Klass

[ainasoja]

Precis, jag känner till bönder som är kan klassas in som arbetarklass, medelklass och överklass. Vet också om en bonde jag skulle kategorisera som lägre än arbetarklass. Men det kanske är fel, han kanske faller in under arbetarklass då han faktiskt arbetar hårt. Men gården är riktigt risig.

En av bönderna jag känner är greve och bor i ett slott. Finns det en klass som heter adliga bönder? Eller kan vi uppfinna en sådan?

 

[Acto]

Hemma hos oss har sambon, som är högutbildad, tex en privat vårdförsäkring via sitt jobb. Det innebär att han får hjälp fortare än vad jag någonsin kommer få. Det betalas ju även av hans jobb, åtrots att han är relativt välbetald så slipper han betala för sin privata vård. Jag som jobbar inom vård/omsorg i kommun har noll sådana fördelar så när jag blir sjuk får jag söka vård som alla andra plus betala för det. Och nog för att det inte är extremt dyrt med vård, men det kan fortfarande vara så att en inte har råd och låter bli att söka eftersom den kostnaden är en kostnad för mycket.

Ett annat exempel; i dagsläget betalar jag tex för att gå till en privat psykolog. Jag kan villigt erkänna att det svider i min ekonomi, men jag ser ju också att jag är enormt priviligerad som ens kan gå till psykolog privat eftersom jag har råd med det och inte blir utslussad från en vårdcentralsläkare efter 10 gånger. Jag är inne på 9e året med samma behandlande psykolog och kan ärligt säga att hon räddat mitt liv och fortfarande gör, men för någon som inte har dom pengarna att avvara - vad gör en då när 10 gånger inte räcker?

Så har en pengar kommer en oftast bra mycket längre inom vården eftersom en kan söka sig till andra alternativ än att vara hänvisad till vårdcentralen med månaders Kö för ex samtalskontakt

Ett annat exempel som har med hälsa att göra - men tex min sambo då har/har haft extremt förmånliga friskvårdsbidrag och friskvårdsmöjligheter på arbetstid. Det gör att han har tid/möjlighet/råd att hålla sig friskare medans det ligger utanför min ekonomi (och arbetsgivarens policy är inte åt det förmånliga hållet). I längden tänker jag att han vinner på det eftersom hans stressnivåer är lägre än mina, han får tid för avslappning och kan träna/friskvårda sig på ett helt annat sätt än mig. Bara pga en högre utbildning/”finare” jobb.

OT visserligen men på sätt och viss minskar privata vårdförsäkringar kön i det allmänna systemet i och med att de som har sådana försäkringar inte då belastar det allmänna. Sen betalar din man delvis för det åtminstone beskattas han för försäkringen. Jag har också via mitt jobb en privat vårdförsäkring och utöver att jag beskattas för det så måste jag betala en avgift när jag utnyttjar försäkringen (denna går såklart inte mot högkostnadsskyddet utan är en avgift jag erlägger till försäkringsbolaget).

Men absolut är det en förmån.

 

[emma-vsm]

OT - men gällande inneskor så har det inget att göra med att ”vara för fin för att gå i bara strumpor” utan är en vett och etikett fråga då det anses oartigt mot värden (och övriga gäster) att gå utan skor (fotsvett etc.). Nu pratar jag om middagar eller tillställningar av något slag och inte att man går hem till en kompis.

Jag tycker inte alls att det är OT faktiskt. Just det här med vett och etikett tror jag är väldigt kopplat till klass. Läste ”En klass för sig” om kvinnors uppåtgående klassresor och då vill jag minnas att det togs upp (inte specifikt om inneskor såklart men hur man inte vet hur man ska bete sig och vad som förväntas i sammanhang som är kopplat till en klass man själv inte är delaktig i).

 

[Hyacinth]

OT - men gällande inneskor så har det inget att göra med att ”vara för fin för att gå i bara strumpor” utan är en vett och etikett fråga då det anses oartigt mot värden (och övriga gäster) att gå utan skor (fotsvett etc.). Nu pratar jag om middagar eller tillställningar av något slag och inte att man går hem till en kompis.

Fast många går aldrig på sådant. Det finns liksom ingen anledning att ha inneskor i annan form än tofflor om man är frusen.

 

[Acto]

Fast många går aldrig på sådant. Det finns liksom ingen anledning att ha inneskor i annan form än tofflor om man är frusen.

Vad menar du med ”går aldrig på sånt”?
Om jag ska på tex en 30 års fest eller en 50 års fest så tar jag med mig finskor. Det vill säga klär jag upp mig (klänning) för en fest/tillställning så tar jag med mig skor jag kan ha på mig på festen. Jag kommer inte gå runt i tofflor med festklädsel. Inneskorna har inget med att vara frusen att göra. Finskorna är en del av festklädseln vilken i sin tur är artighet/vet och etikett gentemot värden för mig (alltså att klä upp sig passande festen).

 

[Asko]

Det sorgliga är att den typen av klassresor kommer nog minska framöver just pga de ökande klyftorna.

Jag har hört det men ... Jag förstår inte riktigt hur Jag menar, utbildning är fortfarande gratis. Kan du ge något konkret exempel på varför det inte skulle gå idag? Är det för att bostad kostar för mycket för studenterna? Eller finns det någon slags förändrad attityd mot utbildning hos de lägsta klasserna?

 

[Hyacinth]

Vad menar du med ”går aldrig på sånt”?
Om jag ska på tex en 30 års fest eller en 50 års fest så tar jag med mig finskor. Det vill säga klär jag upp mig (klänning) för en fest/tillställning så tar jag med mig skor jag kan ha på mig på festen. Jag kommer inte gå runt i tofflor med festklädsel. Inneskorna har inget med att vara frusen att göra. Finskorna är en del av festklädseln vilken i sin tur är artighet/vet och etikett gentemot värden för mig (alltså att klä upp sig passande festen).

Jo, jag menar att många går inte på fest där man förväntas ha inneskor. 50-årsfest kan vara köttbullar med familjen eller smörgåstårta på jobbet. Klädsel på bröllop kan vara jeans och fleecetröja, fast det står kostym i inbjudan. Jag kan lätt sparka av mig inneskorna, men det är ett privilegium att kunna strunta i etiketten. Nån annan kanske avstår festen för att de saknar lämplig klädsel.

 

[Asko]

En liten sidnotis ang sämre vård är att fetma är ett område där man ser tydliga kopplingar till klasstillhörighet, och feta får sämre vård. Att fattiga får sämre vård är för mig således inte speciellt förvånande.

Utan att vara inläst på området kan jag även tänka mig att man har större problem med personalbrist och stafettläkare i utsatta områden än man har på typ Lidingö, men det är rena spekulationer från min sida.

Förlåt för fel ord men jag finner just det du nämner om fetma intressant. Det märks speciellt i USA (det landet har verkligen sina motsatser i klassamhället), det har verkligen förändrats under 2000-talet (kanske i slutet av 1900-talet också?) så att fetma istället har blivit arbetar/-underklassens hälsoproblem än övre-/medelklassens. Under flera hundra, kanske tusen, år har det varit ett tecken på välstånd och plötsligt så har det blivit motsatsen. Tidsbristen är arbetarklassens fiende, man har inte tid åt saker som matlagning eftersom man måste ha två-tre jobb för att klara sig. I USA iallafall, jag vet inte om samma sak gäller här i Sverige.

 

[Raderad medlem 68338]

Tidsbristen är arbetarklassens fiende, man har inte tid åt saker som matlagning eftersom man måste ha två-tre jobb för att klara sig. I USA iallafall, jag vet inte om samma sak gäller här i Sverige.

Jag tror inte att det i första hand handlar om tid. Det är en kulturell grej, det sociala arvet spelar in även i vad man äter. Det handlar inte heller bara om ekonomi. Fiskpinnar kan vara dyrare än torsk. Chicken Nuggets är dyrare än att göra egen kyckling i ugnen. Läsk är dyrare än vatten.

 

[Killaloe]

Jag tror inte att det i första hand handlar om tid.

Fast jo - det är ju delvis en aspekt med tid? Har en högre utbildning/klass har en (oftast) möjlighet att ex betala sig ”fri” från hushållsarbete, eller jobba mindre än heltidd och frigöra tid/ork till säg matlagning. Det blir ju en helt annan situation jämfört med den ensamstående arbetande föräldern som har två jobb eller för all del bara ett jobb som är otroligt slitigt och krävande så orken att ställa sig vid spisen inte finns när en kommer hem och det finns tusen andra saker en måste ta tag i om orken alls finns.

 

[the_connemara]

Vad menar du med ”går aldrig på sånt”?
Om jag ska på tex en 30 års fest eller en 50 års fest så tar jag med mig finskor. Det vill säga klär jag upp mig (klänning) för en fest/tillställning så tar jag med mig skor jag kan ha på mig på festen. Jag kommer inte gå runt i tofflor med festklädsel. Inneskorna har inget med att vara frusen att göra. Finskorna är en del av festklädseln vilken i sin tur är artighet/vet och etikett gentemot värden för mig (alltså att klä upp sig passande festen).

Tycker det blev ett jättetydligt exempel! Jag vet inte ens vilka skor du avser. Troligtvis hörde ett par klackskor som var paj efter en utekväll (som för mig inte innefattar taxi utan en hel massa promenerande och buss för att ta sig fram) dit eftersom det inte var någon klack kvar. Tror inte mina föräldrar känner till det heller. Har man dem i en påse då? Jag brukar mest behöva ha plats till varma kläder, paraply och reflexväst för att gå till bussen som tar mig in till stan och oroar mig för regn och att grusvägen stänker då lera på baksidan av benen hur försiktigt man än går, jag har drygt 1 km

@karamelldrottningen Vilken sjukt intressant tråd Jag är glad jag var så inbiten och ointresserad hästnörd som ung. Visst kände jag av att det var en hel massa på min civ ing-utbildning som var någon helt annanstans ifrån men lyckligtvis hindrade det mig inte nämnvärt förrän på sluttampen. När jag väl började våga ens läsa jobbannonser fick jag fullkomligt panik (jag hade effektivt undvikit all kontakt med det akademiska arbetslivet för där kände jag mig bara klumpig och med noll koll, jag jobbade först på Burger King och sedan sorterade jag galgar på Gekås under min tid på LTH) och tog inte ut min examen. Jag kunde inte öht se mig som någon att klara av dem rollen av kunskap och ansvar och gör fortfarande inte alls på mitt nuvarande jobb (jag är "lägst" som processoperatör och civ ingarna är supergulliga och jobbar på utveckling och support och sitter till viss del i ledningsgruppen men ALDRIG att jag skulle känna att jag klarade av att jobba där).

Jag läste vidare mest på tur, jag har alltid älskat att lära mig saker och är naturvetenskapligt lagt om är lite för oteknisk egentligen. Hade någon bra lärare inom de ämnena på högstadiet och föräldrar som totalt lämnade åt oss barn att välja. Blev alltså aldrig tjatad på om att skaffa mig ett jobb (eller läsa vidare) och på gymnasiet träffade jag mina två närmasta vänner där det var mer självklart en möjlighet att läsa vidare. Vi flyttade till Lund o läste natur/teknik efter gymnasiet.

Min far gick 7:an och jobbade sedan på gården hemmavid. Körde lastbil tills de insåg vi barn inte kände igen honom som pappa och efter det jobbat resten av livet på lokala sågverket och gör fortfarande en hel del nu efter egentlig pension. Min mor kom nog lite mer från medelklass men har aldrig gillat hela den grejen. Tex hade helt klart mormor o morfar koll på inneskor (även hennes högre utbildade bror) och det var mycket noga men mamma tycker bara det är jobbigt att "vara finklädd". Var hemma länge med barnen, läst på komvux pga arbetslöshet och sedan jobbat natt nästan hela livet inom vården och är tydligt i kvinnofälla med låg pension i sikte (de skilde sig när vi väl flyttat).

Tror jag räknas som arbetarklass med minuset på min ej fullföljda utbildning? Jag äger visserligen en häst (billigt inköpt som ung tillsammans med min mor) och en mycket fördelaktigt köpt bil (jag inte har betalat av klart). Men i övrigt hyr jag (liten, billig) bostad, har inget sparande alls, jobbar skift inom bioprocessindustri lyckligtvis på ett privat företag som betalar i mina ögon massor (under 30 före skatt) och behandlar oss väl. Teater är inget jag ens vet hur det går till än mindre bevistat för att ta exempel från tråden och jag känner mig konstant klumpig och obekväm i nya sociala situationer. Min vardag är helt klart foppatofflor och mjukisbyxor till jobbet (vi har arbetskläder där dock) och Pinchos om jag får föreslå ställe att äta ute på. Mest för att jag vet inte vart man går annars eller hur man "gör" (bor fortfarande utanför Lund så utbud finns ju). Tycker bara grejen med att gå in o inte veta om man ska sätta sig vid ett bord, invänta någon eller gå till en typ kassa är jobbig. Och får man hänga sin jacka på stolen där? Usch, får ont i magen bara av att tänka på allt sådant.

Men, jag känner mig ENORMT (!) priviligierad att jag faktiskt bara kan välja bort allt det jobbiga ovan och försöka ägna mig åt att spendera mindre pengar på konsumtion och mer pengar på att betala av mina lån. På det viset känner jag mig fan som överklass i tacksamhet till mina möjligheter.

 

[alazzi]

Jag tror inte att det i första hand handlar om tid. Det är en kulturell grej, det sociala arvet spelar in även i vad man äter. Det handlar inte heller bara om ekonomi. Fiskpinnar kan vara dyrare än torsk. Chicken Nuggets är dyrare än att göra egen kyckling i ugnen. Läsk är dyrare än vatten.

Efter ett tungt arbetspass finns inte orken att laga mat utan man väljer det alternativ som går enklast att ordna. Värma något helfabrikat.

 

[gul_zebra]

Förlåt för fel ord men jag finner just det du nämner om fetma intressant. Det märks speciellt i USA (det landet har verkligen sina motsatser i klassamhället), det har verkligen förändrats under 2000-talet (kanske i slutet av 1900-talet också?) så att fetma istället har blivit arbetar/-underklassens hälsoproblem än övre-/medelklassens. Under flera hundra, kanske tusen, år har det varit ett tecken på välstånd och plötsligt så har det blivit motsatsen. Tidsbristen är arbetarklassens fiende, man har inte tid åt saker som matlagning eftersom man måste ha två-tre jobb för att klara sig. I USA iallafall, jag vet inte om samma sak gäller här i Sverige.

Tror det har rätt många orsaker, tid är absolut en av de. Likaså ork, ekonomi, vad man vuxit upp med (fetma grundläggs redan i livmodern och matvanorna ärvs från ens uppväxt), osv. Det är klart att det inte blir speciellt krävande mat om man tex jobbar på nätterna och tar hand om barn på dagarna, speciellt inte om man samtidigt har en dålig ekonomi och själv saknar en bakgrund av nyttig mat. Är man van vid makaroner och korv så kommer man ta till makaroner och korv också. Sen får man såklart även väga in att fetma dels leder till stigmatisering som tenderar att öka vikten ytterligare, och att feta tenderar att banta vilket även det ökar vikten - som om pressen som ligger på folk i underklass inte räckte. Feta har därtill svårare att få jobb vilket såklart innebär en sämre ekonomi och så går det runt sådär i en nedåtgående spiral som är omöjlig att ta sig ur utan kirurgi - vilket, om man bor i tex USA, lätt blir en omöjlighet även det eftersom man saknar pengarna.

Jag fick gå till dietist när jag var 12. Fick ett matschema att följa, vilket såklart inte gjordes då det var dyrt och tidskrävande. Skulle äta filmjölk till frukost och kvällsfika, men så snart första filen tog slut fick jag gå tillbaka till mackor. Det fanns helt enkelt inte pengar till fil, men brödet plockade mamma hem gratis från jobbet så bröd fanns alltid att tillgå. Är sjukt privilegierad på det viset, även om pengar saknades så behövde jag aldrig gå hungrig. Men fetman kom såklart på köpet.

 

[nullo-modo]

Kommer från en arbetarbakgrund med största delen snickare och några daglönare men många först efter några år på sjön, annan del av släkten var överklass med ostindiefarare (släkten är Göteborgare) och nu mer finns allt mellan arbetare som inte klarat gymnasiet (jag), dom som pluggat på Chalmers till egenföretagare.

Varför jag inte satsade på skolan är enkel då jag fick höra redan i lågstadiet att det inte var någon idé av min lärare pga dyslexin och jag slutade bry mig om skolan redan innan mellanstadiet.

 

[nullo-modo]

Vad är det som bestämmer vad som är kultur och varför är viss kultur finare än annan.

 

[athena_arabians]

Hemma hos oss har sambon, som är högutbildad, tex en privat vårdförsäkring via sitt jobb. Det innebär att han får hjälp fortare än vad jag någonsin kommer få. Det betalas ju även av hans jobb, åtrots att han är relativt välbetald så slipper han betala för sin privata vård. Jag som jobbar inom vård/omsorg i kommun har noll sådana fördelar så när jag blir sjuk får jag söka vård som alla andra plus betala för det. Och nog för att det inte är extremt dyrt med vård, men det kan fortfarande vara så att en inte har råd och låter bli att söka eftersom den kostnaden är en kostnad för mycket.

Ett annat exempel; i dagsläget betalar jag tex för att gå till en privat psykolog. Jag kan villigt erkänna att det svider i min ekonomi, men jag ser ju också att jag är enormt priviligerad som ens kan gå till psykolog privat eftersom jag har råd med det och inte blir utslussad från en vårdcentralsläkare efter 10 gånger. Jag är inne på 9e året med samma behandlande psykolog och kan ärligt säga att hon räddat mitt liv och fortfarande gör, men för någon som inte har dom pengarna att avvara - vad gör en då när 10 gånger inte räcker?

Så har en pengar kommer en oftast bra mycket längre inom vården eftersom en kan söka sig till andra alternativ än att vara hänvisad till vårdcentralen med månaders Kö för ex samtalskontakt

Ett annat exempel som har med hälsa att göra - men tex min sambo då har/har haft extremt förmånliga friskvårdsbidrag och friskvårdsmöjligheter på arbetstid. Det gör att han har tid/möjlighet/råd att hålla sig friskare medans det ligger utanför min ekonomi (och arbetsgivarens policy är inte åt det förmånliga hållet). I längden tänker jag att han vinner på det eftersom hans stressnivåer är lägre än mina, han får tid för avslappning och kan träna/friskvårda sig på ett helt annat sätt än mig. Bara pga en högre utbildning/”finare” jobb.

Det där är en sanning med modifikation skulle jag vilja säga... har du pengar får du bättre vård/friskvård (eller kan betala för den då) eller om du är ansluten till ett bra fack.

Jag med mina 5+ år på universitetet är konstant pank, kan inte försäkra mig pga existerande sjukdom (pengarna i sjön) och som ägare av en enskild firma har jag minimalt med skydd från samhället om jag blir sjuk/skadar mig.

Det är faktiskt otäckt hur oskyddade många enskilda näringsidkare är och de flesta vet inte om hur illa det är (företagare är ju rika, eller hur ). Lägg då till att jag på papperet är rätt oanställningsbar (svår kronisk sjukdom och tidigare var jag ju i fertil ålder vilket inte är en fördel som kvinna) så skulle det inte vara lätt för mig att bli anställd.

Min särbo som är grovarbetare med tvåårigt gymnasium har ett mycket bättre skydd än vad jag har genom att han är anställd inom en bransch med ett någorlunda bra fack. Dvs gör han illa sig på jobbet finns det direkt försäkringar som träder in, friskvård osv.

Men jag håller absolut med om att jag som högutbildad har lättare att argumentera för och kräva ordentlig vård. Jag har absolut haft fördel av det tex när de höll på att diagnosticera mig. Jag kunde ju förstå vad läkaren sa på en annan nivå eftersom jag är naturvetare och därmed har lite mer kunskap om hur kroppen och mediciner fungerar även fast jag inte är läkare själv.

 

[Gry]

Den typen av klasskillnader du beskriver här har jag aldrig upplevt utom i någon Charles Dickens bok.

Vad skönt för dig. Jag kan dock upplysa dig om att den verkligheten var min man mycket bekant med under sin uppväxt. Han skulle visserligen kunna skriva en bok om sin uppväxt, men det var ju inte min poäng.

 

[MiniLi]

OT - men gällande inneskor så har det inget att göra med att ”vara för fin för att gå i bara strumpor” utan är en vett och etikett fråga då det anses oartigt mot värden (och övriga gäster) att gå utan skor (fotsvett etc.). Nu pratar jag om middagar eller tillställningar av något slag och inte att man går hem till en kompis.

”För fin för..” var lite skämtsamt. Naturligtvis förstår jag att det är en vett och etikettsfråga - MEN det är en vett och etikettsfråga för övre medelklass och uppåt. Det förekommer helt enkelt inte inom arbetarklassen.

Jag tycker det är supertydligt. Speciellt när medelklassen kommer till arbetarklassen/lägre medelklass på fest vilket märks när de är de enda som går i finskor när alla andra har strumpor. Det har jag sett många gånger.

Vad menar du med ”går aldrig på sånt”?
Om jag ska på tex en 30 års fest eller en 50 års fest så tar jag med mig finskor. Det vill säga klär jag upp mig (klänning) för en fest/tillställning så tar jag med mig skor jag kan ha på mig på festen. Jag kommer inte gå runt i tofflor med festklädsel. Inneskorna har inget med att vara frusen att göra. Finskorna är en del av festklädseln vilken i sin tur är artighet/vet och etikett gentemot värden för mig (alltså att klä upp sig passande festen).

Se ovan. Det är helt enkelt något som hör till medelklass och uppåt.
De fester och middagar jag går på är i folks hem eller i hyrd billigare lokal. Folk går i strumpor. Fest eller middag i större lokal typ abbonnerad restaurang eller liknande innebär skor, men det är ju lokaler där man alltid går i skor.
Det är bara medelklass och uppåt som tar på sig finskor inne när alla andra går barfota.

 

[julgrisen]

Jag är uppvuxen i ett medelklasshem, båda mina föräldrar är socionomer och vi har alltid pratat mycket om människors olika förutsättningar, att alla inte har det som vi osv, men ändå tror jag att det var först när jag blev vuxen som jag verkligen förstod vilka privilegier jag har bara på grund av min uppväxt. Innan har jag nog tänkt att vi inte hade det så himla gott ställt när jag var barn, vi ärvde kläder av folk vi kände och hade aldrig det nyaste och finaste. Jag har dock på senare år, framförallt i samtal med mon bästa vän som kommer från en arbetarklassbakgrund, förstått att det ju berodde på att mina föräldrar valde att arbeta deltid för att få mer tid med oss. Då blev det mindre pengar men vi gick ju aldrig hungriga och vi hade alltid det vi behövde.

Det är först när vi blivit vuxna som min kompis har berättat för mig att de inte hade råd med frukost och middag till fler än syskonen och att det var därför jag aldrig fick sova över där och aldrig kunde stanna på middag. De hade heller inte råd att värma upp hela huset. Det gör mig ledsen att tänka på att jag aldrig fattade det här som barn utan bara tyckte det var konstigt och lite obehagligt att vara hos henne för att man aldrig fick något att äta och det alltid var så kallt och mörkt.

Idag har både jag och min bästa vän akademiska utbildningar och tillhör medelklassen, men det skiljer fortfarande massor i vårt sätt att tänka och vilken tillit vi har till att saker ordnar sig. Jag har privilegiet att ha fått med mig att saker alltid ordnar sig. Mina föräldrar har vid behov kunnat låna pengar av mina morföräldrar och jag har alltid vetat att jag kan låna av mina föräldrar om det blir panik. Min kompis har inte alls känslan av att saker ordnar sig, inte ens nu när vi tjänar lika mycket. Det gör ju naturligtvis att jag känner mig mycket tryggare än vad hon gör vilket påverkar hur vi är och beter oss. Hon har verkligen öppnat ögonen på mig och det är jag väldigt glad för. Det är inte lätt att se sina egna privilegier.

 

[Lalinea]

Ibland blir man trött på fördomarna. Jag har flera vänner som är fattiga och inte äter panpizza och cola. Utan lagar bra mat och lever bra och har hobbys.
Har även ett ex som kom från en rik läkarfamilj och han och flera av hans vänner hade drog och psykiska problem. Alla är olika