Bukefalos 28 år!

Macka i stället för mat

Ja det är väl ingen som säger att regler inte kan vara anpassningsbara och flexibla. Det lät kanske på mig som något oruckbar skrivet i sten och det menade jag inte.
;) lite

(Fast kanske inte helt oruckbara "bara" som typ försäkringskassan :p)

(Jaså jaha, godis en fredag, hur menar du då -mmm jaha Midsommarafton som undantag, blädder blädder, nehej, inte nedskrivet här. Men du kan diskutera saken med din advokat såklart, jag ser fram emot att få avslå din överklagan ;).)
 
Hos oss ges inte macka bara för att barnen inte behagar tycka om maten som serveras. Undantag såklart om ngt barn alltid har väldigt svårt för just en speciell rätt som bara inte går ner. Men annars är det mat som gäller, eller inget alls. Inget barn svälter ihjäl bara för att maten inte är god nog.

Jag har ett barn som är väldigt dålig på att äta hemma. Har alltid varit, på förskola/skola har det alltid gått bra. Vi serverar alltid knäckebröd till maten, och man får ta en knäckemacka oavsett om man äter maten eller inte, men vill man ha fler mackor får man äta sin mat först. Vill man inte äta så slipper man.
 
Kände bara för att uppdatera: min lilla pöjk som hade två intensiva veckor av krav på mat, inte mat, ge mig macka/nej gröt.
Han har med gott mod återgått till att äta allt jag bjuder på och har fortfarande möjlighet, och rätt, att inte äta alls när måltiden serveras.
Han tackar för maten och får som vanligt beröm när han smakar, äter eller tackar nej på ett icke gallskrikande sätt.

Just nu tycker han om att servera mig mat och att jag ska smaka, idag fick han makrill och jag som vegan sa "nej tack, mamma äter inte fisk. Kolla om kissen vill ha"
Glad son matar katten och allt är frid och fröjd.
Fullt av regler, inget tvång.

Jag tror på att göra måsten kul.
Eftersom jag är helt ensam gör jag allt till lekar, han är med och lagar mat, disksr, tvättar. Och allt jag "tjatar" om får han leks med mig- så han får natta mig i soffan, hyssja när jag inte lyssnar, ta min hand och säga KOM mamma frukost, ge mig "mat".
Mat som jag alltid smakar och tackar för, berömmer...

Och ja, jag älskar att kunna diskutera med honom fast att han inte ät 2år än.
Han får ha önskemål om vad som ska ätas, är det hyfsat logiskt så säger jag ja, ibland med förbehåll och ja, det fungerar bra här hemma.
Jag gillar att han kan önska att baka bullar men nöja sig med macka, utan skrik, utan tjafs.
Jag gillar att kunna vara tydlig med hsn SKA ha på sig vantar och skor, men låta honom välja mellan likvärdiga alternativ.
Hsn vet inte vad frostskada är och det känns smartare att lära honom att vantarnas vara eller icke vara,inte är förhandlingsbar,t än att utsätta honom för köldskada.

( jag berömmer hejdlöst när han går på potta med, oavsett om det kom något eller ej. Och jag säger nej när han frågar " bajsaa HÄÄÄ?" och pekar i badvattnet....)
 
Hos oss ges inte macka bara för att barnen inte behagar tycka om maten som serveras. Undantag såklart om ngt barn alltid har väldigt svårt för just en speciell rätt som bara inte går ner. Men annars är det mat som gäller, eller inget alls. Inget barn svälter ihjäl bara för att maten inte är god nog.

Jag har ett barn som är väldigt dålig på att äta hemma. Har alltid varit, på förskola/skola har det alltid gått bra. Vi serverar alltid knäckebröd till maten, och man får ta en knäckemacka oavsett om man äter maten eller inte, men vill man ha fler mackor får man äta sin mat först. Vill man inte äta så slipper man.
Vilket visset uttryck, behagar inte äta....skulle du prata om en vuxen så?det känns som barn är av en sämre sort som minsann ska lära sig äta. Varför kan inte barn få prova sig fram bara?
 
Jag kan väl uppdatera hur det går för oss. Sisådär bra! Jag har ignorerat hela matgrejen totalt. Slutat lägga upp mat åt barnet och kommenterar absolut ingenting. Hen smakar nästan allt av egen fri vilja, spottar ut hälften och äter det hen tycker om. Idag blev det nån matsked spagetti och en halv paprika till middag.

Det. Är. Så. Skönt!
 
Och jag vill tillägga en sak angående beröm. Vi berömer cirka aldrig här hemma. Till exempel så sköter barnet kisseriet själv sedan ett halvår ungefär. Ibland kommer hen och ropar glatt "kissat färdigt!" och vi svarar "vad skönt att slippa vara kissnödig!".

Idag på förskolan öppnade hen ytterdörren och en pedagog säger "bra, vad duktig du är". Och jag känner bara.. va? Hen är inte duktig för att hen kan öppna en dörr! Jag är så trött på allt detta beröm och "åååh vad du är duktig!"

Jag har tänkt och känt efter och nej, jag kommer aldrig säga att min unge är duktig för att hen äter. Det är inte duktigt att äta. Det är gott, skönt att slippa vara hungrig, mysigt att sitta tillsammans och kanske spännande att prova nya saker. Men det är inte duktigt.
 
Och jag vill tillägga en sak angående beröm. Vi berömer cirka aldrig här hemma. Till exempel så sköter barnet kisseriet själv sedan ett halvår ungefär. Ibland kommer hen och ropar glatt "kissat färdigt!" och vi svarar "vad skönt att slippa vara kissnödig!".

Idag på förskolan öppnade hen ytterdörren och en pedagog säger "bra, vad duktig du är". Och jag känner bara.. va? Hen är inte duktig för att hen kan öppna en dörr! Jag är så trött på allt detta beröm och "åååh vad du är duktig!"

Jag har tänkt och känt efter och nej, jag kommer aldrig säga att min unge är duktig för att hen äter. Det är inte duktigt att äta. Det är gott, skönt att slippa vara hungrig, mysigt att sitta tillsammans och kanske spännande att prova nya saker. Men det är inte duktigt.
Du gör ju som du vill men jag är uppväxt i ett hem utan beröm och det är skit. Så otroligt mycket prestationskrav det här gett mig då jag jobbat hårdare och hårdare för att få det där berömmet som aldrig kom.
 
Du gör ju som du vill men jag är uppväxt i ett hem utan beröm och det är skit. Så otroligt mycket prestationskrav det här gett mig då jag jobbat hårdare och hårdare för att få det där berömmet som aldrig kom.

Och jag har växt upp i ett hem där allt jag gjorde värderades och jag fick ofta höra att jag var duktig. Det ledde också till prestationsångest.

Jag tänker att det är viktigast att se barnet. Jag kan ibland berömma när hen är snäll på något sätt, men ofta pratar vi om hur saker känns i stället. "Vad glad jag blir när du hjälper mig" "oj vad många färger, vad harr du ritat?" "Vilken schysst kompis du är, det gör nog NN glad!" Osv osv. Självklart smiter det ibland igenom ett "vad duktig du är som.." men mer och mer sällan.
 
Du gör ju som du vill men jag är uppväxt i ett hem utan beröm och det är skit. Så otroligt mycket prestationskrav det här gett mig då jag jobbat hårdare och hårdare för att få det där berömmet som aldrig kom.

Det är verkligen skit. Jag håller helt med dig! Men det är skillnad på att berömma sådant som är så självklart att barnet kan, som att äta, gå på toa, hålla upp en dörr eller att aldrig någonsin berömma. Beröm ska ges generöst men inte för vardagliga saker som att äta för då blir berömmet värdelöst utan beröm ska ges när barnet faktiskt har gjort något bra. Har treåringen klätt sig själv är beröm självklart men ingen berömmer ju en trettonåring som har klätt sig själv (om hen är frisk och kan det normalt sett).
 
Vilket visset uttryck, behagar inte äta....skulle du prata om en vuxen så?det känns som barn är av en sämre sort som minsann ska lära sig äta. Varför kan inte barn få prova sig fram bara?
Inte när de hör ;) (Precis som med barn.) Men jo det diskuteras lite så, speciellt när vi rensade allergilistan från "tycker inte om" i en förening, för vi klarade faktiskt i slutänden inte av att fixa annat än allergi och specialmaten. Att också vid en middag ersätta alla rätter som någon inte tyckte om med specialalternativ gjorde arbetsbördan för de frivilliga som lagade mat omöjlig.
 
Det är verkligen skit. Jag håller helt med dig! Men det är skillnad på att berömma sådant som är så självklart att barnet kan, som att äta, gå på toa, hålla upp en dörr eller att aldrig någonsin berömma. Beröm ska ges generöst men inte för vardagliga saker som att äta för då blir berömmet värdelöst utan beröm ska ges när barnet faktiskt har gjort något bra. Har treåringen klätt sig själv är beröm självklart men ingen berömmer ju en trettonåring som har klätt sig själv (om hen är frisk och kan det normalt sett).

Så tänker jag också. Igår t ex skulle sonen ( precis fyllt 2) prompt själv ta på sig vinterkängorna på förskolan vilket han klarade galant (rätt fot, knäppa osv) då fick han höra att han var jätteduktig (första gången han klarat det) men nu vet jag att han klarar det så nu behöver han inte mer beröm när det gäller en biten.

Jag ser beröm som en del i att uppmuntra honom till att våga testa nya saker. Han provar gärna själv och ber om hjälp om det inte går. Då hjälper vi honom men vi tar inte över osv.
 
Du gör ju som du vill men jag är uppväxt i ett hem utan beröm och det är skit. Så otroligt mycket prestationskrav det här gett mig då jag jobbat hårdare och hårdare för att få det där berömmet som aldrig kom.
Håller med, moderation i allt. Strunta i modenycker om exakt vad man ska säga till barn, kan man aldrig göra lite av varje?

Själv växte jag upp med en mamma som bestämt sig för att aldrig någonsin säga att jag var söt el dyl och en pappa som nickade om jag såg hel, ren, städad, välklädd (och antagligen lagom söt) ut och berättade det om det inte var så. Vällovligt iofs och numera jättepopulärt tror jag.

Jag började gråta och sprang min väg när en pojke sa att jag var söt, eftersom han uppenbarligen ljög och ville vara elak. Gissa om det inte hände igen. (han kom ihåg det fortfarande många år senare sista året på högstadiet och sa förlåt.)

(Så min son är söt och duktig och har ansträngt sig och gjort ett bra jobb och lyckades för att han övade men är smart ibland ändå. Han kommer garanterat klaga på sin mamma när han växer upp han också för att jag gjort fel, nåja.)
 
Senast ändrad:
Det är verkligen skit. Jag håller helt med dig! Men det är skillnad på att berömma sådant som är så självklart att barnet kan, som att äta, gå på toa, hålla upp en dörr eller att aldrig någonsin berömma. Beröm ska ges generöst men inte för vardagliga saker som att äta för då blir berömmet värdelöst utan beröm ska ges när barnet faktiskt har gjort något bra. Har treåringen klätt sig själv är beröm självklart men ingen berömmer ju en trettonåring som har klätt sig själv (om hen är frisk och kan det normalt sett).
Fast jag tänker mer som, visst är man duktig om man dukar. Visst är man duktig första gången man lyckas med någonting. Vi känner ett par som berömmer varandra för "onödiga" saker som tvätt, städning och disk. Det som är så himla tråkigt att göra. Jag har testat, det känns jättebra när någon säger -vad duktig du var som diskade :D

Visst jag har också läst alla de där artiklarna om -hur man ska tala till barn och om grit*. Och har plockat upp bitar ur det. Men hittills har alla modenycker i barnuppfostran tm lett till att barn kommer ihåg det sedan som vuxna om de drivits till sin absoluta spets. Från fri uppfostran till det amerikanska självförtroende utan orsak tänket -bäst bäst, till -duktiga flickan. Så när amerikanarna försöker slå sig fria från sitt bra utan orsak misstag så behöver nog inte vi i Sverige slå lika hårt, för jag tror aldrig vi hamnade lika djupt i problemet.

Aldrig beröm utan ansträngning och oftast inget beröm när man ansträngt sig heller är nog i sin extrem likadan som alla andra metoder, vissa barn kommer att minnas det. Visst funkar jättebra med föräldrar som aldrig rent berömmer en teckning utan att kommentera hur man kan förbättra den. Men kanske inte lika bra i skolan att bra är gott nog-neutralt och inte bra ger kritik. Inte för att jag har prestationsångest, eller är duktig eller så, men för att det är trist och inte så uppmuntrande. Så kanske att försöka vara naturlig med sina barn ändå och använda sitt naturliga språk till viss del.

*Jag gillar grit diskussionen. Det var så mycket böcker och attityd under 80-talet att -alla är bäst på någonting och det är man helt naturligt, bara att upptäcka vad. Att de som aldrig var bäst på någonting liksom letar än idag.

(Så jo jag säger ibland om en teckning -oj vad fin, jättefin! vad du har ansträngt dig! (och menar det!). Istället för -jo, du har valt färgerna noga, hur tänkte du där, men du kunde skuggat lite där med mörkgrönt och (som mer är av mina föräldrars typ och iofs verkligen visar intresse, men...) )
 
Senast ändrad:
Och jag vill tillägga en sak angående beröm. Vi berömer cirka aldrig här hemma. Till exempel så sköter barnet kisseriet själv sedan ett halvår ungefär. Ibland kommer hen och ropar glatt "kissat färdigt!" och vi svarar "vad skönt att slippa vara kissnödig!".

Idag på förskolan öppnade hen ytterdörren och en pedagog säger "bra, vad duktig du är". Och jag känner bara.. va? Hen är inte duktig för att hen kan öppna en dörr! Jag är så trött på allt detta beröm och "åååh vad du är duktig!"

Jag har tänkt och känt efter och nej, jag kommer aldrig säga att min unge är duktig för att hen äter. Det är inte duktigt att äta. Det är gott, skönt att slippa vara hungrig, mysigt att sitta tillsammans och kanske spännande att prova nya saker. Men det är inte duktigt.
Jag trycker det där med att inte berömma verkar vara en j*****t sorglig trend som nog har sin upprinnelse i att någon "guru" någon gång tyckte så eller liknande.

Varför i hela friden ska man INTE berömma att någon försöker, är hjälpsam, gör rätt osv? Vi vuxna berömmer ju också varandra och man mår definitivt bra av att få befogat beröm.

Varför är det INTE värt att berömma när någon provar något hen inte vågat prova innan? Och varför är det INTE värt att berömma när storebror självmant hjälper lillebror?

Nåja folk tycker olika och jag tycker som jag tycker; och det är att det verkar vara en sorglig inställning att aldrig ge beröm...
 
Vilket visset uttryck, behagar inte äta....skulle du prata om en vuxen så?det känns som barn är av en sämre sort som minsann ska lära sig äta. Varför kan inte barn få prova sig fram bara?
Jag hade talat lika om en vuxen. Man har olika sätt att uttrycka sig på. :) Tack för input.
 
Jag trycker det där med att inte berömma verkar vara en j*****t sorglig trend som nog har sin upprinnelse i att någon "guru" någon gång tyckte så eller liknande.

Varför i hela friden ska man INTE berömma att någon försöker, är hjälpsam, gör rätt osv? Vi vuxna berömmer ju också varandra och man mår definitivt bra av att få befogat beröm.

Varför är det INTE värt att berömma när någon provar något hen inte vågat prova innan? Och varför är det INTE värt att berömma när storebror självmant hjälper lillebror?

Nåja folk tycker olika och jag tycker som jag tycker; och det är att det verkar vara en sorglig inställning att aldrig ge beröm...

Nej, "man" mår inte bra av att få beröm. Jag gör inte det, min partner gör inte det. Det enda beröm leder till, för min del, är prestationsångest. Det är för oss väldigt naturligt då att inte berömma med ord som duktig.

Jag tycker att vårat sätt är en form av beröm också. Men med fokus på hur bra det känns för en själv och för andra att till exempel hjälpa till, vara snäll, dela med sig eller trösta. Det ska en inte göra för att vara duktig i någon annans ögon, det ska en göra för att det känns bra.

Beröm för utseende är en annan femma för mig och oss. Sjukt märklig grej att berömma och det gör vi aldrig. Kommenterar inte barnets eller andras utseende öht.
 
Fast jag tänker mer som, visst är man duktig om man dukar. Visst är man duktig första gången man lyckas med någonting. Vi känner ett par som berömmer varandra för "onödiga" saker som tvätt, städning och disk. Det som är så himla tråkigt att göra. Jag har testat, det känns jättebra när någon säger -vad duktig du var som diskade :D

Visst jag har också läst alla de där artiklarna om -hur man ska tala till barn och om grit*. Och har plockat upp bitar ur det. Men hittills har alla modenycker i barnuppfostran tm lett till att barn kommer ihåg det sedan som vuxna om de drivits till sin absoluta spets. Från fri uppfostran till det amerikanska självförtroende utan orsak tänket -bäst bäst, till -duktiga flickan. Så när amerikanarna försöker slå sig fria från sitt bra utan orsak misstag så behöver nog inte vi i Sverige slå lika hårt, för jag tror aldrig vi hamnade lika djupt i problemet.

Aldrig beröm utan ansträngning och oftast inget beröm när man ansträngt sig heller är nog i sin extrem likadan som alla andra metoder, vissa barn kommer att minnas det. Visst funkar jättebra med föräldrar som aldrig rent berömmer en teckning utan att kommentera hur man kan förbättra den. Men kanske inte lika bra i skolan att bra är gott nog-neutralt och inte bra ger kritik. Inte för att jag har prestationsångest, eller är duktig eller så, men för att det är trist och inte så uppmuntrande. Så kanske att försöka vara naturlig med sina barn ändå och använda sitt naturliga språk till viss del.

*Jag gillar grit diskussionen. Det var så mycket böcker och attityd under 80-talet att -alla är bäst på någonting och det är man helt naturligt, bara att upptäcka vad. Att de som aldrig var bäst på någonting liksom letar än idag.

(Så jo jag säger ibland om en teckning -oj vad fin, jättefin! vad du har ansträngt dig! (och menar det!). Istället för -jo, du har valt färgerna noga, hur tänkte du där, men du kunde skuggat lite där med mörkgrönt och (som mer är av mina föräldrars typ och iofs verkligen visar intresse, men...) )

Om min partner hade sagt att jag var duktig som diskade hade jag först tittat på hen som om hen vore en alien och sen hade jag mest troligt blivit arg. Jag är inte duktig som kan diska. Däremot blir jag glad om hen tackar för att jag diskade. På samma sätt behandlar vi vårt barn. Tack för att du hjälpte mig, vad glad jag blir!

Jag skulle inte ge råd om hur barnet kan förbättra sin teckning, gör folk det? Jag tänker att ett barn som är 2 år ritar för att det är kul, skulle jag då säga att det är superfint och åh vad duktig du är så tänker jag att hen till slut kommer rita för att det ska vara fint (i mina ögon) i stället för att rita för att det är kul.

Vad menar du med att försöka vara naturlig med sina barn?
 
Nej, "man" mår inte bra av att få beröm. Jag gör inte det, min partner gör inte det. Det enda beröm leder till, för min del, är prestationsångest. Det är för oss väldigt naturligt då att inte berömma med ord som duktig.

Jag tycker att vårat sätt är en form av beröm också. Men med fokus på hur bra det känns för en själv och för andra att till exempel hjälpa till, vara snäll, dela med sig eller trösta. Det ska en inte göra för att vara duktig i någon annans ögon, det ska en göra för att det känns bra.

Beröm för utseende är en annan femma för mig och oss. Sjukt märklig grej att berömma och det gör vi aldrig. Kommenterar inte barnets eller andras utseende öht.
Tja, jo så kan man tänka. Jag sa bara hur jag kände det som liten med det.
Det är så här, att du fick kanske mycket beröm och en viss attityd av dina föräldrar. Du lider och får ångest av det idag. Vill kanske göra tvärtom helt och hållet.

Samtidigt kanske det var att det var en extrem rationell genomgående attityd som gjorde att du fick problem. Samma extremitet åt andra hållet kan ge något annat barn med andra förutsättningar andra problem. Så då kan man helt enkelt blanda lite istället, för att inte råka missmatcha barn och -uppfostringsteknik.

Så när du säger att du inte klarar av beröm och fick problem av beröm, så skriver andra här att vi fick problem av att aldrig få beröm. Självklart tycker min mamma hon gjorde rätt. - Men se dig i spegeln då du ser väl för herrejösses själv hur du ser ut! Jag ska inte behöva bekräfta hur du ser ut.

Det är liksom inte beröm någon enstaka gång som leder till prestationsångest rimligen. Utan det är bara beröm, för allt och inget och helt avsaknad av konstruktiv kritik rimligen.
 
Fast jag tänker mer som, visst är man duktig om man dukar. Visst är man duktig första gången man lyckas med någonting. Vi känner ett par som berömmer varandra för "onödiga" saker som tvätt, städning och disk. Det som är så himla tråkigt att göra. Jag har testat, det känns jättebra när någon säger -vad duktig du var som diskade :D

Visst jag har också läst alla de där artiklarna om -hur man ska tala till barn och om grit*. Och har plockat upp bitar ur det. Men hittills har alla modenycker i barnuppfostran tm lett till att barn kommer ihåg det sedan som vuxna om de drivits till sin absoluta spets. Från fri uppfostran till det amerikanska självförtroende utan orsak tänket -bäst bäst, till -duktiga flickan. Så när amerikanarna försöker slå sig fria från sitt bra utan orsak misstag så behöver nog inte vi i Sverige slå lika hårt, för jag tror aldrig vi hamnade lika djupt i problemet.

Aldrig beröm utan ansträngning och oftast inget beröm när man ansträngt sig heller är nog i sin extrem likadan som alla andra metoder, vissa barn kommer att minnas det. Visst funkar jättebra med föräldrar som aldrig rent berömmer en teckning utan att kommentera hur man kan förbättra den. Men kanske inte lika bra i skolan att bra är gott nog-neutralt och inte bra ger kritik. Inte för att jag har prestationsångest, eller är duktig eller så, men för att det är trist och inte så uppmuntrande. Så kanske att försöka vara naturlig med sina barn ändå och använda sitt naturliga språk till viss del.

*Jag gillar grit diskussionen. Det var så mycket böcker och attityd under 80-talet att -alla är bäst på någonting och det är man helt naturligt, bara att upptäcka vad. Att de som aldrig var bäst på någonting liksom letar än idag.

(Så jo jag säger ibland om en teckning -oj vad fin, jättefin! vad du har ansträngt dig! (och menar det!). Istället för -jo, du har valt färgerna noga, hur tänkte du där, men du kunde skuggat lite där med mörkgrönt och (som mer är av mina föräldrars typ och iofs verkligen visar intresse, men...) )

Jag har aldrig läst "hur man ska tala till barn". Jag har utgått från mitt sunda förnuft och barnets personlighet. Jag skulle tacka barnet för att hen höll upp dörren, dukade eller annat hen kan. Inte berömma med "vad duktig du är". Kom mina barn med en teckning som de hade ansträngt sig med eller som nu när mitt bonusbarnbarn gör det så säger jag att den är fin och tackar för den är fin och jag blev glad.

Det där 80-tals tänket "alla är bra på något det gäller bara att hitta vad" höll på att knäcka mig totalt som barn. Jag var inte bra på något alls. Eller, jag fick iallafall aldrig veta det.

Jag hade blivit irriterad om min sambo sa, "vad duktig du är" om jag har gjort något han mycket väl vet att jag klarar. Hade han däremot sagt, "åh vad gott det ser ut", om jag har bakat så är det en helt annan sak. Det är fortfarande beröm men jag hade tyckt att han var nedlåtande om han hade sagt "vad duktig du är".
 

Liknande trådar

Hästvård Långt inlägg men vill gärna ha synpunkter och idéer då jag börjar tvivla på hur jag själv tänker! Jag har en 4årig häst som går med en...
Svar
3
· Visningar
922
Senast: Roheryn
·
Kropp & Själ Jag misstänker att en person i min närhet dricker mer alkohol än vad som är bra. När hen är på besök hos mig tar hen ofta med en flaska...
Svar
9
· Visningar
1 826
Senast: startpompe
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
8 808
Senast: Juli0a
·
Hästvård Mitt sto har varit sjuk sen i måndags och veterinär är inkopplad. Jag tänker att det kanske finns någon här som känner igen symptomen...
2 3 4
Svar
64
· Visningar
7 781
Senast: emma-vsm
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Annonsera mera hundar 2
  • Hur valde ni uppfödare?
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp