Zoldipem på lång sikt. Väldigt klokt.
 
Fast jag läste ju om dem. T ex:
"När du avslutar behandlingen med Citalopram Actavis, och särskilt om detta sker hastigt, finns det risk för så kallade utsättningssymtom. Sådana är vanliga när behandling med citalopram avslutas. "

och biverkningar


"Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

  • svårt att somna eller sover dåligt (insomni)"
Jag känner mig inte alls trygg med dem. Biverkningslistan är ju mycket, mycket längre men det var väl den och självmordstankar som stod ut mest.

Du får gärna utveckla varför du tycker att jag inte ska ha Zolpidem på lång sikt när jag inte tar dem regelbundet.
 
Grejen med det hela är väl att jag vet inte om jag är redo att behöva ta medicin varje dag. Zolpidem tog jag bara vid behov och riskerar inte tillvänjning, men med Venlafaxin (Som jag fick utbytt mot Citalopram nu när jag meddelade att jag inte kan svälja dem) som jag måste ta varje dag, kommer jag att bli beroende av. Det går inte bara att lägga av med dem. Jag tycker det är otäckt.
.
Nej du blir inte beroende. Läs på bättre.

jag har ätit Citalopram i 20 år eller mer. Jag kan vara utan ett tag och sedan börja igen när jag behöver dem. Inga symptom när jag slutar. De hjälper när jag behöver dem igen.

Jag har heller aldrig haft några biverkningar av dem.
 
Nej du blir inte beroende. Läs på bättre.

jag har ätit Citalopram i 20 år eller mer. Jag kan vara utan ett tag och sedan börja igen när jag behöver dem. Inga symptom när jag slutar. De hjälper när jag behöver dem igen.

Jag har heller aldrig haft några biverkningar av dem.

Jag läser på så gott det går, det hjälper inte att vara elak. Jag tycker det är jättejobbigt alltihopa.
 
Jag läser på så gott det går, det hjälper inte att vara elak. Jag tycker det är jättejobbigt alltihopa.
Ingen är elak men jag får bara känslan att du vill tycka det är dåligt.

Zoldipem är inte till för långtidsbruk och det finns inga studier som visar hur det påverkar i längden.
 
Efter vad du beskrivit skulle jag verkligen rekomendera dig att prova antidepressivt och se om det hjälper med din ångest. Jag är ganska övertygad om att dina sömnbesvär styrs av din ångest, och alltså främst är ett symtom. Så ta itu med grundorsaken - ångesten. Om du hittar en antidepressiv medicin som fungerar så kommer du kanske till slut inte ha något behov av sömnmedicin.
Men du behöver terapi också. Har du provat KBT?

Angående biverkningar, det är väldigt olika hur man reagerar på mediciner. Du kommer inte drabbas av alla biverkningar, och de du kanske känner av kommer att gå över.

Jag har sedan 4-5 år en humörstabiliserande medicin som jag tar morgon och kväll. Den är guld värd! Provade att sluta med den och var utan ett par månader, och insåg hur mycket den faktiskt hjälper mig. Med den slipper jag inte bara den värsta ångesten, den minskar mängden ångest. Och den gör det möjligt för mig att ta till mig terapin jag går i.

Jag förstår om tanken på att ta medicin varje dag är skrämmande, har känt likadant tidigare. Men när jag vet vilken skillnad den gör för mitt mående känns det så himla värt det. Och till exempel diabetiker måste ju även de ta medicin varje dag. Antidepressiva är en medicin som vilken som helst, egentligen.
 
Ingen är elak men jag får bara känslan att du vill tycka det är dåligt.

Zoldipem är inte till för långtidsbruk och det finns inga studier som visar hur det påverkar i längden.

Vill och vill. Jag är rädd och tycker det är obehagligt. Jag skriver ju här för att få andra perspektiv, inte höra att jag ska "läsa på bättre". Det får mig bara att känna mig ännu sämre.
 
Vill och vill. Jag är rädd och tycker det är obehagligt. Jag skriver ju här för att få andra perspektiv, inte höra att jag ska "läsa på bättre". Det får mig bara att känna mig ännu sämre.
Mitt andra perspektiv är att ge det ett försök - ett försök att må bättre på sikt.
 
Efter vad du beskrivit skulle jag verkligen rekomendera dig att prova antidepressivt och se om det hjälper med din ångest. Jag är ganska övertygad om att dina sömnbesvär styrs av din ångest, och alltså främst är ett symtom. Så ta itu med grundorsaken - ångesten. Om du hittar en antidepressiv medicin som fungerar så kommer du kanske till slut inte ha något behov av sömnmedicin.
Men du behöver terapi också. Har du provat KBT?

Angående biverkningar, det är väldigt olika hur man reagerar på mediciner. Du kommer inte drabbas av alla biverkningar, och de du kanske känner av kommer att gå över.

Jag har sedan 4-5 år en humörstabiliserande medicin som jag tar morgon och kväll. Den är guld värd! Provade att sluta med den och var utan ett par månader, och insåg hur mycket den faktiskt hjälper mig. Med den slipper jag inte bara den värsta ångesten, den minskar mängden ångest. Och den gör det möjligt för mig att ta till mig terapin jag går i.

Jag förstår om tanken på att ta medicin varje dag är skrämmande, har känt likadant tidigare. Men när jag vet vilken skillnad den gör för mitt mående känns det så himla värt det. Och till exempel diabetiker måste ju även de ta medicin varje dag. Antidepressiva är en medicin som vilken som helst, egentligen.

Jag håller med i det du skriver, samtidigt som det känns så obehagligt att gå till läkaren med sömnbesvär och komma hem med antidepressiva. Jag skulle få remiss till, hans egna ord "Psykoterapeut.. Kognitiv beteendeterapeut?" Jag tackade i alla fall ja, så det kändes jättebra. Jag ska ta hem medicinen och fundera helt enkelt.
 
Fast depression/ångest hör ofta ihop med sömnbesvär så det är inget jättekonstigt din läkare gjort. Tvärtom.
 
Mitt andra perspektiv är att ge det ett försök - ett försök att må bättre på sikt.
Jag ska fundera på det. Allt kom så plötsligt mest, det kändes inte alls som det jag har tänkt och funderat på tidigare. Jag vill ju bara kunna sova och sedan ha typ KBT för ångesten. (T ex så lät det på sjuksköterskan jag pratade med inför andra VC att jag skulle få basal kroppskontroll, vilket kan vara mkt inriktat på just ångest. Men sen fick jag medicinsk yoga istället, så jag blev helt snopen)
 
Medicin tar man inte för man vill utan för man måste.
Jag vill inte ta Min speciellt inte nu när jag är gravid, men risken för fostret vid ett anfall är större än risken med att ta medicinen.
 
Anledningen till att han skrev ut antidepressiva är nog som jag sa, att man behöver ta itu med grundorsaken. För om din ångest får fortsätta härja fritt kommer det inte spela någon roll vad du får för sömnmedicin, ångesten kommer svämma över i alla fall.
Men jag förstår att du blev tveksam om du kände att han inte var tydlig med varför han gjorde såhär.

Du kan be att få en sköterska att ha kontakt med regelbundet om/när du bestämmer dig för att börja med medicinen, det kan kännas lite tryggare om man har någon att vända sig till med frågor och funderingar. Man kan behöva det stödet.
 
Fast jag läste ju om dem. T ex:
"När du avslutar behandlingen med Citalopram Actavis, och särskilt om detta sker hastigt, finns det risk för så kallade utsättningssymtom. Sådana är vanliga när behandling med citalopram avslutas. "

och biverkningar


"Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

  • svårt att somna eller sover dåligt (insomni)"
Jag känner mig inte alls trygg med dem. Biverkningslistan är ju mycket, mycket längre men det var väl den och självmordstankar som stod ut mest.

Du får gärna utveckla varför du tycker att jag inte ska ha Zolpidem på lång sikt när jag inte tar dem regelbundet.

Du kan få utsättningssymptom, men det är inte riktigt detsamma som att vara beroende av något. Jag kan förstå att du oroar dig för beroende med din historik, men det är en annan sorts "beroende" det handlar om. Du kan bli dålig när du slutar ta tabletterna, men du får inget välbefinnande av att ta dem - de påverkar inte belöningscentrum så du riskerar att utveckla ett beroende, utan det handlar helt enkelt om att du kan få vissa övergående symptom av att sluta med dem (framförallt om du slutar plötsligt, som du själv skriver). Beroende är ingen risk.

Jag blev tvungen att sluta abrupt med antidepp en gång i tiden (allergisk reaktion), efter en ganska lång period med rätt höga doser. Jag mådde jättedåligt, det var som att ha ett elstängsel inuti kroppen som gav mig stötar hela tiden... Inte ett dugg kul! Men det fanns inget som helst "sug" efter tabletterna, även om jag i de övre lagren av medvetandet förstod hur det hängde ihop fanns ingen koppling på någon lägre nivå som drev mig att vilja ta mer tabletter.
(Och även om jag som sagt mådde väldigt dåligt så handlade det alltså i mitt fall om att jag måste sluta heltvärt, från hög dos. Andra känner aldrig av någonting, så min erfarenhet av "elstängslet" bör inte avskräcka.)
 
Du kan be att få en sköterska att ha kontakt med regelbundet om/när du bestämmer dig för att börja med medicinen, det kan kännas lite tryggare om man har någon att vända sig till med frågor och funderingar. Man kan behöva det stödet.

Jo, jag förstår väl det, men det blev som att få en sko i ansiktet. Här har du skitbra medicin, tjarå. Typ. Jag ska fundera på det i alla fall, min sambo ska ha jättekalas om en vecka, funderar på att möjligtvis ta dem efter det då jag inte vill kombinera med alkohol. Jag dricker redan väldigt sällan, men denna festen har varit planerad i 2 månader och vill inte behöva sitta där och smutta på juice.


Du kan få utsättningssymptom, men det är inte riktigt detsamma som att vara beroende av något. Jag kan förstå att du oroar dig för beroende med din historik, men det är en annan sorts "beroende" det handlar om. Du kan bli dålig när du slutar ta tabletterna, men du får inget välbefinnande av att ta dem - de påverkar inte belöningscentrum så du riskerar att utveckla ett beroende, utan det handlar helt enkelt om att du kan få vissa övergående symptom av att sluta med dem (framförallt om du slutar plötsligt, som du själv skriver). Beroende är ingen risk.

Jag blev tvungen att sluta abrupt med antidepp en gång i tiden (allergisk reaktion), efter en ganska lång period med rätt höga doser. Jag mådde jättedåligt, det var som att ha ett elstängsel inuti kroppen som gav mig stötar hela tiden... Inte ett dugg kul! Men det fanns inget som helst "sug" efter tabletterna, även om jag i de övre lagren av medvetandet förstod hur det hängde ihop fanns ingen koppling på någon lägre nivå som drev mig att vilja ta mer tabletter.
(Och även om jag som sagt mådde väldigt dåligt så handlade det alltså i mitt fall om att jag måste sluta heltvärt, från hög dos. Andra känner aldrig av någonting, så min erfarenhet av "elstängslet" bör inte avskräcka.)

Tack för förklaringen, det ger mig lite ro i själen.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Min orkeslöshet är total och nu i helgen hade jag jobbigt med mående och allt känns så meningslöst. Men ändå vill jag inbilla mig att...
2 3 4
Svar
73
· Visningar
5 140
Kropp & Själ Pratar just nu med ledsen och besviken bonusdotter som återigen blivit nekad hjälp av sjukvården. Hon är 17 år och har mest troligt...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
7 962
Senast: soom
·
Kropp & Själ Jag har ringt psykakuten två gånger idag, men båda gångerna har jag lagt på luren innan jag kommit fram. Jag tycker inte att mitt...
Svar
6
· Visningar
636
Senast: ginnies
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 957
Senast: Hazel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp