Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv längre

[Sleepy]

som jag måste ta varje dag, kommer jag att bli beroende av.

Nej, du blir inte beroende av den. Att medicineringen ska avslutas successivt är inte samma sak som att man är beroende.

Ha en dialog med din doktor, berätta om din oro och be om förklaring på det som händer.

 

[tanten]

Jag läser på så gott det går, det hjälper inte att vara elak. Jag tycker det är jättejobbigt alltihopa.

Var läser du att jag är elak?

Det jag skriver är att du inte blir beroende och det inser du om du läser mer.

Jag tar insulin flera gånger om dagen. Är jag beroende? Nej - men jag blir väldigt sjuk om jag slutar med det.
Samma sak med mitt dagliga Levaxin. Är jag beroende? Nej - men jag blir sjuk om jag itne tar dem.

Jag äter Citalopram dagligen just nu. Blir jag beroende? NEJ - men jag mår betydligt sämre om jag inte tar dem.

Är det klarare? Tycker du att jag borde anse det jobbigt att ta mitt dagliga insulin 4-6 ggr per dag? Knappast.

Du behöver trolla bort de där hjärnspökena om att ta daglig medicin. Behöver du medicin för att rätta till något i kroppen så ta medicinen. Du mår bättre.

Dessutom har jag aldrig sett några bekymmer med att dricka alkohol och äta Citalopram. Aldrig någonsin under mina många långa år med medicinen har någon enda läkare ens andats om att jag borde vara försiktig med alkohol i samband med medicinen. Det står ingenting alls i FASS heller.
Ta du din drink eller ditt glas vin. Det gör ingen skillnad.

 

[Korven]

Jag känner mig också "lurad", jag fick Atarax för min klåda. Nu står det att det är mot ångest också. Ska jag sluta ta dem då? @Spektra

 

[monster1]

Anonymt nick, även om det inte är så himla jobbigt att prata med vänner om, så vill jag ändå inte att det ska kunna härledas vem jag är..
Det kanske blir lite långt men jaja det kan ju bli spännande med;

Jag vet inte ens var jag ska börja, allt bara känns som jag vill lägga mig och gråta.
Sedan jag var ung har jag haft ångest. Dödsångest, generell ångest och panikattacker. Dessa har kommit och gått i perioder. Ofta har jag varit sömnlös och inte kunnat somna.
Tiden har gått och jag har klarat det hyfsat på egen hand. Jag har pluggat och varit timvikarie, kanske tack vare att jag arbetat så oregelbundet har min ångest ändå varit hanterbar. När jag läste på universitetet hade jag problem med att jag vaknade mitt i nätterna och hade sån ångest så jag trodde jag skulle strypas. Brukade ringa en förälder eller min pojkvän som fick lugna ner mig tills jag kunde somna om.

Efter 3 år av timvikariat fick jag äntligen ett fast jobb. Och det var underbart att veta att jag skulle få lön varje månad, att inte behöva ha ångest över pengarna i alla fall. Men nä. I stället fick jag insomni som ett brev på posten, antagligen för att nu hade jag översikt över alla pass jag hade, vilket gav mig en massa tid att oroa mig över om jag skulle lyckas sova eller inte.
Det gick inte att sova. Jag bara låg där, två-tre timmar tills jag slutligen blev hysterisk istället för jag var så trött, så trött, och så gick det inte.
Fick komma till läkare till slut (det tog tre veckor från jag ringde och bad om tid) och fick utskrivet Zolpidem och Propavan så småningom. I början tog jag en hel Zolpidem, jag var så stressad att att en halv inte hjälpte. Efter ett tag kunde jag sova på bara en halv, vilket kändes jättebra. I och med att en av mina föräldrar var missbrukare så var jag noga med att bara ta dem när jag jobbade och bara om jag var tvungen, vilket betyder 7 st per månad.
Sen ville läkaren inte skriva ut fler, jag var för ung, det var bara att byta jobb, sade hon. Jag har hela tiden berättat om min ångest, men varit för feg för att stå på mig att jag vill ha hjälp för även den. När jag har pratat med läkare har det ändå handlat om det viktigaste, sömnen. Utan sömn kan jag inte jobba.
Jag fick gå på avslappning i grupp och jag gick på alla 5 gångerna. Det hjälpte inte, trots att jag spände och slappnade av och andades.
Jag listade om mig på annan vårdcentral i ren panik. Jag ringde och berättade att jag mår dåligt, kan inte sova, är konstant stressad och orolig och har ångest. Sjuksköterskan skulle ordna med tid hos läkare och sjukgymnast så jag kunde få hjälp med avslappning. Inte i grupp sade hon, kanske behövde jag individuell hjälp. Tack sade jag, det kändes skönt att någon lyssnar på mig, äntligen.
Så jag gick till sjukgymnasten. Det blev medicinsk yoga. I grupp. Och jag bara håller käft. Kanske det hjälper.
Träffade läkaren idag. Propavan skrev han ut, men inte Zolpidem, han pratade om tillvänjning, trots att jag sade att jag bara tar vid behov, jättelite, och har själv minskat dosen och är jättenoga. I stället skrev han ut Venlafaxin. Sade att det var jättebra mot ångest och oro, full effekt om 2 veckor, inte beroendeframkallande, få bieffekter, all around skitbra piller.
Och jag som är så dålig på att stå på mig och ändå gärna vill vara till lags och inte vara jobbig och tänker att de har bättre koll än mig, jag provar gärna något. Skulle få remiss till psykoterapeut, det kändes bra i alla fall.
Kommer hem och googlar Venlafaxin. Antidepressiva. Han sade inget om antidepressiva. Nu visade sig att kapslarna är så stora så jag inte kan svälja dem ändå, så jag fick ringa och lämna meddelande om det men jag känner mig lurad. Det känns som ingen lyssnar på vad jag säger.

Jag vet inte om ni kan hjälpa mig eller vad jag vill egentligen. Jag ville nog bara prata av mig, har sett många som fått stöd här och kände att det kanske var det bästa stället att skriva.

Både SSRI som citalopram är och SNRI som venlaflaxin är fungerar även ångestdämpande. Jag tycker du ska prova, när jag hade min förra depression måde jag mycket bättre på min SSRI medicin, ångesten jag hade försvan i princip helt och har hållit sig borta sedan dess. De är som sagt inte beroendeframkallande eftersom de inte ger någon "euforikänsla" när man tar dem. Att man får utsättningsymptom beror på att de påverkar en egna signalsubstanser så de vid utsättning och insättning hamnar i obalans. Nästa gång du pratar med din läkare (för det kommer du ju att göra när du börjat ta tabletterna för att hen vill veta hur du mår hoppas jag) säg att du inte vill gå på gruppyoga säg att du behöver jobba individuellt. BTW om du skulle byta till venlafaxin så är kapslarna trots sin storlek lätta att svälja det blir liksom hala när man kombinerar dem med vätska och glider ned finfint. Sen har alla mediciner bieffekter men alla uppträder inte hos alla som tar dem och oftast är de hanterliga. Sova behöver man ju annars mår man verkligen väldigt dåligt. Sömn är kroppens lagningstid, det är då den reparerar sig. Jag blir jättekonstig och ångestig när jag inte sover bra, verkligen nerverna på utsidan. Sen tror jag inte heller att det är några problem att ta ssri eller snri med alkohol. Effekt brukar man inte märka ordentligt förrän efter fyra veckor (då är det dags att utvärdera lite).

 

[L8P8]

Jag känner mig också "lurad", jag fick Atarax för min klåda. Nu står det att det är mot ångest också. Ska jag sluta ta dem då? @Spektra

Det stämmer att Atarax funkar mot ångest oxå, den har dessutom lämpligare att ge om man är rädd för att patienten ska bli beroende.