Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[pollex]

Jag kan börja med att säga att moderator inte behöver flytta inlägg från dejtingtråden hit. Denna tråd är nämligen inte alls till för sådana diskussioner.

Jag och en annan Bukefalist har idag pratat privat över messenger om hur svårt det kan vara ibland att inte leva upp till omgivningens förväntningar, och hur fel det kan bli när välvilliga råd är oönskade. Så jag tänker att vi som på något vis har valt en annan väg i livet, tillfälligt eller långsiktigt, kan få ha en tråd där vi kan få diskutera svårigheter som kommer som följd av detta. Jag tänker också att det kan vara ett forum att lära sig någonting nytt. Jag har exempelvis inga vänner som inte vill ha barn, och har därför föga kunskap om vilka kommentarer som riskerar att landa fel hos mottagaren. Nåväl, jag hoppas väl att jag har vanligt folkvett och visar respekt för människors individuella val. Men ibland kan det vara svårt att veta vad folk bär med sig och vad som kan bli känsligt. Så dela gärna med er av hur ni önskar bli bemötta.

Jag har många tankar om detta och om min egen situation, men känner att jag redan pratat mycket om det och fått mycket stöd så jag vill hellre se vad ni andra normbrytare tampas med i vardagen. Jag tänker också att inget normbrytande beteende är för fjuttigt för den här tråden. Det är ingen tävling i vem som har det värst, utan tänkt som stöd mellan personer som kanske har någonting gemensamt.

Intressant tråd

Jag inser att mitt eget liv utifrån sett ser väldigt normföljande ut (förutom möjligen att vi fått ett barn ”för mycket” och att även tredje barnet har snopp, jag verkar i och för sig antas ha försökt åtgärda min ”ensamhet” i familjen genom att skaffa honom men nu när det inte ”fungerade” så är det tydligen fritt fram för medlidsamma kommentarer även om man bara är random person i området som råkar känna igen oss ), så jag kommer nog i huvudsak att läsa i tysthet. Däremot har jag ett aktivt ointresse för vissa livsstilsintressen som delas av väldigt många, som kan orsaka en del skav, men det kanske snarare är en egen tråd...

 

[MiniLi]

Jag brottas en del med barnfrågan. Har hittills inte velat ha barn, men har grubblat mycket på saken och har ärligt talat svårt att särskilja vad jag vill från vad jag önskar att jag skulle vilja sas.
Har jag ångrat mig och vill ha barn?
Känner jag av normen mer för att det plötslig börjar skaffas barn omkring mig?
Är det stressen över att bli äldre som pressar fram ett beslut?

Inte så att jag vill diskutera de här frågorna här men jag tycker att det kan vara svårt att separera normen ibland.. Vad är vad?

Jag har haft tur för mina jämnåriga vänner har mestadels levt utan barn. Nu märker jag dock en förändring, fler skaffar barn. Dessutom några som jag har delat dessa tankar med, personer som jag kunnat prata med på ett djupt sätt kring val i livet och dess konsekvenser. Jag märker att det skakar mig mer än jag trodde.
Jag har lätt att hantera människor runt mig som skaffade barn tidigt (typ lillebror som gifte sig när han var jätteung och nu har 3 barn), för de personerna är så olika mig i den här frågan att jag aldrig någonsin skulle jämföra. Det blir annat när människor jag identifierar mig mer med.. Och bara att det börjar dyka upp mer barn runt mig.

Så.. lite skyddad innan och har inte känt av så stark barn-norm i min jämnåriga umgängeskrets. Nu däremot får vi se hur det kommer kännas..

 

[Hedinn]

Såklart!
Men är det verkligen normbrytande att inte vilja ha barn? Är det inte större än så liksom?

Min tanke är också hur man vet att man är normbrytande? Man gör väl mest det som gör en glad och det som man mår bra av?

Klart att det kan vara större än så, men det behöver inte. Sett till att majoriteten får frågor om när de ska skaffa barn, snarare än om och skeptiska/oförstående blickar när man som kvinna inte vill ha barn, ihop med ”du kommer ändra dig” samt antaganden om att man inte kunnat få barn eller inte lyckades hitta en karl om man är barnlös säger väl en del kring normen.

Även om det såklart börjar accepteras på ett annat sätt nu än förr är det långt ifrån generellt accepterat att vara frivillig singel, särbo och/eller barnlös. För det är lite meningen med livet för många med familj. I alla fall att ha barn och har man partner är det ju givet att man ska bo ihop, annars är det ju inte på riktigt.

Jag är särbo och vill inte ha barn. Även normalt sett väldigt öppna personer har ifrågasatt detta, för även om de accepterar mina val fullt ut har de nånstans svårt att förstå att jag kan vilja det, utan verkar snarare tro att det handlar om att min partner inte vill flytta ihop och jag anpassar mig. Så det märks om man avviker från normerna, även om jag tack och lov har väldigt mycket öppna och förstående personer i vänskapskretsen. Och mängden ”du kommer ändra dig när du blir äldre” gällande barn har minskat betydligt nu när jag är 30 jämfört när jag var 20.

 

[cassiopeja]

Och mängden ”du kommer ändra dig när du blir äldre” gällande barn har minskat betydligt nu när jag är 30 jämfört när jag var 20.

För att inte tala om hur lugnt det blir på den fronten när man som jag är 46....
Jag är frivilligt barnlös och har fått höra många konstiga kommentarer - allt från det klassiska "du kommer ändra dig" till "du måste vara homosexuell - har du inte funderat över det?!" till att få förklarat för mig att man kan se i ögonen på äldre personer vilka som inte har barn, för de barnlösa är alldeles döda i blicken och dessutom känslokalla (!! - undrar om den som sa det tyckte att det var ett peptalk, eller vad??)
Men nu när jag kommit upp i åldern var det som sagt längesen jag blev ifrågasatt för mitt val att inte ha barn. Det är skönt!

Annars så undrar jag om man behöver vara särskilt normbrytande för att utsättas för folks ifrågasättanden och kritik, för det verkar snarare som att många människor letar efter saker att ifrågasätta och kritisera hos andra... Jag ser mig inte alls som särskilt normbrytande, men visst finns det alltid folk som stör sig lite på att jag gör det jag vill och går min egen väg.

 

[Hippocampus]

Just det där att folk vill ha förklarat för sig kan jag känna igen.
Jag svarar att det verkar så jobbigt när det tar upp all tid och energi.
Ingen kan ju förneka att det är så men då blir jag ofta tillrättavisad och "man vänjer sig och det är värt det"

JAg skaffar inte barn för att jag skulle aldrig kunna sätta ett barn in i denna värld. Det blir mörkare och mörkare och i många år har jag sagt jag inte vill eller kan sätta mitt barn på denna jord, det går liksom åt fel håll. Då anser alla dessa som i början tyckte synd om mig att jag är oförskämd och kritiserar deras beslut att ha barn, vilket jag inte gör, för alla får bestämma själva!
Märker de då att jag inte tar åt mig kommer alltid kommentaren ”ja tänk om din mormors mor tänkte samma sak i krigen, då hade inte du funnits!” Ja, svarar jag, så skulle det vara.

Då blir de ännu surare.

 

[Petruska]

Men vad är normen då om man ska räknas till normbrytande? Det känns ju som att alla i denna tråden än så länge är väldigt lika. Är det villa, vovve, Volvo, make/maka och 1,85 barn som gäller som norm?

Jag tänker något åt samma håll.

Som då det där med att inte ha barn. SÅ himla ovanligt är det ju inte att inte ha/vilja ha barn. Hur stor andel av befolkningen får barn? Alla känner väl ändå rätt många som inga barn har?

Sen ser vi ju också inlägg där man säger sig leva normliv "på ytan", men - och så kommer något. Alltså, det är väl just det som är norm? Man gör som folk gör mest och känner sig unik.

 

[mandalaki]

Men @Singoalla på vilket sätt bryter du normen? Det är inget konstigt om en 30-årig kvinna inte har barn. Medelåldern för förstföderskor är 29,15 år (2016)

14 procent av kvinnor, 45 år, har inte barn. Så SÅ ovanligt är det inte.

 

[Petruska]

En norm som jag gärna skulle bryta är den om att ha ett jobb. Tyvärr klarar jag mig inte då.

I mitt yrke känner jag ingen som är så ointresserad av sin egen karriär som jag. Det börjar bli lite obekvämt, så jag funderar på lösningar. Som då INTE innefattar att SATSA PÅ JOBBET. Jag vill inte!

 

[Killaloe]

Men @Singoalla på vilket sätt bryter du normen? Det är inget konstigt om en 30-årig kvinna inte har barn. Medelåldern för förstföderskor är 29,15 år (2016)

14 procent av kvinnor, 45 år, har inte barn. Så SÅ ovanligt är det inte.

Men är en i 30-års åldern så är det ju ofta många som skaffar barn (iaf i min bekantskapskrets). Det blir ju en extra tydlig gräns mellan dom som har och dom som inte har när plötsligt större delen av ens bekantskapskrets går in i bebisbubblan ungefär samtidigt när en själv inte gör det.

Sen om det generellt inte är helt ovanligt att som kvinna inte ha barn, innebär ju inte att det inte är en ”het potatis” i vissa kretsar om en inte har det och en är olika känslig för frågorna som kommer?

 

[BernT]

En norm som jag gärna skulle bryta är den om att ha ett jobb. Tyvärr klarar jag mig inte då.

I mitt yrke känner jag ingen som är så ointresserad av sin egen karriär som jag. Det börjar bli lite obekvämt, så jag funderar på lösningar. Som då INTE innefattar att SATSA PÅ JOBBET. Jag vill inte!

Fast man måste ju ha ett jobb? Alt vinna på lotto eller jobba röven av sig i x antal år och sen casha in och ta det lugnt resten av livet men det är ju ganska få som lyckas med det.

 

[BernT]

Men @Singoalla på vilket sätt bryter du normen? Det är inget konstigt om en 30-årig kvinna inte har barn. Medelåldern för förstföderskor är 29,15 år (2016)

14 procent av kvinnor, 45 år, har inte barn. Så SÅ ovanligt är det inte.

Såklart fast när man är runt 30 brukar man ju börja skaffa barn iaf. Och ha fast partner (oftast iaf om man ska ha barn tänker jag). Och har en inte det är det ju kanske ett tag kvar tills det blir barn, om man vill ha.

Jag fick barn när jag var 25 och jag var absolut yngst i alla mamma/föräldragrupper. De flesta andra var mellan 35-45, inte så många runt 30 faktiskt.

 

[mandalaki]

Men är en i 30-års åldern så är det ju ofta många som skaffar barn (iaf i min bekantskapskrets). Det blir ju en extra tydlig gräns mellan dom som har och dom som inte har när plötsligt större delen av ens bekantskapskrets går in i bebisbubblan ungefär samtidigt när en själv inte gör det.

Sen om det generellt inte är helt ovanligt att som kvinna inte ha barn, innebär ju inte att det inte är en ”het potatis” i vissa kretsar om en inte har det och en är olika känslig för frågorna som kommer?

Såklart fast när man är runt 30 brukar man ju börja skaffa barn iaf. Och ha fast partner (oftast iaf om man ska ha barn tänker jag). Och har en inte det är det ju kanske ett tag kvar tills det blir barn, om man vill ha.

Jag fick barn när jag var 25 och jag var absolut yngst i alla mamma/föräldragrupper. De flesta andra var mellan 35-45, inte så många runt 30 faktiskt.

Visst. Fast jag tycker inte riktigt att det räcker för att vara normbrytande, för att vara det krävs mer aktiva handlingar än så. Om man faktiskt tror att Nu är jag 30 så därför måste jag ha partner och barn, då tycker jag att man är alldeles för fast vid normen.

Om medelåldern för förstföderskor är 29,15 är det dessutom väldigt många som är över den åldern när de får barn. Inte minst i storstäderna där åldern för förstföderskor brukar vara högre.

 

[Singoalla]

Men @Singoalla på vilket sätt bryter du normen? Det är inget konstigt om en 30-årig kvinna inte har barn. Medelåldern för förstföderskor är 29,15 år (2016)

14 procent av kvinnor, 45 år, har inte barn. Så SÅ ovanligt är det inte.

Pratar inte alls om barnlöshet i mitt fall Svarar vidare senare, måste fixa med lite jobb först!

 

[Killaloe]

Visst. Fast jag tycker inte riktigt att det räcker för att vara normbrytande, för att vara det krävs mer aktiva handlingar än så. Om man faktiskt tror att Nu är jag 30 så därför måste jag ha partner och barn, då tycker jag att man är alldeles för fast vid normen.

Alltså såhär, jag känner mig inte så normbrytande i samhället i stort som inte har barn just nu och troligtvis kommer välja att inte försöka bli gravid. Men det blir klart mycket mer påtagligt på ex jobbet att jag inte följer mallen.

Så jag antar att en svarar utifrån dom sammanhang en befinner sig i och delvis vad som är normen där? Så har iaf jag tänkt när jag skrev mitt första inlägg - liksom vad reagerar folk över i vardagen. För jag kommer aldrig bli någon normbrytare i stil med Ester Blenda.

 

[Petruska]

Fast man måste ju ha ett jobb? Alt vinna på lotto eller jobba röven av sig i x antal år och sen casha in och ta det lugnt resten av livet men det är ju ganska få som lyckas med det.

Ja. Jag skrev väl det. Att jag inte klarar mig annars.

 

[tott]

Jag kan börja med att säga att moderator inte behöver flytta inlägg från dejtingtråden hit. Denna tråd är nämligen inte alls till för sådana diskussioner.

Jag och en annan Bukefalist har idag pratat privat över messenger om hur svårt det kan vara ibland att inte leva upp till omgivningens förväntningar, och hur fel det kan bli när välvilliga råd är oönskade. Så jag tänker att vi som på något vis har valt en annan väg i livet, tillfälligt eller långsiktigt, kan få ha en tråd där vi kan få diskutera svårigheter som kommer som följd av detta. Jag tänker också att det kan vara ett forum att lära sig någonting nytt. Jag har exempelvis inga vänner som inte vill ha barn, och har därför föga kunskap om vilka kommentarer som riskerar att landa fel hos mottagaren. Nåväl, jag hoppas väl att jag har vanligt folkvett och visar respekt för människors individuella val. Men ibland kan det vara svårt att veta vad folk bär med sig och vad som kan bli känsligt. Så dela gärna med er av hur ni önskar bli bemötta.

Jag har många tankar om detta och om min egen situation, men känner att jag redan pratat mycket om det och fått mycket stöd så jag vill hellre se vad ni andra normbrytare tampas med i vardagen. Jag tänker också att inget normbrytande beteende är för fjuttigt för den här tråden. Det är ingen tävling i vem som har det värst, utan tänkt som stöd mellan personer som kanske har någonting gemensamt.

Jag har mer eller mindre själv valt att inte skaffa barn. Tycker det är skönt så!
Det jag genom åren har känt som jobbigt är, förutom förväntningarna ATT skaffa barn (uttalat av halvbekanta), är allt "Du förstår inte då du inte har barn". Jag känner mig förbjuden att överhuvudtaget diskutera eller ens ha åsikter om barnuppfostran...eller barn överhuvudtaget. Det som också kan kännas lite dumt är allt "barn är meningen med livet"-nojs. Jag har fortfarande inte hittat meningen med livet, men jag tror inte barn är är den mening jag söker.
Mina föräldrar har alltid sagt att "alla måste inte skaffa barn" men ändå upplever jag att syrran, som har gett dem två barnbarn, är lite bättre. Tyvärr. Inget jag funderar på till vardags, men ibland känns det tydligt.

Det är mina tankar såhär spontant.

 

[Singoalla]

Det här med normer hörrni, jag tänker att det dels handlar om vilket sociala sammanhang man befinner sig i och dels till vilken grad man själv upplever att man blir ifrågasatt i sitt liv. Att många i Sverige väljer att inte skaffa barn är liksom ingen stor tröst om alla i sin egen by har barn och man ständigt blir ifrågasatt av kollegor, vänner och familj. Då spelar det ju liksom ingen roll att 40-åriga barnlösa singlar lever loppan i Stockholm, om ens val gör att man blir ifrågasatt i de sociala grupper som man själv befinner sig i.

Min tanke var inte att prata om vad som är, och vad som inte är, normbrytande i ett större perspektiv. Utan vilka annorlunda vägval som skapat problem och ifrågasättande i våra liv. Detta är alltså en tråd där jag tänkte att vi skulle stötta varandra, oavsett hur stort eller litet problemet anses vara för någon annan. Inte att vi skulle bli ytterligare ifrågasatta. Det blir liksom lite jobbigt att hamna i kläm mellan kommentarer som "När ska du skaffa barn då?" varenda lunchrast och familjemiddag och "Det är faktiskt inte normbrytande alls". Låt detta vara en fristad för de som vill ventilera.

 

[Singoalla]

Vill också säga att jag "gillar" era inlägg inte nödvändigtvis betyder att jag gillar det ni skriver, utan att jag ser vad ni skriver.

 

[Singoalla]

Så jag antar att en svarar utifrån dom sammanhang en befinner sig i och delvis vad som är normen där? Så har iaf jag tänkt när jag skrev mitt första inlägg - liksom vad reagerar folk över i vardagen. För jag kommer aldrig bli någon normbrytare i stil med Ester Blenda.

Saxat från Wiki:

"Social norm – ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort"

Jag ser det alltså som helt legitimt att skriva om hur det fungerar i sin egen sociala grupp i den här tråden. Även om det ofta är, men inte alltid, kopplat till samhället i stort.

 

[Rhinos]

Jag lever ett ganska normativt liv - gift med två barn, ska köpa radhus, har bil och katt. Sällan möter jag någon som ifrågasätter detta.

Det som vi gjort, som jag insett fortfarande är ganska ovanligt, är att vi delat lika på föräldraledigheten. Folk ifrågasätter i och för sig inte det så ofta, men däremot börjar folk försvara sina egna val och förklarar varför just de inte delade lika. Som om jag har ifrågasatt deras livsval bara genom att berätta om gur vi lagt upp det.

Vi har även beslutat oss för att inte flyga, och även det kan folk bli obekväma av när ämnet kommer upp.