Min man var otrogen

[sthu]

Jag tänker att de funderingar han har haft kring om han är gay, ändå säger att det finns något som skaver för honom. Det hade jag velat bena i, i dina skor. Där tänker jag att det finns mycket missad kommunikation.

Jag hade ingen aning om att han kände så. Han kommer från religiös bakgrund, det kanske påverkar. Han vet att jag är öppen för det mesta mellan vuxna människor. Jag har haft flickvän tidigare och det vet han. Jag trodde faktiskt han skulle "våga" prata om sånt med mig.

 

[tanten]

Jag hade ingen aning om att han kände så. Han kommer från religiös bakgrund, det kanske påverkar. Han vet att jag är öppen för det mesta mellan vuxna människor. Jag har haft flickvän tidigare och det vet han. Jag trodde faktiskt han skulle "våga" prata om sånt med mig.

Har jag fattat det rätt när jag tror att det mer handlar om tilliten till dig än om själva sexet?

 

[Palermo]

Jag hade ingen aning om att han kände så. Han kommer från religiös bakgrund, det kanske påverkar. Han vet att jag är öppen för det mesta mellan vuxna människor. Jag har haft flickvän tidigare och det vet han. Jag trodde faktiskt han skulle "våga" prata om sånt med mig.

Jag förstår. Numera är sådant ju inte så dramatiskt längre. Men bakgrunden har nog inte varit till hjälp.

Men det jag tänker är att om han nu då inte är gay, så tyder ju händelsen ändå på att han har i någon mening grubblat på eller ifrågasatt er relation, tänker jag. Jag hade velat veta vad som har rört sig i honom på dun punkten, utöver frågan om han kanske var gay (bi).

Att komma ut som bög inför sin fru, kan ju inte vara det lättaste för en man. Det rör ju mycket mer i livet, och i ditt liv, än "bara" hans sexuella orientering.

 

[sthu]

Har jag fattat det rätt när jag tror att det mer handlar om tilliten till dig än om själva sexet?

Ja, defintivt

 

[corzette]

Jag är väl okänslig och oresonabel när det gäller sånt men det hade varit dörren direkt. Hade aldrig accepterat något sånt faktiskt.
Att du innan då trodde att han haft något med någon på jobbet gör ju det ännu ”värre”. Då har det varit ett inslag i er relation en tid annars hade du aldrig tänkt så tänker jag?

Innan någon säger, ”ja men även om du haft barn med personen?” Ja, alla dagar i veckan. Mycket kan jag tåla, och hjälpa vid dåligt mående, men otrohet, aldrig. Det är rent självförvållat och ett aktivt beslut från den personens sida.

Vill du ändå fortsätta efter chocken så behöver ni kanske båda psykolog-hjälp? För att reda ut och för att aldrig blicka tillbaka på det.

Jag var ihop med en kille som var "osäker" på sin sexualitet. Vi var inte ihop länge, bara 5 månader. Och det var mer från min sida än hans. Men vi pratade ju om allt, inklusive hans osäkerhet på "var han stod". Han var som sagt rätt trasig och "vilsen" (jag med men på ett annat sätt). Han berättade att han var nyfiken på en specifik person av samma kön, jag var mer "go for it om du får tillfälle" ... Jag är 100% monogam, men om jag träffar en person som INTE är det skulle jag aldrig kunna kräva att hen går emot sej själv. Jag får själv ta ställning till om jag kan eller inte kan vara med en sån person.
I det här förhållandet valde jag att vara så öppen jag kunde, för det gav vårat förhållande det svängrummet han behövde.

Nu var han aldrig med någon annan innan han gjorde slut å blev ihop med en annan tjej.

I dagsläget är det helt annorlunda såklart, både jag och min man har samma "värderingar" (monogama, heterosexuella) så vi har inte behövt ha den "dynamiken". Och ja alla dessa frågor har förvisso tagit upp under vår tid, utan att ha behövt "det här står vi för" eller "det här står vi inte för"...
Och skulle min man mot all förmodan vara otrogen vet jag inte heller hur jag skulle reagera, speciellt som vi båda anser att vi är varandras "ever after" personer... Så hur går man vidare då ? Men kasta ut honom ? ALDRIG, jag älskar honom ju, vill inte leva utan honom för allt i världen !!!!

 

[Bulldoozer]

Mitt råd är att gå till parterapi så ni kan prata med varann med utomstående part så att allt som behöver bli sagt blir sagt från bägge håll. Sen skadar det inte heller om du/ni skulle vilja separera längre fram att ni ändå kan kommunicera.

 

[Hajfisk]

Mitt råd är att gå till parterapi så ni kan prata med varann med utomstående part så att allt som behöver bli sagt blir sagt från bägge håll. Sen skadar det inte heller om du/ni skulle vilja separera längre fram att ni ändå kan kommunicera.

Jag kanske har missat något, men var framkommer det att de inte kan kommunicera? Han berättade inte om detta innan det hände nej, men jag har inte uppfattat att de generellt har svårt för att prata med varandra?

 

[Tantan]

@sthu , jag vidhåller att du måste få tid att landa lite och sen pratar ni om era tankar och känslor. Jag tror personligen det är bra att ta det lite lugnt med dagar/perioder när man inte pratar om vad som hänt, man kan bli helt slut och dränerad. Och jag behöver få tid att känna efter när saker händer. Jag är annars för snabb och säger det som låter rätt i mina egna öron, och kanske inte det jag faktiskt känner när jag hunnit känna och landa. Vill ni båda fortsätta tror jag ni kan hitta verktygen för det.

 

[Bulldoozer]

Jag kanske har missat något, men var framkommer det att de inte kan kommunicera? Han berättade inte om detta innan det hände nej, men jag har inte uppfattat att de generellt har svårt för att prata med varandra?

Jag har inte påstått att de inte kan kommunicera men att det bra att ha med en utomstående part i samtal som kan leda en framåt. Samtidigt känns det som att kommunikationen absolut kan förbättras, eftersom ts inte hade en aning om hans funderingar kring sin sexualitet eller så har jag missuppfattat när jag läst..

 

[sthu]

Jag har inte påstått att de inte kan kommunicera men att det bra att ha med en utomstående part i samtal som kan leda en framåt. Samtidigt känns det som att kommunikationen absolut kan förbättras, eftersom ts inte hade en aning om hans funderingar kring sin sexualitet eller så har jag missuppfattat när jag läst..

Nu fick jag lite känslan av att det det ligger på mig att jag inte visste?

 

[bumpo]

Men oj vilken tuff sak att få reda på oavsett hur 'illa' man tycker otrohet är. Jag är helt på din sida med att sveket att inte bli kommunicerad med innan troligen är mer smärtsamt än själva otroheten. Det är så jag har känt i samma situation.

Jag tror att som flera andra sagt @Tantan bla så behöver du få tid och framförallt utrymme att landa i dina känslor utan att behöva ta hänsyn till din mans. För han har sårat dig. Du har rätt att få känna alla dina känslor utan att ta hans i beaktande.

 

[bettysmatte]

Jag har funderat sedan igår kväll. För mig hade en spontan otrohet varit annorlunda, gentemot detta planerade. För mig är det konstigt att planera att vara otrogen för att man vill testa något - att sätta hela sitt nuvarande liv och relation på spel - och sedan (tydligen) anta att det är okej att bara fortsätta som vanligt när man upptäckte att det man testade inte var intressant?

 

[Masqueradee]

Jag har funderat sedan igår kväll. För mig hade en spontan otrohet varit annorlunda, gentemot detta planerade. För mig är det konstigt att planera att vara otrogen för att man vill testa något - att sätta hela sitt nuvarande liv och relation på spel - och sedan (tydligen) anta att det är okej att bara fortsätta som vanligt när man upptäckte att det man testade inte var intressant?

Nu är det ju svårt att bedöma utifrån att TS skriver att det inte är hans ord med "det var inget för mig", men jag är hetro och skulle jag bedöma min attraktion till hela det manliga könet beroende på vissa män jag legat med skulle jag nog också komma fram till att det inte är något för mig. Sällar mig till kören att det kanske är bra för honom/båda att prata med någon om de vill fortsätta sin relation. Sen kan han ju faktiskt komma fram till att han är attraherad även av män och fortsätta sin relation med TS, allt behöver ju inte vara det ena eller det andra liksom

 

[MiniLi]

Jag tror jag kan komma över själva otroheten. Det är just det att han inte berättade hur han kände innan..
Litar han inte på mig?

Alltså anledningen till att jag trodde det var en på jobbet var att han inte velat ha sex på ett par veckor. Nu vet jag varför. Han är rädd att han dragit på sig nån skit och väntar på provsvar.

Jag fattar vad du menar. Han har gått med stora och livsomvälvande funderingar som påverkar er båda, men valt att problemlösa helt på egen hand utan att blanda in dig. Klart det gör jätteont, och att det påverkar tilliten. Det är inte konstigt att det väcker mycket tankar kring hur han kommer agera även framåt. Kommer han göra samma sak i andra stora frågor och tänka och problemlösa själv?
Just den där vetskapen om att en person gjort så skapar en enorm otrygghet. Dina känslor kring den delen är verkligen helt rimliga.
Dessutom gjorde han det tydligen oskyddat, hur tänkte han då liksom? Och fortsatte att problemlösa själv efteråt genom att bara undvika sex utan att ge dig en chans att förstå varför.

Jag hade personligen ballat ut kring själva otroheten och gjort slut, men även om du skulle kunna vara ok med den delen så är ju resten verkligen stora saker.

Jag hade försökt undvika att tänka kring förmildrande omständigheter såsom den religiösa bakgrunden. Även om man rationellt kan begripa den delen så gör det ju inte på något sätt att detta blir okej. Fokusera på DINA känslor i detta, och tänk bort eventuella förklringar kring hans beteende.

 

[sthu]

Jag känner att jag behöver prata med någon. Vart vänder jag mig?
Alltså bara jag, utan honom.

 

[Bulldoozer]

Nu fick jag lite känslan av att det det ligger på mig att jag inte visste?

Absolut inte, det väl ändå hans ansvar att tala om sånt här särskilt om det nåt han tydligen dessutom väljer att agera på.
Att ha sexuella fantasier och att hålla dem för sig själv är heller inget konstigt då många såna är just fantasier och inget man nånsin kommer agera på. Däremot att ha haft funderingar kring sin sexuella läggning tänker jag att man pratar med sin partner om, det ju en del av ens identitet tänker jag?

Jag förstår absolut din situation med tilliten, har varit där själv men inte alls lika allvarligt sammanhang. Det tar tid att få tillbaka tilliten i ett förhållande om partnern inte varit ärlig mot en och i många fall är det svårt att gå vidare. Som nån annan skrev så skulle jag själv också haft svårt för att det var planerat, det skillnad på hoppsan det här hände (vilket är illa det med) och att planera det och ha egentligen gott om tid att ta upp det med dig. Samtidigt hade han ju antagligen inte behövt säga nåt alls och kunnat gå vidare med dig ovetande..

 

[Bulldoozer]

Jag känner att jag behöver prata med någon. Vart vänder jag mig?
Alltså bara jag, utan honom.

Tänker hjälplinjen om det akut: 90390
Du är i kris, det skulle jag iallafall vara och behöver du nån att prata med kan der vara ett alternativ.

Annars kan du ju boka terapi bara för egen del för str få en chans att komma igenom dina egna funderingar.

Ta hand om dig själv i första hand och ha prio på ditt mående, han har grävt sin grop själv och kan ligga i den.

 

[sthu]

Tänker hjälplinjen om det akut: 90390
Du är i kris, det skulle jag iallafall vara och behöver du nån att prata med kan der vara ett alternativ.

Annars kan du ju boka terapi bara för egen del för str få en chans att komma igenom dina egna funderingar.

Ta hand om dig själv i första hand och ha prio på ditt mående, han har grävt sin grop själv och kan ligga i den.

Akut är det inte. Terapi, via vården? Jättelånga köer.

Alltså, jag är inte i kris eller nåt. Jag behöver bara prata med en proffesionell lyssnare typ.

 

[bumpo]

Akut är det inte. Terapi, via vården? Jättelånga köer.

Alltså, jag är inte i kris eller nåt. Jag behöver bara prata med en proffesionell lyssnare typ.

Kyrkans diakoner kanske? Om du känner personligt förtroende för dem menar jag.

Jag är absolut inte troende alls (jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan) men när jag och sambon hamnade i kris efter ett väldigt sent upptäckt MA så var det just för att jag hade så stort förtroende för just personerna som är diakoner här som gjorde att det faktiskt var dem jag kontaktade och det var faktiskt precis det jag behövde där och då.

 

[sthu]

Kyrkans diakoner kanske? Om du känner personligt förtroende för dem menar jag.

Jag är absolut inte troende alls (jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan) men när jag och sambon hamnade i kris efter ett väldigt sent upptäckt MA så var det just för att jag hade så stort förtroende för just personerna som är diakoner här som gjorde att det faktiskt var dem jag kontaktade och det var faktiskt precis det jag behövde där och då.

Nej, kyrkan är jag inte bekväm med att kontakta.