Gud vad jag känner igen mig. Jag hade under två-tre år sådär kort stubin tills jag förstod att det berodde på att jag var extremt stressad - utan att jag märkt något. Kunde tända på alla cylindrar och bli så jävla förbannad att jag kastade saker omkring mig, slog med knytnävar i väggen, skrek och grät och tömde hela mitt energiförråd på fem minuter - Bara för att jag inte förstod hur jag skulle göra något i ett datorspel, eller som du inte hittade byxorna jag bestämt mig för att jag ville ha. Efter mina vredesutbrott var jag ofta så trött att jag inte orkade något mer den dagen och gick och la mig om jag kunde. Sov flera flera timmar.
För mig hjälpte det att bromsa precis allt jag gjorde. Jag tvingade mig själv till exempel att sluta halvspringa till jobbet, gå lugnt och andas. Framförallt att jag inte medans jag halvsprang till jobbet även åt en macka, smsade tre olika personer, pratade i telefon, kollade mail, kollade instagram och spelade mobilspel. (det kändes helknasigt och hela kroppen skrek efter något att göra i början)
Även att erkänna för mig själv när jag blev stressad, och kunna säga "nejmen vänta nu. Stopp." och om jag kunde gå iväg och/eller skjuta på det som stressade mig till en annan dag. T.ex skulle jag så fort jag började bli irriterad över att inte hitta de där byxorna som jag behövde för att måla om helt enkelt stoppa mig själv från att ens försöka - och istället andas och lugna ner mig, göra något helt annat. Göra om proceduren om någon timme, eller om en vecka, det viktigaste var att jag kände mig redo.
Först nu ett år senare kan jag känna att jag slappnat av ordentligt men jag har fortfarande nära till stress, senast i fredags var jag väldigt nära ett sådant där vredesutbrott när jag inte hittade min reflexväst och ville ut och springa, men jag kunde hantera det och kunde en halvtimme senare leta fram den och ge mig ut på en runda.
