Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[TinyWiny]

Nej, vad är det? Jag är ju inte den som brukar ha behov av det i vanliga fall, bara just där.
Hade visserligen ett möte i våras med min neurolog och min chef där beteendet kom fram också och att jag satt och tittade ner hela tiden, tror båda två förvånades över det eftersom ingen ser mig sådan i vanliga fall. Det blev bara för mycket och jag kände mig "trängd". Det var om min migrän och ep och att jobba hemma så ett viktigt möte. Jag märkte att båda två reagerade, båda två sökte min ögonkontakt och jag satt med mitt kort och snurrade på det hela tiden. Chefen nämnde det lite efteråt också. Inget otrevligt alls eller så utan mer att hon noterade det. annars brukar jag inte behöva något.

Har tränat massor på att möta människors blickar, ge ett lugnt intryck osv. Arbetsintervjuer osv brukar gå utomordentligt bra och jag ger ett avslappnat och bra intryck. Jag är kaos på insidan, men speglar inte alls det utan ett lugnt och tryggt intryck. Träning, träning, träning ligger bakom. Att ge folk vad de vill ha och panika sedan inför sig själv. Det är ju en kort tid ändå. Men i terapi funkar den "behärskningen" inte för fem ören. Jo, om vi pratar om hundar!

Det är en ring med en ring runt och den yttre kan man snurra på. Googla så hittar du. Finns allt från relativt billiga i rostfritt stål till riktigt dyra i ädlare metaller. Som en fidget men diskretare. För mig hjälpte det mig att fokusera. Att hålla mig vaken och med. Det fungerar såklart med en vanlig ring med men det kan bli ont till slut av snurrandet

Samtidigt som det är jobbigt att det inte går att dölja så är det ju bra! Hade du kunnat dölja även i terapi hade det varit än svårare att komma någonstans. Men jag känner igen det. Jag kan tyvärr lura vem som helst att allt är toppenbra.

 

[Enya]

Jag har glömt svara på mailet jag skulle svara på. Men jobbat har jag i alla fall. Vaknade i morse av alarmet och undrade vad det var som lät, helt förvirrad av tjutandet, sov djupt, efter att inte kunnat somna på flera timmar under natten igen. Inte drömt något i natt, men inte heller sovit mycket. Och det bara regnar, som för att bekräfta min sinnesinställning. Hundarna stannar i dörren varje gång vi ska gå ut. "Men USCH, det är BLÖTT ute". Ja och blötare ska det bli när vi lämnar dörren.

Jag gillar egentligen hösten, med alla sina färger, men här är den så fruktansvärt kort. I Skåne varar den längre, löven har flera olika färger och inte bara gul och sedan trillar av. Det är så deprimerande med en höst som börjar med att allt blir gult som över en natt, sedan kommer en storm och alla löven trillar av, sedan kommer folk med lövblåsare och blåser bort allt från marken och stör ens hjärnor, och kvarlämnar ljudvibrationer av hösten och mörker, regn, grått och tyngd.

Hösten är påtagligt jobbig av en annan anledning också. Det var sommar när mannen dog. Juli. Grönt. Blå himmel, varmt. Men allt tar slut, så när sommaren går mot hösten försvinner det sista som han såg när han dog. Låter jättekonstigt. Men det är lika svårt varje år när sommaren bryter och går mot höst. Hösten som är den vackraste årstiden för mig som skåning-egentligen, men som numera har en annan betydelse. I år har det varit extra jobbigt. Hela grejen med 20 år + 5 år+ 20 år tror jag har ställt till det en massa. Det är snart mer tid efter honom än innan honom och det är ju fyra gånger mer tid utan honom än med honom.

Jag försöker att låta bli att tänka på kvällen innan han dog när han ringde mig och berättade hur mycket han älskade mig, att han skulle göra allt för mig och barnen, men det är svårt ändå. Det var århundradets kärleksförklaring kan man säga, det vackraste någon sagt till mig, och han menade det, innerligt, vuxet, moget. Gud måste ha en jävla dålig humor, för han dog ju morgonen efter. Jag kan inte få ihop det i mitt huvud, än i dag. Jag kan inte förstå den orättvisan. Istället för att få en chans till dör han.Jag säger inte att människor förtjänar att dö, men finns det inte gott om människor man kan ta istället för någon som har allt att leva för, som lovar bot och bättring och att ta sitt liv och sin sjukdom och sin familj på allra största allvar i framtiden? Han kunde väl fått en chans till åtminstone. Jag tycker att det är elakt, tortyrliknande. Mot inte bara mig som är kvar, utan mot honom också. Hur var hans tankar på morgonen när han vaknade och hade ont i bröstet? Han måste ha vetat att han skulle dö. Vad tänkte han på? Jag tycker det är sorgligt, och elakt, mot honom att göra så.

Och allt som är kvar av honom försvinner varje år när sommar blir höst. Som om livet bara går vidare. Och det gör det ju, men jag står kvar på samma ställe. Har gjort en massa, men står ändå kvar på samma ställe där jag lämnades. Där.Förstår inte varför det känns så och kan inte förklara känslan ens. Men livet rinner ifrån mig och allt händer runt mig medan jag står stilla där. Där han försvann, där jag tog emot samtalet om att han inte längre fanns, där jag tog emot samtalet från honom kvällen före. Kvar i den bubblan eller i det livet.

 

[Enya]

Det är en ring med en ring runt och den yttre kan man snurra på. Googla så hittar du. Finns allt från relativt billiga i rostfritt stål till riktigt dyra i ädlare metaller. Som en fidget men diskretare. För mig hjälpte det mig att fokusera. Att hålla mig vaken och med. Det fungerar såklart med en vanlig ring med men det kan bli ont till slut av snurrandet

Samtidigt som det är jobbigt att det inte går att dölja så är det ju bra! Hade du kunnat dölja även i terapi hade det varit än svårare att komma någonstans. Men jag känner igen det. Jag kan tyvärr lura vem som helst att allt är toppenbra.

Jag tror jag har lyckats rätt bra med lurandet tidigare också, tror det är det som varit problemet- och det som inte går nu.

Googlade, fina ringar! Synd bara att jag har svårt för ringar på fingrarna, men ska kanske prova! Den enda jag ville använda var min vigselring och efter det har jag inte haft någon alls, det känns inte rätt.

 

[TinyWiny]

Jag tror jag har lyckats rätt bra med lurandet tidigare också, tror det är det som varit problemet- och det som inte går nu.

Googlade, fina ringar! Synd bara att jag har svårt för ringar på fingrarna, men ska kanske prova! Den enda jag ville använda var min vigselring och efter det har jag inte haft någon alls, det känns inte rätt.

Ja och även om det är tufft att inte kunna det i alla lägen längre hoppas jag att det kan ge positiva effekter i längden!


Det finns ju andra fidgets med om det skulle kännas bättre Jag använder inte ringar vanligtvis heller men när de behövdes tyckte jag att det var ett enkelt sätt att ha med dem och ha dem till hands när behovet uppstod. Numera spänner och slappnar jag av i små muskler istället Låter säkert konstigt men med yrsel behövde jag hitta knep som höll mig på fötterna och att knipa med tårna t ex gjorde att det blev lättare. "Får jag röra på min kropp blir jag lugn i min knopp"

 

[MiaMia]

Mmm kanske kan våga ha gosedjur om det blir ny terapi. Jag blir ofta splittrad i olika emotionella personligheter bl a en livrädd liten tjej och hon skulle behöva det där gosedjuret för att kunna vara med på terapin. Första traumaterapin fick jag faktiskt leka med dockor.

Min nalle har varit på sjukhuset flera gånger och hälsar att det brukar gå bra.

Han har hjälpt mig att köra till/från jobbiga möten också. Alltså han sitter i knät och når till nederkanten på ratten med tassarna. Men jag tar liksom inte ifrån honom hans uppfattning om hur mycket han bidrar med i själva körningen...

 

[kma]

Min nalle har varit på sjukhuset flera gånger och hälsar att det brukar gå bra.

Han har hjälpt mig att köra till/från jobbiga möten också. Alltså han sitter i knät och når till nederkanten på ratten med tassarna. Men jag tar liksom inte ifrån honom hans uppfattning om hur mycket han bidrar med i själva körningen...

Då får Stina-råtta följa med framöver

Klart nalle ska få behålla sin egna uppfattning och upplevelse

 

[Enya]

Ja och även om det är tufft att inte kunna det i alla lägen längre hoppas jag att det kan ge positiva effekter i längden!


Det finns ju andra fidgets med om det skulle kännas bättre Jag använder inte ringar vanligtvis heller men när de behövdes tyckte jag att det var ett enkelt sätt att ha med dem och ha dem till hands när behovet uppstod. Numera spänner och slappnar jag av i små muskler istället Låter säkert konstigt men med yrsel behövde jag hitta knep som höll mig på fötterna och att knipa med tårna t ex gjorde att det blev lättare. "Får jag röra på min kropp blir jag lugn i min knopp"

Ja, fast jag oroar mig bara för de effekterna och de besöken! Ser inte fram emot dem. Jag är inte avbokartypen och har jag bestämt något så är det så, dessutom sa jag att jag skulle gå på besöken, orolig behövde han bara bli om jag inte dök upp så snacka om att jag nu satt mig i en situation där jag inte kan låta bli att ens gå. Det tänkte jag inte på när jag sa det, det visste han nog om... Ibland undrar jag vem som lurar vem. Med förra kunde jag lättare snirkla mig ur greppet känns det som, här kommer jag inte loss utan att ge något svar. Så irriterande att vända och vrida på sig och inte veta vilket ben jag ska stå på och så slutar det ändå med att jag måste svara-vilket ju är anledningen till varför jag är där, men JOBBIGT ju. Och anledningen till att jag mår dåligt nu också, tycker jag.

Får se om jag kommer på något, spänna kroppsdelar låter för mycket som mindfulness så en pryl verkar bättre.

 

[Enya]

Då får Stina-råtta följa med framöver

Klart nalle ska få behålla sin egna uppfattning och upplevelse

Bra beslut!

 

[Enya]

Har inte många bilder på barnen och deras pappa, alla tre, tror bara jag har en faktiskt. En enda. Och det är den här gräsliga mobilbilden. Den är inte gräslig i sig utan i dålig kvalitet tyvärr. Mobilkameror var inte världsbäst i mars 2004 dock. Men den är fin. Jag minns sammanhanget den är tagen, hur vi skrattade, infallet när jag tog den osv. Inte fattade jag att den bilden skulle vara något av det enda kvar sedan av honom. En tvååring och en 6 månaders också.

 

[tuaphua]

När jag gick EMDR så gjorde vi både ögonrörelse-grejen och "tapping". Terapeuten duttade omväxlande på mina knän, så att det blev en sida i taget, medans vi pratade om traumat.
Innan det hade hon guidat mig genom att skapa "min trygga plats" mentalt. Vi gick igenom hur det såg ut, om jag var där med någon, hur det luktade, hur det kändes etc och vävde in så många sinnen som möjligt i trygga platsen.
När det blev för jobbigt med trauma-grejerna gick vi tillbaks till den trygga platsen.
Jag har för mig att vi gjorde ngt med hypnos också och några avslappningsövningar. Så det var inte bara så att man skulle kasta sig ut över stupet och hoppas på att överleva. Det gjordes med försiktighetsåtgärder.
Jag gissar efter vad jag hört om andras erfarenheter att ganska många jobbar lite så med att försöka balansera upp så att man inte släpper hem någon som är i de hemskaste känslorna liksom.

När jag gick trauma-grupp så var det en del som hade mycket nedtryckta/inlåsta känslor från barndomen som påverkade kraftigt. Då hade vi ngt som hette "attityd-grupp" där man guidades genom sina känslor och terapeuten såg till att de förstärktes så att man tex kunde bli jäkligt arg och få ur sig allt det man var arg på, sätta ord på det.. kanske också vad man skulle vilja säga till någon som skadat en som barn tex. Det var skittufft men hjälpte väldigt för alla.
Så sorgligt att det inte verkar finnas sådan grupp.
Men det kanske kan gå att hitta något liknande inom enskild terapi.

Schematerapi kan också vara gynnsamt om man sedan ung ålder utvecklat mönster pga trauman etc.

Jag lyckades få vara på annan psykmottagning än i dina trakter när jag bodde så att jag egentligen tillhörde den för ngt år sedan bara. Så det kanske kan gå även för dig. Även om det kanske bli knökigt med resor etc.

 

[TinyWiny]

Ja, fast jag oroar mig bara för de effekterna och de besöken! Ser inte fram emot dem. Jag är inte avbokartypen och har jag bestämt något så är det så, dessutom sa jag att jag skulle gå på besöken, orolig behövde han bara bli om jag inte dök upp så snacka om att jag nu satt mig i en situation där jag inte kan låta bli att ens gå. Det tänkte jag inte på när jag sa det, det visste han nog om... Ibland undrar jag vem som lurar vem. Med förra kunde jag lättare snirkla mig ur greppet känns det som, här kommer jag inte loss utan att ge något svar. Så irriterande att vända och vrida på sig och inte veta vilket ben jag ska stå på och så slutar det ändå med att jag måste svara-vilket ju är anledningen till varför jag är där, men JOBBIGT ju. Och anledningen till att jag mår dåligt nu också, tycker jag.

Får se om jag kommer på något, spänna kroppsdelar låter för mycket som mindfulness så en pryl verkar bättre.

Det förstår jag. Man vill ha hjälp och är beredd att göra jobbet men önskar att man kunde få slippa smärtan. Man har ju gått igenom så mycket redan! Kan inte något pucko utsättas istället och man magiskt var ute på andra sidan?!

Tycker du! Jag har aldrig pysslat med mindfulness så jag vet inte. Jag har utarbetat strategier för att klara mig bara. Jag är dock mycket i min kropp. Jag kan sänka puls och blodtryck fort och mycket liksom att andas väldigt väldigt långsamt. Jag behöver vara i min kropp för att leva. Det är det som har varit så jobbigt sedan jag förlorade min själsfrände. Jag har inte kunnat vara i kroppen för det går inte att hantera. Jag har flertalet gånger tänkt att jag har fått en psykos. Attacker där jag inte kan andas eller ens finnas... Jag trodde jag hade utvecklat panikångest men fick veta att man då är rädd för attackerna och undviker det som utlöste dem men jag kan inte leva i en värld där hon inte finns och det är när sanningen slår mig som det händer. Det är inte så att jag inbillar mig att det inte hände utan jag stänger bort kroppen för att överleva.
Nu har jag på eget bevåg börjat med basal kroppskännedom. Första gångerna slog ner mig så totalt trots att jag "lämnade" kroppen så snart jag var klar. Jag hoppas att jag en dag kommer dit jag var. Även om det kan låta nice att kunna stänga av totalt slet jag så hårt för att få kontakt med kroppen för man mår inte bra när ingen kontakt finns. Det här är inte första gången. Det var så jag överlevde.

 

[kma]

När jag gick EMDR så gjorde vi både ögonrörelse-grejen och "tapping". Terapeuten duttade omväxlande på mina knän, så att det blev en sida i taget, medans vi pratade om traumat.
Innan det hade hon guidat mig genom att skapa "min trygga plats" mentalt. Vi gick igenom hur det såg ut, om jag var där med någon, hur det luktade, hur det kändes etc och vävde in så många sinnen som möjligt i trygga platsen.
När det blev för jobbigt med trauma-grejerna gick vi tillbaks till den trygga platsen.
Jag har för mig att vi gjorde ngt med hypnos också och några avslappningsövningar. Så det var inte bara så att man skulle kasta sig ut över stupet och hoppas på att överleva. Det gjordes med försiktighetsåtgärder.
Jag gissar efter vad jag hört om andras erfarenheter att ganska många jobbar lite så med att försöka balansera upp så att man inte släpper hem någon som är i de hemskaste känslorna liksom.

När jag gick trauma-grupp så var det en del som hade mycket nedtryckta/inlåsta känslor från barndomen som påverkade kraftigt. Då hade vi ngt som hette "attityd-grupp" där man guidades genom sina känslor och terapeuten såg till att de förstärktes så att man tex kunde bli jäkligt arg och få ur sig allt det man var arg på, sätta ord på det.. kanske också vad man skulle vilja säga till någon som skadat en som barn tex. Det var skittufft men hjälpte väldigt för alla.
Så sorgligt att det inte verkar finnas sådan grupp.
Men det kanske kan gå att hitta något liknande inom enskild terapi.

Schematerapi kan också vara gynnsamt om man sedan ung ålder utvecklat mönster pga trauman etc.

Jag lyckades få vara på annan psykmottagning än i dina trakter när jag bodde så att jag egentligen tillhörde den för ngt år sedan bara. Så det kanske kan gå även för dig. Även om det kanske bli knökigt med resor etc.

Jag tyckte det där med trygg plats var så svårt för jag fick t ex inte ha med mig mina katter där för jag skulle tvunget hitta en trygg plats där jag var helt själv enligt terapeuten . Vilket ställde till det för mig, jag kände mig aldrig trygg på den trygga platsen. Jag blev tyvärr ofta lämnad ostabil, bekymret med EMDR omgång 2 och 3 var nog att de inte hade tillräckligt med kunskap om svårare dissociation, mina emotionella personligheter blev inte tryggade innan sessionen var slut.
Däremot min första terapeut kunde hålla terapi med alla mina olika delar/personligheter under samma session och försökte få oss att vara ”sams” när vi gick därifrån.

Schematerapi tycker jag låter intressant. Men gissar det främst är privata terapeuter som utför?
Och sån där grupp skulle jag behöva gå. Är det liknande DBT?

Förlåt @Enya att jag lånar din dagbok med mina frågor

 

[Enya]

När jag gick EMDR så gjorde vi både ögonrörelse-grejen och "tapping". Terapeuten duttade omväxlande på mina knän, så att det blev en sida i taget, medans vi pratade om traumat.
Innan det hade hon guidat mig genom att skapa "min trygga plats" mentalt. Vi gick igenom hur det såg ut, om jag var där med någon, hur det luktade, hur det kändes etc och vävde in så många sinnen som möjligt i trygga platsen.
När det blev för jobbigt med trauma-grejerna gick vi tillbaks till den trygga platsen.
Jag har för mig att vi gjorde ngt med hypnos också och några avslappningsövningar. Så det var inte bara så att man skulle kasta sig ut över stupet och hoppas på att överleva. Det gjordes med försiktighetsåtgärder.
Jag gissar efter vad jag hört om andras erfarenheter att ganska många jobbar lite så med att försöka balansera upp så att man inte släpper hem någon som är i de hemskaste känslorna liksom.

När jag gick trauma-grupp så var det en del som hade mycket nedtryckta/inlåsta känslor från barndomen som påverkade kraftigt. Då hade vi ngt som hette "attityd-grupp" där man guidades genom sina känslor och terapeuten såg till att de förstärktes så att man tex kunde bli jäkligt arg och få ur sig allt det man var arg på, sätta ord på det.. kanske också vad man skulle vilja säga till någon som skadat en som barn tex. Det var skittufft men hjälpte väldigt för alla.
Så sorgligt att det inte verkar finnas sådan grupp.
Men det kanske kan gå att hitta något liknande inom enskild terapi.

Schematerapi kan också vara gynnsamt om man sedan ung ålder utvecklat mönster pga trauman etc.

Jag lyckades få vara på annan psykmottagning än i dina trakter när jag bodde så att jag egentligen tillhörde den för ngt år sedan bara. Så det kanske kan gå även för dig. Även om det kanske bli knökigt med resor etc.

Om man inte har någon trygg plats då? Har alla det? Hur gör man om man inte har det? Jag tror inte jag har det. Bara platser och otrygga sådana.

Avslappningsövningar är så vanligt, jag blir knäpp på det, kan inte släppa garden för det så det blir ju inte någon avslappning.

Kommer ihåg förra terapeuten när vi pratade om mamma, hon ville jag skulle säga att jag var arg på henne och varför, som om hon var där i rummet, men det gick inte, jag fick inte ut ett ord. Det blev istället att jag som vanligt började försvara henne igen, som jag alltid förut har gjort. Det är ju inte hennes fel och hon har ju gjort sitt bästa, jag borde inte ens vara arg och inte döma. Men fram till det ögonblicket var jag arg på henne och det du skrev påminde om det hon gjorde faktiskt.

Jag vet att i början när jag fick första kontakt med VC så sa de att jag kunde höra av mig till ett annat ställe om det var akut med tanke på var jag jobbar så det går väl att skicka remiss dit också. Fritt vårdval finns ju till viss del, speciellt när jag jobbar där. Men annars finns det inte många alternativ i den här regionen har jag märkt.

 

[tuaphua]

Jag tyckte det där med trygg plats var så svårt för jag fick t ex inte ha med mig mina katter där för jag skulle tvunget hitta en trygg plats där jag var helt själv enligt terapeuten . Vilket ställde till det för mig, jag kände mig aldrig trygg på den trygga platsen. Jag blev tyvärr ofta lämnad ostabil, bekymret med EMDR omgång 2 och 3 var nog att de inte hade tillräckligt med kunskap om svårare dissociation, mina emotionella personligheter blev inte tryggade innan sessionen var slut.
Däremot min första terapeut kunde hålla terapi med alla mina olika delar/personligheter under samma session och försökte få oss att vara ”sams” när vi gick därifrån.

Schematerapi tycker jag låter intressant. Men gissar det främst är privata terapeuter som utför?
Och sån där grupp skulle jag behöva gå. Är det liknande DBT?

Förlåt @Enya att jag lånar din dagbok med mina frågor

Men oj, vad skumt att du inte fick ha med katterna. Jag fick ha med min ponny och terapeuten frågade och pratade om honom när vi skapade platsen. Han var en viktig del enligt terapeuten och fick finnas där som support och typ puffa varm andedräkt i mitt ansikte etc.
Använder fortfarande den platsen 20 år senare typ hos tandläkaren.

Gruppen jag gick i var en 5-6 veckor lång heltidsgrej för svåra trauman. Vi hade både samtal, psykoterapi av olika slag, attitydgrupp, musik-/bild-terapi, utbildning om det medicinska av psykiater etc. Den leddes av psykiatern och psykologen/terapeuten som jag gick EMDR, Schematerapi och kbt hos. De forskade om trauma/traumavård. Tyvärr är båda pensionärer och gruppen skrotades innan det.
Att min terapi blev så lyckad beror nog till stor del på den psykologen. Hon var så oerhört skicklig på att guida en genom saker, läste av alla klockrent och pressade en hårt med varmt och lagom. Fantastisk!

Jag fick gå gruppen två ggr iom att man underskattat mina problem och jag behövde enskild vård en period innan omgång två i gruppen. Då visste de ju också mer om hur jag funkade.

Jag fick både gruppen och Schematerapi genom öppenpsyk. Men då bodde jag i Stockholm där möjligheten fanns. Min psykolog var en av de första som utbildade sig inom Schematerapi och kände själv att KBT inte passade mig helt. Så hon bytte. Och det var min sista pusselbit som krävdes.
De jag känner som gått Schematerapi har gjort det privat i Stockholm.
Där jag bott efter det har de sett det som ”ett storstadsfenomen” med tillgång till det.

 

[tuaphua]

Om man inte har någon trygg plats då? Har alla det? Hur gör man om man inte har det? Jag tror inte jag har det. Bara platser och otrygga sådana.

Avslappningsövningar är så vanligt, jag blir knäpp på det, kan inte släppa garden för det så det blir ju inte någon avslappning.

Kommer ihåg förra terapeuten när vi pratade om mamma, hon ville jag skulle säga att jag var arg på henne och varför, som om hon var där i rummet, men det gick inte, jag fick inte ut ett ord. Det blev istället att jag som vanligt började försvara henne igen, som jag alltid förut har gjort. Det är ju inte hennes fel och hon har ju gjort sitt bästa, jag borde inte ens vara arg och inte döma. Men fram till det ögonblicket var jag arg på henne och det du skrev påminde om det hon gjorde faktiskt.

Jag vet att i början när jag fick första kontakt med VC så sa de att jag kunde höra av mig till ett annat ställe om det var akut med tanke på var jag jobbar så det går väl att skicka remiss dit också. Fritt vårdval finns ju till viss del, speciellt när jag jobbar där. Men annars finns det inte många alternativ i den här regionen har jag märkt.

Jag fick hjälp att skapa det. Jag hade inget. Men jag hade små fragment av saker som kunde bidra. Tex att sitta i min hästs box. Att han andades varmt på mig. Solen sken in varmt genom fönstret och värmde. Hästarna tuggade hö lugnt och mysigt. Det skulle vara lugnt, ingen kom dit etc.
Det går inte på direkten! Men man kan ibland blanda in lite hypnosinslag för att befästa tryggheten etc.

Avslappningsövningar var väldigt få som funkade med mig. Och från början funkade inga. Därav hypnosinslag.

Och de som hade problem att bli arga eller ens tänka på barndomsgrejerna kunde inte alls heller från början. Inte jag heller med mina saker. Men de som jobbade med oss hade åratals erfarenhet av just såna problem hos folk. Så de vallade in en gradvis.
Och det är enklare att vara arg, det går att skapa saker ur ilska. Sorg, skam, bitterhet, avundsjuka etc tär mer på en själv. Ilska kan tända en eld som ger förändring. Men vissa kan ju verkligen inte bli arga iom att de behövt förtränga såna känslor så länge. Det blir panik eller sorg eller ja.. Men med hjälp kan man till slut våga känna och släppa fram känslor som är så läskiga. Om det så är ilska, sorg eller annat.

Och man får vara arg trots att någon gjort sitt bästa eller liknande. Jätteviktigt!

 

[Enya]

Det förstår jag. Man vill ha hjälp och är beredd att göra jobbet men önskar att man kunde få slippa smärtan. Man har ju gått igenom så mycket redan! Kan inte något pucko utsättas istället och man magiskt var ute på andra sidan?!

Tycker du! Jag har aldrig pysslat med mindfulness så jag vet inte. Jag har utarbetat strategier för att klara mig bara. Jag är dock mycket i min kropp. Jag kan sänka puls och blodtryck fort och mycket liksom att andas väldigt väldigt långsamt. Jag behöver vara i min kropp för att leva. Det är det som har varit så jobbigt sedan jag förlorade min själsfrände. Jag har inte kunnat vara i kroppen för det går inte att hantera. Jag har flertalet gånger tänkt att jag har fått en psykos. Attacker där jag inte kan andas eller ens finnas... Jag trodde jag hade utvecklat panikångest men fick veta att man då är rädd för attackerna och undviker det som utlöste dem men jag kan inte leva i en värld där hon inte finns och det är när sanningen slår mig som det händer. Det är inte så att jag inbillar mig att det inte hände utan jag stänger bort kroppen för att överleva.
Nu har jag på eget bevåg börjat med basal kroppskännedom. Första gångerna slog ner mig så totalt trots att jag "lämnade" kroppen så snart jag var klar. Jag hoppas att jag en dag kommer dit jag var. Även om det kan låta nice att kunna stänga av totalt slet jag så hårt för att få kontakt med kroppen för man mår inte bra när ingen kontakt finns. Det här är inte första gången. Det var så jag överlevde.

Ja man logiskt vet att man måste och allt det där, men känslomässigt gör man allt för att slippa, det går automatiskt utan att jag tänker på det förrän efter, "nu gjorde jag så igen" tex, inte meningen. Men det vore bra att det blev överstökat sådär magiskt utan att man själv gjorde jobbet, det är redan svårt nog ju, varför måste det vara svårare.

Mindfullness är ju det här med att vara närvarande i kroppen och känna den, andas och avslappning och så. Jag fixar inte det riktigt, att vara avslappnad på kommandon i miljöer jag inte trivs i eller väljer själv och med människor jag inte har relation till osv.

Bra att det fungerar för dig!

 

[Enya]

Jag tyckte det där med trygg plats var så svårt för jag fick t ex inte ha med mig mina katter där för jag skulle tvunget hitta en trygg plats där jag var helt själv enligt terapeuten . Vilket ställde till det för mig, jag kände mig aldrig trygg på den trygga platsen. Jag blev tyvärr ofta lämnad ostabil, bekymret med EMDR omgång 2 och 3 var nog att de inte hade tillräckligt med kunskap om svårare dissociation, mina emotionella personligheter blev inte tryggade innan sessionen var slut.
Däremot min första terapeut kunde hålla terapi med alla mina olika delar/personligheter under samma session och försökte få oss att vara ”sams” när vi gick därifrån.

Schematerapi tycker jag låter intressant. Men gissar det främst är privata terapeuter som utför?
Och sån där grupp skulle jag behöva gå. Är det liknande DBT?

Förlåt @Enya att jag lånar din dagbok med mina frågor

Det är okej, fråga på och låna tråden du!

Följdfråga, vad är schematerapi?

 

[Enya]

Jag fick hjälp att skapa det. Jag hade inget. Men jag hade små fragment av saker som kunde bidra. Tex att sitta i min hästs box. Att han andades varmt på mig. Solen sken in varmt genom fönstret och värmde. Hästarna tuggade hö lugnt och mysigt. Det skulle vara lugnt, ingen kom dit etc.
Det går inte på direkten! Men man kan ibland blanda in lite hypnosinslag för att befästa tryggheten etc.

Avslappningsövningar var väldigt få som funkade med mig. Och från början funkade inga. Därav hypnosinslag.

Och de som hade problem att bli arga eller ens tänka på barndomsgrejerna kunde inte alls heller från början. Inte jag heller med mina saker. Men de som jobbade med oss hade åratals erfarenhet av just såna problem hos folk. Så de vallade in en gradvis.
Och det är enklare att vara arg, det går att skapa saker ur ilska. Sorg, skam, bitterhet, avundsjuka etc tär mer på en själv. Ilska kan tända en eld som ger förändring. Men vissa kan ju verkligen inte bli arga iom att de behövt förtränga såna känslor så länge. Det blir panik eller sorg eller ja.. Men med hjälp kan man till slut våga känna och släppa fram känslor som är så läskiga. Om det så är ilska, sorg eller annat.

Och man får vara arg trots att någon gjort sitt bästa eller liknande. Jätteviktigt!

Smart! Tänkte inte på att skapa! Men det är ju smart! Hästar är ju verkligen lugnande, speciellt höätande sådana! Och ljudet av det, så underbart!

Skönt jag inte är ensam om avslappningsövningar, verkar vara på populärt ju, alla pysslar ju med det, känner mig störd som inte kan det.

Det har alltid varit svårt att vara arg på mina föräldrar. De har ju jobbat med vad de blivit tilldelade så att säga. Jag dömer mig själv, skuldbelägger mig själv för att jag har varit och är så extremt dålig som mamma, men mina egna föräldrar möter jag inte på samma hårda vis. Jag vet inte varför? Förra terapeuten pratade mycket om att jag inte har fått känna känslor, bara borsta dem av mig och gå vidare liksom, ett sätt att överleva, och just att man inte fick lov att känna-skratta, gråta, visa ilska hemma. Det var jobbigt och det störde ju pappa och även mamma förstås, en ursäkt för henne att slippa hantera känslor från oss kanske. Vi är annars rätt temperamentsfulla i familjen, jag är den som är minst av oss, mamma är långsint som få tex och mina syskon har humör som tusan ibland. Men jag tror inte man kan jämföra de av mina syskon jag har kvar med mig och min två år yngre syster (som dog) eftersom vi växte upp på ett helt annat sätt än mina friare yngre syskon som växte upp mer normalt, hade ett mycket mer fritt liv än vad vi hade. Bevittnade ingen våld eller så heller, ingen alkoholism osv. Man skulle kunna utföra forskning på oss, om min syster hade levt, nästan. Hur två kullar med samma föräldrar blir med olika uppväxtmiljöer. Så olika det har blivit liksom. Jag och min syster är mycket mer trasiga än de två andra. Min systers trasighet ledde ju till en troligen medveten överdos för några år sedan. Ett sätt för henne att avsluta sitt mångåriga lidande, samma lidande som jag har. Hon försökte prata med mamma om vår uppväxt, men möttes bara av förnekelse och tårar och sånt från mammas sida. "Så dåligt var det ju inte". Tänker att för min syster måste det har känts otroligt jobbigt att våga bemöta henne med allt hon mått dåligt med och sedan få det slängt i ansiktet istället för en förståelse eller en ursäkt eller något annat. Lite skuldbeläggande mot henne istället, som om hon, och jag, hittar på, överdriver. Tror det drev henne mot beslutet. Hon sa det till mig också vid tillfället, jag pratade inte med henne om det utan hon ville bara ha bekräftelse, jag kunde inte ge henne det. Min syster hade ju rätt.

Men även en hund går ju fram till den husse eller matte som slår den om den sätter ner en skål mat till den. Mamma är mamma, jag kunde inget annat än vara tyst även om jag borde ha tagit min systers parti. Hon kanske ville det egentligen. Behövde det. Jag var inte redo då dock. Nu kommer det aldrig att ske, mamma kommer aldrig att stå till svars.

 

[TinyWiny]

Ja man logiskt vet att man måste och allt det där, men känslomässigt gör man allt för att slippa, det går automatiskt utan att jag tänker på det förrän efter, "nu gjorde jag så igen" tex, inte meningen. Men det vore bra att det blev överstökat sådär magiskt utan att man själv gjorde jobbet, det är redan svårt nog ju, varför måste det vara svårare.

Mindfullness är ju det här med att vara närvarande i kroppen och känna den, andas och avslappning och så. Jag fixar inte det riktigt, att vara avslappnad på kommandon i miljöer jag inte trivs i eller väljer själv och med människor jag inte har relation till osv.

Bra att det fungerar för dig!

Haha nä på kommando hade det aldrig fungerat Det här har jag utvecklat ensam. Jag kan inte säga något jag kan göra utan problem på kommando. Innehåller något jag köpt instruktioner, typ att man skulle göra si och så. Även sådant gör att jag går igång! Glöm det! Kom inte och ge mig order! Jag gör som jag vill när jag vill. Så nej. Hade någon försökt få mig att göra mindfullness, basal kroppskännedom eller annat hade de gått bet.

 

[Enya]

Haha nä på kommando hade det aldrig fungerat Det här har jag utvecklat ensam. Jag kan inte säga något jag kan göra utan problem på kommando. Innehåller något jag köpt instruktioner, typ att man skulle göra si och så. Även sådant gör att jag går igång! Glöm det! Kom inte och ge mig order! Jag gör som jag vill när jag vill. Så nej. Hade någon försökt få mig att göra mindfullness, basal kroppskännedom eller annat hade de gått bet.

Tänk dig då sitta i en situation där du sitter mitt en terapeut och hon/han börjar med att man ska blunda och tänka på olika saker och känna kroppen här och där, fötterna tex och upp, och så beskrivs hur kroppen känns och blir tung osv. Jag har för det första svårt att ens blunda-vem blundar i en hotfull situation? Och sedan slappna av- vem gör det i en hotfull situation, man måste ju vara redo och på språng om något händer. Tror faktiskt det är det kroppen känner. Men ja jag morrar, himlar med ögonen och suckar djupt vareviga gång det här kommer på tal. Försöker men det slutar alltid med att jag sitter rak i ryggen- och inte avslappnat, och till slut smygkikar jag ändå. Jag är som en vakthund!