Utan att ge mig in i den pågående diskussionen ni för, så vill jag bara inflika att jag nog fortfarande är rätt besvärlig för mina föräldrar trots att jag är 35. Så det är nog i allra högsta grad ett livslångt åtagande att vara förälder, trots att det inte alltid känns jobbigt så bör en nog inte förvänta sig att barnen flyger ut och är helt utan behov av sin familj från dess att det är vuxet.
Jag räknar ju med att man har en relation och att man hjälps åt som familj om man är en sådan familj, precis som vänner som hjälper varandra. Min familj är tight och vi hjälper varandra med vad det än är. Men det är ju inget rent omhändertagande som hos ett barn det handlar om. Var det jag reagerade på.