Någon annan sjukskriven med samma ångest?

[monster1]

Imorgon börjar jag jobba 50%. Jag har väl känt okej inför det. Tills idag.

Jag gick till jobbet för att vara med på mitt arbetslags reflektion. Så de kan berätta hur saker är, vad jag kan ha missat, nya rutiner osv. Jag möttes av den stress och oro jag gick hem ifrån. Många sjuka personal, mycket konflikter, stressade kollegor och känslor av hopplöshet. Mitt stresspåslag PEAKADE. Det sköt i höjden. Jag satt där, log, försökte hålla mig lugn medan hela min överkropp darrade, jag kämpade mot tårarna medan jag nästan hyperventilerade. Jag lyckades dölja det för kollegorna, men så fort jag gick utanför dörren började jag gråta.

Jag blev chockad själv då jag inte känt detta sedan innan jag gick hem, eller jo i början men liksom det har ju varit okej. Nu skriker min hjärna i motstånd. Jag vet att jag måste jobba, och jag kommer gå dit imorgon. Men jag blev förvånad hur illa jag mår efter en timme på plats. Jag vet att min första dag blir svår för alla, mycket personalbortfall, mycket barn, möten osv. Jag är bland de första ordinarie på plats och ska vara med fyra vikarier. Jag vet att jag kan bita ihop, jag får tänka "det är bara 4 timmar". Men jag känner mig så ledsen att den glada känsla jag hade i morse försvann så fort jag klev in på arbetsplatsen. Jag tänker bara "hoppas läkaren låter mig få 50% en månad till" - tänker långt i förväg liksom. Jag fick ju slåss om en månad extra på 100%. Han tyckte jag skulle upp på 50% direkt efter 4 veckor. Och då var jag inte redo, nu trodde jag det. Och nu måste jag vara redo. Men nu sitter jag hemma, övervägandes att ta en atarax för första gången liksom såhär. Fy.

Behövde bara skriva av mig min inre panik. Ska försöka göra något roligt min sista "eftermiddag i frihet" - om man får vara lite dramatisk. Även om jag helst kryper ihop i fosterställning. Natten till idag vaknade jag fem gånger efter tankar på jobbet, oron att försova mig osv. Så stressen började säkert igår omedvetet för mig.

Har du fått din utmattning klassad som arbetsskada? Jag tänker att det är uppenbart att du mår dåligt på din arbetsplats och att det kanske inte går att gå tillbaka till den hur långtid du än vilar med tanke på din reaktion. Tänker att du kanske kunde flyttas inom kommunorganisationen till en annan förskola med en annan chef tex?

 

[Inte_Ung]

Jag gick till jobbet för att vara med på mitt arbetslags reflektion. Så de kan berätta hur saker är, vad jag kan ha missat, nya rutiner osv. Jag möttes av den stress och oro jag gick hem ifrån. Många sjuka personal, mycket konflikter, stressade kollegor och känslor av hopplöshet.

Vad säger facket?
Och vad säger skyddsombudet?

Det där verkar ju vara arbetsplatsen och inte du som är sjuk.
Skyddsstopp?

 

[NilHe]

Nästa vecka börjar jag jobba 50% på onsdagen. Efter mitt läkarbesök sa läkaren att allt verkar gå enligt planen så han ansåg att det borde fungera. Får dock inget samtalsstöd alls via VC, han ansåg bara att företagshälsan överdrev. Däremot anser inte beteendevetaren det som sa att hon gjort en remiss till psykiatrin åt mig för bland annat traumabehandling och hon påstod även att hon aldrig hört om en VC som inte ger samtalsstöd i detta läge eller tar psyket på allvar. Läkaren tog bara glutenprov på mig och ökade min medicin från 20mg till 40mg. (Gick till beteendevetaren den 25e, och läkaren den 24e).

Haft enorm stress då försäkringskassan inte fått tag i min arbetsgivare angående min rehabplan. Han blev så arg att han mejlade dem, ringde och postade fysiska brev varje dag. Först den 27e fick han tag på min arbetsplats och då har jag även gett chefen, biträdande chefen samt administratörer min handläggares nummer, mejlat dem själv osv. Nu gissar jag att han fick tag i chefen eftersom min sjukpenning äntligen godkändes, men usch vad dåligt jag mått. Känns som mitt jobb inte tar mitt mående på allvar? Det tog liksom 2 månader ungefär för min chef att, troligtvis, presentera en rehabplan. Och ingen av ledningen har hört av sig utom chefen som skrev i fredags "Hej jag undrar om du kan komma in innan du börjar jobba för lönesamtal då jag måste bli klar innan v 13. Kan du inte innan så får vi väl lösa det, men det blir svårt för mig." Visst kan jag väl komma, men ett telefonsamtal om hur läget är hos mig, visa mig en rehabplan eller liknande hade varit uppskattat.

Besökt mitt jobb förra veckan med (administratören hade ett nytt schema till mig och jag bor nära så sa jag kunde hämta det istället för att hon postade det) och det var roligt att träffa kollegor, men fick lite stress då med. Jag har alltid varit den som placerat ut allas planeringstider på schema så det funkar för alla, men de har valt att inte placera ut min än. Jag kan väl förstå det men när de la fram orsaken såhär ungefär: "För nu jobbar du ju inte hundra procent så då kan du ju inte räkna med all din planeringstid ju om ens du vill ha någon". Jag: "Självklart inte, jag ska jobba 50% och tänker väl då att 50% är rimligt." Kollegor: "Åh, jaha...." Kanske jag överanalyserar reaktionen, men det känns som de tror jag kommer för att bara sitta på kontoret liksom, men jag anser mig ha rätt till 50% planeringstid eftersom jag ändå ska jobba 50%.

Jag är väl okej redo med att börja jobba, har liksom gillat läget. Är dock stressad över att jag efter 4 veckor ska upp på 75%. Min läkare anser inte att det lönar sig vara hemma längre stunder i längre perioder (fick ju övertala för en till månad med 100%), min kollega som fick bakslag och bad om 50% igen nekades med orsaken att det är en vanesak. Nu kanske det går bra för mig, men jag känner ju fortfarande att min hjärna inte hänger med, jag glömmer samt tappar ord, har fortfarande ingen motivation till något. Medicinen har väl dämpat ångest och gjort mig lite gladare, men inte gett motivation liksom.

Men oj. Så skulle inte min arbetsgivare bemöta eller hantera en sjukskriven person. Vi tar fram planer, särskilda scheman, förankrar hos kollegor (med den sjukskrivnas tillåtelse) och kommer överens om anpassningar. Oavsett om sjukskrivningen varit arbetsrelaterad eller ej. Vi vill att personer ska komma tillbaka och vet att det kräver en del arbetsplatsen och kollegor för att lyckas. Så tråkigt att din chef inte tar hand om det på ett bra sätt.

 

[Twihard]

Har du fått din utmattning klassad som arbetsskada? Jag tänker att det är uppenbart att du mår dåligt på din arbetsplats och att det kanske inte går att gå tillbaka till den hur långtid du än vilar med tanke på din reaktion. Tänker att du kanske kunde flyttas inom kommunorganisationen till en annan förskola med en annan chef tex?

Vi har samma chef på alla förskolor och det är lika illa överallt typ. Har inte hört att det kan klassas som arbetsskada, kanske något jag bör kolla upp?

Vad säger facket?
Och vad säger skyddsombudet?

Det där verkar ju vara arbetsplatsen och inte du som är sjuk.
Skyddsstopp?

Har inte hört något från dem, sen har jag inte tänkt på att kontakta dem heller. Två av skyddsombuden är också utbrända, så det är lite rörigt för dem med. Skyddsstopp vet jag inte vad det är vet bara att HRs lösning på allas mående är att skriva positiva lappar och sätta upp. Problemet är att vi inte får sätta upp saker på väggarna för chefen då de är nymålade och det är för mycket intryck för barnen enligt chefen. Sen hur lappar gör saker bättre vet jag inte.

Men oj. Så skulle inte min arbetsgivare bemöta eller hantera en sjukskriven person. Vi tar fram planer, särskilda scheman, förankrar hos kollegor (med den sjukskrivnas tillåtelse) och kommer överens om anpassningar. Oavsett om sjukskrivningen varit arbetsrelaterad eller ej. Vi vill att personer ska komma tillbaka och vet att det kräver en del arbetsplatsen och kollegor för att lyckas. Så tråkigt att din chef inte tar hand om det på ett bra sätt.

Ja det är tråkigt, känns inte sådär super

 

[JohannaB]

Först av allt en STOR KRAM!
Försök komma ihåg att du just nu har stor ångest av ovissheten med, börja med att klara av imorgon och så får du se då hur det fungerar.
Tror du startade tråden med just det, ångesten över hur återgången skulle bli?
Ta imorgon först. Och man kan till och med gå hem samma dag (men kom ihåg ringa sjukvården då, all sjukskrivning via dem medan du är delvis sjukskriven)
Kommer det inte funka så vet alla att du har provat, och man kan bli sjukskriven både mer igen (100% eller 75%) och om det ändå kan funka på 50% så kan den förlängas med. Se inte 100% som ett hot nu, överlev en dag i sänder och tro på att skyddsnät finns så du kommer få hjälp om det inte går bra.

 

[Twihard]

Först av allt en STOR KRAM!
Försök komma ihåg att du just nu har stor ångest av ovissheten med, börja med att klara av imorgon och så får du se då hur det fungerar.
Tror du startade tråden med just det, ångesten över hur återgången skulle bli?
Ta imorgon först. Och man kan till och med gå hem samma dag (men kom ihåg ringa sjukvården då, all sjukskrivning via dem medan du är delvis sjukskriven)
Kommer det inte funka så vet alla att du har provat, och man kan bli sjukskriven både mer igen (100% eller 75%) och om det ändå kan funka på 50% så kan den förlängas med. Se inte 100% som ett hot nu, överlev en dag i sänder och tro på att skyddsnät finns så du kommer få hjälp om det inte går bra.

Tack jag ska försöka tänka så. Känner mig bara så värdelös som inte "blivit bättre" och som reagerade sådär och inte med förväntan. Ska försöka glömma allt annat än att överleva imorgon. Tack för stödet.

 

[Inte_Ung]

Har inte hört något från dem, sen har jag inte tänkt på att kontakta dem heller. Två av skyddsombuden är också utbrända, så det är lite rörigt för dem med

Gå ett steg högre inom facket.
Din arbetsplats är sjuk.

Skyddsstopp vet jag inte vad det är v

Det är när verksamheten stängs för att den är farlig för anställda eller andra.

 

[Seaside]

Tack jag ska försöka tänka så. Känner mig bara så värdelös som inte "blivit bättre" och som reagerade sådär och inte med förväntan. Ska försöka glömma allt annat än att överleva imorgon. Tack för stödet.

Du är INTE värdelös! Du är en kämpe. Det är din arbetsplats som är värdelös. Jag hejar på dig

 

[Twihard]

Du är INTE värdelös! Du är en kämpe. Det är din arbetsplats som är värdelös. Jag hejar på dig

Tack

 

[Seaside]

Tack

Om känslorna kommer igen att du borde kommit längre - kom då ihåg att du i princip inte fått någon hjälp från din arbetsgivare trots att de har rehabansvar. Det är deras fel att du är där du är. Du däremot har tagit ansvar för dig själv genom att söka stöd och hjälp och gjort ALLT du har kunnat! Du är grym!!! Det kommer ta lite tid men du kommer ta dig igenom det här

 

[Twihard]

Om känslorna kommer igen att du borde kommit längre - kom då ihåg att du i princip inte fått någon hjälp från din arbetsgivare trots att de har rehabansvar. Det är deras fel att du är där du är. Du däremot har tagit ansvar för dig själv genom att söka stöd och hjälp och gjort ALLT du har kunnat! Du är grym!!! Det kommer ta lite tid men du kommer ta dig igenom det här

Tack Igår gick okej. Min chef ville ha möte och pratade om att jag inte ska undervisa, att jag ska ha en kravlös start. Så det känns ändå bra. Även om jag behövt stöd mycket tidigare

Tar varje dag minut för minut

 

[animalasia]

Tack Igår gick okej. Min chef ville ha möte och pratade om att jag inte ska undervisa, att jag ska ha en kravlös start. Så det känns ändå bra. Även om jag behövt stöd mycket tidigare

Tar varje dag minut för minut

Vad skönt ändå, då finns det lite hopp för din chef. Nu är det också vår, allt blir lättare då, speciellt på en förskola. Försök att njuta i vardagen och komma ihåg de roliga bitarna av jobbet

 

[Twihard]

Vad skönt ändå, då finns det lite hopp för din chef. Nu är det också vår, allt blir lättare då, speciellt på en förskola. Försök att njuta i vardagen och komma ihåg de roliga bitarna av jobbet

Tack jag ska försöka. Just nu lider min kommun av magsjuka så det är väldigt ont om personal, och den stressen känner jag av och jag får dåligt samvete av att gå hem "så tidigt".

 

[animalasia]

Tack jag ska försöka. Just nu lider min kommun av magsjuka så det är väldigt ont om personal, och den stressen känner jag av och jag får dåligt samvete av att gå hem "så tidigt".

Jag fattar det men du är sjuk av en annan orsak. Försök att inte ta med dig dåligt samvete hem.

 

[Twihard]

Jag fattar det men du är sjuk av en annan orsak. Försök att inte ta med dig dåligt samvete hem.

Tack det ska jag försöka. Och känner mig idag så dålig som inte "orkar" hålla i samlingar även om jag vet att det är bra att jag inte gör det. Jag måste helt enkelt försöka tänka bort prestige och sådant.

 

[Twihard]

Jag var hos läkaren idag då min sjukskrivning tog slut idag och behövdes förlängas. Mina chefer har varit förstående och empatiska trots allt, min utbrända chef sa att hon förstår hur jag mår (och att hon innan hon själv blev utbränd inte hade empati för det men nu vet bättre). De sa åt mig att skriva till läkaren samt säga att de stod bakom min tanke om att få 50% förlängt en månad för att därefter gå upp till att jobba 75% fram till semestern. Två till kollegor är hemma utbrända nu, eller en som redan varit det har fått bakslag igen men igår gick en ny drabbad hem på samma arbetsplats. Så cheferna är oroliga och vill vara försiktiga med mig.

Jag sa detta till läkaren. Att jag tycker 50% är vad jag klarar. Det är svårare än jag trodde att komma tillbaka, jag blir oerhört stressad när rutiner bryts, brist på personal eller om vi har mer barn än 10 i barngruppen (oftast 20 typ). Han sa att jag skulle sätta mina chefers åsikter åt sidan och känna efter vad jag själv tyckte. Jag sa då att jag tycker ju som de, att jag behöver mer 50%. Hur vi hade en rehabplan på jobbet om att jag kanske maj ut minst går på 50% och juni-juli på 75%. Sen semester och därefter kanske redo för 100?

Men läkaren lyssnade inte. Jag fick 2 veckor på 50%, däreftertyp 4 veckor på 25% sjukskrivning sen anser han att jag bör vara frisk och ska jobba 100% i slutet på maj. Han sa att jag får höra av mig i höst om jag behöver diskutera om jag ska fortsätta med min antidepressiva, annars tas den bort då. Jag sa att jag var mycket gladare på medicinen, för det är jag. Den lindrar även min OCD. Jag hade hoppats få gå på den ett tag, men kanske man inte gör det? Dock har mina vänner som äter olika sådana preparat gått flera år på sina för att hålla humöret uppe.

Jag känner mig så inte lyssnad på. Jag vill inte vara hemma liksom för att vara hemmasittare, vilket han påstår att man blir annars. Jag förlorar extremt mycket ekonomiskt men känner att jag måste värna om kroppen och hälsan. Och när jag äntligen tar tag i den får jag ingen hjälp. VC nekar mig samtal, FHV fick jag bara tre besök hos och de sa att jag behöver traumabehandling allra minst och remitterade mig till psyk, men psykiatrin nekade min remiss från FHV. Läkaren frågade om jag hade samtal på annat vis och jag sa att jag letar privat eftersom de på VC inte låter mig komma dit, till deras kurator. Läkaren: "Jasså, ja det är ju tråkigt men så kan det vara".

Jag är inte redo för detta, och kanske det är lathet av mig men jag har nått botten. Inom mig skriker en röst åt mig att rycka upp mig, en annan "du klarar inte mer, du har lidit i flera år". Men nu måste jag steppa upp och skynda mig att bli frisk på 6 veckor, vilket gör att jag mår skitdåligt. Min chef vart jättearg och sa att hon kan följa med på besök till min läkare. Men jag vet inte om jag vågar boka ett nytt besök. För efter mötet frågade han om allt kändes bra och jag var ju så chockad och tagen så jag sa liksom "Ja jo, det gör det väl". Men när jag kom hem började jag gråta.

Jag har ju alltid tröstätit, men tack vare medicinen gör jag inte det längre. Däremot är det nu istället att jag inte vill äta. Jag är jättehungrig, men jag har inte lust eller fantasi att komma på något.

Är jag överkänslig? Överreagerar jag? Jag vet att man ska försöka återgå för att vänja huvudet, men inga andra kollegor eller chefen klarade det såhär fort. Det stressar ihjäl mig. Jag har drömt mardrömmar fyra nätter pga läkarbesöket, att inte bli trodd... Jag vill inte vara sjuk, men jag tror inte jag klarar att fejka vara frisk så snabbt. Får väl glädja mig åt löneökningen jag fått... Men det är inte direkt plåster på såren... Jag känner mig usel och kass, kan inte hjälpa till eller underlätta för mina kollegor. Och nu blir det ännu värre.

Har ni tips på hur jag stänger av mina känslor och kan återgå till att låtsas vara frisk för att inte bli mer belastning för kollegorna? Om de tror jag mår bra kan jag ju lida hemma istället...

 

[Nepenthe]

Jag var hos läkaren idag då min sjukskrivning tog slut idag och behövdes förlängas. Mina chefer har varit förstående och empatiska trots allt, min utbrända chef sa att hon förstår hur jag mår (och att hon innan hon själv blev utbränd inte hade empati för det men nu vet bättre). De sa åt mig att skriva till läkaren samt säga att de stod bakom min tanke om att få 50% förlängt en månad för att därefter gå upp till att jobba 75% fram till semestern. Två till kollegor är hemma utbrända nu, eller en som redan varit det har fått bakslag igen men igår gick en ny drabbad hem på samma arbetsplats. Så cheferna är oroliga och vill vara försiktiga med mig.

Jag sa detta till läkaren. Att jag tycker 50% är vad jag klarar. Det är svårare än jag trodde att komma tillbaka, jag blir oerhört stressad när rutiner bryts, brist på personal eller om vi har mer barn än 10 i barngruppen (oftast 20 typ). Han sa att jag skulle sätta mina chefers åsikter åt sidan och känna efter vad jag själv tyckte. Jag sa då att jag tycker ju som de, att jag behöver mer 50%. Hur vi hade en rehabplan på jobbet om att jag kanske maj ut minst går på 50% och juni-juli på 75%. Sen semester och därefter kanske redo för 100?

Men läkaren lyssnade inte. Jag fick 2 veckor på 50%, däreftertyp 4 veckor på 25% sjukskrivning sen anser han att jag bör vara frisk och ska jobba 100% i slutet på maj. Han sa att jag får höra av mig i höst om jag behöver diskutera om jag ska fortsätta med min antidepressiva, annars tas den bort då. Jag sa att jag var mycket gladare på medicinen, för det är jag. Den lindrar även min OCD. Jag hade hoppats få gå på den ett tag, men kanske man inte gör det? Dock har mina vänner som äter olika sådana preparat gått flera år på sina för att hålla humöret uppe.

Jag känner mig så inte lyssnad på. Jag vill inte vara hemma liksom för att vara hemmasittare, vilket han påstår att man blir annars. Jag förlorar extremt mycket ekonomiskt men känner att jag måste värna om kroppen och hälsan. Och när jag äntligen tar tag i den får jag ingen hjälp. VC nekar mig samtal, FHV fick jag bara tre besök hos och de sa att jag behöver traumabehandling allra minst och remitterade mig till psyk, men psykiatrin nekade min remiss från FHV. Läkaren frågade om jag hade samtal på annat vis och jag sa att jag letar privat eftersom de på VC inte låter mig komma dit, till deras kurator. Läkaren: "Jasså, ja det är ju tråkigt men så kan det vara".

Jag är inte redo för detta, och kanske det är lathet av mig men jag har nått botten. Inom mig skriker en röst åt mig att rycka upp mig, en annan "du klarar inte mer, du har lidit i flera år". Men nu måste jag steppa upp och skynda mig att bli frisk på 6 veckor, vilket gör att jag mår skitdåligt. Min chef vart jättearg och sa att hon kan följa med på besök till min läkare. Men jag vet inte om jag vågar boka ett nytt besök. För efter mötet frågade han om allt kändes bra och jag var ju så chockad och tagen så jag sa liksom "Ja jo, det gör det väl". Men när jag kom hem började jag gråta.

Jag har ju alltid tröstätit, men tack vare medicinen gör jag inte det längre. Däremot är det nu istället att jag inte vill äta. Jag är jättehungrig, men jag har inte lust eller fantasi att komma på något.

Är jag överkänslig? Överreagerar jag? Jag vet att man ska försöka återgå för att vänja huvudet, men inga andra kollegor eller chefen klarade det såhär fort. Det stressar ihjäl mig. Jag har drömt mardrömmar fyra nätter pga läkarbesöket, att inte bli trodd... Jag vill inte vara sjuk, men jag tror inte jag klarar att fejka vara frisk så snabbt. Får väl glädja mig åt löneökningen jag fått... Men det är inte direkt plåster på såren... Jag känner mig usel och kass, kan inte hjälpa till eller underlätta för mina kollegor. Och nu blir det ännu värre.

Har ni tips på hur jag stänger av mina känslor och kan återgå till att låtsas vara frisk för att inte bli mer belastning för kollegorna? Om de tror jag mår bra kan jag ju lida hemma istället...

Men fy fasen va dåligt av läkaren!
Tycker hen borde vara mer inkännande och såklart ska du ha medicinen om du mår bättre av den.

Hade du kontakt med psykolog du kan prata med om hur du bemöts av läkaren?

Dethär och att du ska känna skuld över hur du mår, alla bevis på att arbetsplatsen är skadlig (fler sjukskrivna mm) är inte bra.

Du är inte överkänslig, du måste tänka på dig i dethär och jag beklagar att inte läkaren gör det

Kan en byta läkare?

 

[monster1]

Jag var hos läkaren idag då min sjukskrivning tog slut idag och behövdes förlängas. Mina chefer har varit förstående och empatiska trots allt, min utbrända chef sa att hon förstår hur jag mår (och att hon innan hon själv blev utbränd inte hade empati för det men nu vet bättre). De sa åt mig att skriva till läkaren samt säga att de stod bakom min tanke om att få 50% förlängt en månad för att därefter gå upp till att jobba 75% fram till semestern. Två till kollegor är hemma utbrända nu, eller en som redan varit det har fått bakslag igen men igår gick en ny drabbad hem på samma arbetsplats. Så cheferna är oroliga och vill vara försiktiga med mig.

Jag sa detta till läkaren. Att jag tycker 50% är vad jag klarar. Det är svårare än jag trodde att komma tillbaka, jag blir oerhört stressad när rutiner bryts, brist på personal eller om vi har mer barn än 10 i barngruppen (oftast 20 typ). Han sa att jag skulle sätta mina chefers åsikter åt sidan och känna efter vad jag själv tyckte. Jag sa då att jag tycker ju som de, att jag behöver mer 50%. Hur vi hade en rehabplan på jobbet om att jag kanske maj ut minst går på 50% och juni-juli på 75%. Sen semester och därefter kanske redo för 100?

Men läkaren lyssnade inte. Jag fick 2 veckor på 50%, däreftertyp 4 veckor på 25% sjukskrivning sen anser han att jag bör vara frisk och ska jobba 100% i slutet på maj. Han sa att jag får höra av mig i höst om jag behöver diskutera om jag ska fortsätta med min antidepressiva, annars tas den bort då. Jag sa att jag var mycket gladare på medicinen, för det är jag. Den lindrar även min OCD. Jag hade hoppats få gå på den ett tag, men kanske man inte gör det? Dock har mina vänner som äter olika sådana preparat gått flera år på sina för att hålla humöret uppe.

Jag känner mig så inte lyssnad på. Jag vill inte vara hemma liksom för att vara hemmasittare, vilket han påstår att man blir annars. Jag förlorar extremt mycket ekonomiskt men känner att jag måste värna om kroppen och hälsan. Och när jag äntligen tar tag i den får jag ingen hjälp. VC nekar mig samtal, FHV fick jag bara tre besök hos och de sa att jag behöver traumabehandling allra minst och remitterade mig till psyk, men psykiatrin nekade min remiss från FHV. Läkaren frågade om jag hade samtal på annat vis och jag sa att jag letar privat eftersom de på VC inte låter mig komma dit, till deras kurator. Läkaren: "Jasså, ja det är ju tråkigt men så kan det vara".

Jag är inte redo för detta, och kanske det är lathet av mig men jag har nått botten. Inom mig skriker en röst åt mig att rycka upp mig, en annan "du klarar inte mer, du har lidit i flera år". Men nu måste jag steppa upp och skynda mig att bli frisk på 6 veckor, vilket gör att jag mår skitdåligt. Min chef vart jättearg och sa att hon kan följa med på besök till min läkare. Men jag vet inte om jag vågar boka ett nytt besök. För efter mötet frågade han om allt kändes bra och jag var ju så chockad och tagen så jag sa liksom "Ja jo, det gör det väl". Men när jag kom hem började jag gråta.

Jag har ju alltid tröstätit, men tack vare medicinen gör jag inte det längre. Däremot är det nu istället att jag inte vill äta. Jag är jättehungrig, men jag har inte lust eller fantasi att komma på något.

Är jag överkänslig? Överreagerar jag? Jag vet att man ska försöka återgå för att vänja huvudet, men inga andra kollegor eller chefen klarade det såhär fort. Det stressar ihjäl mig. Jag har drömt mardrömmar fyra nätter pga läkarbesöket, att inte bli trodd... Jag vill inte vara sjuk, men jag tror inte jag klarar att fejka vara frisk så snabbt. Får väl glädja mig åt löneökningen jag fått... Men det är inte direkt plåster på såren... Jag känner mig usel och kass, kan inte hjälpa till eller underlätta för mina kollegor. Och nu blir det ännu värre.

Har ni tips på hur jag stänger av mina känslor och kan återgå till att låtsas vara frisk för att inte bli mer belastning för kollegorna? Om de tror jag mår bra kan jag ju lida hemma istället...

Nej det är inte alls konstigt att du känner som du gör, det är ju väldigt jobbigt när det inte känns som att läkaren lyssnar eftersom hen har så mycket makt över ens liv i det läget du är nu. Din läkare är väll ansluten till VC och borde kunna se till att får komma till kurator där, det är ju väldigt slött att bara säga "Ja det var ju tråkigt" när det är något som hämmar hela ens liv. Ett allternativ är ju att testa på med 25 % sjukskrivning och om/när det inte fungerar då går du tillbaka till vården igen. Skulle du bli akut dålig har du ju rätt att sjukskriva dig som vanligt ovanpå dina procent.

Angående dina kollegor tänker jag att du är i ett läge nu där de måste ta ansvar för sig själva, du kan ju inte bära personalansvaret också, det är ju trots allt inte du som är ansvarig för det. Ta ansvar för dig själv och ditt mående (dvs gör det som är bäst för dig i den här situationen, var egoistisk, det behöver du vara för att må bättre).

 

[grodan21]

Jag har bytt vc och där med läkare, den ny började prata om att en inte äta antidepressiva längre än sex månader och då har jag ätit samma dos i alla fall åtta år.

 

[Twihard]

Men fy fasen va dåligt av läkaren!
Tycker hen borde vara mer inkännande och såklart ska du ha medicinen om du mår bättre av den.

Hade du kontakt med psykolog du kan prata med om hur du bemöts av läkaren?

Dethär och att du ska känna skuld över hur du mår, alla bevis på att arbetsplatsen är skadlig (fler sjukskrivna mm) är inte bra.

Du är inte överkänslig, du måste tänka på dig i dethär och jag beklagar att inte läkaren gör det

Kan en byta läkare?

Tack Jag fick tips att byta till denna läkare då den jag hade innan var ännu värre. Och ja, denna hånar inte min vikt, men i övrigt var han väl inte så bra som jag trodde.

Jag får dessvärre ingen hjälp med psykolog. Jag letar privat nu men det är såå dyrt när man redan är ekonomiskt utsatt. Fick tips om Mindler, men de tar 100kr för 25 minuter. Vet inte om man hinner något vettigt på så kort tid?

Ska försöka prata med chefen idag. Hon kunde ju följa med till läkaren. Men känner mig "barnslig" om jag inte klarar det själv. Är ju en vuxen kvinna

Nej det är inte alls konstigt att du känner som du gör, det är ju väldigt jobbigt när det inte känns som att läkaren lyssnar eftersom hen har så mycket makt över ens liv i det läget du är nu. Din läkare är väll ansluten till VC och borde kunna se till att får komma till kurator där, det är ju väldigt slött att bara säga "Ja det var ju tråkigt" när det är något som hämmar hela ens liv. Ett allternativ är ju att testa på med 25 % sjukskrivning och om/när det inte fungerar då går du tillbaka till vården igen. Skulle du bli akut dålig har du ju rätt att sjukskriva dig som vanligt ovanpå dina procent.

Angående dina kollegor tänker jag att du är i ett läge nu där de måste ta ansvar för sig själva, du kan ju inte bära personalansvaret också, det är ju trots allt inte du som är ansvarig för det. Ta ansvar för dig själv och ditt mående (dvs gör det som är bäst för dig i den här situationen, var egoistisk, det behöver du vara för att må bättre).

Får säkert prova det. Men bara att jag mår sååå illa över detta indikerar på att jag nog inte är redo. Som FHV sa: "du ser ditt värde i prestige. I ALL prestige. Det är farligt". Jag VILL prestera, för då är jag någon. Nu kan jag inte prestera och sörjer. Men samtidigt inser jag varför och ber om hjälp... men då "tvingas" jag prestera för fort och jag får inre panik. För prestera är allt jag vill, men jag kan inte och då gör det ondare än när jag försöker. Om ni fattar Nu vågar jag visa mig svag, men då tvingas jag ändå prestera. Och vetskapen om att jag kommer misslyckas är förkrossande.

Jag har bytt vc och där med läkare, den ny började prata om att en inte äta antidepressiva längre än sex månader och då har jag ätit samma dos i alla fall åtta år.

Okej. En kompis har ätit medicinen i 3 år, de andra +10 år. Därför trodde jag det var "så det går till", lite som vitaminer - något kroppen behöver.

Om jag byter VC har jag 45 min enkel bilväg dit. Ser bara ekonomiskt med bensin, missad arbetstid osv som svårt. Men kanske ändå värt.


Jag vill inte vara hemmasittare, att läkaren ens verkar tro det... Jag njuter inte av att gå hemma, men klarar inte att jobba.
Jag vill prestera, för då är jag värd att leva. (Just detta tankesätt är kopplat till trauma enligt FHV, därav vill de skicka mig till psykiatrin. Men så nekas jag där också...)