Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

Då är jag iaf en dålig förälder. Det är ju inte precis som att man är kättrad vid barnen i 20 år?

Det jag "ångrar" att jag inte gjorde innan jag skaffade barn är att jobba utomlands en längre tid. Det hade varit en bra erfarenhet och något jag faktiskt ser som omöjligt att göra med barn. Vid 45 års ålder (när båda är myndiga) känns det inte lika lockande ;).

De flesta i min ålder har barn som är ganska små, dvs de är väldigt bundna.

Detta är lite intressant, när jag ger argument till varför jag inte vill ha barn så är det alltid någon förälder som ska argumentera emot med att det kan man visst göra, så behöver det inte alls vara osv.
Istället för att bara acceptera när jag säger att ett barn inte passar in i min livsstil.
 
Ja det gör det, eller hade gjort om jag inte dragit på mig en massa annat de senaste 15 åren, som gård å 25 hästar t ex :D

Äsch, en liten detalj bara ;) nej men då förstår jag att det är svårare. Jag tänker nog ta något år utomlands typ när jag är 35 dvs om 7 år. Har noll husdjur och så ska det förbli så det underlättar :)
 
De flesta i min ålder har barn som är ganska små, dvs de är väldigt bundna.

Detta är lite intressant, när jag ger argument till varför jag inte vill ha barn så är det alltid någon förälder som ska argumentera emot med att det kan man visst göra, så behöver det inte alls vara osv.
Istället för att bara acceptera när jag säger att ett barn inte passar in i min livsstil.

Jag argumenterar inte emot dig, jag funderar mest över hur man kan tro att barn är "väldigt små" i 20 års tid ;).
 
Det gör jag inte, det var ett par exempel. Det räcker med några år. Det är tid som jag ibte vill offra.
Det spelar ingen roll om jag så ger en lista med alla argument jag har mot att inte skaffa barn så ska det alltid argumenteras emot.

Men du tycker att jag är en dålig förälder?
 
Jag säger inte nej till det livet, men det ska vara med rätt man i så fall. Och jag tänker inte sätta barn till världen innan jag kan försörja dem själv om något skulle hända, och det har jag inte kunnat. Det är liksom inte att bara gå ut och plocka upp en man som fallfrukt.

Jag brukar säga att förhållande inte är ett självändamål för mig, utan att jag är väldigt lycklig som det är just nu och min utgångspunkt är att leva mitt liv som singel. Det är vad jag planerar för. Men dyker det upp en person som gör mitt liv ännu bättre så - absolut. Det kanske är en formulering som kan hjälpa dig i vissa situationer? Ja, om du känner så alltså.

I fallen där kommentatorn är lite mer traditionell och behöver övertygelse brukar jag bara säga "Jag är väldigt lycklig just nu. Det är väl ändå viktigast av allt?" Det brukar vara svårt att argumentera emot för de flesta.
 
Detta är lite intressant, när jag ger argument till varför jag inte vill ha barn så är det alltid någon förälder som ska argumentera emot med att det kan man visst göra, så behöver det inte alls vara osv.
Istället för att bara acceptera när jag säger att ett barn inte passar in i min livsstil.

Alltså my god jag blir less å dina vägnar redan. Det räcker inte med att säga att man bara inte vill, utan folk vill veta varför. Så när man säger någon anledning så argumenteras det emot den anledningen. Give me a break för tusan.
 
Man skulle ju fundera över om man var en bra förälder, det tycker jag är svårt att tolka på nåt annat sätt.

Jag känner inte dig, du kanske är en jättebra föräldrar eller en usel, vad vet jag?
Eftersom jag nu jämför med mina kompisar som har småbarn så skulle jag tycka de har rätt kassa om de lämnade ungarna själva hemma för att dra iväg och dricka vin en kväll eller måste in dem i sadelkammaren för att rida ut, eller lämnar dem i bilen för en dressyrträning osv.
 
En norm som jag gärna skulle bryta är den om att ha ett jobb. Tyvärr klarar jag mig inte då.

I mitt yrke känner jag ingen som är så ointresserad av sin egen karriär som jag. Det börjar bli lite obekvämt, så jag funderar på lösningar. Som då INTE innefattar att SATSA PÅ JOBBET. Jag vill inte!

Jag tror att det är ovanligt för att i princip ingen har det yrke du har, med tjänst, på ett bananskal. Det är superovanligt, tror jag - jag känner ingen. Karriär behöver man ju inte vara intresserad av, men de flesta är intresserade av sitt arbete, eftersom det är så svårt att få. Att bara snubbla över en fast tjänst utan att vara intresserad av den eller vilja ha den måste vara nästan unikt.
 
Jag känner inte dig, du kanske är en jättebra föräldrar eller en usel, vad vet jag?
Eftersom jag nu jämför med mina kompisar som har småbarn så skulle jag tycka de har rätt kassa om de lämnade ungarna själva hemma för att dra iväg och dricka vin en kväll eller måste in dem i sadelkammaren för att rida ut, eller lämnar dem i bilen för en dressyrträning osv.

Ja jag förstår det. Men det jag menar är att småbarn är de inte särskilt länge. De där 20 åren är inte småbarnsår.

OBS det är INTE en argumentation för att du ska skaffa barn, det är en förklaring till varför man inte riktigt fattar varför folk tror att man är så sjukt bunden. Sen gör man det till vad man vill såklart - jag har också kompisar som inte ens kan städa eller handla med sina barn.
 
Ja jag förstår det. Men det jag menar är att småbarn är de inte särskilt länge. De där 20 åren är inte småbarnsår.

OBS det är INTE en argumentation för att du ska skaffa barn, det är en förklaring till varför man inte riktigt fattar varför folk tror att man är så sjukt bunden. Sen gör man det till vad man vill såklart - jag har också kompisar som inte ens kan städa eller handla med sina barn.

Eller så får man barn som har speciella behov.
Man måste inte argumentera mot någon som inte vill ha barn.
Det är inte kritik mot andras val, det är mitt val och jag kan inte förstå varför jag måste försvara det öht.
 
För framtiden verkar det lite skrämmande att det finns så många klart genomtänkta beslut att inte skaffa barn av intelligenta människor, när det samtidigt finns så många som får barn utan särskild eftertanke och genomtänkt vilja.

Selektionen verkar urarta.

Men vad är det som säger att intelligenta människor får intelligenta barn? Många av de största genier vi haft genom tiderna kom från 'vanliga' föräldrar och fick 'vanliga' barn. Intelligens/begåvning är inte något som går i arv genetiskt, i alla fall vad forskningen visat än så länge. Däremot ärver vi fysiska attribut, längd, fysiska drag som hårfärg, hudfärg osv men det är det enda vi ärver. Så vill du ha en viss sorts fysiskt typ så får du välja en bioförälder med de attributen.

Precis som vill du ha en gångartshäst, väljer du en gångartshingst - och för att förebygga kritik, naturligtvis jämför jag inte människor med hästar, bara att det du kan avla på är främst fysik. ;) Iofs även där kommer några av världens bästa hästar också från oväntade korsningar och liknande.
 

Liknande trådar

Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 587
Senast: Enya
·
Relationer Pratade lite med en vän idag och blev nyfiken på vad dejtingtråden tänker i frågan. Det finns ju inte precis något rätt eller fel, men...
2 3
Svar
55
· Visningar
4 816
Senast: monster1
·
Övr. Hund Personligen tycker jag att det allmänna debatt-klimatet börjar bli riktigt ruggigt, det har varit det ett tag också. Nu pratar jag...
2 3
Svar
49
· Visningar
6 399
Senast: IngelaH
·
Kropp & Själ Hur lär man sig egentligen att hantera stress och ångest? Våren har inte varit super för mig. Flera saker som varit psykiskt...
2
Svar
31
· Visningar
2 443
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Mat till kräsen liten valp
  • Omplacera problemhund?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp