Jaha, tack! Kände inte till det ordet
Erkänner att jag är dåligt påläst där. Vi pratar i termer om du träffar en kille eller tjej med båda barnen här hemma. Min syster är förlovad med en tjej så ja för oss är det naturligt. Men ber om ursäkt om jag sårat/kränkt eller gjort ngn förbannad. Det var inte min avsikt, ville bara säga tack.Jag tänkte snarare på att det finns ickebinära i tråden
Känns extra viktigt att ha i åtanke i sånahär sammanhang iom att "avvikelser" (herregud vad illa det där lät, hittade ingen bättre formulering) är så pass vanliga bland aspies
Eller personer?
Men åh ja, så långt tänkte inte jag. Nog lär det vara ett ord ja, eller normbrytande kanske
Men åh ja, så långt tänkte inte jag. Nog lär det vara ett ord ja, eller normbrytande kanske
Tack fina du@Fenestra Jag vet ingenting om din och din dotters relation men säger ändå.
Det enda jag önskat att min mamma gjorde mer när jag var i tonåren var att lyssna på mig, lyssna på att jag tycker X är jobbigt och Y är lätt istället för att lyssna på lärare/BUP som säger att det SKA vara tvärtom.
Jag har inte svårt att prata med någon när jag väl börjat, men att börja prata är svårt om det gäller allvarligare saker. Typ om min ätstörning, självskadebeteende, mobbning osv.
När jag ville prata svarade jag alltid med korta svar (gör fortfarande, moget) och hoppas att personen ska fråga om något tynger mig. Frågar inte personen så håller jag det bara inom mig tills jag exploderar i panik ångest.
Din dotter har kanske helt annat mönster än mig och hoppas verkligen att hon inte har sånna besvär, men var uppmärksam på udda beteende än vanligt, det kan vara viktiga saker.
Sen kan du ju alltid bjuda in henne till denna tråden, men då får inte mamma smygläsa
Gud vad jag spammar inlägg idag, blir snart bannad
Vilket fokus, helt otroligt. Tack fina du
Tack fina du
Ja ibland för man tänka sig får ordentiligt, jag vet ju inte hur det känns att vara så intryckskänslig och ibland kan jag nästan bli tokig när hon läser in saker som jag inte sagt. Jag har ju läst på forum på fejjan där det är föräldrar som skriver men jag blir lite deppig för det är mkt fokus på mediciner mm..
Just avsnittet mediciner ger mig ont i magen då jag tror att väldigt många mediciner är ett direkt och indirekt resultat av omgivningen. Hon kraschade för ett år sedan ungefär, efter ngr svåra år i skolan. Vi var på möte och till slut gick det så långt att jag gav skolan en deadline, hitta en lösning annars anmäler jag till alla tänkbara instanser.. punkt... Jag blir så arg på detta att alla ska in i en mall.. Bara en så enkel sak som ringklockan i skolan, hon fick ju ett stresspåslag varenda gång det ringde. De testade allt öronkåpor mm.. Så fort de ställer på henne och inte ser henne så frågar jag om de skulle ta en unge utan AS och sätta i en klass med bara aspie-elever.. Blir lika tyst varje gång.. och sen är diskussionen över. Givetvis behöver hon stöd och verktyg att klara sig samt interagera med andra. Men ställ henne i stallet med en ponny och andra barn så bara det flyter, där är hon trygg.
För ett år sedan mådde hon illa hela tiden nästan, hon grät och trodde att allt var över.. i samma veva gjorde vi utredningen och vi fick fullt stöd av hela teamet på BUP att om skolan inte kunde garantera en bra miljö så skulle hon inte tillbaka dit.
För oss gick det vansinnigt fort för hon har innan utfrysningen i skolan ja varit världens gladaste unge som hängt med på allt, vi har aldrig haft bekymmer hemma om ni förstår vad jag menar? Jo hon kunde vara glömsk med skolväskan, läxa , hygien mm men det tog jag som vanlig tankspriddhet.. Men efter att hon fick panikångest så trillade allt in med social fobi, svårigheter att åka bil mm mm.
Nu lite mer än ett år senare så är det sällan hon har ångestattacker, vi åker bla på bio och handlar men vi har alltid en plan dvs olika utvägar om hon får ångest och iom det så reder hon ut det helt fantastiskt. Men en gång var det för hög musik så då satt vi ute i väntrummet och blippade på telefonen
Sist gång så var det riktigt mkt folk så att även jag kände att usch fy satan.. var väldigt orolig för hur hon skulle ta det men hon blev istället arg på sin ångest och muttrade helvetes jävla ångest!! Ja det är bra ge den där ångesten en fet smäll på käften! Innan har hon alltid blivit ledsen och stressad. Hon körde sin fyrkantsandning och satt nära nära och klarade ut det.. Hon var så otroligt nöjd med sig själv sen.
I vilket fall så har hon varit hemma mkt med mig och det har nog fördjupat vår relation tror jag, vi pratar mkt och kramas mycket och hon visar helt öppet alla känslor här hemma.
Sen har jag ju tyvärr inte svar på alla hennes frågor...
Det är så himla svårt som förälder då jag inte vet hur det känns, jag är ju rädd att göra fel. Jag vill inte att hon ska växa upp och känna sig otillräcklig. Jag vill att hon ska växa upp och känna att hon är alldeles bra precis som hon är. Jag vill inte att ngt fyrkantigt, dubbelspelande, ytligt prestationssamhälle ska kväsa henne bara för att hon inte passar in i mallen. Samtidigt så är det i detta samhälle vi tyvärr lever och då behöver man på ngt sätt rustas för det. Vi pratar om att bygga lägenhet på gården, att skapa ngt i företaget som hon/de kan pyssla med om det nu är så att det blir för tufft på högstadiet/gymnasiet. Inte för att rikta in utan för att det ska finnas som en trygghet, ngt att falla tillbaka på. Men vi lever väldigt isolerat här nere, på gott och ont.
Ibland skulle jag vilja ta familjen och flytta till Australien och bosätta oss ute i vildmarken. Ha känguru safari eller ngt Vi måste bara komma på hur vi ska tjäna lite mer pengar först
Jag ska absolut ta med mig det du skriver @Lipperta , hon är bara precis fyllda 12 och får inte hänga på offentliga forum, även om ni är super så kan det finnas andra som inte är lika snälla som surfar på nätet. Men läsa kan hon få göra.
Förlåt för ett jättelångt, egocentriskt inlägg och trådkap!!
Synd att hon inte är lite äldre, men hon kanske kommer hit om några år.Ja, att överanstränga sig och försöka, försöka, försöka har gärna den effekten, att det kraschar ens resurser till slut.Tack fina du
Tack fina du
Ja ibland för man tänka sig får ordentiligt, jag vet ju inte hur det känns att vara så intryckskänslig och ibland kan jag nästan bli tokig när hon läser in saker som jag inte sagt. Jag har ju läst på forum på fejjan där det är föräldrar som skriver men jag blir lite deppig för det är mkt fokus på mediciner mm..
Just avsnittet mediciner ger mig ont i magen då jag tror att väldigt många mediciner är ett direkt och indirekt resultat av omgivningen. Hon kraschade för ett år sedan ungefär, efter ngr svåra år i skolan. Vi var på möte och till slut gick det så långt att jag gav skolan en deadline, hitta en lösning annars anmäler jag till alla tänkbara instanser.. punkt... Jag blir så arg på detta att alla ska in i en mall.. Bara en så enkel sak som ringklockan i skolan, hon fick ju ett stresspåslag varenda gång det ringde. De testade allt öronkåpor mm.. Så fort de ställer på henne och inte ser henne så frågar jag om de skulle ta en unge utan AS och sätta i en klass med bara aspie-elever.. Blir lika tyst varje gång.. och sen är diskussionen över. Givetvis behöver hon stöd och verktyg att klara sig samt interagera med andra. Men ställ henne i stallet med en ponny och andra barn så bara det flyter, där är hon trygg.
För ett år sedan mådde hon illa hela tiden nästan, hon grät och trodde att allt var över.. i samma veva gjorde vi utredningen och vi fick fullt stöd av hela teamet på BUP att om skolan inte kunde garantera en bra miljö så skulle hon inte tillbaka dit.
För oss gick det vansinnigt fort för hon har innan utfrysningen i skolan ja varit världens gladaste unge som hängt med på allt, vi har aldrig haft bekymmer hemma om ni förstår vad jag menar? Jo hon kunde vara glömsk med skolväskan, läxa , hygien mm men det tog jag som vanlig tankspriddhet.. Men efter att hon fick panikångest så trillade allt in med social fobi, svårigheter att åka bil mm mm.
Nu lite mer än ett år senare så är det sällan hon har ångestattacker, vi åker bla på bio och handlar men vi har alltid en plan dvs olika utvägar om hon får ångest och iom det så reder hon ut det helt fantastiskt. Men en gång var det för hög musik så då satt vi ute i väntrummet och blippade på telefonen
Sist gång så var det riktigt mkt folk så att även jag kände att usch fy satan.. var väldigt orolig för hur hon skulle ta det men hon blev istället arg på sin ångest och muttrade helvetes jävla ångest!! Ja det är bra ge den där ångesten en fet smäll på käften! Innan har hon alltid blivit ledsen och stressad. Hon körde sin fyrkantsandning och satt nära nära och klarade ut det.. Hon var så otroligt nöjd med sig själv sen.
I vilket fall så har hon varit hemma mkt med mig och det har nog fördjupat vår relation tror jag, vi pratar mkt och kramas mycket och hon visar helt öppet alla känslor här hemma.
Sen har jag ju tyvärr inte svar på alla hennes frågor...
Det är så himla svårt som förälder då jag inte vet hur det känns, jag är ju rädd att göra fel. Jag vill inte att hon ska växa upp och känna sig otillräcklig. Jag vill att hon ska växa upp och känna att hon är alldeles bra precis som hon är. Jag vill inte att ngt fyrkantigt, dubbelspelande, ytligt prestationssamhälle ska kväsa henne bara för att hon inte passar in i mallen. Samtidigt så är det i detta samhälle vi tyvärr lever och då behöver man på ngt sätt rustas för det. Vi pratar om att bygga lägenhet på gården, att skapa ngt i företaget som hon/de kan pyssla med om det nu är så att det blir för tufft på högstadiet/gymnasiet. Inte för att rikta in utan för att det ska finnas som en trygghet, ngt att falla tillbaka på. Men vi lever väldigt isolerat här nere, på gott och ont.
Ibland skulle jag vilja ta familjen och flytta till Australien och bosätta oss ute i vildmarken. Ha känguru safari eller ngt Vi måste bara komma på hur vi ska tjäna lite mer pengar först
Jag ska absolut ta med mig det du skriver @Lipperta , hon är bara precis fyllda 12 och får inte hänga på offentliga forum, även om ni är super så kan det finnas andra som inte är lika snälla som surfar på nätet. Men läsa kan hon få göra.
Förlåt för ett jättelångt, egocentriskt inlägg och trådkap!!
Inte alls en värdelös idé! Det skulle fungera om inte det jobbiga med att inte känna mig avsköljd var värre än illamåendet från vattenstrålarna. Det är mitt allra största problem. Jag har till och med rakat av mig håret (och rakar av det med ojämna mellanrum) för att det ska bli lättare att känna att allt schampo är borta.
Inte alls en värdelös idé! Det skulle fungera om inte det jobbiga med att inte känna mig avsköljd var värre än illamåendet från vattenstrålarna. Det är mitt allra största problem. Jag har till och med rakat av mig håret (och rakar av det med ojämna mellanrum) för att det ska bli lättare att känna att allt schampo är borta.
Blir lättare om jag duschar oftare, men att få in den rutinen tar för lång tid. Jag faller ur den och så är jag tillbaka vid att det är dödsjobbigt igen. Mamma säger hela tiden att "en snabb dusch måste ju vara bättre än ingen alls" men det funkar inte så.
Jo det går faktiskt mycket lättare. Gör det både med handduschen på toa (varje dag) och ibland i vanliga duschen (några gånger i veckan). Det är överkroppen och huvudet som är det stora problemet. Armarna och ryggen är värst när det gäller vattenstrålarna, huvudet och armhålorna är de stora tvål/schampo-ställena. Så jag brukar ta underkroppen i duschen/på toa och överkroppen med tvättlappar, fuktiga handdukar och annat sånt. Håret/hårbotten är det enda som känns skitigt mellan duschtillfällena, så jag gömmer huvudet i en tunn mössa när det blir så.Klarar du att bara duscha underdel av kroppen, ben och underliv? Jag klarade inte att se hela min kropp ett tag så jag duscha sektioner av mig. Ben och underliv i duschen, resten over handfat typ.
Nu är ju min anledning till att det var jobbigt inte samma som din, men bara en tanke
Det var min lösning när jag var ung och fysiskt frisk. Funkade jättebra. Numera går det inte. Har ett opererat diskbråck där operationen inte gick som det skulle och min sjukgymnast säger att jag har i princip konstant återkommande ryggskott. Jag kan knappt böja mig över diskbänken för att tvätta händerna! Måste sitta på en pall i duschen för att ens orka duscha öht och kan inte luta mig tillräckligt mycket framåt då heller.Men du när du ska tvätta håret nästa gång, kör bara håret. Luta dig framåt i duschen och blöt bara håret, schampoo osv som vanligt men stå fortfrande lutad.
Så slipper du iallfall ryggen och armarna. Gjorde så mycket några år sedan, blir dock väldigt trött i rygg nacke efter ett tag så gäller att vara snabb
Har du kollat med hjälpmedelscentralen eller kommunens bostadsanpassning? Det borde ju definitivt finnas någon form av anpassning tycker jag!Det var min lösning när jag var ung och fysiskt frisk. Funkade jättebra. Numera går det inte. Har ett opererat diskbråck där operationen inte gick som det skulle och min sjukgymnast säger att jag har i princip konstant återkommande ryggskott. Jag kan knappt böja mig över diskbänken för att tvätta händerna! Måste sitta på en pall i duschen för att ens orka duscha öht och kan inte luta mig tillräckligt mycket framåt då heller.
Tänk att ingenting i den här kroppen kan funka normalt.
Drömmer om ett badkar där jag bara kan sitta och... sitta. Har haft badkar i alla lägenheter och hus jag bott i fram till hyfsat nyligen och fattade inte hur mycket det underlättade förrän det försvann.
Dags att börja googla mer på anpassade badkar känner jag.
