Tack förvälkomnandet åter
Hon går i terapi sen någon månad tillbaka, och hon lyssnar absolut och tar råd, åtminstone vad gäller den konkreta situationen. Däremot är en anledning till att det tagit henne månader att börja i terapi, som hon själv sagt, att jag är hennes terapeut så hon behöver ingen annan. Jag vill inte heller sluta stötta henne på alla sätt jag kan, men hon är absolut i ett själviskt sätt att vara just nu, där nästan all stöttning går åt ett håll. När jag gör något fel eller begår ett misstag finns det inget medlidande eller tålamod, och ber jag om stöttning då så är svaret "varför ska jag ta hand om dina känslor?" utan någon tanke på att det jag gör mest hela dagarna är att ta hand om hennes känslor. Samtidigt ÄR hennes situation oerhört svår på många sätt som är bortom hennes kontroll, men hon är som en drunkande person som drar ner alla som försöker hålla henne flytande. Jag är stark, och jag vill vara stark, men situationen börjar tära rejält. Jag tror att jag aldrig kommer få samma kärlek in som jag ger ut, men det är inte därför jag är hennes man. Jag kan gå minus hela livet så länge hon och sonen och katten är okej, men jag måste ju överleva också. Måste hitta sätt att orka detta resten av livet.
Vi försöker så gått det går att hitta mer stöd, men eftersom vi inte bor i Sverige finns det mycket litet att tillgå—och det som finns måste gå till sonen som är funktionshindrad. Vi vuxna ger upp våra liv för honom och min frus "depression" är nog i mångt och mycket hopplöshet kring sonen och hans framtid (han kommer aldrig kunna leva självständigt), och därför även hennes och vår framtid. Jag bär allt hopp, och när jag fallerar av någon anledning (dålig dag, egna problem, etc) så rasar hennes framtidstro och hennes tro på vår relation samman helt. Då är det bara för mig att släppa alla mina känslor och ta hand om henne igen.
Problemet är väl att hon känner i princip noll livsglädje. Vi försöker skala tillbaka skit, men mellan sonen och katten och att bara överleva för dagen finns det noll energi över för henne. Allt är utmattning och misär och det finns inga felmarginaler utan att allt rasar samman.
Jag tror också på en andra sida. Även om det inte finns en andra sida för oss så är det värt att kämpa för chansen att den finns. Många gånger klarar vi av att kämpa tillsammans, men när det blir riktigt tufft då och då (särskilt om det på något sätt kan härledas till
mig, med rätta eller ej) så säger hon att hon måste visst göra allt själv och hon är helt ensam i livet. Det leder ju till att folk lämnar, för hur kan hon säga så när vi spenderar hela dagarna med att hjälpa så gott vi kan? Det är där jag menar att det är depression eller något annat som "slår fel". Det gör oerhört ont att bli behandlad så, om och om igen. Detta skulle jag vilja att hon tog upp i terapi, men hon har låg självinsikt här; alla andra är hemska som lämnar, och det är aldrig hennes fel.
Medicin har prövats men gjorde saken värre på flera plan. Det med att åka bort handlar om livssituationen; det finns inget utrymme för självreflektion eller att känna känslor. Jag försöker att skapa det för henne. Kanske är det inte fullt ut depressipn, utan mest hopplöshet, sorg, och andra negativa känslor, men samtidigt har hon absolut ingen riktig livslust och vissa tankemönster som känns som att de gör det värre för henne.
I viss mån. Så länge jag håller hoppet uppe så har hon en del hopp. Däremot lägger hon mycket på mig och andra att fixa saker vi inte kan. Hon saboterar för sig själv, troligtvis utan att vara medveten om det.
Jag har hopp om en bättre yttre livssituation för oss. Frågan är väl hur mycket det kommer hjälpa hennes inre smärta när vi väl är där.
Jag tror du har satt huvudet på spiken med ditt sista stycke: Det finns ingenstans för mig att existera utanför detta. Det finns inte tid eller pengar eller energi, inte för mig och inte för henne.
Hennes mamma hjälper för närvarande en del, men det är inte hållbart i längden. Deras relation har aldrig varit bra och blir värre varje dag känns det som.
