Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[Enya]

Jag vet inte vilka människor du syftar på? Jag har aldrig träffat någon sådan. Människor gör bra saker, dåliga saker, dumma saker och smarta saker. Endel är rövigare än andra och lägger sin energi på det medans andra lägger sin energi på att växa som människor men ingen är felfri. Nu känner jag dig inte IRL men tycker att du verkar vara som de flesta förutom att du har drabbats ohemult hårt i livet.

Kan du babbla väder och vind? Ibland kan menlöst prat få spärrar att släppa medans det för andra är svinjobbigt med kallprat.
Kan ni kanske har ett tecken du gör när hans prat gör att du tappar bort dig? Så du kan säga det du tänker i rätt kontext?

Att du jobbar överhuvudtaget just nu förvånar mig! Du mår ju verkligen inte bra!

Ta hand om dig

Jag tänker mer människor i allmänhet faktiskt. Felfria tror jag väl inte riktigt att man är, men vissa verkar vara det mer än andra. Svårt tycker jag när jag verkar vara motsatsen.


Jag kan prata hund. Det brukar fungera. Kommer förresten ihåg när jag jobbade i Lund på en vc där och jag och en kollega delade rum, när vi väl satte igång och pratade hund fick vi påminna oss om att ha koll på klockan.

Jag vet inte med tecken, jag har funderat lite på när det började låsa sig förra gången och jag vet inte när, kanske var så redan från början. Och när det väl börjat får jag inte ordning på tankarna, det känns som om de inte är ok. Vi pratade om att det (inte) är mitt fel att mannen dog. Han tog upp flera exempel på det och jag kände mest att jag bara inte håller med, men det finns ju liksom inget att argumentera emot, att prata om. Hans åsikt är den korrekta och min den felaktiga. Han kör inte över mig, det är inte så jag menar, det är bara... ja, jag vet inte, jag har redan förklarat att jag tycker att det är mitt fel och att allt som händer i mitt fel är rätt åt mig därefter, förra gången kände jag att det inte längre fanns någon anledning att ta upp det, då skulle jag mest ses som envis och dum, för vad finns det ens att prata om? Mitt resonemang är orimligt även om mina känslor säger att det inte är det. Och så blev det bara en värre låsning efter det.

Jag skulle vilja vara sjukskriven, åtminstone en del av min arbetstid, känner att även 4 timmar är för lång tid att orka, men det är nog inte lätt att bli så jag tragglar på. Har telefonsamtal med neurologen om en månad och kanske ska be henne om det om det blir värre tills dess eftersom jag ju ska höja epilepsimedicinen rätt mycket om en vecka. Tror den påverkar en del också. förstoppning, ont i magen, illamående och glömska beror ju också på den.

Tack, försöker göra det.

 

[Enya]

Vi är väl olika allihop och har olika förutsättningar. I min familj pratade man inte direkt känslor. Jag är också väldigt olik båda föräldrar till sättet och kan väl därför också stängt ner ännu mer känslomässigt iom att jag inte kände mig förstådd och det var mkt turbulent hemma öht. Sen ett gäng trauman på det under tonåren så låste det sig totalt med att prata känslor.
Jag fick lära mig under terapin. Och jag träffade fler där som inte kunde sätta ord på saker, inte kunde identifiera alla känslor etc. Det är inget konstigt eller fel! Visst fanns det de som hade jättelätt för att prata om sitt med. Men det fanns också de som pratade för mycket om sitt och körde över andra. Det finns hela skalan och allt går att få hjälp med. Men det kan ta tid om man har svårt för det och har stängt av länge.
Upplever man trauman som är för svåra så orkar man ju varken tänka på det, känna det etc. Att då lära sig prata om det när det är färskt kan vara övermäktigt. Man kan stänga ner. Det är en normal trauma-reaktion för att orka överleva. Kroppen gör det automatiskt.
Vissa behöver få tid och andra behöver hjälp av att någon annan utifrån hjälper till att gräva sig igenom ens tjocka murar. För man kan själv inte slå igenom dem ensam inifrån. Sån var jag förut. Jag hade nog inte rett ut mina trauman om jag inte fått den hjälpen. Numer har jag dels fått bearbeta de sakerna och är "klar" med dem. Men jag har också fått verktyg att bättre hantera trauman efter det.
Det har absolut inget med ens människovärde att göra! Vi har lätt och svårt för olika saker och vi har olika ryggsäckar att bära.

Kan du säga till din terapeut att när det låser sig kan du behöva hjälp från honom att komma vidare när det låser sig? Att du kan säga till att "nu låste det sig igen" och så får ni fundera ut hur ni kan komma runt det.

Jag förstår att vi är olika, det är ju bra att vi är det, tycker jag.
I min familj pratar vi inte känslor alls-det är ett tabuämne om något. Man bara tar emot och emot och stoppar det inom sig och reser sig och går vidare, eller SKA göra det, annars anses man gnällig och snackas skit om. Det har orsakat att några av oss stoppar allt inom oss och några av oss gnäller för "minsta lilla". Det finns så mycket "drama" i min familj- som hade undvikits om man pratat om känslor som normalt folk istället för att gissa, tolka, snacka skit och missförstå. Ibland är 50 mil inte långt bort nog känner jag.... och ibland tänker jag att det är bra att jag bor 50 mil bort.

Jag har funderat lite på när det låser sig så, det har även skett när jag var liten och inte kunde hantera situationer jag hamnade i, det känns lite som ett sätt att överleva eller ta sig igenom något svårt. Jag var ett väldigt tyst och blygt barn i skolåldern, tidigare pratade jag mer, hemma, men efter jag började förskoleklass gick det bara utför med tystnaden. Både i skolan, men också hemma egentligen, vi lärde oss ju rätt fort att när mamma tyckte något var det bara att "ta emot" och släppa vad man själv tyckte. Fanns inte rum för ens egna känslor och tankar, även om man visste att mamma hade fel eller om man blev oskyldigt anklagad för något man inte gjort egentligen. Att säga emot osv var oacceptabelt. Men visst testade jag ju dock gränserna ibland, en gång som 8-åring när jag fick skäll svarade jag emot med "jävla kärring" till mamma och fick då en örfil, så jag har ju ändå varit lite uppkäftig ibland. Har aldrig kallat henne något ens i närheten av det igen, vet inte var jag fick det ifrån, var ju inte så gammal.

Jag får kanske lyfta det, kanske bättre innan det väl låser sig då det är för sent när det gör det. Han sa att jag har en fenomenal förmåga att stänga allt inom mig (ehm... tack, eller inte? ) och att han hade önskat att jag använde honom för det istället, prata om det eller skälla eller vad som istället för att stänga in det.

 

[Enya]

Tills döden skiljer er åt heter det ju. Varför heter det så? Varför är man fri när döden inträffar? Slutar man älska någon för att den dör? Jag förstår inte riktigt hur. Då har man ju inte valt själv att sluta älska någon. Försvinner kärleken bara för att personen dör, som om den tar med sig den?

Hur känns det att skilja sig, att sluta älska någon, att inte längre ha känslor för någon? Och när personen är död, hur vet man att man inte längre älskar den plötsligt? Hur kommer det sig att man inte gör det längre, bara för den dog?

Så många frågor, så lite svar. Så många funderingar, så lite svar.

 

[TinyWiny]

Jag tänker mer människor i allmänhet faktiskt. Felfria tror jag väl inte riktigt att man är, men vissa verkar vara det mer än andra. Svårt tycker jag när jag verkar vara motsatsen.


Jag kan prata hund. Det brukar fungera. Kommer förresten ihåg när jag jobbade i Lund på en vc där och jag och en kollega delade rum, när vi väl satte igång och pratade hund fick vi påminna oss om att ha koll på klockan.

Jag vet inte med tecken, jag har funderat lite på när det började låsa sig förra gången och jag vet inte när, kanske var så redan från början. Och när det väl börjat får jag inte ordning på tankarna, det känns som om de inte är ok. Vi pratade om att det (inte) är mitt fel att mannen dog. Han tog upp flera exempel på det och jag kände mest att jag bara inte håller med, men det finns ju liksom inget att argumentera emot, att prata om. Hans åsikt är den korrekta och min den felaktiga. Han kör inte över mig, det är inte så jag menar, det är bara... ja, jag vet inte, jag har redan förklarat att jag tycker att det är mitt fel och att allt som händer i mitt fel är rätt åt mig därefter, förra gången kände jag att det inte längre fanns någon anledning att ta upp det, då skulle jag mest ses som envis och dum, för vad finns det ens att prata om? Mitt resonemang är orimligt även om mina känslor säger att det inte är det. Och så blev det bara en värre låsning efter det.

Jag skulle vilja vara sjukskriven, åtminstone en del av min arbetstid, känner att även 4 timmar är för lång tid att orka, men det är nog inte lätt att bli så jag tragglar på. Har telefonsamtal med neurologen om en månad och kanske ska be henne om det om det blir värre tills dess eftersom jag ju ska höja epilepsimedicinen rätt mycket om en vecka. Tror den påverkar en del också. förstoppning, ont i magen, illamående och glömska beror ju också på den.

Tack, försöker göra det.

Ses du som envis och dum är terapeuten fel person. Det är ju just det du ska göra. Du ska ta upp det och prata om det tills du är klar. Terapi är inget man ska behöva vara bra på. Det är enbart för din skull och behöver du säga något en miljon gånger så ska du göra det. Behöver du upprepa samma sak så är det ju det du behöver. Om du inte håller med så säg det. Det är ju i sådant man kan få till riktigt bra och med tiden läkande samtal. Känslomässiga resonemang är kanske inte alltid rimliga i förhållande till annat men ens känslor är ändå alltid giltiga. Jag förstår att det låste sig efter det. Vad säger man efter något sådant när man får veta att det är fel? Det finns ju inget att säga. Du kanske inte blev överkörd men definitivt avsnoppad. Det är en fin gräns mellan att bearbeta något så man kan se att det inte var ens fel och att någon "bestämmer" att det inte är ens fel och sedan är det så. Här behöver du på något vis, kanske skriva en lapp och ge honom? verkligen få fram att det är så du känner för jag tror baserat på vad du har berättat att han skulle göra annorlunda då för att få med dig dit läkningen finns. Alla är ju inte lika bra på att läsa andra

Det tycker jag är en sund tanke. Att jobba 25% ett tag är kanske precis det du behöver. Tycker väl dock att en månad är väl lång tid att vänta. Du behöver lättnad nu

 

[TinyWiny]

Tills döden skiljer er åt heter det ju. Varför heter det så? Varför är man fri när döden inträffar? Slutar man älska någon för att den dör? Jag förstår inte riktigt hur. Då har man ju inte valt själv att sluta älska någon. Försvinner kärleken bara för att personen dör, som om den tar med sig den?

Hur känns det att skilja sig, att sluta älska någon, att inte längre ha känslor för någon? Och när personen är död, hur vet man att man inte längre älskar den plötsligt? Hur kommer det sig att man inte gör det längre, bara för den dog?

Så många frågor, så lite svar. Så många funderingar, så lite svar.

Citerar svenska kyrkans äktenskapslöfte; Jag NN, tar dig, NN, nu till min hustru/min man att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt". Eller den korta varianten: "NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."
https://www.brollopsguiden.se/vigsel/vigselceremonin/225

Det handlar alltså inte om att sluta älska någon för att hen dör utan att man lovar någon något och det gäller tills man dör. I det här fallet att dela glädje och sorg och vara trogen.

Så nej kärleken försvinner inte. Kärleken är det som gör att man sörjer och saknar så det gör ont.

Jag tror det är få som rakt av slutar älska någon utan det sker gradvis. Kärlek som inte får näring dör och ibland dränks glöden genom ord och handlingar eller genom uteblivna ord och handlingar. När någon dör blir minnena näringen. Våra minnen är inte alltid en korrekt bild av hur något var men det vi minns är det som ger näring. Minnena av någon fluktuerar dessutom. Ibland minns vi bara det som var bra. Ibland bara det som var dåligt och ibland minns vi det verkliga, nyanseringen av någon vi älskade med alla hens fel och brister. När vi minns enbart det dåliga är det ibland ett sätt att skydda sig själv. Att intala sig att det där var inte så bra gör att man kanske kan få lite andrum i sorgen. Samtidigt kan det ge ett dåligt samvete för hur man tänkte och då är det så viktigt att påminna sig själv om att man måste få känna som man gör. Man får vara arg på den som dog. Som lämnade en även om det inte var ett val från hens sida. Man får intala sig att det var dåligt för att orka leva här och nu precis som man får leva i de fina minnena och känna att det var så bra när man behöver det.

Att skilja sig/lämna någon behöver inte heller betyda att man slutade älska. Kärleken är inte alltid det som avgör. Att lämna ett destruktivt förhållande kan därför vara fruktansvärt smärtsamt. Mycket värre än att lämna för att man inte längre känner lika starkt. Att lämna ett destruktivt förhållande kan på vissa sätt (observera att jag inte likställer det med att förlora någon man har en fin relation med) liknas vid när någon dör. Det går inte att stanna där för den man älskar finns inte längre. Även om hen glimtar fram då och då är den skadliga sidan så stor att man far illa. Det är orsaken till att så många stannar så länge i destruktiva förhållanden. Som att klamra sig fast vid partnern som har gått bort trots att man vet att hen inte längre finns för att sanningen är så fruktansvärt smärtsam. Att dessutom behöva se den där människan då och nu kan göra en så illa. Vid ett tillfälle när jag lämnade ett sådant förhållande tänkte jag på allvar att det hade varit lättare om han hade dött. Då hade det inte funnits något jag tvingats göra. Det hade gjort lika ont men jag hade inte behövt ta mig därifrån. Men ja, man slutar älska sådana. Det händer inte genast och ofta kan det vara svårt att veta vad som är gamla sår som gör ont eller om det är hugg av kärlek som gått förlorad när man ser personen men en dag är man fri.

Sluta älska någon för att hen dör tror jag däremot inte är så vanligt.

 

[Enya]

Vet att det finns några här med ångest och negativa/svåra tankar, vad gör ni när det kryper på? Hur sysselsätter ni er för att hålla det borta?

 

[parellikusken]

Vet att det finns några här med ångest och negativa/svåra tankar, vad gör ni när det kryper på? Hur sysselsätter ni er för att hålla det borta?

Har jag så pass mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen duschar jag kallt, många gånger med kläderna på. Kylan tar bort värsta ångesten och efter duschen måste jag engagera mig i att hänga upp kläderna och sånt för att de ska torka.
Inget annat fungerar för mig mot den värsta ångesten där mörka tankar och min paranoia äter upp mig.

Men är det inte på bristningsgränsen och akut, utan lite mildare men ändå jobbig så brukar jag lägga mig i sängen under mitt tyngdtäcke och lyssna på någon podd. Eller så ringer jag och pratar med någon vän eller förälder när jag ligger där under täcket.
När jag hat mycket ångest har jag svårt att ta mig ut, har en tendens att bli paranoid när jag har ångest. Det gör att jag känner mig iakttagen hela tiden, inte både tankar och fysiskt. Så gå ut klarar jag inte då.

Är ångesten mildare än så försöker jag fortsätta mitt liv som vanligt typ, alltså göra det jag har planerat att göra. Men inte bli stillasittande, utan städa, diska, ta en promenad, träffa en vän, åka till stallet, vara på silversmidet osv.
Att göra saker för att inte tänka på det jobbigaste är viktigt, att mota olle i grind så att säga.

 

[Tantan]

Vet att det finns några här med ångest och negativa/svåra tankar, vad gör ni när det kryper på? Hur sysselsätter ni er för att hålla det borta?

Enklaste strategin vi jobbar med är:
Stopp!
Sen ta till egenvalda strategier, vad kan man göra när ångesten är 1,2,3,4,5 osv upp till 10.
Strategierna är saker man normalt mår bra av att göra.

 

[Enya]

Har jag så pass mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen duschar jag kallt, många gånger med kläderna på. Kylan tar bort värsta ångesten och efter duschen måste jag engagera mig i att hänga upp kläderna och sånt för att de ska torka.
Inget annat fungerar för mig mot den värsta ångesten där mörka tankar och min paranoia äter upp mig.

Men är det inte på bristningsgränsen och akut, utan lite mildare men ändå jobbig så brukar jag lägga mig i sängen under mitt tyngdtäcke och lyssna på någon podd. Eller så ringer jag och pratar med någon vän eller förälder när jag ligger där under täcket.
När jag hat mycket ångest har jag svårt att ta mig ut, har en tendens att bli paranoid när jag har ångest. Det gör att jag känner mig iakttagen hela tiden, inte både tankar och fysiskt. Så gå ut klarar jag inte då.

Är ångesten mildare än så försöker jag fortsätta mitt liv som vanligt typ, alltså göra det jag har planerat att göra. Men inte bli stillasittande, utan städa, diska, ta en promenad, träffa en vän, åka till stallet, vara på silversmidet osv.
Att göra saker för att inte tänka på det jobbigaste är viktigt, att mota olle i grind så att säga.

Det är här det känns lite svårt, att göra saker. Jag har inte så mycket att göra. Många gånger funkar att gå med hundarna sent på kvällen eller riktigt tidig morgon, då jag är helt ensam ute och därmed också slipper vara på min vakt mot andra människor (rottisen är inget fan av andra hundar, speciellt inte sedan kamphundsmötet, utan är rädd och det är jobbigt att alltid jobba på det och vara vaken och alert istället för avslappnad så då är sena och tidiga promenader trevligt och rofyllt), men jag kan inte gå upp i natten och göra det eller göra samma på dagen, det har inte samma effekt har jag märkt. Tvärtom, är jag mer stressad blir promenaderna jobbigare så det är av fel anledning att gå. Träna hund funkar, men korta stunder i taget, och så även ute på tidiga och sena promenader, för då är vi som lugnast i kropp och själ.

Jag lägger mig gärna i soffan och lyssnar på musik och det är väl det som jag gör mest. Orkar inte lyssna på ljudbok eller liknande längre, kan inte fokusera. Filmer och serier orkar jag inte med, kan ta flera dagar att se en film och många gånger byter jag mitt i för jag orkar inte se vidare, något hände som jag tyckte var obehagligt osv. Nu tittar jag på The Walking Dead igen, för hundrade gången eller något, jag kan det utantill och kan berätta avsnitten i sömnen liksom så det är ju lite tråkigt, men det är lättast att se på något vis.

Städa och diska har jag inte så mycket, sätter in det jag använder i diskmaskinen direkt och har städdag och tvättdag på söndagar.

 

[Enya]

Enklaste strategin vi jobbar med är:
Stopp!
Sen ta till egenvalda strategier, vad kan man göra när ångesten är 1,2,3,4,5 osv upp till 10.
Strategierna är saker man normalt mår bra av att göra.

De fungerar ju inte längre. Titta på film och serier. Gå med hundarna. Träna hundarna. Ljudböcker. Inget av det fungerar när det är som jobbigaste. Det är sådant som jag kan göra när ångesten gått över, men inte mitt i så att säga.

 

[skiesabove]

Vet att det finns några här med ångest och negativa/svåra tankar, vad gör ni när det kryper på? Hur sysselsätter ni er för att hålla det borta?

Jag har kommit till punkten i min (rehab? självutveckling? Inre resa?) att ångesten jag får nu inte är så stark att den kortsluter hjärnan längre, och den är inte ens så stark att jag måste ta till med flykt/mildringsmetoder, utan jag har börjat kunna sitta med den. Jag får fortfarande jobba aktivt med att inte leta "psykologiska" orsaker eller händelser, jag kan göra en snabb koll för att se om det var något nytt som hänt som kan vara trigger, men sen låter jag det bara vara.

Givetvis går jag först igenom en kroppschecklista: hungrig? törstig? saltbalans? behöver en tupplur? smärta? nedkyld?

Oftast numera är det smärta eller nedkyld som var orsaken, och en värktablett och ett varmt bad medans jag fokuserar på att inte låta hjärnan spåra iväg brukar hjälpa väldigt bra.

Jag försöker alltså INTE hålla det borta. Jag tar det som en äkta signal. Antingen är det en kroppssignal som behöver hjälp med något, eller så är det en trigger till gamla grejer, och inget av det är farligt. Jag behöver inte distrahera mig, det är ok att jag upplever det.

Jag har ett mantra för övrigt att ta till för att fokusera hjärnan så den inte spårar: "Jag är säker. Jag är trygg. Jag är älskad."

Men, jag skulle inte ha kunnat komma till den här punkten utan väldigt bra stöd hemma och många år av bearbetning och livsplanering.

Så jag har full förståelse för att man är i fasen där det fortfarande är så starkt och akut att man vill använda sig av distraktioner.

 

[Tantan]

De fungerar ju inte längre. Titta på film och serier. Gå med hundarna. Träna hundarna. Ljudböcker. Inget av det fungerar när det är som jobbigaste. Det är sådant som jag kan göra när ångesten gått över, men inte mitt i så att säga.

Där har vi oxascand eller något mer snabbverkande som stöd, ibland behövs det. Vår generella riktlinje är att går man över en 5:a så går medicin in.

 

[Enya]

Jag har kommit till punkten i min (rehab? självutveckling? Inre resa?) att ångesten jag får nu inte är så stark att den kortsluter hjärnan längre, och den är inte ens så stark att jag måste ta till med flykt/mildringsmetoder, utan jag har börjat kunna sitta med den. Jag får fortfarande jobba aktivt med att inte leta "psykologiska" orsaker eller händelser, jag kan göra en snabb koll för att se om det var något nytt som hänt som kan vara trigger, men sen låter jag det bara vara.

Givetvis går jag först igenom en kroppschecklista: hungrig? törstig? saltbalans? behöver en tupplur? smärta? nedkyld?

Oftast numera är det smärta eller nedkyld som var orsaken, och en värktablett och ett varmt bad medans jag fokuserar på att inte låta hjärnan spåra iväg brukar hjälpa väldigt bra.

Jag försöker alltså INTE hålla det borta. Jag tar det som en äkta signal. Antingen är det en kroppssignal som behöver hjälp med något, eller så är det en trigger till gamla grejer, och inget av det är farligt. Jag behöver inte distrahera mig, det är ok att jag upplever det.

Jag har ett mantra för övrigt att ta till för att fokusera hjärnan så den inte spårar: "Jag är säker. Jag är trygg. Jag är älskad."

Men, jag skulle inte ha kunnat komma till den här punkten utan väldigt bra stöd hemma och många år av bearbetning och livsplanering.

Så jag har full förståelse för att man är i fasen där det fortfarande är så starkt och akut att man vill använda sig av distraktioner.

Det låter nog märkligt, men jag är inte alls van vid ångest. Det är inget jag direkt upplevt tidigare, utan det har kommit nu. Blir väl så när man börjar gräva och "tvingas" känna saker istället för att gömma känslorna som förut. Som ung när jag behövde "rensa skallen" som jag uttryckte det så åkte jag till en större stad, Lund, och tog promenad där, både i centrum och utanför centrum. Bara jag och det var hur rofyllt som helst att vara ensamheten där men ändå bland folkvimlet, och så fick jag reda ut vad jag behövde reda ut i skallen just då. Lite som hundpromenader fungerar som tidiga morgnar och sena kvällar när jag inte behöver fokusera på att ha koll på omgivningen.

Nu känner jag att jag behöver göra saker för att inte fastna i det. Visst, ligga i soffan och lyssna på musik fungerar, men är på samma gång rätt deprimerande.

För några nätter sedan när jag tagit en sömntablett vaknade jag efter en mardröm, men jag kom inte alls i håg vad jag drömde, men när jag vaknade visste jag att det varit en mardröm och jag hade panikkänslor. Försökte det här med att ha koll på var jag var, år datum osv, men det tog inte bort känslan av panik. Så jag gick upp, passade på att pinka, klappa spionen och hittade några chokladbitar som jag satte mig i sängen och åt medan jag scrollade på telefonen lite. När känslan inte hade släppt helt så gick jag och borstade tänder noga, med tidtagning på två minuter på mobilen och sedan sköljde jag med fluor med tidtagning på en minut på mobilen. Sedan kunde jag lägga mig igen. Kände mig lite dum som borstade tänderna mitt i natta, men att fokusera på tandborstning och att få det rätt på två minuter och skölja i exakt en minut var nog det som bröt det helt, blev ett helt annat fokus på det istället.

Har märkt att när jag tagit sömntablett minns jag inte mardrömmarna och paniken när jag vaknar är kraftigare än annars, mycket svårare att hantera och förstå.

Jag får inte ångest av kroppsliga orsaker utan av minnen, drömmar och tankar som smyger sig på av olika anledningar. Eller när jag ser en film eller serie eller vad som. En obehaglig parfym på bussen förstörde flera timmar av jobbet vid några tillfällen, jag kunde inte fokusera efter det, ibland något i jobbet som drar igång något inom mig. Där kan jag inte ens lämna jobbet så det känns svårare.

 

[Enya]

Där har vi oxascand eller något mer snabbverkande som stöd, ibland behövs det. Vår generella riktlinje är att går man över en 5:a så går medicin in.

Jag har ingen medicin, utan det var strategier jag tänkte på. Vi pratade om antidepressiva senast men det vill jag inte ta.

 

[Tantan]

Jag har ingen medicin, utan det var strategier jag tänkte på. Vi pratade om antidepressiva senast men det vill jag inte ta.

Du kanske behöver medicin. Det finns ju lergigan mm som är mildare än de andra.

 

[skiesabove]

Det låter nog märkligt, men jag är inte alls van vid ångest. Det är inget jag direkt upplevt tidigare, utan det har kommit nu. Blir väl så när man börjar gräva och "tvingas" känna saker istället för att gömma känslorna som förut. Som ung när jag behövde "rensa skallen" som jag uttryckte det så åkte jag till en större stad, Lund, och tog promenad där, både i centrum och utanför centrum. Bara jag och det var hur rofyllt som helst att vara ensamheten där men ändå bland folkvimlet, och så fick jag reda ut vad jag behövde reda ut i skallen just då. Lite som hundpromenader fungerar som tidiga morgnar och sena kvällar när jag inte behöver fokusera på att ha koll på omgivningen.

Nu känner jag att jag behöver göra saker för att inte fastna i det. Visst, ligga i soffan och lyssna på musik fungerar, men är på samma gång rätt deprimerande.

För några nätter sedan när jag tagit en sömntablett vaknade jag efter en mardröm, men jag kom inte alls i håg vad jag drömde, men när jag vaknade visste jag att det varit en mardröm och jag hade panikkänslor. Försökte det här med att ha koll på var jag var, år datum osv, men det tog inte bort känslan av panik. Så jag gick upp, passade på att pinka, klappa spionen och hittade några chokladbitar som jag satte mig i sängen och åt medan jag scrollade på telefonen lite. När känslan inte hade släppt helt så gick jag och borstade tänder noga, med tidtagning på två minuter på mobilen och sedan sköljde jag med fluor med tidtagning på en minut på mobilen. Sedan kunde jag lägga mig igen. Kände mig lite dum som borstade tänderna mitt i natta, men att fokusera på tandborstning och att få det rätt på två minuter och skölja i exakt en minut var nog det som bröt det helt, blev ett helt annat fokus på det istället.

Har märkt att när jag tagit sömntablett minns jag inte mardrömmarna och paniken när jag vaknar är kraftigare än annars, mycket svårare att hantera och förstå.

Jag får inte ångest av kroppsliga orsaker utan av minnen, drömmar och tankar som smyger sig på av olika anledningar. Eller när jag ser en film eller serie eller vad som. En obehaglig parfym på bussen förstörde flera timmar av jobbet vid några tillfällen, jag kunde inte fokusera efter det, ibland något i jobbet som drar igång något inom mig. Där kan jag inte ens lämna jobbet så det känns svårare.

Har du några verktyg/metoder du lärt dig för att få kroppen att känna sig trygg, nu när du börjar bearbeta?

En del gillar "andas i fyrkant". Jag tycker att stryka mig själv på magen eller pannan funkar ganska bra, om jag ligger ner.

Att det släpper snabbt är väldigt ovanligt för mig, det är snarare att det långsamt fade:ar, om det inte var kroppsligt orsakat för då kan det gå fort.

 

[Enya]

Du kanske behöver medicin. Det finns ju lergigan mm som är mildare än de andra.

Ja men jag har för mig att flera av just dem krockar med min epilepsi. Och strategier är ju en bra väg. Bara det att jag behöver komma på hur jag kan göra istället.

 

[Enya]

Har du några verktyg/metoder du lärt dig för att få kroppen att känna sig trygg, nu när du börjar bearbeta?

En del gillar "andas i fyrkant". Jag tycker att stryka mig själv på magen eller pannan funkar ganska bra, om jag ligger ner.

Att det släpper snabbt är väldigt ovanligt för mig, det är snarare att det långsamt fade:ar, om det inte var kroppsligt orsakat för då kan det gå fort.

Hm... får se om jag minns...
Vi har pratat om att inte mota bort tankarna när de kommer. Om acceptans och hur förhålla sig till det, vara tillåtande istället för att förbjuda. Det här om att tänka på var jag är, år datum, plats osv när jag vaknar efter mardröm. Klappa hundarna.

 

[skiesabove]

Hm... får se om jag minns...
Vi har pratat om att inte mota bort tankarna när de kommer. Om acceptans och hur förhålla sig till det, vara tillåtande istället för att förbjuda. Det här om att tänka på var jag är, år datum, plats osv när jag vaknar efter mardröm. Klappa hundarna.

Jag brukar försöka tänka såhär, om jag var ett barn som hade ångest, hur skulle jag vilja att mina föräldrar tog hand om mig då? Och så gör jag det, är förälder till mig själv alltså.

 

[Enya]

Jag brukar försöka tänka såhär, om jag var ett barn som hade ångest, hur skulle jag vilja att mina föräldrar tog hand om mig då? Och så gör jag det, är förälder till mig själv alltså.

Jag vet inte svaret på det. Jag hatar mig själv och skulle inte ta hand om mig som förälder till mig. Tycker inte om att bli omhändertagen heller, vill bara ha något att göra som bryter det när det är jobbigt. Eller lägga locket på som tidigare, men det är visst inte ett alternativ längre. Synd. Pandoras ask var rätt jobbig att öppna, tänker jag nu.