När man ställt till det för sig själv

Huruvida man mår dåligt eller inte efter en abort tycker inte jag hör hemma här, diskutera gärna det i egen tråd om jag får lämna en önskning.

Har snabbt konverserat lite med mannen. Han är numera arg, riktigt arg. Han inledde med "ja du påstår att jag är pappan men det vet ju inte jag, kan du ligga med en gift man kan du ju göra det med flera" följt av "det känns som att du lurat mig!!!!" Jag hade folk runt mig så kunde mest lyssna på hans haranger. Smsade efteråt att om han skulle påstå att jag lurat honom och annan bullshit så har vi inget att säga varandra. Då sa han att han inte hade sagt det. Jag blir SÅ TRÖTT!! Han sa det ju fem minuter innan!

Han grät lite och sa att han mår jättedåligt och att allt är "misär". Jag har ju börjat träffa en gammal pojkvän igen (vi har varit tillsammans många år innan) och han kan tänka sig (eller rättare sagt han vill) vara pappa. Men då måste han väl adoptera barnet? För ljuga för familjerätten vill jag inte göra.

Lyckades få ett ultraljud (ljög om senaste mens datum så klockorna stannade, tog ett datum i september istället, då fick jag tid direkt. Skäms lite för fräckheten) och är bara i v 6. Det är tyvärr fortfarande han som är pappa eftersom han är den enda jag haft sex med under hösten.

Men det gav ju lite mer svängrum för beslutsfattande.
 
Klart mer svängrum. Stor skillnad på vecka 6 och vecka 12.

Fick du ngn samtalskontakt?

Orkar du så försök ha noll kontakt med pappan, hans ståndpunkt är rätt klar. Du är hyfsat säker på din, oavsett ditt beslut kan det vara skönt med neutral samtalspartner.
 
Bra att du gjorde ett ul så du vet att allt är okej och om du skulle ändra dig finns ju tid för abort!
Det där med att han tycker du lurar honom känns igen, jag har blivit anklagad för exakt samma sak av pappan till min dotter. Tror det är en fas och det finns nog en väldigt stor risk att han kommer hitta på nya anklagelser stup i kvarten för att försöka skuldbelägga dig. Han lever väl dessutom än såläge på hoppet om att detta inte är påriktigt, så va beredd på att hans förnekelse kommer ändra karaktär under resans gång!

Jag säger inte att du ska men du BORDE verkligen ha ett uppehåll i kontakten med mannen tycker jag! Ni mår nog gott båda två av att fundera och känna efter lite på varsit håll.
Eller varför inte bara ha mejlkontakt? För om det är så att han sagt han inte ska vara delaktig (har han det?) så finns ju ingen poäng att förpesta sin tillvaro med hans närvaro..
Kämpa på nappe och oavsett hur det går så låt INTE karlskrället lura i dig nått eller ge dig dåligt samvete!
 
Lite allmänt svar på de sista inläggen:

Om

TS väljer att behålla är hon vuxen, har ordnad ekonomi och stöttning av släkt och vänner. Det finns definitivt värre förhållanden att födas till. Dessutom har hon gjort ett noga övervägt val.

Att man inte gratulerar någon till en abort är väl inte konstigt (däremot stöttar o önskar lycka till), för gratulerar gör man ju till något som är roligt eller något man får som man önskar sig, o inte ens för den som inte tycker att abort är någon stor sak så är det väl roligt eller något man önskar sig. Att gratulera till graviditeten - om någon bestämt sig för att behålla, vilket det då lät på TS som hon hade - är ju att gratulera till något man ser fram emot med glädje (även om det ofta finns fler känslor än så) för annars hade man ju inte valt att behålla.
 
Kan bara hålla med.

Att göra abort innehöll för mig noll och intet trauma - det traumatiska var att vara gravid! Sedan var aborten för den sakens skull varken rolig eller lätt, det gjorde ganska ont och var allmänt meckigt.

Det som snarare var jobbigt och fick mig att må dåligt (bortsett från äcklet jag kände över att ha ett foster i magen) var föreställningarna om att abort skulle vara något så, i negativ mening, omvälvande och stort. Något som kräver att man pratar med någon professionell och "kommer fram till rätt beslut". Det här rimmade väldigt illa med min självbild och omgivningens förväntningar på mig som duktig flicka. Jag menar, grundinställningen bara skriker ju att abort = dåligt och jobbigt, och behålla = önskvärt och lätt (det löser sig). Så jag tror att problemet snarare handlar om samhällets moraliserande och förväntningar på (unga) kvinnor, än på att abort i sig skulle vara en speciellt traumatisk upplevelse. För mig var det inte värre än en riktigt blodig mens, liksom...

Innan vi fick vårt första barn så hade vi ett tidigt missfall. Min upplevelse av det var också att det var en dryg smärtsam mens. Men liksom jag fattar ju att andra kan tycka det är asjobbigt att få ett missfall. Att man rekommenderas att prata med någon professionell är väl för att kunna bolla med någon opartisk. Det är väl en jättebra rekommendation.
 
Att man inte gratulerar någon till en abort är väl inte konstigt (däremot stöttar o önskar lycka till)

Att inte gratulera, är ju inte samma sak som att prata om det som hemskt och tungt. Du går ju också direkt till att skriva om att "stötta", vilket ju är ett sätt att säga att det är hemskt och tungt. Hade någon velat stötta mig när gjorde abort, hade den varit ute i ogjort väder.

Gratulera varandra till den fria aborträtten, har vi väl all anledning att göra! Den är inget som kan tas för givet. :)
 
Att inte gratulera, är ju inte samma sak som att prata om det som hemskt och tungt. Du går ju också direkt till att skriva om att "stötta", vilket ju är ett sätt att säga att det är hemskt och tungt. Hade någon velat stötta mig när gjorde abort, hade den varit ute i ogjort väder.

Gratulera varandra till den fria aborträtten, har vi väl all anledning att göra! Den är inget som kan tas för givet. :)

Fast att stötta någon som har ett beslut att ta kan väl inte vara fel oavsett om det handlar om att göra abort eller föda ett barn under tuffa förhållanden eller säga upp sig från ett jobb man inte trivs med eller stanna o kämpa för att få det bättre? Vi förstår som vanligt inte varandra ;-), och självklart är det bra med fri abort men inget som är något jag gratulerar när någon behöver göra, lika lite som jag gratulerar när någon behöver göra en rotfyllning även fast det så klart är bra att det går o mycket bättre än att ha konstant tandvärk...

Och jag har inte sett någon prata hemskt och tungt om abort i den här tråden. Misstänker dock att det inte är superkul, men det är ju ännu mindre kul att få barn om man inte vill så självklart är fri abort bra.
 
Huruvida man mår dåligt eller inte efter en abort tycker inte jag hör hemma här, diskutera gärna det i egen tråd om jag får lämna en önskning.

Har snabbt konverserat lite med mannen. Han är numera arg, riktigt arg. Han inledde med "ja du påstår att jag är pappan men det vet ju inte jag, kan du ligga med en gift man kan du ju göra det med flera" följt av "det känns som att du lurat mig!!!!" Jag hade folk runt mig så kunde mest lyssna på hans haranger. Smsade efteråt att om han skulle påstå att jag lurat honom och annan bullshit så har vi inget att säga varandra. Då sa han att han inte hade sagt det. Jag blir SÅ TRÖTT!! Han sa det ju fem minuter innan!

Han grät lite och sa att han mår jättedåligt och att allt är "misär". Jag har ju börjat träffa en gammal pojkvän igen (vi har varit tillsammans många år innan) och han kan tänka sig (eller rättare sagt han vill) vara pappa. Men då måste han väl adoptera barnet? För ljuga för familjerätten vill jag inte göra.

Lyckades få ett ultraljud (ljög om senaste mens datum så klockorna stannade, tog ett datum i september istället, då fick jag tid direkt. Skäms lite för fräckheten) och är bara i v 6. Det är tyvärr fortfarande han som är pappa eftersom han är den enda jag haft sex med under hösten.

Men det gav ju lite mer svängrum för beslutsfattande.

För att någon annan ska kunna adoptera barnet krävs att den riktige pappan avsäger sig sitt föräldraskap. Det är alltså han som bestämmer om han vill adoptera bort sitt barn.

Bra att du vet hur du ligger till tidsmässigt i graviditeten, det är ju en stressfaktor mindre.

Verkligen en skitjobbig sits du hamnat i, du har mina sympatier även om jag inte kan komma med några bra råd.
 
@napoleon , skönt att du fick ett UL o var så pass kort gången!! Nu finns det ju några veckor att fundera o ändå - om du väljer det- hinna göra en skapligt tidig abort.

Och som sagt igen, lycka till oavsett vad du väljer!! Hoppas du har kunnat koppla bort funderingarna lite o njuta av paket o skumtomtar oxå :-)!!
 
Och ja, skulle det vara så så kan din pojkvän adoptera ett eventuellt barn om biopappan går med på det (och pojkvännen verkligen vill, förstås). Då kommer inte biopappan bli underhållsskyldig eller ha något att säga till om alls, utan det är adoptivpappan som räknas fullt som förälder (däremot om ni sedan skulle separera e d så har han fortfarande lika fullt ansvar gentemot barnet- viktigt att tänka på att han i så fall tar på sig ett livslångt föräldraskap han med!).
 
Att man inte gratulerar någon till en abort är väl inte konstigt (däremot stöttar o önskar lycka till), för gratulerar gör man ju till något som är roligt eller något man får som man önskar sig, o inte ens för den som inte tycker att abort är någon stor sak så är det väl roligt eller något man önskar sig. Att gratulera till graviditeten - om någon bestämt sig för att behålla, vilket det då lät på TS som hon hade - är ju att gratulera till något man ser fram emot med glädje (även om det ofta finns fler känslor än så) för annars hade man ju inte valt att behålla.

Jag förstår delvis hur du menar, att man gör en abort är ju för att det aldrig önskades bli till ett embryo. Alltså finns inget att gratulera till där.

Det är dock inte riktigt så enkelt, tycker jag. Det är en stor skillnad i responsen

"Grattis!!"
vs
"Jag hoppas det går bra..."

inte minst normativt. Dessutom är inte helt självklart för mig efter att ha läst denna tråd och många andra (och hört kvinnor IRL), att barn som behålls alltid är för att det är så glädjefullt. Det är minst lika mycket råd om att "det kan vara din enda chans", "du kanske kommer ångra dig", "det är livets mening för alla kvinnor", m.m., alltså snarast hot om att oåterkalleligt välja fel. Hur mycket som väger in i beslutet att behålla hos varje kvinna går ju inte att säga, men det är mer komplext än att det nödvändigtvis är just ett glädjefullt beslut skulle jag säga.
 
Fast alltså skulle någon sagt "hoppas det går bra" när jag väntade mina (förvisso planerade) barn. Så hade jag ärligt talat inte förstått vad de hade menat. Det är samma sak som man säger beklagar när någons släkting gått bort.
 
Några saker som är bra att tänka igenom innan. Jag har ett barn som jag fick som ung och var under en tid ensamstående mamma med en dålig relation till barnets biologiska fader.
Att träffa en annan man var inget problem men det gäller att träffa rätt man dvs en som inte gör skillnad och en som har förmåga att ta till sig barnet emotionellt. Så nej dömd till ett liv som ensamstående mamma behöver man inte vara, det är bara trams. Men problemfritt är det inte hur man än gör.

Först och främst är mitt råd att skilja på din känsla och faderns försök att pressa dig. Att välja abort behöver inte alls vara att vara honom till lags.

Barnet har rätt att träffa sin pappa (oavsett vilka situationer andra människor väljer att skaffa barn under så har ditt barn rätt att träffa sin pappa enligt Svensk lag). Här är det viktigt att sätta sig in i barnets situation. Vad gör du om barnet vill träffa sin pappa och pappan inte vill? Barnet kommer garanterat att fråga och undra, det hör till ett normalt barns utveckling att undra. Du bör också fundera över hur ett barn upplever det att pappan inte vill träffa barnet. Varför vill pappa träffa mina syskon men inte mig, varför får inte jag träffa mina syskon.

Underhåll går att begära via försäkringskassan om fadern inte vill betala underhåll, de kräver då fadern på underhållet. Du är då skyldig att uppge vem fadern är och det kan krävas DNA test osv om fadern vägrar erkänna faderskapet. Vill du inte uppge vem fadern är så kan du nekas underhåll.

Ensam vårdnad och umgängesrätt är två helt olika saker. Pappan kan alltså plötsligt få för sig att han vill träffa barnet och kräva umgänge och det har han rätt till oavsett om han har vårdnaden eller ej. Kort och gott vill han använda umgänge för att jävlas med dig så kan han göra det. Oavsett så avundas jag varken de barn vars pappor inte vill träffa dom eller de som slits mellan två föräldrar som inte kommer överens men som de vill träffa eller de som har ett halvtaskigt umgänge till sin ena förälder.

Att leva med en man som inte är barnets biologiska fader kan ibland göra livet lite krångligare. Du bär huvud ansvaret och får skriva på intyg för att plastpappan ska få hämta ut mediciner eller hämta på dagis och ibland för läkarbesök och tandläkarbesök. Du har huvudansvaret oavsett om ni i praktiken lever som en familj. Sådana rent praktiska saker har jag reagerat mycket över.

Vad jag vill ha sagt är att det finns så oerhört mycket mer att tänka på när man redan från början inte kommer överens med barnets fader. Det är mycket enklare att skaffa barn med någon som det finns en förutsättning för att det kan fungera. Jag var ung och naiv och har gått den hårda vägen och jag försäkrar dig om att det inte är enkelt. Givetvis ångrar jag inte mitt barn på något sätt men det är lätt att falla för den gulliga bilden av att vi klarar oss, jag och mitt barn. Visst det gör de flesta något sånär helskinnade men det är fruktansvärt att se sitt barn bli övergivet av en pappa även om barnet knappt känner pappa. Oavsett vilken skitstövel du tycker pappan är så kommer det komma tider då barnet idealiserar sin pappa, frågar efter sin pappa och saknar sin pappa. Det är så oerhört mycket enklare med ett spädbarn. Jag har många gånger önskat innerligt att min sambo var min sons biologiska pappa.
 
Jag har sagt att jag inte vill ses mer. Han ringer några gånger om dagen, det får väl gå. Jag förstår att detta är en enorm grej för honom också. Idag grät han som ett litet barn i telefonen. Jag tyckte faktiskt lite lite synd om honom då.
Det är ju många saker att väga in. Som någon skrev så kommer du ha en 18 år lång relation med honom om du väljer att behålla barnet. Att köra ditt eget race är ju försent (eftersom han vet om det) för han kan mycket väl få del av vårdnaden av barnet. Det är inget du bestämmer.

Har en nära vän som är i liknande situation, han lämnade sin gravida fru för en annan. De fick så småningom (efter amningen var över) delad vårdnad (vilket var jobbigast för hans ex såklart) och nu är barnet snart 5 år och det är först nu det börjar löpa smidigt utan så mycket känslor som förstör (även hon är nu i ny relation med ny bebis). Många av oss har svårt för att lämna bort sitt lilla allt, och nu kommer du troligen inte ens kunna styra över det själv.

Det är absolut ditt och bara ditt beslut men resten kommer du inte kunna bestämma över fullt ut. För mig hade det varit där knuten låg i att bestämma. Hur du än gör önskar jag dig all lycka och oavsett val kommer du att träffa en ny kärlek, barn eller ej.
 
Huruvida man mår dåligt eller inte efter en abort tycker inte jag hör hemma här, diskutera gärna det i egen tråd om jag får lämna en önskning.

Har snabbt konverserat lite med mannen. Han är numera arg, riktigt arg. Han inledde med "ja du påstår att jag är pappan men det vet ju inte jag, kan du ligga med en gift man kan du ju göra det med flera" följt av "det känns som att du lurat mig!!!!" Jag hade folk runt mig så kunde mest lyssna på hans haranger. Smsade efteråt att om han skulle påstå att jag lurat honom och annan bullshit så har vi inget att säga varandra. Då sa han att han inte hade sagt det. Jag blir SÅ TRÖTT!! Han sa det ju fem minuter innan!

Han grät lite och sa att han mår jättedåligt och att allt är "misär". Jag har ju börjat träffa en gammal pojkvän igen (vi har varit tillsammans många år innan) och han kan tänka sig (eller rättare sagt han vill) vara pappa. Men då måste han väl adoptera barnet? För ljuga för familjerätten vill jag inte göra.

Lyckades få ett ultraljud (ljög om senaste mens datum så klockorna stannade, tog ett datum i september istället, då fick jag tid direkt. Skäms lite för fräckheten) och är bara i v 6. Det är tyvärr fortfarande han som är pappa eftersom han är den enda jag haft sex med under hösten.

Men det gav ju lite mer svängrum för beslutsfattande.

Tänkt på dig mycket och undrar hur allt går?
 
Om man säger såhär.
Du behåller barnet = du måste ta hänsyn till barnet.
Du behåller inte barnet = du kan ta hänsyn till dina egna behov och önskemål.

Ditt barn har rätt att ha kontakt med sin pappa. Sen hurvida ni kommer överens om hurvida han ska finnas med i bilden eller inte, är ju upp till er. Men att barnet i framtiden ska kunna kontakta sin biologiska pappa måste du ändå ha med i beräkningarna. Du kan skita i det, men du skiter inte i ditt barn. Det kommer du inte att vilja göra.

Du kommer att behöva prioritera bort egna intressen. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Känner du att du kommer att göra allt för att inte behöva det, lämna ditt barn till höger och vänster för att hinna med dina hästar - varför då behålla det? Nu menar jag inte att det inte går att vara en bra förälder och satsa på sina hästar, men det är verkligen ingenting man ska räkna med.

Du kommer att älska ditt barn oavsett vad. Du kommer inte att ångra ditt barn. Du kommer att kunna få en partner trots att du har barn. Du kommer att kunna vara lycklig. Du kommer att mogna och förändras som person. På ett eller annat sätt.

Att få barn är verkligen det bästa som kan hända, det är det verkligen. När du väl gör det, välj en tidpunkt då du verkligen vill vara en mamma. Det förtjänar ditt barn och det förtjänar du. För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma. Gå inte miste om det. Fundera på om du vill vara det nu, åt det här barnet.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 383
Senast: tuaphua
·
Övr. Barn Mina båda döttrar, 8 och 10, åker buss till skolan. Planeringen för bussarna är en aning bristfällig så trots att det är 4 km till...
2
Svar
32
· Visningar
3 482
Senast: Eurydome
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 458
Senast: Nixehen
·
Småbarn Jag är desperat efter sätt att få i vår treåring penicillin. Lång historia kort; vår dotter har haft sår i näsan senaste 8 veckorna. Vi...
Svar
19
· Visningar
1 500

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp